Måste socialismen bli en monarki med en tyrann i toppen? Inte alls, svarar en brittisk forskare i en granskning av de socialistiska försöken. Välj styresmän med lottens hjälp i stället! Som i det gamla Aten. Daniel Cederqvist och Olle Josephson refererar en europeisk socialismdebatt.

I svensk marxistisk debatt kan man ibland känna en avsaknad av visioner. Mycket går ut på att med all rätt kritisera kapitalismen, men väldigt lite handlar om vad vi vill ersätta kapitalismen med. Med åren blir bristen alltmer akut. Hur kan socialistisk modeller för vår tid se ut? Ett viktigt internationellt försök till alternativa modeller kretsar kring de brittiska forskarna Paul Cockshott och Allin Cottrell; deras bok Planhushållning och direktdemokrati kom ut på svenska för knappt tio år sedan.

Cockshott och Cottrell har oförtrutet fortsatt att utforska socialismens möjligheter. De blickar både bakåt och framåt. I den här artikeln ska vi uppmärksamma två debattinlägg. Det första, som vi tar upp relativt utförligt, handlar om de historiska erfarenheterna av att förena socialism och demokrati - och därmed hur demokratibegreppet ska förstås. Det andra inlägget, bara kort omnämnt i denna artikel, försöker skissera en tänkbar övergång till socialismen i vår del av världen. I intet fall behöver man vara ett snille för att kritisera författarna för svepande generaliseringar och spekulationer. Javisst, noggrannhet och petighet behövs. Men en rörelse som aldrig vågar spekulera om synteser formar aldrig ett socialistiskt samhälle.

7305_01.jpgStalin.

I en artikel från 2008, "Ideas of leadership and democracy", diskuterar Paul Cockshott den marxistiska idétraditionen, från 1848 till i dag, om ledarskap och demokrati. Vilka former kan folkväldet ta sig? Cockshott hävdar att många av Lenins idéer om demokrati hade sina rötter i Kommunistiska manifestet från 1848, till exempel föreställningen om kommunisterna som ett avantgarde:

"Kommunisterna är alltså praktiskt den beslutsammaste, alltid framdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder, och teoretiskt har de före den övriga massan av proletariatet kommit till insikt om betingelserna för, gången och de allmänna resultaten av den proletära rörelsen."

Cockshott lägger stor vikt vid nästa avsnitt i Manifestet:

"Kommunisternas närmaste mål är detsamma som alla övriga proletära partiers: proletariatets utbildande till klass, störtandet av bourgeoisins herravälde, proletariatets erövring av den politiska makten. [...] Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin."

I den första meningen ser vi att kommunisterna 1848 ansåg att det var först genom den politiska kampen som proletärerna skulle formas som klass. I den andra ser vi att de ansåg att proletariatets uppstigande till härskande klass skulle innebära att demokratin erövrades. Man måste här förstå att dåtidens demokratibegrepp var annorlunda än vår tids. För den tidens bildade var demokrati lika med de fattigas herravälde, folkets välde, en föreställning de övertagit från Aristoteles.

Cockshott lyfter också fram ett par andra idéer i Manifestet som hade stor betydelse för bolsjevikerna. För det första är inte staten något som finns före revolutionen, utan "det som härskande klass organiserade proletariatet". Detta är en skiljelinje mot efterföljande socialdemokratiska partier som i allt väsentligt sökt använda den existerande statsapparaten. För det andra är visionen om det klasslösa samhället central för synen på demokrati i Sovjet under Stalin: All politisk makt är förtryckande, men när de privata produktionsförhållandena avskaffats, kommer den politiska maktens förtryckande karaktär gradvis att försvinna eftersom de sociala klasserna upphör att existera.

Nästa program som Cockshott granskar är det tyska socialdemokratiska partiets från 1891, det så kallade Erfurtprogrammet. I mångt och mycket har det ett liknande innehåll som Manifestet. Där finns krav på allmän, hemlig rösträtt, enligt den modell som ju numera dominerar i västvärlden. Denna representativa demokrati är enligt Cockshott en sammansmältning av två idéer: allmän rösträtt och urval av de bästa. Aristo betyder 'de bästa' och aristokrati, i sin ursprungliga betydelse, att de bästa styr. Problemet är förstås hur man gör urvalet.

