Arbetarklassen försvinner, och medelklassen tar över. Föreställningen styr mycket av det politiska tänkandet. Men den stämmer inte. Om vi ska tala om ett två tredjedelssamhälle, så är två tredjedelar arbetarklass. Göran Ahrne, sociologiprofessor i Stockholm, gör en klassanalys av dagens Sverige.

Att arbetarklassen håller på att försvinna är en tanke som förts fram inom samhällsvetenskapen under en mycket lång tid från både höger och vänster. Rationaliseringar inom industrin och en ökande tjänsteproduktion liksom högre utbildning har varit de främsta argumenten för detta påstående. Och om arbetarklassen försvinner så är det i stället medelklassen som breder ut sig. Men hur ligger det till med detta egentligen?

För att kunna säga något om hur det ser ut med arbetarklassens försvinnande och medelklassens utbredning måste man först veta vari skillnaderna mellan dessa klasser består och hur man skulle kunna få några hållbara siffror för att beskriva tillståndet.

I den marxistiska teoridiskussionen har det funnits ganska många idéer om hur man ska definiera olika klasser. Särskilt livlig var denna diskussion under 1960- och 70-talen. Det skulle här föra alltför långt att gå in på denna diskussion. I Marx egna skrifter utgick han från tre klassbestämningar: ägande av kapital, ägande av jord samt de som endast äger sin arbetskraft. Att vara beroende av att sälja sin arbetskraft är alltså den grundläggande dimensionen för arbetarklassen. Men Marx ser också komplikationer i detta och ser till exempel professionella grupper och anställda tjänstemän som grupper av lönearbetare som inte självklart tillhör arbetarklassen. Och det är främst i synen på professionella och tjänstemän som olika klassteorier i praktiken skiljer sig åt. Ett sätt att hantera detta problem föreslogs på sjuttiotalet av den amerikanske sociologen Erik Olin Wright. Han talade om "motsättningsfyllda" (contradictory) klasspositioner. Högre tjänstemän är för det första anställda lönearbetare och är därmed beroende av att sälja sin arbetskraft. Men de utför samtidigt i sitt arbete olika maktfunktioner och är arbetsgivarnas representanter. Det är därför inte rimligt att räkna dessa till arbetarklassen. Men det finns också en stor mängd så kallade tjänstemän (ofta kvinnor) som utför rutinbetonat kontors- eller servicearbete och som har helt underordnade positioner och inte har någon makt att besluta över eller kontrollera andras arbete. Den grundläggande dimensionen i Wrights klassdefinition är alltså kontrollen över arbete. Det som karakteriserar arbetarklassen är bristen på kontroll över sitt eget arbete. Och det är i förhållande till arbetet som man måste förstå klasser och klasskillnader. Detta är något som delvis har försvunnit i diskussionen under senare år om klasskillnader, delvis på grund av genomslaget för Pierre Bourdieus teorier. Klass ses därför ofta som en fråga om socialisation och om olika konsumtionsvanor. Men det är den arbetssituation som människor befinner sig i som är avgörande för klasspositionen och för levnadsförhållanden i allmänhet.

7503_01.jpgBild: Robert Nyberg.

När man talar om medelklassen måste man skilja mellan två saker. Den traditionella definitionen av medelklassen, som ibland har kallats småborgerligheten, är att det handlar om egna företagare. Men det var fråga om företagare som själva jobbade och utförde det mesta jobbet i sitt företag vare sig det handlade om en mindre affär, en frisersalong eller en snickeriverkstad. Den viktigaste och teoretiskt mest tydliga delen av medelklassen har alltid varit småföretagare som lever av sitt eget arbete (jobbar åt sig själva). De äger sina egna produktionsmedel. Till medelklassen i denna bemärkelse bör man också räkna självägande bönder, och de har alltid varit en stor del av denna medelklass. Men när man i dag talar om medelklassen avser man också ofta högre tjänstemän, alltså tjänstemän som har högre utbildning och som i sitt jobb innehar olika maktfunktioner och förväntas bestämma över andras arbete. Men det finns ändå betydande skillnader mellan den "småborgerliga" medelklass som är egna företagare och anställda högre tjänstemän genom att de senare också är lönearbetare och är tvungna att sälja sin arbetskraft.

