1992 beslutade det kinesiska kommunistpartiet om "en socialistisk marknadsekonomi" och reformer av äganderätten. Den planekonomiska centrala rådgivande kommittén avskaffades. Därmed kan kapitalismen sägas ha segrat i Kina. Hur gick vägen dit?

Mao dog i september 1976. Den nye partiordföranden Hua Guofeng var en politisk opportunist. Han iscensatte en kupp och arresterade de radikala maoistiska ledarna (det så kallade De fyras gäng, som leddes av Jiang Qing, Maos änka). Han hade hjälp av "gamla kadrer" och indirekt av Deng Xiaoping. Hua visade sig vara politiskt oduglig. 1979 var det i praktiken Deng som ledde partiet. Han hade då redan påbörjat "ekonomiska reformer".

Till en början innebar dessa ekonomiska reformer omedelbara fördelar för praktiskt taget alla samhällsskikt. På landsbygden infördes "familjekontraktssystemet", som i praktiken privatiserade jordbruket. I början av 80-talet tog bruket av konstgödning och bekämpningsmedel fart. Med hjälp av den infrastruktur som byggts upp under den kollektiva eran expanderade produktionen snabbt. Böndernas inkomster ökade raskt, i själva verket snabbare än stadsbefolkningens inkomster under denna period. Eftersom tillgången på mat och andra jordbrusprodukter förbättrades levnadsstandarden snabbt också för städernas arbetarklass som började få tillgång till många moderna kapitalvaror.

Med hjälp av dessa eftergifter till arbetare och bönder kunde Deng Xiaoping och "reformatorerna" konsolidera sin politiska makt. Vid 80-talets mitt hade "reformatorerna" ett stadigt grepp om partiet och staten. De började förorda marknadsreformer inom de statsägda företagen, fästet för Kinas arbetarklass i städerna. 1988 års företagslag gav direktörerna inom de statsägda företagen fulla befogenheter att diktera allt inom ett företag, inklusive makten att avskeda och permittera arbetare. Utvecklandet av marknadsrelationer gav också vida möjligheter för delar av den privilegierade byråkratin att berika sig genom korruption och spekulationer. En ny byråkratisk kapitalistklass uppstod (Maurice Meisner 1999, China after Mao, s. 469-79).

Arbetarklassen i städerna var politiskt passiv och desorienterad. Men på fabriksnivå förblev arbetarklassen relativt mäktig. Trots bestämmelserna i 1988 års företagslag utövades sällan makten att avskeda arbetare av företagsledningarna vid slutet av 80-talet. Tvärtom, eftersom "risskålen av järn" (dvs. livstidsanställning och sociala förmåner) fortfarande var intakt tvangs företagen inom den statliga sektorn att använda generösa materiella incitament för att motivera arbetarna att öka produktiviteten.

Under andra halvan av 80-talet steg lönerna för städernas arbetare. I syfte att hålla uppe profiterna höjde de statsägda företagen priserna för att överföra de ökade kostnaderna till konsumenterna. Detta ledde till en ohämmad inflation.

7004_01.jpgEn av många hundratals miljoner migrantarbetare i Kinas storstäder.

För att möta den urbana elitens och arbetarklassens ökande efterfrågan på kapitalvaror som kylskåp, tv-apparater och tvättmaskiner måste Kinas import av denna typ av varor öka. Likaså måste importen öka av de kapitalvaror som investerades i de industrier som skulle stå för den inhemska produktionen av kapitalvaror för hushållen. Vid slutet av 80-talet hade Kina utvecklat ett stort handelsunderskott. Det totala ekonomiska läget var inte olikt det i Latinamerika eller Östeuropa under åren före skuldkrisen vid övergången mellan 70- och 80-talet, och hade blivit alltmer ohållbart.

