Världen har sett tre livsmedelsregimer sedan 1870-talet. I dag brer storskaligt exportjordbruk och transnationella bolag ut sig. Småbönder trängs undan, miljön utarmas och själva matfrågan - tillgången till bra mat för alla - ställs på sin spets. Ulf Jonsson, ekonomhistoriker som i årtionden forskat om livsmedel och jordbruk, ser motståndet tillta, särskilt i Latinamerika.

För ett knappt år sedan var de kraftigt stegrade livsmedelspriserna uppmärk-sammade i snart sagt alla medier. I vår del av världen hade det snarast karaktären av en viss irritation. Vi hade under en följd av år vant oss vid sjunkande livsmedelspriser. För de stora massorna i de fattigaste länderna, som i de flesta fall är beroende av import för sin försörjning, var det en fråga om dramatiskt försämrade försörjningsvillkor. Antalet svältande eller människor med en ur hälsosynpunkt klart otillräcklig diet ökade. Vi såg också en växande politisk oro. Klassiska hungerupplopp inträffade i flera afrikanska länder. Nu har prisökningarna dämpats, men situationen i de allra fattigaste länderna är fortfarande mycket problematisk.

Det finns en växande insikt att våra matvanor har förändrats i grunden under de senaste årtiondena. Vi har blivit allt mer beroende av jordbruksvaror och livsmedel från andra länder och världsdelar för vår egen livsmedelsförsörjning och djuruppfödning. Matens väg från åker till tallrik blir allt längre och produktionskedjan svåröverblickbar och inte alltid spårbar. Variationen och mångfalden i utbudet av livsmedel har ökat i den rika delen av världen.

I de fattiga nettoimporterande länderna har människorna tvärtom på ett farligt sätt utlämnats till prissvängningar som man saknar all kontroll över. Under de senaste decennierna har de tunga internationella organen som WTO, världsbank och valutafond förespråkat en nyliberal modell. De fattiga länderna förväntades bejaka en successiv avreglering av de globala jordbruksmarknaderna. Livsmedelssäkerhet skulle uppnås genom handel och internationell arbetsdelning, inte genom lokal och nationell produktion. Det hör dock till saken att de rika länderna som USA och EU inte var lika beredda att fullt ut acceptera en sådan ordning på sin egen hemmaplan. Den pågående globala ekonomiska krisen har skakat de tidigare så självsäkra förespråkarna för en nyliberal ekonomisk världsordning, och deras legitimitet har urgröpts. Tilltron till den jordbruks- och livsmedelsmodell baserad på storskalighet och omfattande användning av insatsvaror, konstgödsel och bekämpningsmedel, som kräver mycket energi i tillverkningen, har också naggats i kanten.

Hur ska man få ett brett perspektiv på jordens livsmedelsförsörjning? En spännande utgångspunkt att gå till de idéer om internationella livsmedelsregimer, som har lanserats av agrarsociologerna Philip McMichael och Harriet Friedmann. Det är inte en fullt utvecklad teori utan snarare en serie inbördes relaterade och någorlunda sammanhängande begrepp, men som sådana mycket fruktbara.

6804_01.jpgSpecialiserade kött- och spannmålsproducenter har trängt undan växelbruket.

McMichael och Friedmann urskiljer sedan 1870-talet tre internationella livsmedelsregimer. Visst förekom internationell handel med livsmedel tidigare, men intensiteten och volymen ökar påtagligt med de stora genombrotten i transportteknik under 1800-talets andra hälft.

