Den marxist-leninistiska rörelsen i Norge från 1960-talet bestod av fanatiker som offrade allt och blev besvikna för resten av livet. Det är tesen i en norsk historisk studie. Författarna har fel i grunden, men boken är läsvärd och väcker eftertankar, skriver Lennart Rahm, som själv gick med i den svenska m-l-rörelsen vid denna tid. Skiljelinjen går mellan stalinism och maoism.

Från mitten av 60-talet går en våg av revolutionär kommunistisk aktivitet över världen. Nya partier bildas, inspirerade av Mao Tse-tungs tänkande och kulturrevolutionen. I Sverige bildas KFML sommaren 1967, och i Norge tar revolutionärerna över Sosialistisk Ungdomsforbund året efter. Fem år tidigare har en utbrytning skett ur NKP, men med de unga tar rörelsen fart och förändrar det politiska landskapet i Norge. SUF blir SUF(m-l) som blir AKP (m-l), Klassekampen blir dagstidning, Oktober ett betydande bokförlag, Vömmöl spelmanslags skivor blir en landsplåga, osv. AKP gör rejäla inbrytningar i arbetarklassen och på en LO-kongress i mitten av 70-talet har de alla fem delegater från Oslo Jern och Metall; de driver strejker och strejkstödsarbete, finns på arbetsplatser i hela Norge, utmanar klassamhället. Sedan är det som det tar slut. Vad hände?

Den store ml-boka är resultatet av det s.k. Kadersprosjektet i Norge. Det är ingen historik utan en beskrivning utifrån av några som själva inte deltagit, men samlat material och intervjuat aktivister. Det är en stor, vacker bok, rikt illustrerad och påkostad. Projektet har inte varit okontroversiellt. Författarna har manat de som "drabbats" av m-l-rörelsen att berätta hur den förstört deras liv. Trots utgångspunkten är det intressant och rolig läsning, om än långt ifrån uttömmande.

7510_01.jpgFörsta maj i Gävle 1970. Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, ordnar demonstration.

Förvisso undrar man över intresset för en sådan bok: var är orsaken, relevansen och tanken? Snart upplyses man. Utgångspunkten är att visa hur fel det blev, hur dumt och meningslöst - då finns förstås intresse att publicera. Det går som en underton i intervjuarnas frågor och anspelningar, men långt ifrån i de intervjuades svar. Många minns med nöje och berättar gärna. Jag blir lite avundsjuk; varför har inget liknade gjorts i Sverige? För det är svårt att inte reflektera över det svenska KFML/SKP:s utveckling och politiska linje under samma tid. Vi tillhörde väl samma International och gjorde ungefär samma fel. Jag tror att den nästan defaitistiska stämning man ibland upplever i dag har sin grund i att vi trott oss ha bara en massa misstag i bagaget. Så är inte fallet. Vi gjorde en satans massa bra saker, men också en massa dåliga. Vi kan lära av bägge.

Författarna har gjort en utifrånanalys. Det är som om de vill försöka begripa hur det var möjligt att bygga upp hela denna rörelse, baserad på vad de anser galna idéer, med frivilliga krafter. Själva kommer de ur en miljö där ingen gör något utan att se vad man kan vinna på det. Svagheten i boken är väl att de aldrig begriper det.

Attityden syns redan i början när de kommenterar den handbok för arbetare om arbetsmiljön som AKP gav ut. Viktigast är att uppmärksamma "det pedagogiska tilltalet, uppifrån och neråt, den visar misstro till läsarens färdigheter och en överivrig önskan om ett riktigt bruk av den, för att riktiga tankar och riktiga handlingar skall bli resultatet". Att tanken med boken var att ge ett redskap som tidigare inte fanns i kampen mot gifter, farliga kemikalier etc., att göra kampen för en bra miljö till en del av klasskampen, det blir mindre viktigt. Uppsåtet ska ifrågasättas.

Tröttsamma är också med de ständigt återkommande religiösa analogierna. Det är att se till ytan, inte att förstå. Har kyrkan något slags monopol på självuppoffrande arbete och hängivenhet? Likaså är ord som manipulerat, manövrerat, härskat, utspekulerat och makt ivrigt använda. Så okunniga om politiska partier kan väl författarna inte vara att de tror att de orden inte skulle passa ännu bättre för att beskriva Arbeiderpartiet, Høyre eller Fremskrittspartiet?