Men Erfurtprogrammet rymmer också väsentligt radikalare krav på direktdemokrati och folkbeväpning. Programmet var, enligt Cockshott, en kompromiss mellan partiledningens mer måttfulla linje och gräsrötternas radikalare krav.

Det ryska socialdemokratiska partiprogrammet från 1903 är i allt väsentligt en kopia av Erfurtprogrammet, men det har uttalat krav på republik och saknar krav på direktdemokrati. Lenin hänvisade i denna fråga till Kautsky som hävdade att direktdemokrati var fördelaktigt bara om 1) det inte fanns någon motsättning mellan städer och byar eller en klar övervikt av städer, 2) det fanns utvecklade politiska partier, 3) det inte fanns någon centraliserad statsmakt, oberoende av folklig lagstiftning. Lenin hävdade att inget av dessa villkor förelåg i Ryssland.

Första världskriget och den ryska revolutionen förändrade i grunden synen på ledarskap och demokrati. Under revolutionen 1917-18 bildades demokratiska massorganisationer på fabriker, regementen osv. I det partiprogram som antogs av bolsjevikerna sommaren 1917 drivs tre viktiga idéer:

1) att parlamentariska representativa institutioner ersätts av institutioner som bygger på representanter från sovjeterna. Spontana massorganisationer som sovjeterna uppstår i så gott som samtliga moderna revolutioner. De hade förekommit i Ryssland redan 1905.

2) att alla representanter är avsättbara. Denna bestämmelse tillämpades i Pariskommunen 1871.

3) att de förtroendevaldas lön motsvarar en genomsnittlig arbetarlön. På så sätt ville man hålla skatterna nere men framför allt se till att de som satt i beslutande ställning skulle ha ungefär samma levnadsvillkor som arbetarna.

Detta var de tre grundpelarna för det kommunistiska demokratitänkandet, enligt Cockshott. Han granskar dem kritiskt.

Sovjeterna. Sovjeterna var, till skillnad från den allmänna rösträtten, råd som hade uppstått spontant på arbetsplatser. Råden var organiserade efter yrkeskategorier i massrörelser. De hade uppstått spontant under den revolutionära krisen och påminde om de primitiva demokratiernas stadsmöten.

Avsättbarheten. Principen är ganska lätt att efterleva i småskaliga sammanhang. När delegaterna representerar större folkmängder, kanske till och med 100 000-tals, blir avsättbarheten alltmer teoretisk. Strängt taget blir den aktuell först när det är frågan om rent brottsliga förehavanden.

Genomsnittlig arbetarlön. Även om regeln efterlevs måste man se till så att till exempel reseersättning utbetalas, och man kan vara tvungen att ordna bostäder för längre mötesperioder. Detta kan lätt förvandlas till lyx i det fördolda. De valda representanterna röstar oftast själva fram ersättningsnivåer, som således har en tendens att öka. Principen är alltså inte särskilt effektiv för att garantera att förtroendevalda är välförankrade bland sina väljare.

7305_02.jpgArbetarmilis i Sovjetunionen. Så småningom sköts de direktdemokratiska organen åt sidan.

En revolutionär situation är i hög grad oförutsägbar, påpekar Cockshott. Det underliggande missnöje som finns kan antändas på de mest oförutsägbara sätt. Revolutionen kastar fram delar av befolkningen som aldrig tidigare har haft makt och saknar erfarenhet. Revolutionen behöver ett centralt nervsystem, en revolutionär aristokrati. Den rollen fyllde bolsjevikerna 1917.

Direkt efter revolutionen genomfördes ett antal banbrytande, mycket moderna, reformer. I den allmänna entusiasmen bildades hundratals sovjeter på fabriker och arbetsplatser över hela Ryssland. För första gången någonsin styrde massorna Ryssland. Så skulle det inte förbli. Efter hand blev Sovjetunionen en alltmer hierarkisk stat. Formellt var organisationen sådan att varje tusental (i städerna) eller hundratal (i byarna) hade rätt till en delegat i den lokala sovjeten. Den lokala sovjeten fungerade ungefär som ett kommunfullmäktige. Den skickade en delegat per 25 000 invånare (städer) eller 12 5000 (landsbygd) till den allryska kongressen för sovjeter. Denna kongress träffades ett antal gånger per år och utsåg en central exekutivkommitté som i sin tur utsåg 17 folkkommissarier som utgjorde regering. Cockshott menar att detta hierarkiska system var konstruerat för att domineras av det organiserade avantgardet. Varje system med val blir aristokratiskt. I Sovjetunionen gled makten från sovjeterna till de exekutiva organen. 1918 återinfördes mycket av det hierarkiska systemet inom armén. Så småningom fråntogs fabrikssovjeterna sin makt och man återinförde ett direktörssystem. Den ryska revolutionen gick samma väg som den franska och engelska, mot en revolutionär monarki.

