En bok om kungen och hans privatliv har väckt uppståndelse. Även vissa republikaner anser att boken är snaskig och att verk av detta slag varken bör skrivas eller läsas. Det är en felsyn, tror Hans Isaksson.

Det är ett vedertaget talesätt, i synnerhet men inte enbart om kvinnor, att vissa "gått sängvägen" till makt, kändisskap och ibland rikedom. Det omvända förhållandet talas det inte så mycket om - troligen för att det anses så naturligt och självklart: makt, rikedom och kändisskap är, i synnerhet men inte enbart för män, ett osvikligt medel att närhelst man så önskar få sällskap i sängen. Svenska kungar förenar i hög utsträckning dessa tre ting, och har förvisso förstått att utnyttja det.

Att en viss person, som på sin höjd äger ordinärt utseende, samma grad av begåvning och personlig charm som min sågbock och som för ett bra tag sedan (liksom för övrigt min sågbock) har passerat sin bäst-före-ålder, ändå kan te sig hart när oemotståndlig för det motsatta könet skulle vara ett mysterium för den som inte har lärt sig av livet eller historien.

7509_01.jpgEn fördummande institution har gjort kungen till den andra är. Bild: Bengt Nyman.

Den som tvivlar behöver bara på det förträffliga nätet slå upp biografierna för Henrietta Mariana Charlotta Koskull, Emilie Sophie Högqvist, Gustava Charlotta Jacquette Aurora Gyldenstolpe, Hanna Styrell, Josephine Sparre, Wilhelmine Schröder, Magda von Dolcke, Marie Friberg, Lilly Bäckström, Carolina Jansson och Elisabeth Kreuger. Och icke så få ytterligare. Samt Kurt Hajby, förstås. Det vill säga en del av Bernadottekungarnas historiskt kända sexuella vänsteraktiviteter - från Karl XIV Johans till Gustav VI Adolfs.

Om detta inte vore nog för att övertyga den klentrogne är det bara att gå bakåt i kungalängden ända till Erik läspe och halte. Om detta inte skulle räcka till kan vi inte göra mer.

I Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer har författarna fört dessa forskningar à jour till Carl XVI Gustafs dagar. Det är i inget avseende någon särskilt upphetsande avhandling. För de flesta, som inte är störtblinda monarkister, innehåller den vad gäller pikanta detaljer mycket litet som vi inte genom skvallerpressen trodde oss veta förut, och vi ska därför inte gå in på detaljer. Här finns en del kontrollerbara faktafel, utan betydelse i sammanhanget, vilka inte ökar förtroendet hos läsaren och vilka kungatrogna bedömare väljer som förevändning att förneka allt. Men i stort sett tyder inget på att man har överdrivit i sin skildring av kungens leverne. Så långt det låter sig göras verkar man ha gjort ett hederligt arbete.

Det mest positiva som brukar sägas om vår statschef är att han är som en "alldeles vanlig människa", och även i denna bok upprepas ibland denna fras. Fast det dokumenteras även här att han faktiskt skiljer sig från majoriteten av sina undersåtar - genom att intellektuellt och mognadsmässigt vara ovanligt missgynnad. Detta har inget att göra med att han liksom sin far och dotter lider av dyslexi. Snarare har en tidigt utvecklad överkonsumtion av alkohol inverkat menligt, fast i detta avseende liknar han enligt Socialstyrelsen numera minst 7-900 000 svenskar.

Hans handikapp har sedan förstärkts genom en uppfostran som skulle få de stryktäcka ungdomarna i tv-serien "Ung och bortskämd" att vid en jämförelse framstå som Barnen på Frostmofjället. Åtminstone skulle tv-ynglen sannolikt utan hjälp av en adjutant kunna skala en räka. Men framför allt genom att i familjens tradition anförtro hans vidare fostran åt adelsmän, högre militärer och män från det s.k. näringslivet, dvs. storfinansen. Resultatet har blivit en högerman utan några färdigheter och med en intresseprofil som en medeltida furste - jakt, hästar, dryckenskap och kvinnor. Hans valspråk "För Sverige i tiden" - som för övrigt Ian Wachtmeister varit med om att komponera - betyder i praktiken nog inte något annat än att han bytt ut hästarna mot bilar eller grävmaskiner.

