I skrivande stund har bara en procent av den amerikanska diplomatpost som läckt till Wikileaks släppts. Men redan bekräftas Washingtons inblandning i kupper, invasioner, dold krigföring och förbehållslöst regimstöd i Thailand, Haiti, Honduras, Somalia, Jemen, och runtom i Centralasien och Mellanöstern. Man har haft ingående information om korruption och internationella bolags mutor, om valfusk och allierade/ockuperade staters övergrepp mot den egna befolkningen, vilket som mest resulterat i hemligstämpling av rapporteringen. Amerikanska påtryckningar med våld, pengar, infiltration och hot visas ha varit legio.

Mycket i det diplomatiska arbetet bygger på att arbeta fram en "samsyn". Även Sverige är indraget i malströmmen. Här har politiker, såväl från regering som från socialdemokratisk opposition, liksom tjänstemän, suttit i öppenhjärtiga möten och ingående diskuterat inrikespolitiska förhållanden och sina politiska strategier med amerikansk ambassadpersonal. Mellan raderna kan vi läsa att myndigheter olagligt har delat med sig av personuppgifter, samtidigt som FRA dessutom visats "lagligt" läcka mängder av personuppgifter till utländska underrättelsetjänster.

7501_01.jpg

I Washington är man nöjd med icke-Nato-landet Sveriges följsamhet, får vi höra. Tydligt framgår detta i Afghanistanpolitiken. Som uttalanden från försvarsexperter visat: det är allmänt känt att målsättningen med det svenska deltagandet i kriget är att Sverige ska uppfattas som en "pålitlig samarbetspartner i en global västlig allians". Och man anstränger sig! Vi kan se att många politiska högdjur i Sverige och internationellt mellan skål och vägg uttryckte sin oro 2009, kriget ansågs förlorat, opinionen bortom kontroll. Men med litet diplomatiska påtryckningar på olika håll, och i Sverige en anmärkningsvärd samarbetsvilja från regering och socialdemokratisk opposition, kunde kriget förlängas på obestämd tid med 2014 som intetsägande mellanstation. Troligen spelade ordförandelandet Sverige en avgörande roll för att få med flera andra EU-länder i förlängningen av Natos krig, ett Nato som nyligen fastställt sin nya strategi och samsyn med USA om fortsatt utvidgning och resurskontroll. Kanske är Sveriges långvariga samarbetsvilja en förutsättning för den omfattande vapenexporten till ett annars mycket restriktivt USA?

Med dessa brev får vi återigen en insyn i hur pratet går, den hemliga diplomatin firar triumfer. Inte oväntat riktas mycket sökarljus på budbäraren, Wikileaks, i synnerhet den enskilde personen Julian Assange. Men naturligtvis är innehållet i breven det riktigt viktiga, inte minst det som står mellan raderna. Läs och sprid!

Mathias Cederholm