I boken gör författarna en uppdelning, utan närmare politisk analys, mellan 63-maoisterna, de lite äldre NKP:are som påverkats redan på 50-talet och tar ställning för Kina under polemiken mellan Kina och Sovjet, och 68-maoisterna, yngre, påverkade av kulturrevolutionen. För Sveriges del menar jag den distinktionen bara äger viss giltighet. Viktigare är skiljelinjen mellan en stalinistisk tradition och en maoistisk.

Varför följde den partiledning som tog över SKP 1976, redan i majoritet 1973, mer Stalin än Mao. Nyckelbegrepp som partiet, organisationen främst, självklara ledaren för kampen, centrum slår fast politiken och kadern avgör allt, blev viktigare än de maoistiska, masslinjen, enhetsfronten, undersöka och analysera innan politiken slås fast, och praktiken avgör allt?

I Norge som i Sverige är uppgörelsen med "Enad vänster"-linjen 1973 en skiljelinje. I förlängningen var det en uppgörelse med masslinjen och Maos linje om enhetsfronten, till förmån för kaderpartiet. Som om man inte längre är säker på riktig politisk linje, förs kampen mot högeravvikelsen för att skydda partiets ideologiska renhet. En AKP:are berättar att vid uppgörelsen med högeravvikelsen ställdes frågan om vem partifolket skulle rösta på vid ett kårval, en nazist eller en Sosialistisk Ungdom-kandidat. "Hade man inte förstått att SU:aren representerade socialimperialismen hade man inte gjort upp med högeravvikelsen och så kom partikader för att få alla att hålla med. Ett par veckor senare kom nya direktiv, man hade gjort vänsteröverslag, visst var det skillnad på SU och nazister och därmed fick vi alla ändra oss igen [...] så var det försmädligt att vi alla hade böjt oss."

Också i Norge kommer det vi upplevde i Sverige från 70-talets mitt, proletarisering, säkerhetspolitik, linjen från den nya ledningen att ersätta politik med organisation, att flytta omkring kamrater hit och dit. Det var till ingen nytta när politiken, "kriget föregår revolutionen", inte intresserade någon, när det genombrott inom arbetarklassen både norrmän och svenskar faktiskt gjort och var på väg att rejält befästa och utöka under 70-talets första hälft försvann i självgod och allt vildsintare sekterism.

Innan kaderpolitiken blev linje fanns en bred och verklig proletarisering inom rörelsen, på frivillig basis. Medvetenheten avgjorde, och att tillbringa några år i industrin efter gymnasiet skadade inte. Sedan skulle alla drivas ut till industrin. Att bli akademiker var närmast förräderi. Att (r)arna höll på med sitt fjantande och räknade procentsiffror över arbetare i avdelningarna spillde över på oss. Vid kongressen 1973 stod SKP som bäst i arbetarklassen och hade förbundsansvariga inom alla förbund. Vi litade till att vi förde en politik i folkets intresse. Jag var aktiv i det fackliga arbetet, gick kurser, fick uppdrag, reste resolutioner, samlade till strejkstöd, vann stöd. Jag hade en facklig linje i ryggen, den fackliga cirkeln var ett genombrott, och i den fanns en politik som talade till arbetarna. Vi togs på allvar.

När man i Norge drev proletariseringen och lämnade universiteten, försvann också en av de viktigaste baserna. Plötsligt blev ml:arna små där och dominerade inte längre debatten, de "förlorade positioner som definitionsmakt på en av sina viktigaste arenor."

Proletariseringskampanjen tömde AKP på många kamrater. De gick ur då de inte stod ut på jobbet och inte kunde medge det. De ville inte flytta ut till de avlägsnaste förorterna eller ville fortsätta sin utbildning. Var fanns långsiktigheten, tanken att underlätta för kamraterna att vara kvar, att förbli kommunister och göra det till en glädje att vara det? Partiet borde tvärtom ha uppmuntrat proletära kamrater till studier och vidareutbildning, gjort livet lättare i stället för tyngre, varit källan vi kunde få kraft ifrån, inte lägervakten som avgjorde arbetsdagens värde.