Den första internationella regimen (1870-1914) berörde ett ökat flöde av tropiska produkter, som kaffe, te, kakao och socker från syd till USA och Europa. Detta hade börjat långt tidigare men volymen ökar så påtagligt. Varor som under tidigare epoker var lyx blir vardagsvaror, och de arealer som tas i anspråk för produktionen växer och nya områden dras in. En annan påtaglig förändring är de stora volymer av spannmål - främst men inte enbart vete - och kött som exporteras från transoceana länder som USA, Kanada, Argentina och Australien till den europeiska och särskilt den brittiska marknaden. Under den här regimen förändrades det brittiska jordbruket och livsmedelssystemet i grunden, medan det kontinentala Europa behöll en större jordbrukssektor och inhemsk livsmedelsproduktion. Kärnan i detta system var den täta kopplingen mellan Storbritannien och de transoceana exportörerna. Det tidiga 1900-talets Storbritannien var den stora importekonomin, och som sådan kunde landet utveckla en betydande kontroll över de globala flödena. Brittiska handelshus svarade genom reexport för en stor del av de övriga Europas försörjning med varor som kaffe och te. I periferin yttrade sig regimen främst genom successiva råvaruexportcykler, där aktörer från centrum spelade en central roll, i form av kolonialmakternas administrativa system och/eller stora handelshus.

Så småningom utmanades den brittiska hegemonin av starka ekonomiska grupperingar i de transoceana exportländerna, främst USA. Livsmedelsregimen föll samman under det första världskriget och drabbades av ett slutgiltigt sammanbrott under den stora depressionen på 30-talet. Den internationella handeln med livsmedel minskade och länkades in i en serie av olika bilaterala avtal. Förädlingsindustrin var i allt väsentligt lokalt eller nationellt organiserad. Men spannmålshandeln var ett undantag, där formades tidigt ett litet antal globala koncerner. "De fyra stora", Cargill, Bunge, Archer and Daniels Midlands och Dreyfus, som än i dag dominerar handeln med spannmål, oljeväxter och en rad andra livsmedel, växte fram och konsoliderade sin ställning redan under denna period.

Efter andra världskriget menar McMichael och Friedmann att vi kan urskilja en ny andra internationell livsmedelsregim. Den är i mycket en produkt av Bretton Woods-andan. Det är som många andra internationella institutioner från den epoken en kompromiss mellan USA och Europa. USA accepterade att Europa skyddade sin spannmålsproduktion mot att man öppnade sin marknad för import av fodergrödor, särskilt soja och sojabaserade foder. Därmed lades grunden till en av de mest påtagliga förändringarna i efterkrigstidens livsmedelsordning: industrialiseringen av kött- och mejeriproduktion samt på många områden en nästan total separation mellan animalie- och vegitabilieproduktion. Den på inköpt foder baserade broilerfabriken och den storskaliga svinproduktionen växer fram. Spannmålsproduktionen utvecklas i mono- eller monokulturliknande banor.

Detta är ett radikalt brott med det förflutna. Monokulturer var tidigare väldigt sällsynta, med undantag för ett antal plantagegrödor och viss mån spannmålsproduktionen i det nordamerikanska vetebältet och Pampas i Argentina. Jordbrukare var tvingade att använda växelbruk för att bevara jordens bördighet. Växelbruket tjänade också som ett instrument för att minska hoten från skadeväxter och insekter. Det var den ökade tillgången till konstgödsel och bekämpningsmedel som skapade förutsättningarna för denna revolutionerande förändring. I den utvecklade delen av världen blev detta spannmåls- och köttkomplex den drivande kraften i efterkrigstidens livsmedelssystem.

Systemet föreföll mycket framgångsrikt. Knapphet och livsmedelsbrist ersattes med överflöd. Man tvingades till och med att slumpa ut överskotten på världsmarknaden med hjälp av betydande statliga subventioner. En rad länder i Syd som tidigare varit självförsörjande med sina baslivsmedel blev beroende import, först som livsmedelshjälp och senare som rena köpare. På exportsidan var dessa länder fortfarande beroende av export av ett begränsat antal råvaror underkastade stora svängningar i priser. Det fanns dock undantag i Syd. I viktiga delar av Asien lyckades man infoga delar av den på kemiska insatsvaror baserade västerländska modellen. Det är i grunden vad den så kallade gröna revolutionen handlar om. Resultaten kan i förstone tyckas imponerande. Ett land som Indien är i dag nettoexportör av ris och spannmål. Något som skulle ha förefallit helt otänkbart på 1960-talet.

