SPD vid ändpunkten

Tysklands socialdemokratiska parti var det första exemplet på det riktiga i Marx och Engels linje att arbetarklassen måste organisera sig i ett självständigt politiskt parti med socialismen som mål. Dess verksamhet var i praktiken förbjuden mellan 1878 och 1892. Ändå var partiet, när Bismarcks socialistlagar avskaffades, Tysklands största. Genom sina framgångar blev det mönsterbildande för samtliga europeiska socialdemokratiska partier, inklusive det ryska. Erfurtprogrammet, som gjorde kampen för att höja arbetarklassens politiska medvetande till partiets viktigaste uppgift, blev den tidiga socialdemokratins rättesnöre. Reformismen, som vann hegemoni under åren kring det första världskriget, bröt med denna linje.

7017_01.jpgSocialdemokraten Gerhard Schröder angrep arbetarklassen.

Problemet var inte inriktningen på att reformera kapitalismen, utan att man - i och med uppgivandet av det socialistiska slutmålet - successivt tonade ner kampen om arbetarklassens politiska medvetande. I stället för att understryka det tillfälliga och villkorliga i borgarklassens eftergifter, spred man idén att kapitalismen slutgiltigt hade förändrats. Därigenom sågade man sakta av den gren man satt på. Det politiska medvetande man hade lyckats bygga upp raserades bit för bit och när produktiviteten slutade växa och de ekonomiska kriserna återvände i början av 1970-talet, började kapitalisterna sin motattack utan att möta något egentligt motstånd från den förvirrade socialdemokratin. Drygt tjugo år senare gick den tyska socialdemokratins "realister", med den dåvarande partiledaren och regeringschefen Gerhard Schröder i spetsen, till öppen attack mot arbetarklassens intressen. Resultatet blev att stödet från arbetarväljarna sviktade med sjunkande antal medlemmar och ett allt lägre röstetal som följd.

Det nyss avhållna valet till förbundsdagen slutade i en katastrof. Partiets stöd sjönk med en tredjedel, från 34,2 till 23 procent. De besvikna stannade hemma. Eller röstade på det nya vänsterpartiet, som ökade från 8,7 till 11,9 procent. För första gången sedan kriget finns det nu ett parti med ett tvåsiffrigt stöd till vänster om socialdemokraterna i den tyska förbundsdagen. Ett parti som dessutom öppet förklarar sig vara emot kapitalismen.

För tjugo år sedan föll muren. Det var början till slutet för Sovjetimperiet och den sovjetiska modellens grepp över en gren av arbetarrörelsen. Frågan är om inte de tyska socialdemokraternas nederlag i valet 2009 är början till slutet för den klassiska reformismen. Det utrymme som historiska tillfälligheter en gång skapade för den, existerar inte längre. I så fall har en historisk epok nått sitt slut. Den som började med det första världskriget, den ryska revolutionen och arbetarrörelsens splittring i två konkurrerande delar.


Bolkenstein a la Björling

Frits Bolkenstein hette en tidigare EU-kommissio-när som gick på pumpen att trumfa igenom ett förslag till s.k. tjänstedirektivet (läs Nej till EU:s skriftserie nr 1/2006, www.nejtilleu.se ). Bolkensteins och EU-kommissionens förslag från januari 2004 hävdade den s.k. ursprungsprincipen för tjänstehandel inom EU, dvs det skulle vara juridiskt bindande med lönedumpning. Det var ett mycket reaktionärt förslag. Protesterna, med fackligt aktiva i spetsen, växte över hela Europa. I februari 2004 samlades 30-50 000 i protest utanför EU-parlamentet i Strasbourg. Protesterna fick effekt och skrämde näringslivsministrarna att tota ihop ett nytt, ganska urvattnat förslag. Detta godkändes senare. Och naturligtvis har högern och direktörerna varit missnöjda.

7017_02.jpgBild: Robert Nyberg.

Därför kan SvD (15/10) publicera en bild på en skrattande handelsminister Ewa Björling. Hon låter meddela att "direktivet är illa anpassat till den ekonomiska utvecklingen i Europa". Björling lanserade idén att skriva om direktivet vid ett ministermöte i Umeå den 14 oktober.


Skolan - Klassamhället tillbaka

Svenska grundskole- och gymnasieelevers kunskaper har försämrats på tjugo år. Orsakerna är att boendesegregation och friskolor leder till att barn med olika bakgrund aldrig kommer i samma skola. Segregeringen finns också i undervisningen: nivågruppering och självständigt arbete med reducerad lärarroll blir allt vanligare. Också duktiga, studiemotiverade elever lär sig mindre av att bara träffa likasinnade och sitta själva med skrivuppgifter och nätet.

7017_03.jpgBild: Robert Nyberg.

