Sverige deltar i Natos krig i Afghanistan. Regeringen framställer det gärna som en humanitär insats, ett litet komplement i biståndsarbetet. Men sanningen är nog den motsatta: biståndet blir alltmer ett komplement till krigföringen. Olof Rydström har läst dokumenten och intervjuat ansvariga.

De bor med svenska soldaterna i Afgha-nistan. Deras uppdrag är att "fungera som rådgivare i utvecklingsfrågor till den svenska militären", men de betalas av Sveriges officiella biståndsmyndighet SIDA. Eva Joelsdotter Berg är en av dem, och på SIDA:s hemsida beskriver hon själv sin arbetsmiljö: "Normalt blir jag eskorterad av en militärkonvoj. // När jag träffar enskilda organisationer, som ofta är noga med att inte sammanblandas med militären, väljer jag vanligtvis bort den militära eskorten och färdas tillsammans med dem." På vanlig svenska skulle vi säga att Joelsdotter Berg då mörkar sitt samarbete med den svenska militären. Joelsdotter Berg påpekar att "Samtidigt kan utvecklingssamarbetet skapa good-will för militären och dess närvaro i Afghanistan". Biståndsverksamheten ses således som ett av militärens hjälpmedel.

I en gemensam debattartikel betonar SIDA:s generaldirektör Anders Nord-ström och förre ÖB Håkan Syrén att "Ökad samverkan betyder inte att vi ska blanda ihop våra respektive uppdrag och mandat." Men man medger att SIDA:s biståndspolitik i Afghanistan nu styrs av militära överväganden: "I de fyra provinser i norr där Sverige har ett särskilt ansvar för säkerheten kommer SIDA att bredda och fördjupa biståndssamarbetet. Mer biståndsmedel kommer att kanaliseras till insatser där." Det extra biståndet ska således inte nödvändigtvis gå till dem som bäst behöver det i hela Afghanistan - utan prioriteras till orter i norra Afghanistan där Sverige har soldater. De vill även att biståndet "synliggörs". En förskönande omskrivning för att den humanitära hjälpen nu ska bli en del i propagandakriget.

7013_01.jpgBudskapen är dubbla när biståndets förhållande till den militära ockupationsmakten i Afghanistan kommer på tal.

Sara Gustafsson på SIDA svarar mig: "Synergier ska eftersträvas men en viktig princip är att upprätthålla en uppdelning baserad på myndigheternas skilda kompetenser och inte sammanblanda säkerhetsfrämjande insatser och utvecklingssamarbetet." Men när hon intervjuas på militärens hemsida, låter det som soldaterna utbildas att svara på frågor om biståndsarbetet. Jag frågar om detta och Gustafsson klargör: "Det är då viktigt att soldaterna kan ge ett svar och förklara hur det svenska biståndet fungerar, dvs. projekt implementeras inte genom militären utan det är civila aktörer, inklusive SIDA som är ansvariga för biståndet." Det känns som om vi talar förbi varandra. SIDA betonar att det är viktigt att inte sammanblanda. Jag ber dem ge ett exempel på oönskad sammanblandning. SIDA svarar att de inte vill att militären "implementerar" biståndsprojekt. Men SIDA tycker tydligen det är helt okej att det ser ut som om den svenska militären påverkar biståndet - eftersom den nu har till uppgift att svara på afghanernas frågor om biståndet. Vad som ligger i ordet "implementera" är oklart, men Sveriges militära närvaro påverkar ju storleken på biståndet till regionen

När jag frågar Mats Lignell på Rädda Barnen om det är okej att svenska sol-dater i Afghanistan får i uppdrag att informera om Rädda Barnens bistånd; blir svaret ett nja: "Nja. Det SIDA säger är väl bra på sätt och vis, att soldater kan säga att det inte är deras uppgift att bygga saker är ju ok. // men jag ser ju hellre att de vet vad de pratar om än att de inte gör det så att säga. // Men att Försvarsmakten skulle ge i uppdrag till sin personal i fält att informera specifikt om vad Rädda Barnen gör skulle jag tycka var fel." I Rädda Barnens principdokument säger man dock: "We strongly recommend that the Swedish humanitarian assistance to the Afghan people is clearly separated from the military assistance that Sweden provides in the ISAF context." Uttrycket clearly separated ska alltså tolkas så att Rädda Barnen accepterar att militären informerar om biståndet - om än inte specifikt för Rädda Barnen.

Ordet är sammanblandning. SIDA och ÖB skriver att de ska "samverka" men inte "blanda ihop". Var går skiljelinjen? SIDA tycker det är fritt fram för en rad saker som antagligen de flesta av oss skulle kalla "sammanblandning": SIDA kan "skapa good-will för militären och dess närvaro i Afghanistan", man kan prioritera att ge SIDA-pengar till områden där Sverige har soldater, SIDA-personal kan bo hos den svenska militären, svenska soldater ska besvara afghanernas frågor om bistånd och SIDA kan kalla sina medarbetare för "rådgivare i utvecklingsfrågor till den svenska militären". Ingen av dessa saker tycker SIDA är att "blanda ihop". Varför inte det? Själva uttrycket blanda ihop underförstår att något är fel. Orden samverka eller komplettera varandra underförstår däremot att det man gör är positivt och logiskt. ÖB och SIDA säger att nu ska vi inte "blanda ihop" - i stället ska vi "samverka". De ska närma sig varandra och man är anhängare till allt som är bra med det ("samverka" eller "komplettera varandra") och motståndare till allt som är dåligt ("blanda ihop"). Men vad är egentligen skillnaden? Det berättar man aldrig. Genom detta ordval avfärdar man kritiker samtidigt som man kan styra debatten i önskad riktning. Och det utan att man egentligen har lovat någonting alls! Det är retorik i den högre skolan. Fast inte bara. Det är krigsretorik. Och krig ska tas på yttersta allvar.

Referenser

Intervjuer av artikelförfattaren med Sara Gustafsson på SIDA.

Intervjuer av Mats Lignell på Rädda Barnen och Torbjörn Pettersson på Svenska Afghanistankommittén. SIDA:s och Försvarsmaktens hemsidor

Sveriges Radios artikelarkiv

Debattartikel i Göteborgsposten av ÖB och SIDA 090118

Debattartikel i Göteborgsposten av Rädda Barnen, SAK och Svenska freds 090123