Keynes såg själv pessimistiskt på utsikterna att få sin teori prövad i fredstid. Det skriver Stefan Lindgren i en slutreplik i debatten om keynesianismen.

Jag ska inte förlänga en diskussion med Benny Andersson som ingen längre minns hur den började eller egentligen varför.

Vad vi vet är att Keynes inte var först med idén om stora underskottsfinansierade statliga arbeten i lågkonjunktur. Hitler var före, vilket dock inte Keynes bär något större ansvar för.

Vi vet också att det som kallas "keynesianism" i huvudsak kommit att ta sig uttryck i form av underskottsfinansiering av krig. Om det var Keynes uppsåt eller ej spelar mindre roll. Att "keynesianismen" skulle bli populärast hos de makthavande som ett instrument för krig medgav han för övrigt själv.

Peter Clarke, författaren till Keynesbiografin The Twentieth Centurys Most Influential Economist skriver i Financial Times 30 augusti 2009:

"Endast med andra världskrigets ankomst sattes statsutgifterna på en sådan nivå att de ledde till full ekonomisk återhämtning. Det tycks, kommenterade Keynes, politiskt omöjligt för en kapitalistisk demokrati att organisera utgifter på den nivå som är nödvändig för att göra de storslagna experiment som skulle bevisa min argumentation - förutom under krigstida förhållanden ".

Vad Keynes skrev då gäller i högsta grad idag. De pågående krigen i Irak och Afghanistan, som sammantaget betraktade har trappats upp under Barack Obama, har en beräknad kostnad på tre biljoner dollar (se Joseph Stiglitz/Linda Bilmes: The Three Trillion Dollar War, Allen Lane 2008).

7109_01.jpgJohn Maynard Keynes.

Tänk på Sveriges bruttonationalprodukt och ta den åtta gånger!

Det är ett "storslaget experiment" som överskuggar alla andra keynesianska åtgärder. Obamas hela civila "stimulanspaket" uppgår till 775 miljarder dollar, eller en fjärdedel av det militära "stimulanspaketet".

Av detaljerna i Benny Anderssons senaste artikel vill jag till sist bara bemöta en, påståendet att "full sysselsättning i USA uppnåddes vid cirka fyra procents arbetslöshet vid slutet av 1990-talet".

Arbetslösheten i USA har aldrig på 90- eller 00-tal understigit 5,4 miljoner arbetssökande. Anser Benny Andersson på fullt allvar att denna permanenta mångmiljonarmé av arbetslösa är förenligt med något han kallar "full sysselsättning"?

Det är klart att den var "mera full" än dagens sysselsättning med 15,4 miljoner arbetslösa (nov 2009). Kanske till och med så full som den moderna amerikanska kapitalismen förmår.

När USA på 1970-talet officiellt definierade om "full sysselsättning" till allt under 5 procent, reagerade svenska ekonomer (se t ex Johan Lybeck: Konjunkturer och svensk ekonomisk politik, Raben & Sjögren, 1978, s 61) och framhöll att det rörde sig om ett knep för att med "ett penndrag" halvera gapet mellan faktisk och potentiell BNP. I Sverige anses perioden 1965-1974 med omkring 2 procents arbetslöshet ha varit full sysselsättning.