Men efterkrigstidens livsmedelsordning mötte växande kritik under 1970-talets nyliberala våg. En tredje, nyliberal livsmedelsregim började ta form. Den kraftigt reglerade och protektionistiska livsmedelssektorn blev något av en uppenbar syndabock. De stora transnationella livsmedelsföretagen, som vuxit sig starka under efterkrigsordningen, var angelägna att bli av med de nationella regleringar som kunde hindra deras strävan att etablera en global råvaruförsörjning. Den nu framväxande livsmedelsregimen har så här långt formats i ett sammanhang där nationalstaternas inflytande över produktion och distribution av livsmedel minskat. Det gäller i all synnerhet för de fattigaste staterna i Syd. De allt starkare transnationella företagen, som i vissa fall täcker in nästan alla led från insatsvaror, handel och förädling, har inneburit ett maktskifte från nationella till globala aktörer. Kontrollen över den teknologiska utvecklingen har koncentrerats till ett fåtal mycket starka globala aktörer. Det gäller i hög grad de genmodifierade grödorna och det teknologiska paket som följer i deras spår. Det står i motsats till den gröna revolutionens innovationer, som utvecklades av statliga institutioner. Problemen under den gröna revolutionen som tenderade att gynna de stora, kapitalstarka jordbrukarna på småböndernas bekostnad är i dag ännu mera markerade.

Utvecklingen i Latinamerikas södra kon är illustrativ. Regionen kan ses som en av de stora vinnarna i den framväxande nya livsmedelsordningen. Det gäller i all synnerhet den snabbt växande, dynamiska sojasektorn. Men exemplet visar med all önskvärd tydlighet de problem, som den framväxande livsmedelsordningen rymmer.

En del av problemen har sina rötter redan i Latinamerikas tragiska arv från kolonialtiden: den extremt ojämna fördelningen av jordbruksmark. En polarisering mellan en liten maktfullkomlig jordägande elit och en stor massa av jordlösa eller småbönder med otillräckliga resurser har präglat historien. Radikala omfördelande jordreformer har varit få och ofta halvhjärtat genomförda. Det gäller i hög grad länderna i Södra konen. När Brasilien infogades i den kapitalistiska världsekonomin under 1600-talet var plantager med slavar som arbetskraft den dominerande organisationsformen. Det var också det sista landet där slaveriet formellt avskaffades. I Argentina spelade extensivt drivna boskapsrancher en motsvarande roll. När Pampas öppnades för spannmålsodling under 1800-talet var det arrendatorer med korta, osäkra kontrakt som svarade för produktionen. Under den senare delen av 1800- och 1900-talets första hälft växte det dock fram en grupp av medelstora jordbrukare. I den argentinska jordbruksräkningen 1960 ägde denna grupp omkring 45 procent av jorden och svarade för 47 procent av det totala utbudet, vilket satte Argentina i en särställning i Latinamerika. De senaste årtiondena har de medelstora jordbruken slagits ut.

Dagens exportjordbruk kan vid en första anblick tyckas ha föga gemensamt med de gamla storjordbruken. Den snabbt växande sojasektorn är ett bra och belysande exempel. Sojan produceras på stora kapitalintensiva enheter med modern teknik och stora insatser av konstgödsel och bekämpningsmedel. På den brasilianska busksavannen, cerrado, i delstaterna Mato Grosso, Goias, Toncantin och västra Bahia, är de flesta jordbruken ofta mer än 10000 hektar. De största enheterna i Maggigruppens, Groupo André Maggi, som leds av Blario Maggi, ofta kallad sojakungen och tillika delstaten Mato Grossos guvernör, är på 103002 hektar. Det samlade jordinnehavet i gruppen ligger på över 300000 hektar. Jordbruk av den här typen anställer en heltidsarbetare per 160-200 hektar. Efter det att den ursprungliga vegetationen blivit röjd skapas mycket lite sysselsättning. I det nyodlingsområde som denna region utgör förekommer också mycket irreguljära transaktioner, där storjordbruk tillskansar sig jord med oklara ägarförhållanden, vilket ytterligare bidrar till koncentration av jordbruksegendom. Den sysselsättning som skapas i servicesektorn, som reparationer och försäljning av konstgödsel och bekämpningsmedel, och i banksektorn, går till kvalificerad arbetskraft och kommer inte småbönder och jordlösa till del.

