Ett nyliberalt ledarskap och en CIA-stödd militärledning tog över det lybiska upproret. Då började talet om en flygförbudszon. Nu riskerar Libyen ett utdraget inbördeskrig. Vijay Prashad kommenterar de FN:s resolution 1973 och bombningarna.

Det var inte meningen att Libyen skulle få en "arabisk vår". Som Aijaz Ahmad en gång sade: "Varje land får den fascism det förtjänar."  På samma sätt får varje land den revolt det förtjänar. Libyen gav oss inte de upplyftande skådespel som Tunisien och Egypten gjorde. Revolten hade en historia, som går hundra år tillbaka i tiden och som inte var lika lätt att skaka av sig.

Splittringen mellan öst och väst förkvävde varje försök av arbetarklassen i städerna i väst att utveckla sin fulla kraft. Zintan förlorades för Gaddafi för några dagar, men han tog det lätt tillbaka och kunde sedan krossa revolten.

Upproret nedifrån upplivade de nedre skikten av Gaddafis armé i öst. De gick över till rebellerna i Benghazi. Folkråd uppträdde i större och mindre städer i öst. Där hade ett betydande antal av de unga farit till Irak för att kämpa. De for inte enbart för att utöva jihad eller för att de beundrade al-Qaida. En ambassadtjänsteman  rapporterade 2008 (Tack, Wikileaks!) att dessa unga män for till Irak, delvis eftersom de inte kunde revoltera mot Gaddafi på ett effektivt sätt. Uppgiftslämnaren hade farit till Derna.  Han formulerade efteråt  sitt memorandum till sina överordade (08 TRIPOLI 120).

7602_01.jpgUSA och Nato har påbörjat ännu en bombkampanj i ett land i tredje världen. Sverige deltar denna gång med stridsflygplanet Jas Gripen.

Rådet i Benghazi valde som sin ledare den färglöse förre justitieministern Mustafa Abdel Jalil. Jalils hjärna är Mahmud Jibril, en före detta chef på Nationella ekonomiska utvecklingsstyrelsen (NEBD). Ett telegram från USA:s ambassad från 11 maj 2009 (09TRIPOL386) beskriver Jibril som positiv till ett nära förhållande till USA och till att "skapa ett strategiskt partnerskap mellan privata företag och regeringen".

Jibrils NEBD hade samarbetat med Ernst & Young och Oxfordgruppen för att göra den libyska staten mera "effektiv". Jibril meddelade ambassadören att "amerikanska bolag och universitet välkomnas till att slå sig samman med honom" för att skapa nya sektorer vid sidan av gas och olja och att "vi borde ta fasta på hans erbjudande". Hans fil doktors-examen i strategisk planering från Pittsburguniversitetet är användbar i detta sammanhang.

Jalil och Jibril är män från 17 februari-rörelsen. De fick sitt namn från ett uppror i Benghazi den 17 februari 2006, som krossades av Gaddafi. Dessa män (Fathi Bukhris, Farj Charrani, Mustafa Gheriani och Ali  Unes Mansuri) är alla företagare. Gheriani meddelade Jon Lee Anderson att de alla är "intellektuella med utbildning i väst", som skulle leda den nya staten, inte "den förvirrade mobben eller religiösa extremister". Bukhris, Charrani och Mansuri for den 23 december, före upproret i Tunisien, till Paris för att träffa Gaddafis gamle vapenbroder Nuri Mesmari, som har hoppat av till Concorde-Lafayettehotellet. Mesmari skvallrade för DGSE och Sarkozy om svagheterna hos den libyska staten. Hans man i Benghazi var överste Abdallah Gehani från flygvapnet. Men Gehani skulle inte bli den militäre ledare man valde. CIA tänkte sig en annan man. Denne skulle snart vara på plats.

Den 14 mars hade den militära grenen av upproret i Benghazi lämnats över till en före detta överste i Libyens armé, Khalifa Heftir och till förre inrikesministern, general Abdel Fateh Yunis.  Heftir gjorde sig ett namn i Gaddafis krig mot Tchad på 80-talet. Vid en viss tidpunkt i denna konflikt vände sig Heftir mot Gaddafi, anslöt sig till Libyska Nationella Räddningsfronten samt bedrev motståndet från Tchad. Då den USA-stödda regimen i Tchad, som leddes av Hisséne Habré föll 1990, flydde Heftir från Tchad till USA. Det är intressant att notera att en ex-överste från den libyska armén så lätt kunde komma in i USA. Det är också intressant att Heftir slog sig ned i Vienna, Virginia, blott en mil från Langley, Virginia, dvs. CIA:s högkvarter.

