Nikolaj Satolov och Larisa Satolova kom till Sverige med sina söner Victor och Ivan 2003. Varför kommer så många ryssar till Sverige? En sönderslagen ekonomi tvingar till förnedring och svartjobb i väst.

Familjen Satolov har fastnat i en minoritetsproblematik i två omgångar. Resan började i Kazachstan i ett etniskt förvirringskaos efter republikens självständighet 1990. Många rysktalande kände sig marginaliserade och det unga paret Satolov bestämde sig för att söka sin framtid på en tryggare plats. De var båda välutbildade, Larisa hade genomgått matematiklärarutbildning och Nikolaj var ingenjör. Tankar på att flytta till Ryssland kom först men övergavs inför riskerna att tvingas ut i Tjetjenienkriget. I stället lockade möjligheterna till arbete i anslutning till den stora kärnkraftssatsningen i litauiska Visaginas, där nya reaktorbyggen i Ignalina just satt igång. Familjen flyttade och blev litauiska medborgare i nybyggarsamhället kring verket - en plats där inte ens en by fanns och som snart kom att kallas "Rysslands ö".

Den första tiden färgades av framtidstro och bra inkomster. Nikolaj fick utbildning och arbete som kärnkraftsingenjör medan Larisa fick kombinera sin roll som hemarbetande med timarbete i förskolor. De hade en liten lägenhet med svärmor inneboende. Larisa upplevde en viss begränsning i det personliga livet men samtidigt en glädje över den samhörighet som fanns bland nybyggarna: "vi hade alltid lägenhetsdörrarna öppna för varandra, det var en självklarhet att hjälpas åt med allt".

7206_01.jpgNikolaj, Victor och Laritsa emigrerade från en tillvaro som rämnat i Litauen. Bild: Karin Hedbrant.Det litauiska självstyret underminerade dock snart landets ekonomi, bl.a. genom att undvika Ryssland som handelspartner. Rysktalande började komma i strykklass, lönerna kröp neråt för alla. Banker kollapsade och familjens sparkapital, som var ganska stort efter de bästa åren, försvann över en natt. Den kompensation staten utlovade gick de miste om efter en utdragen juridisk process. Rättegångskostnaderna på 50 000 fick de själva betala. Deras ombud var en en skojare som utnyttjade deras utsatta situation. Hela tillvaron började rämna.

Kärnkraftverket mötte motgångar. En av reaktorerna stängdes efter EU-beslut. Till slut tjänade Nikolaj bara 1 000 kronor i månaden och de hade förlorat alla sina pengar. Visaginas var oigenkännligt. Det gick inte längre att försörja en familj.

Nikolaj värvades nu av förslagna landsmän till andra sidan havet. "Erbjudandet" visade sig innebära mer eller mindre inlåsning under ett och ett halvt år i en industrilokal som skulle städas nattetid för svarta pengar. Sovplats i en unken källare. När Larisa så småningom kom över på besök och hon behövde en cykel försökte "chefen" tvinga dem att betala 5 000 kr för den.

Sådana metoder fungerar så länge man inte behärskar språket. De första åren i Sverige var därför förnedrande. De mötte ständigt ohederliga människor som var ute efter att dra nytta av deras svåra ställning. Så förbyttes en tillitsfull attityd till livet till en ständig rädsla för att utnyttjas.

Men familjen hade inget val - "allt handlade bara om att överleva och vi överlevde". Larisa och pojkarna kom över på allvar 2003. Det har gått bra för sönerna med yrkesliv och språk, långsammare för föräldrarna.

Nikolaj började läsa svenska men tyckte inte han hade tid - efter tre månader slutade han för att jobba mera. I dag har han fått ett vitt nattjobb och är svensk medborgare men saknar i stort svenska arbetskamrater. Men sitt intresse för styrketräning har han kvar - han var litauisk mästare i tyngdlyftning - och det finns träningslokaler i närheten. Han börjar göra sig i ordning för nattens städpass i bussgaraget där han kör en tung specialmaskin. Priset han fått betala för emigrationen är ett betydligt sämre jobb och en begränsad social rörelsefrihet.

Larisa har haft möjlighet och motivation att lägga större vikt vid det nya språket - med många sorters timjobb inom städ och vård i ett ständigt pussel med svenskstudier. Nu har hon kämpat sig fram till en kombinerad kompletteringsutbildning för tidigare lärarutbildade på högskolenivå. Hon kan snart arbeta som förskollärare. Framför henne ligger böcker med Elsa Beskows berättelser och bilder. De ger henne glädje och inspiration.

- Du förstår, säger hon, jag har sällan lust att läsa om det som händer just nu, jag är så trött på all oro jag känt under alla år jag inte vetat om vi alls skulle orka. Jag känner mig ofta så sliten och åren går - man är inte ung längre.

Larisa ser fram mot den dag då hon får ett jobb där hon kan möta barns kreativitet med äkta engagemang. Och känna lugn och glädje inombords. Det var längesen det kändes så.