6804_02.jpgSverige 1956: det motoriserade jordbruket gör sitt intåg.

De sociala konflikterna runt den här jordbruksmodellen är ännu mera uttalade i områden där sojan konkurrerar ut ett tidigare, mera arbetsintensivt jordbruk. Det gäller delar av Argentina och i ännu högre grad Paraguay. Där har sojan under det senaste decenniet haft en närmast explosiv tillväxt. Soja svarar för mer än 60 procent av jordbruksexporten i dagens Paraguay. På de gamla storgodsen med en mera extensiv produktion kunde småbönder disponera jord mot ett mindre arrende för odling av livsmedelsgrödor, majs och bönor för den egna familjen behov. Det var självfallet inte någon drömtillvaro på de små jordlotterna, men i bästa fall garanterades en viss livsmedelssäkerhet. Som en konsekvens av det ökade värdet på jorden har ägarna blivit mindre benägna att acceptera sådana arrangemang. Småbönder avhyses helt enkelt och sysselsättningen i det nya högteknologiska jordbruket ger bara plats för några få. För de övriga blir tillvaron mera osäker. Konflikterna blir inte mindre av att många godsägare i den traditionella paraguyanska eliten valt att kassera in jordvärdestegringen och sålt till brasilianska entreprenörer. Under de senaste månaderna har antalet protestaktioner från småbönder ökat och försatt den nyvalda vänsterregeringen i en delikat situation. I november 2008 tillsatte regeringen en kommission i syfte att lugna småbönderna. I ett land där 10 procent av befolkningen äger två tredjedelar av jordbruksmarken är det en omöjlig ekvation att lösa utan radikala reformer.

Så länge de grundläggande fördel-ningsfrågorna inte är lösta på ett nå-gorlunda anständigt sätt, bidrar inte den högproduktiva jordbruksmodell som sojan representerar till någon effektiv fattigdomsbekämpning. Tvärtom försvåras en sådan ambition av det faktum att handel och förädling av produktion, kontrollen över teknologi och insatsvaror, i så hög grad ligger i händerna på ett fåtal transnationella företag. De centrala aktörerna är som sagt Cargill, Bunge, Louis Dreyfus Commodities och Archer and Daniel Midlands. De har ofta samarbetsavtal med andra högteknologiska företag. Den världsledande bioteknologikoncernen Monsanto, med genmodifierade utsäden och anpassade bekämpningsmedel i sin produktportfölj, har ett samarbetsavtal med Cargill. Bunge är Latinamerikas ledande producent av konstgödsel och har ett långtgående samarbete med bioteknologiföretaget Du Pont. Den finansiella styrkan går således hand i hand med kontroll över teknikutvecklingen, den intellektuella makten.

Till den ojämna inhemska fördelningen av vinsterna från exportproduktionen kommer således också den delen av värdekedjan som de transnationella företagen tillgodogör sig. Det viktiga i detta sammanhang är den globala råvarustrategi som kännetecknar de transnationella livsmedelsgiganterna. Deras styrka ligger i att de agerar globalt. De kan pressa producentpriserna världen över, köpa råvarorna där de är billigast och sälja där det går att ta ut högst priser. Det är i förädlingsledet de stora vinsterna görs. Vanligtvis undviker företagen den minst lönsamma delen i livsmedelskedjan - jordbruket.

Det finns dock viktiga skillnader mellan länderna. Brasilien använder en växande del av sin sojaproduktion som insatsvara i en storskalig animalieproduktion. Det har bidragit till att landet i dag är världens största exportör av kycklingkött och en snabbt växande aktör på marknaden för svinkött. Brasilien är sedan tidigare världsledande på nötkött. Bland slakteriföretagen finns det transnationella grupper, men de dominerande är ägda av brasilianskt kapital. Några av dem har köpt upp utländska konkurrenter. Det mest spektakulära fallet är JSB Friboi, som nyligen förvärvade den fjärde största USA-koncernen Swift.