Ingen av de intervjuade värvade någonsin "en äkta arbetare" till Partiet. Man ville inte dra in dem i det som väntade. "Att be en arbetare om att bli med på allt det Partiet krävde, att jobba 20 timmar om dygnet och säga ja till allt, det var inte möjligt."

"Bara för att de kunde snacka, skulle alla böja sig för dem", säger en intervjuad. "Att arbetarna skulle omfatta den revolutionära ideologin så snart det kom en kommunist på arbetsplatsen hade de sett på kinesisk propagandafilm och drev nu det som partilinje."

"Vi blev pålagda att göra saker som vi inte ville göra. Vi förlorade friheten. Och då kom tungsinnet och allvaret in också. Lyckligtvis, för då började jag vakna", säger en annan. "De hade en drift att dominera, när de inte lyckades med det, hoppade de hellre av."

7510_02.pngDen store ML-boka.

Här, vid 70-talets mitt, sker förändringen. Vi lämnar kampen mot den inhemska klassfienden för det sovjetiska krigshotet. Här förlorar vi allt.

Vad gjorde AKP och SKP för egen analys av krigsfaran? Antogs den kinesiska linjen utan egen värdering? Hade man analyserat Sovjet utan mallen för ögonen, tillämpat dialektiken och undersökt fakta, som Mao sade, så hade säkert slutsatsen blivit en annan. "Var inte bilden av Sovjet under det 70-tal då de hotade oss med krig karikerad utifrån de analyser som gjordes i USA efter nederlaget i Vietnam och befrielsekrigen i Afrika?" (Eric Hobsbawm i Ytterligheternas tidsålder). Vår tidning Gnistan lät även baltfascister göra den analysen åt oss.

Man kunde ha sett att Nixons Kinaresa var Maos avslutande av tanken på världsrevolution och ett sätt att slå vakt om den kinesiska nationen gentemot Sovjet. Då hade också förståelsen varit större för att den kinesiska politiken därefter hade det som ledstjärna, t.ex. i handeln med Chile, synen på EEC eller stödet till vissa befrielserörelser. Det var ungefär som "socialism i ett land" eller hellre Molotov-Ribbentrop-pakten, nödvändig att försvara för de partier som tillhörde Komintern. Det handlade om att försvara socialismens enda stat.

Var det så också i Sverige, som en intervjuad säger, att krigshotet blev genvägen till revolution för dem som inte stod ut med att springa i trappuppgångar, sitta på hyresgästmöten, dra igång daghemskampanjer, på möte efter möte med frontorganisationer, stå utanför systemet fredag och lördag, som insett att de aldrig skulle komma till den stora dagen på det viset? Hade kriget kommit och vi varit de enda som varnat, hade revolutionen varit närmare.

I olika enhetssammanhang var det inte svårt att se vilka som var fientliga och vilka vi kunde samarbeta med. Ju fler enhetsfronter vi deltog i, desto fler blev vi bekanta med, och de kunde upptäcka att vi var resonabla, ställde upp och gjorde ett bra arbete. Ju färre, desto mer demoniserade blev vi. Tillhörde vi vänstern eller ej? Vi kunde inte demonstrera mot fascistjuntan i Chile, inte protestera mot tennismatchen mot Chile hösten 1975; vi var två kamrater från Halmstad som åkte till Båstad och sålde Gnistan och inte träffade en enda övrig kamrat. Vi mumlade i skägget om kärnkraften. I stället för att medverka i diskussionerna om ett småskaligt samhälle, lät vi stalinistiska teknikutopier ta loven av deltagandet i den största folkrörelsen vi varit med i - för trots allt gjorde kamrater på eget initiativ ett bra arbete. Vi lärde känna en massa nya radikala människor under kampanjen, och ledde basgrupper i stora bostadsområden. Det var en avgörande insats för att bryta den stämpel vi fått på oss åren innan.