Detta konstaterade Skolverket i en rapport i slutet av september. Slutsatserna vilar inte på flitig läsning av Clarté - för detta är ju vad vi skrivit i ett par årtionden - utan ordentliga undersökningar.

Ett par lärare från Kungsholmens gymnasium, en utpräglad så kallad elitskola i Stockholms innerstad, får uttala sig i Svenska Dagbladet den 26 september: "Vi har superhomogena klasser. Man får nog gå tillbaka till 1950-talet för att hitta en motsvarighet."


Sverige i krig

Afghanistanveckan arrangerades i flera städer i Sverige i oktober av Folket i Bild/Kulturfront, Föreningen Afghanistansolidaritet, Kvinnor för Fred m.fl. Tom Hayden (grundaren av Students for a Democratic Society på 1960-talet) talade på ABF i Stockholm om Natos roll i Afghanistan.

Natos Afghanistankrig är viktigt för att hålla ihop de europeiska staterna, sade han. Om Nato går i graven, får det en geostrategisk negativ påverkan på USAs maktställning. En supermakt kan inte ge upp ett krig för då är det inte längre en supermakt. Amerikanska strateger ser framför sig ett 50 år långt krig. USA:s politik handlar om olja och pipelines enligt Hayden.

Cindy Sheehan, den amerikanska antikrigsaktivisten, tog upp att Sverige faktiskt är i krig i Afghanistan. Hon häpnade inför det faktum att en krigförande president tilldelats Nobels fredspris: "Krig har fått betydelsen fred och fred har blivit krig". Norges soldater borde i stället lämna Afghanistan.

Eva Moberg ställde frågan: Deltar Sverige i kriget i Afghanistan för att vårt land ska anslutas till Nato? Kriget har redan i dag kostat svenska folket 1 miljard kronor. Och socialdemokraterna Anders Ferm och Thage G. Peterson underströk att Sverige inte har några fredsbevarande trupper i Afghanistan utan fredsframtvingande stridsutrustade soldater. De svenska soldaterna dödar afghaner, och de bär inte FN-uniform utan står under Natobefäl och bär Natoemblemet på sina uniformer. Sverige är i krig för första gången sedan 1800-talet.

Kriget stöds bara av 17 procent av svenskarna; det måste bli en viktig valfråga 2010.


Klarspråk

Av barn och dårar lär man få höra sanningen. Och någon gång av Jan Guillou, som i sin kolumn i Aftonbladet 11oktober citerar några exempel på lyckade tyrannmord i historien:

"Men i vår tid finns ingen enskild diktator att halshugga. Likheten med äldre tiders tyranner är bara den närmast religiöst färgade föreställningen att inget annat system än kapitalismen är möjligt. En överväldigande majoritet av västvärldens befolkningar tror att det är naturlag att kapitalismens prästerskap, en procent av befolkningen, skall roffa åt sig en fjärdedel av alla jordens tillgångar."

7017_04.jpgJan Guillou.

Det Guillou här säger är närmast en trivialitet för många, inte minst för Clartés läsare. Men det slog mig att denne man faktiskt idag nästan är ensam om att i svensk dagspress, utan att be om ursäkt för det, kräva socialism. Och att göra detta utan att, som de flesta skrivande meningsfränder, nöja sig med att ligga under dansbanan och försöka skära hälsenor, när de etablerade elefanterna dansar, i förhoppning att ingen märker dem. Vilket tyvärr ofta blir fallet.

Av allt att döma var det många som reagerade som jag. Minst 120 personer hade kommenterat hans kolumn, varav merparten positiva. En kommentator framhöll att det faktiskt inte är en fjärdedel som den rikaste procenten höstar in, utan en tredjedel.

Historien fortsätter. Allt är inte skit.


Kulturstöd - Regeringen sållar

Kultur kan man enligt litteraturen definiera på många sätt.

Exempel:

Noter

  1. Ett sätt att leva på bestämd tid och i ett visst samhälle: Mayakulturen i det gamla Centralamerika eller bögkulturen i San Fransisco Sedvänjor som en samhällsgrupp odlar : "På Östermalm, kysser man varandra på kind." Kunskaper och böjelser som är gemensamma för ett samhälle: "I Italien hyllar man enligt uppgift familjen, dricker vin och pratar oupphörligt." Motsats till okultur - förmåga att bete sig konformt med de i ett samhälle förhärskande normerna. Verksamhet vilken bedrivs av professionella eller ideella konst- och kulturproducenter.

Alliansregimen har för avsikt att låta Kulturrådet från de svenska tidskrifter som mottar statliga medel sålla bort sådana som inte huvudsakligen fyller en kulturell funktion. Mot bakgrund av ovanstående definitioner borde detta vara en kinkig uppgift, till och med om man, som troligt är, inskränker sig till punkt fem ovan. Ungefär som att dyka ner i en sjö för att sila bort allt som inte är blått. (Missförstå inte - liknelsen kräver just denna kulör!)