Väl att märka att rör det sig om samma storskaliga kapitalintensiva industrimodell som i Nord. Trots stora investeringar skapas relativt lite sysselsättning i denna sektor. Saida, det största företaget i kyckling- och svinbranschen, investerade nyligen over 500 miljoner dollar i Lucas do Rio Verde i Mato Grosso. Slakteriet kommer under 2009 att ha kapacitet att slakta 145 miljoner kycklingar och 2,5 miljoner svin per år. Denna stora investering generar inte mer 6000 direkta arbetstillfällen. Inte desto mindre är en längre gående förädling att föredra framför enkel råvaruexport. Den brasilianska sojasektorn är inte längre enbart råvaruexportör. Med en växande intern förbrukning av sojabaserade insatsvaror går man ett steg längre i värdekedjan än Argentina, som exporterar huvuddelen av sitt sojamjöl och sojaolja för vidareförädling i andra delar av världen.

I takt med att produktionen rationaliseras och sysselsätter allt mindre människor förvärras den skeva fördelningen av jord, makt och inkomster. Problemen kan begränsas när sysselsättningen i den formella delen av ekonomin växer snabbt, som var fallet när vi i de utvecklade länderna genomförde samma process. Även om enskilda människor kunde uppleva omställningen som smärtfylld, underlättades den av att majoriteten fick en förbättrad materiell standard. Urbanisering, ekonomisk tillväxt och bättre levnadsvillkor gick hand i hand.

Men de här sambanden är inte lika självklara i dag, i synnerhet inte för den stora majoriteten länder i Syd. Det gäller också förhållandevis utvecklade mellaninkomstländer som Argentina och Brasilien. Sysselsättningen i den formella sektorn, industrin, mer avancerad tjänsteproduktion och offentlig sektor växer inte så snabbt längre. Den är underkastad samma logik som i den utvecklade delen av världen. Det blir i stället en otrygg tillvaro i den informella sektorn i städerna och delvis också på landbygden, som står till buds. Man går således inte från ett mindre produktivt jordbruk till en industri med väsentligt högre produktivitet.

Det är mot den bakgrunden vi måste se kritiken mot det storskaliga industriella jordbruket från radikala bondeorganisationer som de jordlösas rörelse, MST, i Brasilien och den transnationella bondeorganisationen Via Campesina.

6804_03.jpgStorskalig sojaodling i Brasilien.

Den nya produktionsordningen får också följder för miljön. Den stora ökningen i kvantiteter per areal och per sysselsatt, som den storskaliga produktionsmodellen åstadkommit, har överallt köpts till priset av ökade insatser av konstgödsel och bekämpningsmedel. Ju mera odlingen har karaktären av monokultur där samma gröda odlas på samma mark år efter år, desto större behov av dessa insatsvaror. I Nord har kritiken vuxit de senaste decennierna mot de långsiktiga konsekvenserna för miljö och hållbarhet av denna produktionsordning. Det finns också en växande kritik med ekologiska förtecken i Latinamerika och i synnerhet i den södra konen. Mycket uppmärksamhet har riktats mot exploateringen av Amazonas för boskapsuppfödning och sojaodling. Det är förvisso en viktig fråga, men de miljömässiga konsekvenserna av expansionen av ensidigt exportjordbruk är mycket bredare än så. Den stora busksavannen, cerrado, i det centrala Brasilien är också en värdefull biotop, och trycket på denna region är mycket större. Det är ett område som är förhållandevis lätt att odla upp. Expansionen hålls tillbaka av en för ögonblicket otillräcklig transportapparat och också i övrigt bristande infrastruktur, men här sker betydande investeringar. Andra regioner, där man tidigare hade en mera mångsidig produktion, som Pampas i Argentina, ökar också konsumtionen av konstgödsel och bekämpningsmedel på ett sätt som kan hota den långsiktiga hållbarheten i ett av världens mest bördiga områden. I den tidigare produktionsmodellen växlande spannmålsodling med bete på förbättrade ängar. Äng och vall tillät jorden att återhämta sig från det näringsuttag som spannmålsodlingen förorsakat. En mångsidig produktion kräver inte heller samma mängd konstgödsel och bekämpningsmedel.