I den offentliga statistiken i Sverige är arbetarklassen definierad som anställda i de yrken som organiseras genom kollektivavtal inom LO. Men i denna statistik finns också uppgifter om kvalifikationsnivån, dvs. vilken utbildningsnivå som lägst krävs för yrket. Om vi ser till kvalifikationsnivån i yrken finner man att också en inte obetydlig andel av yrken som organiseras inom TCO-området omfattas av samma kvalifikationskrav som yrken inom LO-området. Om vi då utgår från en förståelse av arbetarklassen genom att se till kontrollen över arbetet och den typ av arbete som utförs, blir det självklart att även dessa yrken ingår i arbetarklassen. Detta bekräftas om man ser till förhållanden som lön, arbetsmiljö, fysisk arbetsmiljö och arbetets hälsoeffekter.

7503_02.jpgEtt mellanskikt av högre tjänstemän och professionella har expanderat. Men arbetarklassen ligger stadigt kring drygt 50 procent av befolkningen. Bild: Robert Nyberg.

När man utgår från denna bild av arbetarklassen tillhör alltjämt mer än hälften av de förvärvsarbetande i Sverige arbetarklassen (55 procent år 2003, se tabell). Arbetarklassen var som mest omfattande under 1960-talet och utgjorde då omkring två tredjedelar av de förvärvsarbetande. Under de senaste fyrtio åren har alltså arbetarklassen minskat något, men denna minskning sker långsamt och verkar i det närmaste ha avstannat under senare år (1995 var andelen arbetare 57 procent).

Många skulle antagligen spontant tänka sig att arbetarklassen var större tidigare på 1900-talet än under 1960-talet. Men under decennierna fram till 1960 utgjorde småborgerligheten (främst bönder, men även småhantverkare) fortfarande en betydande andel. Och fram till 1960-talet var det arbetarklassen som ökade på småborgerlighetens bekostnad, och bönderna eller deras barn blev arbetare. Men från omkring 1970 har småborgerlighetens andel av de förvärvsarbetande stabiliserats runt 10 procent. I stället är det ett mellanskikt av högre tjänstemän och anställda professionella som har vuxit till omkring en tredjedel av de förvärvsarbetande (stora grupper här utgörs av lärare, sjuksköterskor och ingenjörer av olika slag samt ekonomer). Men om man ska tala om en medelklass i Sverige så är det viktigt att tänka på att det finns avgörande skillnader mellan att vara egen företagare i den traditionella meningen och att vara anställd högre tjänsteman, även om en del av dessa skillnader kan hålla på att luckras upp med en ökande andel projektanställningar, konsultjobb och frilansande.

Även om alltså arbetarklassens minskning till många samhällsvetares förvåning går väldigt långsamt så kan man konstatera att det skett förskjutningar inom arbetarklassen. Från att tidigare ha varit starkt manligt dominerad är majoriteten i arbetarklassen i dag kvinnor. Det hänger samman med en minskning av andelen industriarbetare och den ökning av arbeten inom vård och omsorg som skett under senare delen av 1900-talet. Men under 2000-talet verkar proportionerna mellan män och kvinnor inom arbetarklassen också ha stabiliserats (se tabell). (För en närmare beskrivning av statistiken hänvisas till Göran Ahrne, Christine Roman och Mats Franzén Det sociala landskapet. 4:e upplagan, 2008.)

7503_03.jpgKlasstruktur bland förvärvsarbetande i Sverige 1995-2003.

Att minskningen av arbetarklassen i Sverige går så långsamt kan förklaras på många sätt. För det första har effekterna av rationaliseringar överdrivits, och samtidigt sker det också rationaliseringar inom administration och bland högre tjänstemän, inte minst genom datoriseringen. Effekterna av den ökade utbildningen har också överdrivits och klasspositionerna förändras inte alls automatiskt eller i samma takt som utbildningen ökar. Flera forskare har visat på en ökande överutbildning bland många anställda. De kvalifikationer som krävs i de arbeten och yrken som människor får motsvarar i många fall inte alls de kvalifikationer som deras utbildning har gett. Och ökningen av tjänstesektorn, som också överdrivits, innebär inte att underordnade klasspositioner försvinner, snarare tvärtom. Den antagligen viktigaste anledningen till att arbetarklassen ändå sakta minskar sin andel av de förvärvsarbetande i Sverige är utflyttningen av industrijobb till andra länder. Men denna process visar bara på problemet med att diskutera arbetarklassens försvinnande i ett enda land. Samtidigt blir det också i Sverige så att en ökande andel av de allra mest underordnade klasspositionerna innehas av människor som inte är svenska medborgare och inte har rösträtt här eller kanske inte ens har ett uppehållstillstånd. Därför är det också en ökande andel av arbetarklassen som inte syns i statistiken.