Under tidigt 70-tal bedrev Faluavdelningen av KFML stödarbete för skolan i Drevdagen. Det var en kamp mot avfolkningen; man samlade pengar och spred information. Det ledde till att kamraterna blev inbjudna över en helg för att ortsbefolkningen skulle få visa sin tacksamhet. Stödet till folklig kamp utgick från tanken att varje gång folket vinner en seger mot staten eller kapitalet, är det en seger för vår sak som är folkets sak. Folkets medvetande förändras, enligt Maos tankar om hur riktiga idéer föds ur praktiken. Gjorde Falu-avdelningens stödarbete det svårare eller lättare att propagera kommunismens idéer för Drevdagen-borna? (Om det nu skulle göras. Kanske räckte det med att de visste att de där som stöder oss, samlar pengar och sprider flygblad om vår sak, de är kommunister.)

Var inte detta den marxist-leninistiska linjen? Var det inte att tjäna folket? Var inte den riktiga politiken att tillämpa masslinjen i stället för det hemliga partiet?

Jag menar att SKP lämnade Maos linje och det framgångsrika frontarbetet runt om i landet för att driva en linje mer influerad av Stalins idéer om partiarbetet. Det tog sig uttryck i en alltmer dirigerad partiorganisation från och med 70-talets mitt. Man politiserade privatlivet, föreskrev musiksmak, kultur, litteratur, bostad, alkoholförbud. Snart verkade inget för litet för att partiet skulle lägga sig i. Skulle inte socialismen innebära frihet?

Visst fanns det hemlighetsmakeri i rörelsen ända från början - även om AKP verkar ha varit många steg före i detta. Vi var ju revolutionärer och bekanta med Säpo:s intresse. De dök upp överallt. Jag har läst min akt med första noteringen att jag beställt Gnistan och Marxistiskt Forum från Danelius bokhandel hösten 1968, då var jag 16 år. Sedan dröjde det ungefär tio år tills hotet kom och vi skulle förbereda oss på illegalitet. Jag har kamrater som inte har ett kort från sitt bröllop och fick tackkorten tillbaka. Kanske var det ett sätt att inympa betydelsefullhet hos medlemmarna i en rörelse som snart kom att bli helt betydelselös.

Det sägs att SKP stod på sin höjdpunkt 1976. Det kan stämma medlemsmässigt, men politiskt vill jag hellre säga 1973. Enad Vänster-initiativet visade att vi satte politiken före organisationen. I valrörelsen hade vi lokala listor i åtta kommuner i Jönköpings län. Det var vi senare aldrig i närheten av, och på min ort ökade vi röstetalet med 500 procent. Tänk om vi gjort så över riket? Nu stod vi still och det var inte längre självklart att man som vänster skulle rösta på m-l-arna. I valet 1976 gick det ännu sämre. Då var vi bara en rörelse i mängden, och våra ställningstaganden hade fjärmat oss från stora delar av vänstern.

Jag kan konstatera skavanker, felslut, idiotier, misstag och saker jag inte är stolt över. Visst, ett kommunistiskt parti skall man kanske passa sig för, som Dag Solstad skriver. Men om man inte vill väja för förtrycket, imperialismen, kapitalismens utsugning, om man vet på vilken sida man står, är inte det huvudsaken?

Kanske är inte Den store m-l-boka den vägledning man behöver. Men det är rolig läsning om en idérörelse som från slutet av 60-talet och genom hela 70-talet omskakade Norge och grundade vad som ännu är Nordens enda dagliga vänstertidning. Vi har mycket att lära av vår historia. Så låt oss ta kamp för att skriva den, inte bara lämna den till motståndaren.

Marxismen erkänner inga eviga sanningar, utom klasskampen, naturens och vetenskapens rörelse. Alla tankar kring samhällets konstruktion, demokratin eller produktionen handlar om kraftmätning. Vems ideologi dominerar, vem skriver historien, vem har tolkningsföreträdet? En riktig tanke för proletariatet är det motsatta för bourgeoisien. Det är inte konstigt, det är klasskamp.

Och visst ligger det något i Paul Sweezys ord: "Marxismen utan sin revolutionära kärna är en självmotsägelse utan existensberättigande eller möjlighet att överleva."

Den store m-l-boka

Jon Rognlien och Nikolai Brandal

Kagge Forlag 2009