7509_02.pngCarl XVI Gustaf. Den motvillige monarken.

Det antyds av författarna att kungen nog skulle komma bättre till rätta i ett manuellt arbete i fria luften. Detta är en förolämpning mot dem som redan verkar i sådana yrken. Det är svårt att över huvud taget tänka sig någon annan syssla än just hans nuvarande, dvs. en där kungen skulle ha kunnat hävda sig med mindre än han först genomgått en grundlig utbildning och ålagts permanent antabusbehandling. Och nu är det hur som helst för sent, med tanke på hans destruktiva entourage och hans ogynnsamma sociala miljö.

Sannolikt av fruktan för att inte kunna fylla de 352 sidorna har författarna flitigt klippt och klistrat in Hagaprinsessornas memoarer, kungens trontal, lagtexter och protokoll från de allierades undersökningar gällande kungens morfar, NSDAP-mannen Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha etc. samt en del ganska tråkiga intervjuer med luttrade Säpomän, som ständigt tvingats övervaka kungens och hans namngivna, vedervärdiga och med åren överåriga överklasslynglars sprit- och sexorgier.

Det är lätt att förstå varför Svenska Dagbladet-skribenter och t.ex. Herman Lindquist - kronprinsessans mentor - rycker ut till kungens försvar. Liksom utgivarna till otaliga förljugna kungafjäskböcker, dvs. folk som lever för, och framför allt på, kungahuset, som torde se sin marknad skrumpna ihop. Dock utan att försöka vederlägga bokens påståenden.

Visst är det som de säger, att även en kung har "rätt till privatliv" - hur äckligt detta än är.

Även bland personer av bergfast republikansk övertygelse finns åsikten att böcker som den aktuella inte borde skrivas - eller ens läsas. Att boken är snaskig och i stället för principfrågan, som i detta fall är enkel och kristallklar, bara handlar om kungens personliga undermålighet.

Jag tror det är en felsyn. Med samma logik borde man bojkotta t.ex. Bengt Ericsons nya, faktaspäckade bok om den ekonomiska eliten (där kungen också figurerar ganska frekvent), eftersom författaren inte heller där tar ställning mot det system som uppenbarligen ligger i grunden, snarare tvärtom, bara mot dess "avarter".

7509_03.jpgBild: Janne Karlsson.

Det är inte bara så, att det är kungarna som präglat monarkin i Sverige - det är framför allt denna fördummande institution som gjort kungen, inklusive den nuvarande, till vad han är. Detta framgår i boken för den lyhörde.

Att låtsas dra en skarp skiljelinje mellan princip och praktik, mellan institution och person, mellan kungens roll som nationell symbol och hur han fullgör sitt uppdrag att utomlands till det årliga priset av 60 miljoner sälja Sverige - dvs. i praktiken våra produkter - är inte möjligt.

Om kungen 1996 lägger ut 10 000 dollar för en natt på en bordell i Atlanta, eller när säkerhetspolisen på övertid får vaka utanför budoarens dörr halva natten - vem står då för kalaset? Eller när Säpo bryter sig in i kungens tillfälliga väninnors lägenheter för att beslagta foton på en höggradigt berusad statschef, eller när de hotar samma damer med "tråkigheter" om de inte håller käft - vad är det de skyddar?

Inte mig i alla fall. Och inte landet.

Denna kungabok ger ytterligare historiskt material som belyser huset Bernadottes allt annat än tilltalande förflutna, dess politiska umgänge och preferenser. Den tenderar för den innantilläsande att dra kungahusets och överklassens demokratiska lödighet i tvivel.

Carl XVI Gustaf

Den motvillige monarken

Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer

Lind & Co 2010