Vid denna tid betecknade begreppet "intellektuell" i Kina i stort sett var och en som hade genomgått högre utbildning, dvs. universitetslärare, ingenjörer, läkare, författare, artister och universitetsstudenter; de skulle snart bilda en ny, urban medelklass. I Kina var de intellektuella av tradition en privilegierad grupp. Deras materiella privilegier hade avsevärt minskats i det revolutionära Kina, även om de inte helt avskaffats. De flesta kinesiska intellektuella kom under 80-talet från familjer som före revolutionen hade varit kapitalister eller godsägare. Animositeten mot revolutionen (i synnerhet kulturrevolutionen) var stark. De dolde ofta inte sitt förakt för vanliga arbetare och bönder.

De intellektuella uppskattade tillväxten av marknadsförhållanden. De hoppades uppnå större materiella privilegier med ökat mått av social och ekonomisk ojämlikhet. De hoppades också att de genom en starkare integration i den globala kapitalistiska marknaden skulle få bättre möjligheter att emigrera till de kapitalistiska kärnländerna för att få större inkomster och bättre levnadsstandard genom att arbeta för internationella företag. Därigenom hoppades man att uppnå en liknande levnadsnivå som sina motsvarigheter i kärnländerna. Vid slutet av 80-talet förespråkade många i detta skikt en total privatisering och en fri marknadskapitalism.

Minqi Li, som här för första gången publiceras på svenska, är en intressant intellektuell. Som ekonomistudent i Peking under senare halvan 1980-talet var han, som de flesta av sina studentkamrater, en övertygad nyliberal. Han deltog i protesterna på Himmelska fridens torg 1989. Händelserna ledde Li i en annan riktning än sina forna vänner, då han började studera Marx, Lenin och Mao. Ett år senare höll han ett tal som ledde till att han fängslades. I fängelset fick han kontakt med folk ur de lägre samhällsklasserna, samt gott om tid att studera. När han efter ett år försattes på fri fot, reste han runt i Kina och debatterade med liberala dissidenter och studerade lokala förhållanden. 1994 lämnade han Kina och doktorerade vid universitetet i Utah. Li har sedan dess publicerat ett antal böcker och artiklar om Kina. Han har varit en flitig skribent i Monthly Review, samt översatt den trotskistiske tänkaren Ernest Mandel till kinesiska. Minqi Li har alltmer kommit att bli en ledande gestalt inom den kinesiska nya vänstern, t.ex. China Left Review, som uppstått under senare år. På senare år har han också blivit alltmer influerad av Wallersteins världssystemteorier. Det märks i boken, The rise of China and the demise of the capitalist world economy, som vi publicerar ett utdrag ur. Minqi Lis hemsida har adressen www.econ.utah.edu/(tilde)mli/. Där går boken att beställa.

Samtidigt som de intellektuella och de härskande eliterna var eniga om att övergå till kapitalismen fanns ingen enighet om hur den politiska makten och vinsterna av den kapitalistiska övergången skulle fördelas dem emellan. De intellektuella var missnöjda med att rikedomen efter hand hade koncentrerats i händerna hos byråkratkapitalister och privata entreprenörer. Man fick inte del av de nyligen ackumulerade kapitalistiska rikedomarna. Många av dem klagade över att deras inkomster inte ökade fortare än dem för städernas arbetare.

Alla dessa stod bakom de intellektuellas krav på "frihet och demokrati". I själva verket krävde den kinesiska medelklassen en större del av makt och rikedom när landet utvecklades mot kapitalism. Vissa intellektuella förespråkade öppet "ny auktoritarianism" som i Japan, Taiwan, Singapore och Sydkorea. De önskade alltså en kapitalistisk modell som skulle hålla arbetarklassen nere och säkra "äganderätten" för kapitalisterna och "medborgerliga friheter" för de intellektuella (Meisner 1999;493-9).

Under hela 80-talet kom flera vågor av kritik från intellektuella mot kommunistpartiet (ibland uppbackade av demonstrationer av universitetsstuderade) jämte officiella rörelser mot "borgerlig liberalisering". De intellektuella och den styrande eliten mätte sina krafter inför en dramatisk drabbning, som skulle reglera villkoren för ett enande i en allmän offensiv mot städernas arbetarklass.

