David Hume - Humanisten och skeptikern

Gunnar Fredriksson

Leopard 2009

David Hume (1711-76) har av Gunnar Fredriksson, teoretisk filosof och framför allt känd som Aftonbladets rätt anständige chefredaktör 1966-80, ägnats en liten bok.

Samme författare har tidigare producerat ett antal populära biografier över filosofer, vilkas verk han själv uppenbarligen i stor utsträckning sympatiserar med - t.ex. Spinoza, Wittgenstein och Bertrand Russell En förtjänst med dessa monografier är att de försökt anknyta föremålens tänkande till det moderna.

Tyska och franska filosofer göre sig inte besvär hos Fredriksson. Han växte upp med Russell och Popper och har nog inte övergivit dem. De passar hans temperament och politiska åskådning.

7018_01.jpgDavid Hume

Hume (1711-76) avbildas i regel som en fet goddagpilt, och i viss mån var han nog det. Kanske är det delvis därför jag själv hyser en viss förkärlek för honom. Därmed bekräftar jag ofrivilligt Humes grundtes, att förnuftet är passionernas slav, dvs. deras hallick, vars huvuduppgift är att skaffa oss så hållbara argument som möjlighet för att backa upp våra böjelser, även de politiska.

Eftersom jag, liksom Fredriksson och många i vår generation, först kom till filosofin via Russell och därmed hans idol Hume, tog det ända till läsningen av Marx och hans Feuerbachteser - och Mao - innan jag så smått började ana att dikotomin mellan förnuft och känsla kanske faktiskt kunde och borde upplösas.

Men Humes grundläggande religionskritik, som kostade honom tre välförtjänta professurer och skänkte honom biskoparnas eviga hat, är fortfarande bättre än den som i dag presteras. Hans empiristiska kritik av kategorier som kausalitet är svår att komma förbi.

Jämte John Locke, James Watt, Adam Smith och några till var David Hume föregångsman för upplysningen, och kanske den skarpaste hjärnan av dem alla. Skarpare än hos de amatörfilosofer som i samma anda skriver på Dagens Nyheters ledarsida utan att av de 250 år som passerat kunnat - eller velat - lära sig något.


Mäster

Alexandra Coelho Ahndoril

Bonniers 2009

En välskriven roman om August Palm, den förste socialdemokratiske agitatorn i Sverige, är bara att välkomna. Alexandra Ahndoril börjar med den hunsade tioårige skräddarlärlingen och slutar annandag jul 1881 när Palm håller sitt första möte i Stockholm. Boken kan framför allt sägas handla om klasståndpunkten: den genomgripande upplevelsen att tillhöra en orättfärdigt förtryckt klass och det ofrånkomliga tvånget att verka för en rättfärdigare ordning.

Ahndoril har inte skrivit någon dokumentärroman; huvudpersonens psykologiska utveckling är viktigare för henne än sociologin. Faktamässigt håller hon sig ganska nära Palms memoarer från 1902, Ur en agitators liv, och Yngve Palmgrens grundliga biografi från 1971, Född till agitator. Men hon möblerar om en del i kronologi och personlighet.

Det har en författare all rätt till. Fast det är lite synd att hennes litteräre Palm inte uppvisar originalets knipsluga humor, som alltid slog underifrån mot en korkad överhet. Den hade gjort det lättare att förstå hur Palm fick kraft till sin väldiga insats.


Världens lyckligaste folk

Lena Sundström

Leopard 2009

Världens lyckligaste folk tyckte många danskar de tillhörde för några år sedan, av enkäter att döma.

Numera har de passerats av de flesta grannländer - och många har bibringats uppfattningen av att det är "muhammedanernas" fel.

Utlänningar, som genom den nya utlänningslagen från 1983 på vida indikationer fick släppas in i Danmark i avvaktan på asyl, måste hysas och näras under tiden. Detta ansågs medföra att danskheten hotades - om detta begrepp nu skall uppfattas som förkärlek för ölhävning, remouladsås, cerutter och blåmelerade lår på cyklande blondiner i kortbyxor eller något annat.

7018_03.png

Mogens Glistrup började ostraffat säga offentligt att bara losers betalade skatt och att "muhammedanerna" ynglade av sig som råttor. Fast det där med skatten gick inte folk på.

Pia Kjrsgaard, som stod på hans axlar, är en mera slipad och "moderat" högerpopulist. Hon slog vakt om välfärdsstaten och hävdade att man inte bör säga att muhammedanerna ynglar av sig som råttor, när det korrekta, som alla vet, är att säga kaniner.

Hennes Dansk Folkeparti har som "dansk borgerlighets dåliga samvete" lyckats driva politikerna framför sig. Tio procent bedömde Glistrup en gång skulle räcka för att förvandla Danmark till en rasiststat - fast han använde förstås inte det ordet. Nu har DF med råge nått målet. Sedan 2001 har Dansk Folkeparti varit stödparti till högerregeringspartierna Venstre och Konservative Folkeparti. Partiet har 25 mandat i Folketinget efter att ha fått 13,8 procent av rösterna i valet 2007. I Europaparlamentsvalet 2009 fick Dansk Folkeparti 15,28 procent av rösterna och 2 mandat. Och staten Danmark slåss med sådan entusiasm mot "muhammedanerna" i Afghanistan och Irak att Anders Fogh-Rasmussen har fått bli NATO:s generalsekreterare.

Om detta kan man med fördel läsa i Lena Sundströms berömvärda reportagebok. Den baseras på några månaders vistelse i Köpenhamn bland detta fordom lyckliga, men numera uppskrämda folk.

Sundström döljer inte att hon nog inte skulle ha gjort sig sådant besvär, om det inte varit så att Sverigedemokraterna redan verkar ha lyckats att driva på den svenska inrikespolitiken i dansk riktning. Särskilt mottagliga för populistiska locktoner tycks de partier inom regeringsalliansen vara som hotas att spärras ut ur riksdagen i nästa val.