Med monarki avser Cockshott inte ett ärftligt kungadöme. Han använder ordet i dess ursprungliga grekiska betydelse, 'envälde'. Såväl Oliver Cromwell som Kim Il Sung och Napoleon var och är i denna bemärkelse monarker. Varför utvecklas ofta revolutionära republiker till monarkier? Cockshott anger tre skäl.

För det första sågs i antiken både tyranner och demokratier som hot mot de besuttna klasserna. Caesars makt byggde på en armé rekryterad från de lägre klasserna och stöd från plebejerna. Han mördades när han ville genomföra en jordreform som utmanade senatorsklassen. För plebejerna var en stark ledare, med diktatoriska befogenheter, den enda som kunde utmana den mäktiga härskande klassen.

För det andra blir ett militärt ledarskap ofta nödvändigt på grund av yttre fiender. Sådana omständigheter gynnar en nationell överbefälhavare. Castros Kuba är ett exempel.

För det tredje finns en allmän tendens, menar Cockshott, att regeringar behöver en kraftfull regeringschef som kan bryta politiska dödlägen, lösa konflikter mellan starka ministrar och fatta beslut.

Vad gäller Sovjetunionen spelade alla tre faktorerna roll, enligt Cockshott. I inledningsfasen var det tredje skälet avgörande. Sedermera kom de två andra att bli viktigare. Som helhet nåddes oerhörda resultat under vad Cockshott kallar Stalins tyranni: en snabb industrialisering under mycket stora yttre hot. Cockshott menar att detta monarkiska tyranni var socialistiskt, till skillnad från den kinesiska transformationen under de senaste decennierna.

Men monarkin eller tyranniet har förstås stora svagheter. Systemet blir alltför beroende av en ledare, och när ledaren dör eller avgår kan den politiska kursen lätt vridas om av den nya tyrannen/monarken. Deng efter Mao är ett tydligt exempel.

Ibland försöker tyrannerna själva reformera systemet. Maos kulturrevolution ledde till vissa framsteg och en mer framskjuten position för massorna under en period. Mer okänt är Stalins försök i samband med att den nya grundlagen skrevs 1936. I en intervju hävdade han att han ville införa hemliga val med flera kandidater från olika organisationer. Målet var, enligt historikern Grover Furr, som är Cockshotts källa, att utveckla en mer demokratisk stat och bekämpa tendensen att partiet blev en stat i staten. Centralkommittén röstade dock ner förslaget med motivet att folket kanske skulle välja kontrarevolutionärer.

När de tog makten var bolsjevikerna enligt Cockshott i ordets bästa mening aristokrater, alltså medvetna arbetare och revolutionära intellektuella som under stora umbäranden och personliga risktaganden hade kämpat. Men de som gick med i partiet efter maktövertagandet kunde lika gärna vara karriärister. På så sätt förvandlades, menar Cockshott, aristokratin till oligarki. Stalin och Mao försökte bekämpa oligarkin med utrensningar och kulturrevolutionen, men när de dog började en degenerering. När väl Stalins förslag om hemliga val med flera kandidater till en lagstiftande församling genomfördes i Sovjetunionen under 1980-talet av Gorbatjov, var landet definitivt slut som socialistiskt stat.

Varken Stalin eller Mao var beredda att ge upp partiets överhöghet i staten. Detta innebar att när ledningen degenererade, så degenererade socialismen. Det tog längre tid i Sovjetunionen än i Kina.

Men, menar Cockshott, det avgörande var ett missförstånd av demokratibegreppet. I allt väsentligt menade såväl kommunisterna i Sovjet som i Kina att demokrati var lika med borgerlig demokrati, hemliga val med flera kandidater till lagstiftande församlingar. Cockshott hävdar att de som oftast blir valda i sådana sammanhang kommer ur de högre samhällsskikten. För att få denna demokrati att fungera måste man förbjuda andra än arbetare och bönder att kandidera. I längden blir det ohållbart.