När de privilegierade byråkraterna och teknokraterna tog över och hade konsoliderat sin politiska makt handlade det bara om tid innan de kapitalistiska produktionsförhållandena skulle etableras som de dominerande i Kina. Med den växande ekonomiska och sociala ojämlikheten var det oundvikligt att arbetarna mer och mer alienerades och inte längre skulle betrakta sig som "herrar" i stat och samhälle. I så fall skulle materiella incitament vara den enda metoden för de härskande eliterna att utvinna mervärde ur arbetarna utan att bryta det socialistiska sociala kontraktet.

Men om det socialistiska samhällskontraktet förblev intakt skulle städernas arbetare tendera att ha "alltför hög" köpkraft ur kapitalisternas synpunkt. Arbetarnas makt på fabriksnivå tillät dem att driva upp löner och därmed undergräva Kinas konkurrenskraft på världsmarknaden. Om den kinesiska kapitalismen skulle kunna överleva och blomstra måste den återstående ekonomiska makten hos arbetarklassen brytas. Dessutom måste en väldig, billig arbetskraftstyrka skapas, som i sin tur skulle medge den kinesiska kapitalismen att utnyttja sina "konkurrensfördelar" och därmed blomstra genom en exportbaserad ackumulation.

De härskande eliterna sönderföll i tre fraktioner. Högerdelen - som vanligtvis kallades "de radikala reformatörerna" i västerländska litteratur - leddes av Zhao Ziyang, partiets generalsekreterare och landets premiärminister. Dessa "reformivrare" representerade de mest korrupta delarna bland Kinas byråkratkapitalister, deras söner och döttrar, och de hade tjänat mest under de första åren av Kinas övergång till kapitalismen. Genom att utnyttja sitt politiska inflytande och sina förbindelser kunde de profitera på import-export-handeln, ordna affärer för utländska företag och upprätta förbindelser med internationella kapitalistiska konglomerat (Meisner 1999:475). Zhao förespråkade en kinesisk version av "chockterapi", dvs. omedelbar liberalisering och privatisering i full skala. Deras slogan vad "Låt priserna ta ett skutt över floden". Med detta avsågs avlägsnandet av alla statliga sociala bidrag och en total liberalisering av priserna.

Vänsterdelen - som vanligtvis i västerländsk litteratur kallas "de konservativa" - leddes av Chen Yun, som hade vuxit upp i en arbetarfamilj och var en gammal kommunistledare. Chen representerade de gamla kommunisterna i partiet, som visserligen inte var emot den allmänna riktningen hos de kapitalistiska reformerna, men som ändå hyste en viss kvardröjande känsla för det ursprungliga revolutionära målet. Chen var för "en socialistisk, planerad varuekonomi" (dvs. icke marknadsekonomi), där staten skulle ha den högsta kontrollen (Meisner 1999:485). Politiskt framförde Chen slagord som att "(partiet) måste helhjärtat lita till arbetarklassen". I själva verket förespråkade Chen en statskapitalistisk modell som skulle vila på en expansion av inre marknader, som i sin tur skulle kräva en samhällelig kompromiss mellan kapitalistklassen och städernas arbetarklass.

Men det var Deng Xiaoping som var den bestämmande i Kinas politik. Även om Deng "officiellt" hade gått i pension bibehöll han nyckelpositioner som ordförande i Centrala militärkommittén och hade stöd från majoriteten av byråkratin och armén. Deng förstod att den statskapitalistiska modell som föreslogs av Chen var politiskt och ekonomiskt ohållbar. Om Kina skulle fullborda en framgångsrik kapitalistisk övergång och om den byråkratkapitalistiska klassen skulle kunna säkra sina grundläggande politiska och ekonomiska intressen, måste den återstående makten hos Kinas arbetarklass i städerna brytas. För att uppnå detta måste de härskanden eliterna ha stöd från de intellektuella och medelklassen i städerna.