Å andra sidan kommer man säkert att klara av det. Alla vet ju vad målet är, även om det kan vara knivigt att formulera: att dra ur sladden för vänstern.

Alltså vargatider för alla vänstersinnade kulturskrifter, som inte i tid - likt t.ex. FIB eller Clarté - dragit slutsatsen att man inte i längden kan förlita sig på att förändra samhället på statsbidrag.


Reaktionärt

Besöker man Forum för levande historias Kambodjautställning i Gamla stan hittar man inslag som är fullt rimliga. Här beskrivs förhistorien till terrorn i Kampuchea 1975-79: landets koloniala historia, Vietnamkriget, USA:s tre miljoner ton bomber - fler än de allierade tillsammans släppte under hela andra världskriget - gerillakriget, den djupa motsättningen mellan stad och land.

Intar man ett annat perspektiv än utställningen kan man lätt förstå varför så många svenska regeringspolitiker, diplomater, intellektuella och antiimperialister visade sympati för den nya staten. Man såg ett litet land som befriat sig från fransk och amerikansk imperialism och nu ville bygga en ekonomiskt och politiskt oberoende stat med långtgående jämlikhet. Därför dröjde det också tills man fick syn på terrorn.

7017_05.jpgPresident Nixon talar om bombningarna av Kambodja 1970.

Utställningen ger till och med underlag för förnuftiga frågor om den snabba urartningen till massmord och svält. Måste inte en bonderevolution ha stöd av medelklass och intellektuella för att bli framgångsrik? Hur ska en armé av unga gerillasoldater ställa om sig och bli statsbärande efter befrielsen? Kan man förena nationell samling mot yttre hot med djärva samhällsexperiment?

Men förnuftet skyms av andra utställningsinslag, mer i linje med personförföljelserna på Forums webbplats. På ett stort fotografi har ett tiotal skådespelare klätts ut till Jan Myrdal, Hedda Ekerwald, Pol Pot med flera (likheten är inte påfallande); de äter ostron och ser glada och dumma ut. På stora skärmar söker man psykologiska förklaringar till det svenska Kampucheastödet: grupptryck, vilja att göra sig märkvärdig, sympati med de svaga etc. Tja, sådana mekanismer kan lika väl förklara varför folk röstar på Centerpartiet.

Men Forum presenterar också en politisk förklaring: "Socialismens och kommunismens drömmar om ett rättvist samhälle med lika värde för alla medborgare och tillgång-arna fördelade efter behov sågs av många radikala ungdomar som lösningen på världens problem." Tänk på det, alla radikala ungdomar, födda efter 1979: "ett rättvist samhälle med lika värde för alla medborgare" leder rakt in i döden på risfälten. Inga drömmar!

Det statsdirigerade reaktionen härskar på Stora Nygatan.


Studenterna får betala

Situationen för studenterna är ohållbar. Studielånen förutsätter att de kan klara sig på drygt 7-8 000 kronor per månad. Dessutom planerar regeringen att sänka studiebidraget för ungdomar på gymnasiet med 73 kronor pr månad. (Sedan 1991 har det inte höjts med mer än 50 kronor.)

Är det rimligt i en tid då matpriserna stiger, hyrorna stiger och vi har en kraftig ekonomisk kris?

Regeringen har tidigare visat att den är ointresserad av att ta hand om de svenska pensionärerna. Man har omformulerat sin slagkraftiga målsättning "det ska löna sig att arbeta". Den lyder numera: "Det ska inte löna sig att ha arbetat eller utbilda sig för att kunna göra det".

Nu känns det uppenbart varifrån tusenlappen mer i plånboken per månad ska komma. Den ska finansieras av dem som minst av alla har råd att finansiera den.


Dubbla gager

Thomas Bodström lanseras av (S) i Stockholm som draglok inför valkampanjen 2010. I all vänskaplighet vill jag ge (S) ett gott råd, så att de inte hamnar i bryderi.

Satsa inte på Bodström som draglok. Han har kanske inte tid. Tänk om valtåget skall gå och så saknas loket. Vilken kalamitet! Bodström har många lönsamma järn i elden: riksdagsledamot, advokat och författare. Och så skall han nu även bli lokomotiv? Det är tufft att ha så många jobb. Man kan faktiskt säga att Bodström sliter dubbelt.

7017_06.jpgThomas Bodström. Enligt Kalla Fakta i tv så var Bodström i Göteborg och uppbar en rent symbolisk ersättning på 18 500 kr samtidigt som han slet hårt i riksdagen och självfallet uppbar den nya, fräschare lönen som riksdagsman. Trots att Bodström kan vara på två ställen samtidigt, blir det ibland svårt. Han leder riksdagens 10-i-bottenlista över mest frånvarande riksdagsmän. Kanske finns det också billigare, icke-frånvarande lok?