I en recension i Clarté 2010/4 av en bok om den maoistiska rörelsen i Norge diskuterade Lennart Rahm motsvarande utveckling i Sverige. Rahm har fel om kampanjen Enad vänster men rätt i synen på krigsfaran på 1970-talet, skriver Per-Åke Lindblom i en kort kommentar.

Varje ny revolutionär rörelse måste förhålla sig tidigare rörelser för att lära av dess framgångar och misstag. Därför går det inte att komma förbi den internationella marxist-leninistiska rörelse som uppstod efter den stora polemiken mellan Sovjet och Kina på 1960-talet, oavsett om dess styrka inte jämförbar med den rörelse som uppstod på grund av oktoberrevolutionen.

Det finns stora problem med Rahms analys. Han menar att Skp-majoritetens uppgörelse med "Enad vänster"-politiken i valet 1973 i "förlängningen var en uppgörelse med masslinjen och Maos linje om enhetsfronten". Men "Enad vänster", som förespråkade valallians mellan dåvarande Vpk och Skp, var ett illa genomtänkt uppifrån-projekt från första början. Det grundläggande felet var att det utgick från en förment "kommunistisk" gemenskap med Vpk, och från risken för att Vpk skulle ramla ur riksdagen och att socialdemokraterna skulle förlora regeringsmakten. Kfml/Skp skulle fungera som ett stödparti till Vpk, i sin tur ett stödparti till Socialdemokraterna. Det hade varit en annan sak om Kfml/Skp hade formulerat en valplattform bestående av ett antal konkreta krav. Den efterföljande kongressresolutionen "Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!" lät påskina att motsättningarna mellan partierna var minimala och syftade till att förebereda Skp:s återtåg till Vpk. På Skp:s valkonferens 1975 ställde sig 80 procent av delegaterna sig bakom en starkt kritisk resolution till "Enad vänster".

7614_02.jpgPrag 1968: sovjetiska trupper intar staden. Tio år senare övervärderade Kfml/Skp i Sverige starkt krigshotet, skriver Per-Åke Lindblom. Därför gick det illa för partiet.

Rahm har däremot rätt, när han skriver att "vi lämnade kampen mot den inhemska klassfienden för det sovjetiska krigshotet", vilket skedde först i januari 1978. Den internationella m-l rörelsen anammade det kinesiska kommunistpartiets analys av Sovjet som en socialimperialistisk stat, en supermakt på uppgång, och att rivaliteten mellan Sovjet och USA ledde till att krigsfaran ökade. Men partistyrelsemajoriteten begick två fundamentala fel, som förklarar varför Skp inte överlevde i motsats till andra maoistiska partier i Europa:

  • Partistyrelsemajoriteten insåg inte att ett revolutionärt parti och ett statsbärande parti inte kan bedriva samma slags utrikespolitik. Det senare har erövrat statsmakten - det förra har det inte. Denna distinktion framfördes mycket tydligt från kinesiska KKP:s sida i brytningen med det sovjetiska kommunistpartiet på 1960-talet.
  • Partistyrelsemajoriteten behandlade krigsfaran som om den var akut. Den betraktade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, vilket togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet - inte mot det egna monopolborgerskapet. Huvudmotsättningen gick alltså inte längre mellan proletariat och borgerskap i Sverige. Kampen för "freden" blev huvudfrågan och fokus riktades mot Europa. Konsekvensen av denna analys blev en befängd klassamarbetspolitik, som sedan kulminerade i beslutet att stödja socialdemokraterna i 1982 års val. Men något behov av ett nytt vänstersocialdemokratiskt parti i Sverige fanns inte.