7004_02.jpgEn allians mellan byråkratkapitalister och sociala mellanskikt har ställt arbetare och bönder åt sidan, hävdar Minq Li.

Emellertid var Deng tillräckligt erfaren för att veta att Zhaos strategi skulle innebära politiskt självmord. Att genomföra en chockterapi utan att bryta arbetarklassens makt skulle omedelbart leda till ett allmänt uppror från arbetarklassen. Om vidare en politisk allians mellan den byråkratiska kapitalistklassen och städernas medelklass var nödvändig för att besegra arbetarklassen måste de intellektuella först få en lektion, så att de skulle nöja sig med en underordnad ställning i den pro-kapitalistiska politiska alliansen. Så här i efterhand inser vi att Dengs politiska plan fungerade fantastiskt bra.

Till de ledande "demokratiska" intellektuellas förvåning anslöt sig städernas arbetare till de spontana studentprotesterna våren 1989, som blev till en samhällsrörelse. Situationen utvecklades till en politisk sammandrabbning mellan de härskande eliterna och de "demokratiska" intellektuella. De intellektuella var emellertid varken kapabla eller villiga att verkligen mobilisera städernas arbetarklass för att kämpa om den politiska makten. Utan en politisk mobilisering av arbetarklassen visade sig de intellektuella vara totalt maktlösa. Många ledande intellektuella och studenter lyckades fly landet. Det var arbetarna som betalade det högsta priset i blod och i fängelsedomar (Meisner 1999:511).

När man så hade gett de intellektuella en lektion var de härskande eliterna redo att bygga en pro-kapitalistisk allians med de intellektuella under parollen "reformer och öppenhet". De härskande eliterna var säkra på att de skulle kunna lita till de intellektuella då det gällde att mobilisera behövligt politiskt och ideologiskt stöd för en attack i full skala mot städernas arbetarklass. Å andra sidan hade de härskande eliterna efter 1989 knäckt ryggen på de politiskt aktiva "demokratiska" intellektuella. Det var inte längre möjligt för de intellektuella eller städernas medelklass att dra nytta av missnöjet hos arbetarklassen för att försäkra sig om några större eftergifter från de härskande eliterna.

I januari 1992 företog Deng Xiaoping, efter att ha säkrat arméns stöd för "reformer och öppenhet", en femveckors resa genom södra Kina. Deng manade öppet till övergång i riktning mot en "socialistisk marknadsekonomi", vilket i kinesiska sammanhang var en eufemism för kapitalism. Partiets fjortonde kongress erkände officiellt Dengs seger genom att avskaffa Centrala rådgivande kommittén, som letts av Chen Yun. Kongressen bekräftade målet: "en socialistisk marknadsekonomi". För första gången förespråkade man "en reform av äganderätten", och legitimerade privatiseringen av statliga och kollektivt ägda företag (Meisner 1999:516-18).

Under hela nittiotalet privatiserades merparten av de statligt och kollektivt ägda företagen. Tiotals miljoner arbetare avskedades. Städernas arbetarklass berövades sina återstående socialistiska rättigheter. Därtill hade avskaffandet av den kollektiva jordbruksekonomin och av grundläggande offentlig service tvingat hundratals miljoner bönder in till städerna där de blev "invandrade" arbetare, dvs. en enorm, billig arbetskraft, som skulle arbeta för internationella bolag och kinesiska kapitalister för lägsta möjliga lön och under de mest förnedrande villkor. Det massiva inflödet av utländskt kapital bidrog till ett väldigt uppsving av exporten.

Den kinesiska kapitalismen var redo att gå in i ett globalt stadium.

Översättning, med författarens tillåtelse, från ett avsnitt i tredje kapitlet i The Rise and the Demise of the Capitalist World-Economy (Pluto press 2008) med rubriken "The triumph of chinese capitalism". Översättning från engelskan: Hans Isaksson