Finns ett alternativ? Ja, Cockshott föreslår att vi går bakåt i tiden, till den atenska demokratin. För det första fattades alla politiska beslut av vikt i folkomröstningar, och för det andra utsågs en slumpmässigt utvald styrelse som hade den exekutiva funktionen samt valde ut de frågor som skulle ställas inför folkomröstning. Ett sådant system, menar Cockshott, skulle innebära att en politisk klass inte skulle kunna ta makten. Men skulle det verkligen bli en socialistisk stat? Det beror på landets socioekonomiska struktur, arbetarklassens betydelse, samt arbetarrörelsens politiska medvetenhet. En framgångsrik politisk kamp för en deltagande demokrati mot en väl förankrad politisk makt kräver en välorganiserad massrörelse, med en genomtänkt demokratisk ideologi. Här har ett kommunistiskt parti en roll att spela som mobiliserande och ideologiskt skolande kraft. Men att utöva ledarskap i en deltagande demokrati och att kommendera är två helt olika saker.

Så kan man på historisk väg argumentera om demokratins former och möjligheter under socialismen.

7305_03.jpgDemonstration i Grekland mot diktaten från EU och Internationella valutafonden.

I annan artikel, "Transition to 21st Century Socialism in the European Union", tänker sig Paul Cockshott, Allin Cottrell och den tysk-mexikanske samhällsvetaren och Latinamerikakännaren Heinz Dieterich en övergång till ett socialistiskt samhällsskick genom EU:s institutioner. Det centrala i förslaget är inte en nationalisering av produktionsmedlen. Lönearbetarna ska i stället i lag tillförsäkras hela värdet av sitt arbete, Europeiska centralbanken ska reglera penningmängden så att varje arbetad timme alltid är värd lika många euro, och så småningom ska pengarna ersättas av euroarbetscheckar, som grundar sig på input-output-beräkningar av arbetsvärde och inte cirkulerar på någon marknad. Räntan avskaffas och alla skulder avskrivs. Först i ett senare skede ska staten ta över företagen och en planerad ekonomi införas.

Euron har i detta perspektiv lagt en första grund för den socialistiska strategin. Nu ska EU-parlamentet få större makt och reformeras så att det väljs om varje år, ingen får rätt att sitta fler än två mandatperioder och hälften av ledamöterna utses genom lottning. Även centralbanken ska demokratiseras, tänker sig författarna.

Det finns mycket att säga om detta förslag - här bara återgivet i ett par meningar (se www.clarte.nu för hela artikeln). Det har drag av förmarxistisk socialism. En återkommande tanke är att arbetarna "luras" på värdet av sitt arbete. Karl Marx klargjorde att kapitalisten inte köper arbetarnas arbete utan deras arbetskraft, vilket är något helt annat. Problemet är därför inte något bedrägeri från kapitalägarens sida utan lönearbetet som sådant, arbetarens skiljande från produktionsmedlen och underordning under kapitalet.

Strategin är också ett steg tillbaka jämfört med den revolutionära tanke i Manifestet som nämndes i början av artikeln: att den befintliga staten inte kan övertas, att den socialistiska staten är något väsensskilt, "det som härskande klass organiserade proletariatet", och därför bara kan växa fram i konfrontation med existerande politiska institutioner.

Se på det konkret, hur arbetare i Grekland och andra länder ofrånkomligen hamnar i motsättning till den europeiska stormaktsalliansen så snart de söker reorganisera sig som klass till försvar för sina intressen. Vad tjänar det då till att som eurovänstern drömma om ett rött EU?

Läst på det viset blir förtjänsten hos Cockshotts, Cottrells och Dieterichs artikel att den anvisar en väg som vi inte kan gå. Också det är en tillgång. För sämre än problematiska framtidsmodeller är den uppgivna tystnaden om det socialistiska samhället. Vi måste våga tala om framtiden.

Paul Cockshotts artikel "Ideas of leadership and democracy" och Cockshotts, Allin Cottrells och Heinz Dieterichs artikel "Transitions to 21st century socialism in the European union" finns tillgängliga i sin helhet i svensk översättning av Anders Axelsson och Ola Inghe på Clartes webbplats www.clarte.nu: Övergången till 2000-talets socialism i den Europeiska Unionen och Idéer om ledarskap och demokrati