I Vienna bildade Heftir Libyska nationella armén. 1996 försökte Heftirs armé att genomföra ett väpnat uppror mot Gaddafi i den östra delen av Libyen. Detta misslyckades. Men detta hejdade inte hans planer. Historien återkallade honom 15 år senare. I mars 2011 flög Heftir till Benghazi för att ta kommandot över de trupper som hade deserterat och slog sig samman med Yunis, vars trupper hade kastats ut från Ras Lanuf den 12 mars. De ställdes mot de Gaddafistyrkor som ryckte fram mot Benghazi. Det var i detta sammanhang, då upproret hade erövrats av det nyliberala ledarskapet och fått en militärledning uppbackad av CIA, som talet om en flygförbudszon började höras. (Resolution 1973 passerade Säkerhetsrådet den 19 mars, och bombningarna startade omedelbart.) USA och Frankrike tillhandahöll ett avgörande flygstöd åt rebellerna.

7602_02.jpgUSA och Nato har påbörjat ännu en bombkampanj i ett land i tredje världen. Sverige deltar denna gång med stridsflygplanet Jas Gripen

Med USA-lägrets fasta kontroll över politik och styrkor är det föga förvånande att den militära aktiviteten har ökat. FN:s resolution 1973 skapade en flygförbudszon för att skydda medborgarna. Inom några timmar stod det klart att zonen användes för att lämna flygstöd åt rebellarmén. Teknologin hade gjort idén om "markstyrkor" överflödig.  USA satte sina AC130 och A10 stridsflygplan i verket på Libyens himmel. Dessa plan är inte skapade för att avpatrullera luften, utan kan skjuta på marktrupper och tung utrustning med hjälp av sina kanoner, inklusive Bofors 40 mms kanon, och med kulsprutor.

Att använda AC130 är väsentligen detsamma som att "ha soldater på marken" och innebär att USA:s armé, även under Nato-kommando, inte längre patrullerar i luften, utan är aktivt inblandad i striden mot Gaddafis styrkor på marken. Därtill kommer att USA fick in en formulering i Resolution 1973 som öppnade dörren för eventuella vapenleveranser till rebellerna (dvs. trots paragraf 9 i resolution 1970; det innebär alltså att medlemsstater tillåts att "vidta alla nödvändiga åtgärder" inklusive vapenleveranser, trots det vapenembargo som föreskrevs i resolution 1970).

Den 26 mars meddelade Vita husets talesman Jay Carney för pressen att resolutionen gav USA "en flexibilitet beträffande att vidta denna åtgärd (dvs. tillhandahålla militär utrustning) om vi ansåg att detta var rätt väg". Med andra ord - vapenembargot är flexibelt. Den 27 mars meddelade USA:s försvarsminister Robert Gates till NBC:s David Gregory att man beträffande vapenleveranser "inte har fattat något beslut hittills". Man kan vänta sig en upptrappning.

7602_03.jpgSarkozy med sin man i Libyen, Mahmud Jibril.

Gaddafis och rebellernas trupper pendlar fram och åter mellan Ras Lanuf och Ajtabia. USA:s och Frankrikes luftangrepp har decimerat regimens trupper men har inte ännu krossat dem. Inbördeskriget fortsätter. Om USA och Frankrike börjar förse rebellerna med vapen är det troligt att Gaddafis trupper i det långa loppet börjar upplösas och göra uppror. I detta fall kommer sannolikt Libyen att gå in i en utdragen period av instabilitet. De personer som sitter i Benghazi på den politiska och militära sidan skulle önska att få åka in i Tripoli i sina egna tanks, men under flygskydd från Nato.  De har så många att tacka för så mycket. Folk som Mahmud Jibril och Khalifa Heftir  kommer att känna sig mera ansvariga inför sina herrar i Paris och Washington än inför Libyens folk, vars blod har spillts på båda sidor för ett mål som sannolikt inte kommer att gynna det.

Vijay Prashad är historiker, verksam vid Trinity college, Hartford, Connecticut. Hans bok När bojorna brast. Historien om tredje världens seger och nederlag publicerades 2010 på Leopard förlag.

Översättning från engelska: Hans Isaksson