Det finns en officiell retorik, som hävdar att man tar alla vederbörliga hänsyn till miljön. De transnationella företagen har infört begrepp som hållbarhet och miljöhänsyn i sina policydokument. Bunge har till exempel på sin hemsida en utförlig rapport om sina ansträngningar att forma ett hållbart produktionssystem. Samtidigt kommer en mängd rapporter från forskare som pekar på de allvarliga effekterna av den produktionsordning som Bunge och andra transnationella företag förespråkar. Invändningarna berör frågor som förlust av biodiversitet och lokalsamhällen som drabbas genom en alltför "frikostig" användning av bekämpningsmedel och konstgödsel.

Monokulturer och andra mycket ensidiga odlingssystem hamnar lätt i en ond spiral. Skadedjur och ogräs utvecklar snabbt en resistens mot ett visst bekämpningsmedel, vilket man försöker motverka med större doser och/eller att modifiera och introducera nya pesticider. Ensidigheten medför nästan alltid också ett behov av ökade insatser av konstgödsel med alla de nackdelar de har, som kväveläckage och mineralisering av jord, liksom andra hot mot bördighet och den långsiktiga produktionsförmågan. Dessa drag är gemensamma för alla monokulturer och det storskaliga kemikalieintensiva jordbruket i allmänhet, liksom allt ensidigt resursutnyttjande. De stora eukalyptusplantagerna faller väl in i den sista kategorin.

Det finns i dag en växande insikt både i Nord och i Syd att det kemikalieintensiva storskaliga jordbruket inte längre kan utvecklas efter samma logik som tidigare. Det är till stor del en omvändelse under galgen. De kemiska insatsvarorna, vars produktion är mycket energikrävande, kommer långsiktigt att öka i pris. Det finns också en kritik utifrån ekologiska perspektiv, liksom starka invändningar mot den gastronomiska kvalitén på de livsmedel massproduktionen skapar. Intresset för alternativa livsmedel producerade med ekologiska och gastronomiska förtecken växer.

Agrarsociologen Douglas Constance menar att vi i kritiken mot den rådande ordningen kan utskilja tre huvudsakliga linjer: den agrara, den ekologiska och matfrågan. Den agrara frågan berör de klassiska problemen runt fördelningen av jord, inkomster och möjligheter att skapa en värdig tillvaro för landsbygdens fattiga. Den ekologiska frågan handlar som bekant om möjligheterna att utveckla och bevara förutsättningarna för en långsiktig överlevnad av förutsättningarna att producera livsmedel. Matfrågan gäller att tillförsäkra människor inte bara en tillräcklig mängd mat men också livsmedel som inte hotar vår hälsa och människors legitima krav på variation.

