2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

Nyss uppvaktade västliga företrädare Libyens ledare Muammar Gaddafi. Nu vill de bli av med honom. Det har sin förklaring.

Det finns ett ledord som numera återupprepas konstant i korridorerna i EU-kommissionen liksom inom NATO:s politiska ledning - energisäkerhet. I rapporter har man kunnat följa hur kommissionen förtvivlat försöker finna vägar att minska det europeiska beroendet av rysk olja och inte minst gas. Man målar upp hotbilder av hur Ryssland och ett alltför starkt Gazprom kan utsätta Europa för politiska påtryckningar och "chocker" (minns Ukraina för ett par år sedan), och det är riktigt att Ryssland alltmer satsar på att åter fylla rollen som energi-supermakt. Detta har lett till ett komplicerat spel från Centralasien till Östeuropa där ryska och europeiska initiativ till nya gasledningar legat i fokus. Målsättningen för EU är att, med stöd från Washington, försöka kringgå Ryssland för att minska den ryska dominansen. Men Gazprom har gjort flera framstötar med nya projekt, och EU har fått problem då den strategiskt viktiga NABUCCO-ledningen ser ut att bli kraftigt försenad och ändå inte räcker för de ökande behoven.

Men det finns en plats där korten nu blandas i en ny giv - Libyen. Sedan Gaddafi togs till nåder 2003 har omfattande europeiska och amerikanska investeringar gått i tandem i de stora libyska tillgångarna av olja, och man börjar nu på politiskt håll få upp ögonen för de stora gasreserverna. Den uttalade politiska målsättningen är att diversifiera från beroendet av Ryssland. Förhoppningar finns också på Libyen vid sidan om Algeriet som kommande transportväg för olja och gas från centrala delar av Afrika, ett för EU tryggat och helt inringat Medelhav kan snart dra in stora delar av övriga Afrika i den europeiska energisäkerhetsfrågan, precis som redan skett med Centralasien. Washington vill gärna delta, inte minst för att i sin tur säkra sitt inflytande över EU.

Men flera irritationsmoment har uppstått. Inte minst har ryska intressen dykt upp även på den nordafrikanska arenan. Med de anmärkningsvärt goda banden mellan Moskva och Rom fick Gazprom nyligen avgörande andelar i italienska ENI:s stora investeringar i Libyen, vilket naturligtvis inte gillades av de krafter som förespråkar oberoende från Ryssland. Än mer skrämselhicka fick man i Bryssel och Washington av att Gazprom 2009 utöver nya egna koncessioner erbjöd Gaddafi goda pengar för ett eget monopol på all gas och olja för export från Libyen, ett erbjudande som dock rann ut i sanden. Det har också pågått diskussioner om att Gazprom av ENI skulle förvärva en andel i den för EU strategiskt avgörande pipeline som för gas från Libyen till Italien. På samma vis ökar oron över den snabbt ökande kinsesiska närvaron i oljeindustrin runtom i Afrika, under de senaste åren även i Libyen.

7604_01.jpgBild: Hedvig Hallberg.

2010 spetsades situationen till när flera bolag som satsat på att söka efter nya oljefält, inte minst amerikanska Occidental och Chevron, började överge sina koncessioner eftersom de inte varit särskilt givande, samtidigt som Libyen enligt deras mening tog alldeles för mycket betalt för dem. Kvar blev en rad - ofta statliga - oljebolag från Brasilien, Algeriet, Indonesien, Indien osv. Som ett led i sin utrikespolitik gjorde Khaddafi samtidigt utspel om att han skulle prioritera utveckling tillsammans med ryska och kinesiska bolag framför amerikanska. Detta sätt att politisera olja och gas ogillas starkt av västerländska bolag och regeringar, och är ett av de vanligaste argumenten för privatiseringar. Och Gaddafi tillhör dem som gärna agerar politiskt med landets stora resurs. När oljepriset sjönk med lågkonjunkturen 2008 övervägde han att upphäva gällande kontrakt med utländska bolag för att omförhandla dem mot bättre villkor. Han började också diskutera ifall man direkt skulle dela ut de statliga olje/gas-intäkterna till befolkningen, vilket naturligtvis på sikt skulle försvåra eventuella ansatser till privatisering. Samtidigt inledde han en antikorruptionsoffensiv inom den egna statsapparaten som kom att oroa många av de personer som skötte samarbetet med de utländska bolagen. Intressant nog har flera av dessa, tidigare starka privatiseringsivrare inom Khaddafis regering, nu hamnat i rebellrörelsens politiska ledning.

Gaddafi uppfattas alltså på flera vis som "opålitlig" i det avgörande energispel som nu pågår. I synnerhet eftersom Libyen fortfarande är ett av de länder som inte på andra vis varit sammanvävt med de atlantiska intressena, det är ett av de bara fem afrikanska länder som inte ingår i någon form av samarbete med NATO eller med USA:s framväxande afrikanska militärsystem Africom. När upprorsrörelsen i arabländerna drog igång såg man i Washington, Bryssel, London och Paris möjligheten att rätta till saker och ting.

Nytt på Clartébloggen

Italiens två ansikten

Margareta Zetterström - 12 juni 2018

Sommaren 2011 strejkade de utländska, mestadels afrikanska, daglönarna på ett av tomatfälten i den syditalienska provinsen Apulien. Det var den första verkliga strejken bland dessa migrantarbetare om ofta är "papperslösa" och därmed fullkomligt rättslösa men som samtidigt — eller snarare just...

Läs mer...

Restaurationen i början av 1990-talet: Slutpunkten för den svenska kapitalismens tillväxtsaga

Fred Torssander - 28 maj 2018

Det borde inte förvåna att den svenska arbetarklassen har nöjt sig med vad som gått att uppnå genom reformer. Till och med nöjt sig med sådana reformer som har kunnat rymmas inom den borgerliga parlamentarismens ramar. År efter år, utan några betydande avbrott sedan åtminstone 1870 har arbetstiden...

Läs mer...

Bild: Robert Nyberg

Kris i befolkningsfrågan

Jonatan Fahlén - 25 maj 2018

Den svenska välfärdsstaten är hotad. Det konstaterar vänsterdebattören Ann Charlott Altstadt i Göteborgs-Posten den 21 april, i en krönika som citeras av bland annat Proletären1. Enligt Altstadt har hotet att göra med den demografiska utvecklingen, med det faktum att ”vi var 8 miljoner 1970,...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Edouard Louis - "Litteraturen en plats för motstånd"

Monika Zaleska - 31 mars 2018

Edouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en roman om hans liv. Eddy Bellegueule...

Läs mer...

Bildtext

Mörkrets välde

Mathias Cederholm - 31 mars 2018

En kolonial myt härjar än i dag: imperialismen drar med sig åtskilligt elände men lovar ändå...

Läs mer...