Marknadsmyter

En kritisk betraktelse av nyliberala påståenden

Daniel Ankarloo

ETC Förlag 2008

Nyliberalismen, den är väl död, eller? Nej, inte enligt Daniel Ankarloo. Visserligen bekänner sig inte ens moderaterna längre till denna ideologi men det beror inte på att nyliberalismens grundläggande teser övergivits. I vårt land uttrycks dessa teser kanske tydligast av Johan Norberg, Ankarloos främsta måltavla i boken. Norberg hävdar att välfärdsstaten i dess svenska form utgör ett hinder för ekonomisk utveckling, och att kapitalismen under de senaste decennierna avsevärt minskat fattigdomen och ojämlikheten på global nivå.

I sin kritik av dessa teser går Ankarloo grundligt till väga. Han börjar med en analys av liberala dogmer: föreställningen om en fri marknad och en jämvikt som inte finns. I Norbergs och även i andra nyliberala tänkares fall slår det hela över i utopi; deras rena och förträffliga kapitalism har aldrig funnits. Den måste förverkligas.

6714_01.jpgNyliberalen Johan Norberg. Bild: Ann Ek.

Ankarloo undviker att raljera. Han till och med ursäktar sig när hans framställning ofrivilligt liknar parodi. Ändå har man ofta svårt att hålla sig för skratt. Hans citat av de så kallade nyinstitutionalisternas föreställningar om kapitalismens ursprung är obetalbara. Enligt Harold Demsetz - för att ta ett exempel - försvann livegenskapen efter förhandlingar där de exploaterade bönderna överbevisade jordägarna om det irrationella i systemet, allt till förmån för en fri marknadskapitalism.

Ankarloo nagelfar försöken att visa att välfärdsstater klarar sig sämre rent ekonomiskt än mer nyliberalt styrda stater. Också här blir de nyliberala apologeterna ibland ofrivilligt parodiska. Enligt Fraserinstitutet var den "ekonomiska friheten" större i Kongo än i Sverige år 2003, trots det blodiga inbördeskriget.

6714_02.png

Ankarloo medger att "sett över de senaste 30 åren har medellivslängden i världen ökat, den relativa analfabetismen minskat och spädbarnsdödligheten minskat." Men han vänder sig mot Norbergs föreställning att de ekonomiska klyftorna samtidigt minskat. En viktig aspekt av fattigdom är just själva relationen mellan fattiga och rika. De fattigas beroende och utsatthet ökar trots att deras absoluta fattigdom möjligen minskar.

I två avslutande kapitel analyserar Ankarloo nyliberaliseringen av Sverige. Här är Ankarloo som bäst. Tydligt och pedagogiskt avslöjar han myterna om en svällande offentlig sektor, om ett ökat bidragsfusk, och om att höga skatter skulle betyda låg sysselsättning.

Man skulle kanske kunna tolka boken så att om bara kapitalismen förvaltas av insiktsfulla altruister så har den en framtid, men det är en felläsning. Ankarloo konstaterar att nyliberalismen "inte alls innehar lösningen" utan i själva verket är"en viktig del av själva problemet". Här ligger hans avgränsning. De andra viktiga delar av problemet som under pågående finanskris blivit övertydlig verklighet för så många, är knappast förvaltningsfrågor. Men kapitalismens begränsingar är inte Ankarloos ämne denna gång. Som ett försvar mot kapitalismens mest reaktionära anhängare, och som en grund för politiska dagskrav fungerar hans bok utmärkt.


Mussolini

En studie i makt

Göran Hägg

Norstedts 2008

Att Benito Mussolini (1883 -1944) slutade som sig bör, skjuten och hängande upp och ner från en bensinstation vid Piazzale Loreto i Milano, fascismens och sedermera Berlusconis hemstad, blev logiskt. Enligt Hägg hade Mussolini knappast kunnat dömas vid en krigsförbrytarterminal - om den upprättats 1943, efter hans första oblodiga tillbakaträdande, eller i varje fall innan raslagarnas införande vid trettiotalets slut. Det barbariska överfallet mot Abessinien 1935 var ju av det slag som s.k. västdemokratier på fiendesidan genomfört såväl före som efter 30-talet och väckte vid tiden uppenbarligen väl så stor entusiasm som till en början USA:s s.k. krig mot terrorn.

Mussolini hade sina rötter i socialismen, som han bröt med 1914 - sanningen att säga i likhet med en stor del av den Andra Internationalens partier, även om dessa under många år inte flaggade för det öppet. Hägg liknar Italiens regim 1922-44 snarast vid auktoritära, nationalistiska, men socialt inriktade regimer, som Juan Perns i Argentina, Nassers Egypten eller möjligen Saddam Husseins Irak och anser att de scener de framträdde på var likartade:

"En gammal kultur ... efterbliven ekonomi, en nyskapad nation samt en mycket stark, multinationell religiös organisation som konkurrent till den nya dysfunktionella staten".