Den ensidiga satsningen på produktion för världsmarknaden i Latinamerikas södra kon - och i all synnerhet i Brasilien och Argentina - har försvårat möjligheterna att genom reformer rätta till den skeva fördelningen av jord och inkomster. Det gäller hela exportsektorn, både de nya grödorna, som soja, och gamla specialiteter, som kaffe och socker. Små och medelstora jordbrukare kan inte konkurrera med kapitalstarka aktörer i exportsektorn som dessutom ofta har ett stöd från mäktiga transnationella företag. I Argentina är det framför allt de medelstora, förhållandevis produktiva jordbruken som slagit ut. Den brasilianska jordbrukspolitiken har om än mycket halvhjärtat försökt att samtidigt stödja små- och familjejordbruk samt storjordbruket och agro-industrin. Det är en ekvation som är mycket svår att lösa. Det faktiska utfallet har i allt högre grad gynnat de stora, vilket bonderörelser som MST försökt motverka och bekämpa. De står dock inför nästan ofattbart starka motståndare. Vi har en allians mellan en inhemsk jordägande elit och mäktiga transnationella företag. Staterna är infogade i en global ordning, där tongivande institutioner som WTO, Världsbanken och Internationella valutafonden aktivt försvarar den bestående ordningen. Frågan om hur stort det nationella manöverutrymmet är också för länder av Brasiliens storlek har ställts av vissa forskare och med en viss rätt. Men det finns också en inhemsk dynamik. De stora överskotten i handels- och bytesbalans, som livsmedelsexporten bidrar till att skapa, stärker ländernas och i synnerhet Brasiliens ställning i det globala systemet. Livsmedel har alltid varit ett verkningsfullt geopolitiskt instrument. Flera faktorer bidrar på detta sätt att stärka den agro-industriella modellen. Spänningarna och motsättningarna runt den agrara frågan har således förvärrats.

Samtidigt är det en politik som balanserar på en mycket tunn tråd. Det sociala missnöjet kan hota stabiliteten på lång sikt. Även i länder med en så stor potential som Brasilien och Argentina kan ensidig satsning på ett begränsat antal grödor utarma tillgången på ett varierat utbud av livsmedel för de breda lagren i befolkningen. Matfrågan har därmed fått en framträdande plats på dagordningen. Kritiken av systemet utifrån ekologiska dimensioner är omfattande. Det är också mycket som står på spel. De områden i Latinamerikas södra kon där monokulturer och andra farligt ensidiga odlingssystem expanderar är den sista stora globala reserven av odlingsbar jord. I en tid när jordbruksarealen minskar i stora delar världen är det av yttersta vikt att denna resurs brukas på ett långsiktigt hållbart sätt.

Den nyliberala livsmedelsordningen, som har formats under de senaste decennierna, saknar inte utmanare. Den nationsövergripande bonderörelsen Via Campesina är den kraft som försökt formulera det mest sammanhängande och genomgripande alternativet. Ett nyckelbegrepp är livsmedelssuveränitet. Med detta avses ett jordbruk och en livsmedelsproduktion, där lokala och nationella behov har prioritet över exportintressen. Jordbrukspolitiken ska stödja ett hållbart familjebaserat jordbruk. Genmodifierade grödor (GMO) avvisas, liksom den massiva användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Via Campesina är dock inte emot all handel med livsmedel. Livsmedelshandeln måste finnas för att garantera den globala mångfalden. Men de avgörande besluten måste ligga på nationell nivå. Det är inte försvarbart att tillåta att lokala jordbruk slås ut av subventionerad lågprisimport, ofta producerad under ekologiskt och socialt oacceptabla förhållanden. Den grundläggande livsmedelssäkerheten kan inte garanteras i den ordning som förespråkas av WTO och de transnationella livsmedelsjättarna.

Det kan förefalla vara en mycket tillbakablickande vision. Det entydiga motståndet mot genmodifierade grödor kan tolkas som allmän teknikfientlighet. Visst finns det sådana drag, inte minst på det retoriska planet. Det är emellertid inte fråga om att totalt avvisa modern teknik och vetenskapliga framsteg. Tekniken måste dock vara anpassad till familjejordbrukets krav och en långsiktigt ekologiskt hållbar utveckling, inte underordnad en transnationell livsmedelindustris kortsiktiga lönsamhetskrav.

Det är en i grunden revolutionär utmaning. Via Campesinas vision är helt oförenlig med det rådande systemet. Organisationen för också en kamp på kort och medellång sikt för att med stegvisa reformer rätta till de värsta orättvisorna. Det förefaller helt rimligt. Det finns inte en enda lösning på frågan om hur vi skall forma en livsmedelsordning som är socialt och ekologiskt hållbar, där de fattigaste inte systematiskt utesluts. En lång och tålmodig kamp efter flera linjer kommer att krävas.