Hopsnackat; Folkrörelse på arbetsplatsen, del 1

Frances Tuuloskorpi (red)

Vulkan 2010

"MÄNNISKAN är den mest flexibla roboten", förklarar ingenjörerna på Toyota när de riktar sina produktionslinjer efter Frederick W Taylors och Henry Fords föredömen. Våra producenter av förutfattade meningar har svårt att begripa hur det hänger ihop. De tror att vi hamnat i ett postindustriellt samhälle där de löpande banden löpt ut och datorstyrda maskiner tagit över.

I nyhetsbladet Kvasten, utgivet av fackliga aktivister på Volvos Torslanda, protesterar truckförarna som kör ut material till arbetarna vid bandet mot sämre arbetsvillkor. De håller inte på att trängas ut av robotar. Tvärtom, de maskiner de förut hade till hjälp vid lastningen har företaget beslutat att ta bort. Det blir billigare för Volvo om arbetarna sliter ut muskler, leder och senor.

Klasskampen är avgörande också för de tekniska framstegen. När företagsledarna kan köra med sina anställda som de vill minskar intresset för arbetsbesparande maskiner.

I årtionden var den kapitalägande överklassen politiskt trängd. Då fick vi sociala framsteg. Nu är den starkare än någon gång sedan förra sekelskiftet. Då sjunker samhället ner i ekonomisk depression och socialt sönderfall. I arbetslivet är daglönarna, lönedumpningen och reservarmén av arbetslösa tillbaka.

7514_01.pngHopsnackat.

Går det att vända utvecklingen? Ja, om vi snackar ihop oss. Det är tanken i Hopsnackat, en antologi om folkrörelse på arbetsplatserna sammanställd av Frances Tuuloskorpi.

De 35 korta berättelserna från 25 olika arbetsplatser är som managementkursernas case studies fast tvärtom, lärostycken för lönearbetare som vill trassla till kapitalistens kalkyler. Hur stoppar man kuklönetilllägg i äldreomsorgen? Går det att strejka på bingosajten? Kan man slåss mot bemanningsbolagen utan att hamna i konflikt med deras anställda? Vad gör man när bussbolaget sparkar ut en arbetskamrat i sjukkasseeländet?

Det är en manual för metodiskt motstånd, inte en plan för radikaler att fladdra iväg med röda eller svarta fanor. Viktigaste lärdomen: "Om de som står längst bak kommer i rörelse, då driver de alla andra framför sig." Som när städerskorna på fabriken stod strejkvakt i sina muslimska huvuddukar och thailändska sjalar.

Det är så det kan börja. I samhället såväl som på jobbet.

På köpet får vi veta hur några burkar surströmming kan komma till nytta när tidsstudiemannen blivit för besvärlig.


Islamofobi

Jonas Gardell

Leopard 2010

PROFESSORN i religionshistoria Mathias Gardell har återigen åstadkommit en bok som egentligen inte skulle behöva skrivas. Men som läget är, är det livsviktigt att någon gjort det.

Förutom att ge en fyllig bakgrund till den nu rådande hetsen mot muslimer kan Gardell med hjälp av statistik och vetenskapliga undersökningar av attityder och fakta visa att det är mycket litet som inte varit i säck innan det kom i påse - att avbilda Muhammed som hund är t.ex. 800 år gammalt och ingen uppfinning av en mera pr-sinnad än begåvad skånsk konstnär; det var på modet redan hos det osmanska väldets motståndare. Eller från förra århundradets moderasism - judehetsen, den som Sverigedemokraterna med stora uppoffringar måste överge (liksom homofobin och asaläran) för att kunna koncentrera sig på den mera publikvänliga hetsen mot muslimer (ofta mycket oegentligt kallade "araber") och till sist komma in i värmen i riksdagshuset.

7514_02.pngIslamofobi.

En vision sägs vara Eurabia, dvs. en påstådd, hemlig vision hos fanatiska muslimska ledare att infiltrera Europa ( t.ex. med hjälp av naiva vetenskapsmän och islamofila solidaritetskommitéer) för att sedan ta över våra samhällen som en språngbräda till världsherravälde; jämför Sions vises protokoll mot judarna. Eurabia ligger till grund för många europeiska nyfascisters propaganda. Hos Lena Andersson i Dagens Nyheter (13 februari 2010) skymtar för övrigt detta motiv i en (dåligt skämtsam?) motivering till varför muslimer måste anpassa sig till svenska tänkesätt om de vill få jobb: "Om den ideologiska elden för att göra Sverige till Saudiarabien brinner okuvligt starkt i en får man [...] inse att det blir svårt att få en anställning innan kampen är vunnen."

Detta är nog en av de viktigaste böckerna i Sverige 2010 - tyvärr. Samtidigt ger oss Gardell hopp inför framtiden. Utvecklingen i västvärlden pekar på att det visserligen riskerar att blir än värre, innan det blir bättre. Men att nyfascismens nuvarande allians med en USA- och Israelvänlig liberalism mot den muslimska världen är ett övergående skede, det vittnar historien om.


Underbara dagar framför oss

Henrik Berggren

Norstedts 2010

HISTORIKERN Kjell Östberg publicerade 2008-2009 en tvåbandsbiografi över Olof Palme. Vad läggs till av Henrik Berggrens välskrivna men yviga, 700-sidiga kritikersuccé?

Berggren levererar nya data, t.ex. från Palmes USA-år på 40-talet, och en bredare och detaljrikare tidsskildring. Bilden av Palme fördjupas psykologiskt och sociologiskt.

Men den politiska förståelsen ändras inte. Palme framträdde hos Östberg som en övertygad antikommunist och vän av USA:s samhällskick, men med insikten att tredje världens nationella befrielserörelser kämpade för en riktig sak. Inrikespolitiskt befann han sig i den socialdemokratiska mitten; han var reformist med tron att reglerad marknadsekonomi och samförstånd mellan arbetarrörelse och nationellt monopolkapital ger det bästa utrymmet för jämlikhets- och välfärdsreformer. Modellen fungerade väl i 50- och 60-talets Sverige, men vittrade gradvis sönder. För Östberg är gruvstrejken 1969-70 den första stora vändpunkten.

7514_03.pngUnderbara dagar framför oss.

Inget i Berggrens bok motsäger den analysen, men han bekräftar den inte heller uttryckligen. Över huvud taget är socialliberalen Berggren otydligare än socialisten Östberg. Den som vill veta mycket om människan Olof Palme ska kanske läsa Berggren. Den som vill förstå den svenska socialdemokratin 1950-1986 har nog större nytta av Östberg.