Nytt nummer av Clarté!

Senaste ClartéImperialismen - Sagan om det statslösa kapitalet

Håller imperialismen på att bli överspelad? Ser vi ett rotlöst nätverkskapital riva gränserna i världen? Överger kapitalisterna nationalstaten? Inte alls. Storföretag och finansiella kapital opererar över hela världen. Men de litar till sina stater för att säkra sina företräden, förhandla, hota och ingripa militärt. Störst och mest aggressivt är USA, men dess ekonomiska grund blir allt svagare. I tre artiklar analyserar Clarté imperialismen i dag.

Beställ nya numret av Clarté!

Virserum är ett av alla dessa små träindustrisamhällen i Småland som haft sin sedvanliga historia av uppgång och fall. Här finns fortfarande en gnutta charm från den tidigare tillvaron som köping men den centrala matbutiken är igenbommad medan en och annan specialbutik för elektronik eller prydnadsprylar verkar ha en kundkrets. Bara vid den fula ICA-baracken vid sidan av centrum är det lite kommers.

Jag har åkt hit för att samtala med konstnären Henrik Teleman. Mötesplatsen är den gamla träindustritomten vid en annan utkant av samhället. Här möts man av en oväntad, sjudande aktivitet. Alla byggnader rustas upp för det blivande kultur- och turistcentrumet "Dackestop" och i en av byggnaderna, det f d eklagret, ska "Virserums konsthall" inhysas i tre plan med nämnde man som eldsjäl och projektledare. I en provisorisk lokal har den första konstutställningen - med virserumsbornas egna fotoalbumsbilder från 50-,60- och 70-talen - redan öppnat. Henrik Teleman säger i presentationen: "Virserums konsthalls främsta uppgift är inte i första hand att ställa ut sådant som vi tycker eller tror är konst. Konsthallens främsta uppgift är precis vad egentligen konst i sin kärna handlar om: självförståelse och språk för att förstå sig själv. Vem är jag? Vem var jag? Vart är jag på väg? Det är under den period som vår utställning avhandlar som den moderna svenska självförståelsen utvecklas i skärningspunkten mellan konsumtion och solidaritet."

Denna undermening har präglat alla de projekt som Henrik Teleman varit inblandad i under de år som gått sedan han gick ut från Grafikskolan i Malmö 1990. Inlindad i konstskolans trygga famn kastades han ut i det tidiga 90-talets konstliv. Konstens mening eller estetiska spörsmål hade knappast avhandlats med något allvar bland de studerande och det tog tre, fyra år att skaka av sig "konstskoleprogrammeringen" och de obligatoriska faser med formövningar som en konststudent har att arbeta sig igenom. Men efter detta vände sig verklighetens ansikte uppfordrande mot honom och intresset för form blev helt underordnat behovet av realism. Nu fanns ingen återvändo:

- Jag använder installationen som en möjlighet för att gestalta realism och som en utmärkt metod för ett överskridande av traditionella ramar. Min egen roll som konstnär består i att stoppa in mig själv som katalysator för vidare reaktioner och tankar. Jag vill tala med människor och få saker att hända. Jag frågar mig själv vad jag skulle vilja se för slags teater och sedan sätter jag upp den. Det ska vara överväldigande, starkt och mångfacetterat och ifrågasätta de invanda myter som florerar bland folk. Det finns 7000 konstnärer i det här landet och de flesta har en totalt annorlunda social bas än de människor jag vill möta. Jag tycker de mest verkar ägna sig åt nån slags onani där ryggradsinnehållet rinner ut. De har inget att berätta medan jag betraktar mig som nån slags "neorealist" och tycker att "livet är den största berättaren". Jag vill ha en syntes mellan politik och konst. Med denna utgångspunkt började Henrik Teleman tillsammans med en del likasinnade unga konstnärer ta initiativ till ett antal större projekt i början på 90-talet. Det började redan 1989 med två seminarier i Stockholm runt ämnet "Vem säger nej till en miljon?". Ambitionen var att få unga bildkonstnärer att diskutera om hur ett kritiskt konstliv kunde se ut. Sedan ordnades den fejkade konstmässan EuroArt - Stockholm Ciy Art Fair under hösten 1990 på Kulturhuset i Stockhom. Lars Påhl, "vd" för det hela deklarerade bakom elegant silkespapper i den glättade katalogen att "vi står inför en ny kreativitet. Marknad och kultur får äntligen till fullo berika varandra." Nästa satsning blev utställningen Sanning eller Konsekvens som kom 1992 där vars och ens personliga ansvar för den politiska utvecklingen poängterades. Därefter började Henrik Teleman att samla arbetshandskar till en jättemanifestation i Lunds konsthall våren 1994. Folk från arbetsplatser över hela Sverige skickade sina uttjänta handskar till honom och idén om att fortsätta med handens tema vidareutvecklades till ett flerårsprojekt.

Under senaste året har Henrik Teleman turnerat Sverige runt och gjutit av 144 händer på anställda inom både privat och offentlig sektor - projekt Händer. Allteftersom antalet händer tillkommit har de ställts ut på respektive arbetsplats i form av en stafett. Kvinnohänder och manshänder, grova, flinka, ärrade, djupt fårade, mjuka, hårda, någon lemlästad - fingrarnas ställning blir ett nytt teckenspråk, varje hand en dikt. Handen vittnar om livets gång precis som ett ansikte och innehåller minst lika mycket särdrag för den uppmärksamme. Projektet har rönt stor uppmärksamhet i fackförbundspressen och har genomförts via fackklubbarna på varje arbetsplats och sponsrats av LO, ABF, Arbetets museum och Kulturhuvudstadsåret. Resultatet har förutom på arbetsplatserna bl a visats på Tekniska museet i Stockholm under sommaren, där denna hyllning till varje individuell hands arbetshistoria monterats på en ärofull piedestal. Så som den fina konsten alltid presenterats. Om det är "konst" eller inte tycker han är en meningslös diskussion: "Det är inte viktigt för "bra konst" att det är konst. Och det vackraste jag vet är numera en gammal arbetarkvinnas hand." - Jag tycker att konsten ställer sig mellan folket och uttrycket. Vår tid präglas tillräckligt ändå av rädsla och brist på nyfikenhet och det behöver inte konsten späda på ytterligare. Och livet ser inte heller ut som på TV4 . I denna insikt får jag en allt större förståelse för den sovjetiska formalismen. Uttrycket måste vara läsbart för folk, om det inte är det uppstår inget möte.