6714_04.jpgMussolini och Hitler

Men Mussolinis stora misstag var att länka sitt öde med Hitlerfascismen vid trettiotalets slut och att han försökte att i dess hägn expandera sitt lilla imperium, framför allt på andra sidan Adriatiska havet. Han var 1943 enligt författaren slut som statsman och mer eller mindre som människa, och blev efter Tysklands reella maktövertagande en viljelös docka i händer på Hitler, som han en gång varit inspirationskälla till och som han i alla avseenden föraktade. Detta misstag kostade honom livet och eftermälet och, vad värre var, 3-400000 italienare livet, dvs. mer än hos något land inom Västalliansen.

Det är en förtjänst hos Hägg, och sannolikt hans drivkraft, att han kan dra kusliga paralleller till nutidens världspolitik, och "Mussolinis verkliga arvtagare" (ingen nämnd eller glömd), d v s.:

"karismatiska politiker som i likhet med il Duce framhåller sin vanlighet, samtidigt som de aldrig talar om jämlikhet. De som alltid talar om "resultat", utmaningar och nytt ledarskap, aldrig om idéer och färdriktning. Populism utan uniformer och massmöten, men anpassad till tv-mediets retorik kan också leda till krig, konstiga allianser och katastrofala äventyr."

Nästa gång ni hör någon kräva "förändring" - glöm inte att fråga av vad till vad. Eller om någon kräver att "Alla ska med" på den "Enda vägen" - glöm inte fråga Varthän?


En Eftersökt Man

EN EFTERSÖKT MAN

John Le Carré

Bonniers 2008

David John Moore Cornwell har, sedan han debuterade 1961, utkommit med minst 23 romaner. Han föddes redan 1931 i en familj som uppenbarligen var förmögen, eftersom att hans far efterlämnade 200 miljoner i skulder, däribland kontokortsditon som han ofta attesterat med sonens namn. John hade sannolikt av fadern ärvt vissa anlag för bedrägeri och förställning, som han på 50-talet sublimerade genom att under täckmantel av en diplomatkarriär tjänstgöra den brittiska utrikes underrättelsetjänsten MI6,.

Med en sådan familjär och yrkesmässig bakgrund var det lämpligt att skriva under pseudonymen John Le Carré, och det är genom denna som han är välkänd för alla som överhuvudtaget läser "spionromaner" - en genre som han snabbt förädlade till konst- och detaljfyllda berättelser om storpolitik och världens affärer. Det är genom honom som översättningslån från språket i brittiska MI6-kretsar som "mullvad" eller "att komma in från kylan" har kommit in i den svenska ordskatten. Och frågan är om inte Smajlet, krokodilen på Göteborgs sjöfartsmuseum, fick sitt namn efter hjälten Smiley, känd från flera Le Carréböcker från 70-talet.

Guillous eller den sene Mankells romaner hade knappats varit möjliga utan Le Carré. Från att under det kalla kriget utmärkt sig genom att alltid inta en närmast neutral och diplomatisk hållning mellan blocken, där likheterna snarare än ytliga skillnader mellan dess institutioner framhölls, har Le Carré, efter sovjetblockets fall tenderat till att identifiera USA och hemlandet som överskurken. Man får numera leta länge i hans böcker efter en sympatisk MI6- för att inte tala om CIA-man.

6714_03.png

Han senaste bok En eftersökt man (A Most Wanted Man, sv. översättning Ola Klingberg) utspelas i Hamburg mot bakgrund av USA:s världsomspännande s.k. krig mot terrorismen (läs islamismen). Storbritannien och även Sverige och Tyskland är med på ett hörn, ty den som inte är med, är ju emot.

Historiens "hjälte", Mr Brue, i den mån hjältar finns i en Le Carréhistoria, är passande nog en någorlunda hederlig bankir på ekonomisk dekis. I likhet med en annan av huvudpersonerna och författaren själv tyngs han av konsekvenserna av hänsynslösa fäders gärningar. För att rädda ett förföljt underjordiskt rysstjetjenskt muslimskt tortyroffer - som möjligen kan ha haft anknytning till terroristkretsar - medverkar Brue i en köpslagan med minst två säkerhetstjänster. Priset är att sätta fast en i Hamburg väl respekterad imam, som kan, eller inte kan, vara skyldig till, eller berömmas för, att ekonomiskt hjälpa islamister i Somalia. De senare bedriver troligen, eller inte alls, väpnad motståndskamp.

Att det hela går åt helvete, dvs. via "rendition" till Guantanamo eller motsvarande - om inte annat för att hjälp upp säkerhetsorganens statistik i det s.k. "kriget mot terrorn" - det behöver en van Le Carréläsare knappast förvarnas om. Brösttoner och direkta våldsskildringar är främmande för Le Carrés romaner, eftersom han av egen erfarenhet vet att verkligheten ändå är mycket mera förskräckande än vad läsaren kan föreställa sig. Det tillkommer läsaren, inte romanpersonerna, att uppröras och framför allt tänka efter.