Proceduren med att gjuta av en hand i två formhalvor av gips tar ungefär två timmar. Under tiden hinner Henrik Teleman samtala med sina "klienter" om livet i allmänhet och jobbet i synnerhet. Men han vill understryka att han kommer dit som lyssnande "människa" och inte som konstnär eller journalist. Något av en terapeutisk situation uppstår när handen sitter fast i ett gipspaket och det faller sig naturligt att vara öppenhjärtig eller att till och med komma in på tabubelagda ämnen. Till exempel att få säga vad man innerst inne tycker om sitt jobb. Varje person blir på så sätt delaktig i en större berättelse på ett sätt som kanske inte är det vanliga inom LO-kollektivet. Denna situation är också en viktig del av konstverket. Den genererar nya tankar - både för handens ägare och Henrik Teleman själv som får ytterligare material och insikter i folks levnadsvillkor.

Han antecknar alltid för att spara som dokumentation. Att därefter så småningom se sin hand utställd föder säkerligen tankar om livets förhållande till arbetets värde. Handen som tecken och symbol är en stark "medicin", påpekar Henrik Teleman.

Här kommer vi in på installationskonstens kroppsfixering under många år. Att kroppen verkligen varit i fokus för många konstnärer men knappast som följd av ett intresse för kroppen ur brukssynpunkt utan mer som föremål för manipulation och i det mediala bruset naturligtvis endast som ren yta. Ett estetiskt objekt utan koppling till det levda livet och det sociala ödet. Henrik Teleman menar att vår tids yttringar ofta ensidigt betraktat kroppen som en idé sprungen ur tanken istället för att se själslivet som en konsekvens av hur kroppen "levs" - en materialistisk grundsyn applicerad på förhåltet från högern i landet kropp/själ. Hur känslan av att vara trött efter ett nödvändigt muskelarbete påverkar tanken. Att många arbetande människor har mycket svårt för att sitta still och hur detta inverkar på levnadssättet. Bondesamhällets syn på kroppen som ett redskap som är till för att användas nyttigt och vara en källa till kunskap är fortfarande en självklarhet för kroppsarbetande människor, medan de som lämnat den sortens liv förlorat den erfarenheten.

Henrik Teleman berättar att han precis genomfört arbetet med Virserumsbil-derna på fem veckor vilket egentligen varit planerat att ta tre månader. Han är utmattad men någorlunda nöjd. Och det sitter i kroppen. Han bor sedan några år i ett torp en bit in i skogen utanför Virserum dit vi under intervjuns gång förflyttat oss för att undkomma alla som ständigt pockar på hans uppmärksamhet i ruschen kring "Dackestop". Den forna ladan rymmer numera ateljé och handgjutarverkstad - en användning de torparfamiljer som en gång framlevde sitt mödosamma liv här knappast skulle kunnat göra sig en föreställning om.

Nytt på Clartébloggen

Religiösa samtal på en takterrass i Chicharones. Foto: Benny Andersson

Orula

Benny Andersson - 17 februari 2019

”Imorgon måste vi upp tidigt, taxin kommer sju prick”, sa Yuliet. Naturligtvis var det bara jag som steg upp halv sju. Sju prick betyder något helt annat på Kuba än i Sverige. En av Yuliets otaliga mostrar anlände tjugo över, helt vitklädd, med massor av halsband tillägnade olika andar runt...

Läs mer ...

Dåliga – och goda – nyheter från Italien

Margareta Zetterström - 15 februari 2019

Som inbiten Italienvän försöker jag kontinuerligt följa nyhetsrapporteringen från "il bel paese" (det vackra landet, som det kallas). Och det är idag ingen munter uppgift, allra helst som den nya regeringen om möjligt är ännu sämre än de föregående regeringarna, framburen som den är av de...

Läs mer ...

Foto: Benny Andersson

Sociala ambitioner och bristfälliga resurser

Benny Andersson - 13 februari 2019

”Vissa dagar åt jag bara ett bröd, jag drack vatten med socker i för att försöka känna mig mätt ändå.” ”Men du hade ju jobb”, invände jag. ”Bara då och då”. ”Jag arbetade på temporära kontrakt, när det inte finns pengar till att betala löner – och det händer ofta – får de kontraktsanställda gå”....

Läs mer ...

Thomas Münsters karta från 1561 över nya världen (detalj). Källa: Wikimedia Commons.

Santiago de Cubas historia

Benny Andersson - 10 februari 2019

Santiago de Cuba grundades av europeiska kolonisatörer och dess historia – liksom Kubas - är bara möjlig att förstå om man sätter in den i ett globalt sammanhang, där striderna mellan de feodala spanska, franska och portugisiska kolonialmakterna å ena sidan och det uppåtstigande kapitalistiska...

Läs mer ...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/18 Klimatkrisen

Bildtext

Vi behöver en ny international!

Samir Amin - 15 december 2018

I augusti avled Samir Amin, egyptisk-fransk samhällsvetare och i årtionden en centralgestalt i den...

Läs mer ...