Två veckor efter New York-börsens sammanbrott ställde sig den filippinske globaliseringskritikern Walden Bello tjugotre frågor om krisen. Svaren ger en god utgångspunkt för att förstå vad som nu pågår. Bakom den finansiella kalabaliken ligger en överproduktionskris som började redan på 1970-talet.

När jag i går skulle landa i New York erfor jag samma känsla som när jag anlände till Beirut två år tidigare, under höjdpunkten av de israeliska bombningarna av den staden - den av att komma in i en krigszon.

När han hörde att jag undervisade i politisk ekonomi sa passkontrollanten: "Jaha, får man gissa att ni nu håller på att skriva om alla dessa läroböcker?" Bussföraren välkomnade passagerarna med orden, "Mina damer och herrar, New York är fortfarande här, men Wall Street har försvunnit, som Twin Towers." Även de vanligtvis så hurtfriska morgonshowerna på TV kände sig tvungna att inleda med de dåliga nyheterna. En programvärd skyllde de dystra händelserna på "de feta katterna på Wall Street som förvandlats till svin".

Staden är som bedövad, och de flesta människor har ännu inte kunnat smälta de senaste två veckornas omvälvande händelser:

  • 1 000 miljarder dollar i kapitalvärde går upp i rök när Wall Street rasar 778 punkter under Svarta måndagen II, den 29 september, när investerarna panikreagerar på att representanthusets avvisade George W Bushs gargantuanska 700-miljarder dollars räddningspaket till bankruttmässiga finansiella institutioner.
  • Lehman Brothers kollapsar, en av Wall Streets mest betydande investmentbanker, tätt följd av den största bankkraschen i USA:s historia, den som drabbade Washington Mutual, landets största sparbank.
  • Wall Streets de facto-nationaliseras, i och med att USA:s centralbank Federal Reserve och finansdepartementet fattar alla strategiska beslut för finanssektorn och, i och med räddningen av American International Group (AIG), det häpnadsväckande faktum att USA:s regering nu driver världens största försäkringsbolag.

Marknadsvärden på över 5 000 miljarder dollar har utplånats sedan oktober 2007, varav 1 000 miljarder kan hänföras enbart till kollapsen för Wall Streets finansiella giganter.

Gängse förklaringen håller inte längre. Men först...

Är det värsta över?

Nej. Om något står klart utifrån det motsägelsefulla agerandet förra veckan - att låta Lehman Brothers och Washington Mutual kollapsa men ta över AIG och orkestrera Bank of Americas övertagande av Merrill Lynch - så är det att det inte finns någon strategi för att tackla krisen, blott taktiska reaktioner, såsom en brandkårs svar på en storbrand.

6702_01.jpgBild: Love Antell.

Förslaget att med 700 miljarder dollar köpa upp bankernas problemlån är inte en strategi utan blott ett desperat försök att stötta upp förtroendet för systemet. Syftet är att förhindra att förtroendet för bankerna och andra finansiella institutioner undermineras och därmed förebygga en massflykt av sparare från bankerna, som den som utlöste den stora depressionen 1929.

Vad orsakade kollapsen för detta världskapitalismens nervcentrum? Var det girighet?

Gammal hederlig girighet spelade sin roll. Det menade Klaus Schwab, organisatören av World Economic Forum, denna årligen återkommande jamboree för den globala eliten i de schweiziska alperna, när han sa till sitt klientel i Davos tidigare i år att "Vi får betala för det förflutnas försyndelser".

Kan man säga att Wall Street var för smart för sitt eget bästa?

Helt klart. Finansspekulanterna överträffade sig själva genom att skapa mer och mer komplexa finansiella kontrakt såsom derivat med syfte att återförsäkra och tjäna pengar på alla former av risk. Dit hör exotiska derivatinstrument som "credit default swaps", kreditförsäkringar som möjliggör för investerare att satsa på bankens egna företagskunder inte ska kunna betala sina skulder! Detta var den oreglerade multibilliondollarhandel som bragte AIG på fall.

Den 17 december 2005, när International Financing Review (IFR) offentliggjorde mottagarna av sitt årliga pris för 2005 - en av återförsäkringsbranschens mest prestigefyllda utmärkelser - hade den följande att säga: "[Lehman Brothers] vidmakthöll inte bara sin övergripande marknadsposition, men ledde också jakten på tätpositionen genom att ... utveckla nya produkter och skräddarsy transaktioner för att passa låntagarnas behov. ... Lehman Brothers är de mest innovativa i frontlinjen, gör saker som vi inte ser någon annanstans."

Kommentarer överflödiga.

Var det brist på reglering?

Ja - alla erkänner numera att Wall Streets förmåga att uppfinna och lansera allt flera och alltmer sofistikerade finansiella instrument lämnat regeringens kapacitet att reglera långt bakom sig, inte därför att regeringen var oförmögen att reglera utan därför att den dominerande nyliberala, laissez faire-attityden förhindrade regeringen att tänka ut effektiva regleringsmekanismer. Den massiva derivathandeln bidrog till att utlösa krisen, och USA:s kongress beredde vägen när den 2000 antog en lag som uteslöt derivat från Securities Exchange Commissions reglering.

Men är det inget mer som håller på att ske? Något på systemnivå?

George Soros, som såg vad som komma skulle, säger att vad vi går igenom är en kris för det "gigantiska blodomloppet" i ett "globalt kapitalistiskt system som ... håller på att rämna."

För att utveckla denna ärkespekulants insikter: vad vi ser är intensifieringen av en av kapitalismens centrala kriser eller motsättningar - överproduktionskrisen, även benämnd överackumulation eller överkapacitet. Med detta menas kapitalismens tendens att bygga upp en oerhörd produktionskapacitet vilken överskrider befolkningens konsumtionsförmåga, på grund av den sociala ojämlikhet som begränsar folkets köpkraft. Varvid lönsamheten undermineras.

Men vad har överproduktionskrisen med de aktuella händelserna att göra?

En hel del. Men för att förstå sambanden måste vi gå tillbaka i tiden till vad som kallats guldåldern för dagens kapitalism, perioden från 1945 till 1975.

Det var en period av snabb tillväxt för både ekonomierna i centrum och de underutvecklade ekonomierna. Den stimulerades dels av den massiva återuppbyggnaden av Europa och Ostasien efter det andra världskrigets förödelse, dels av de nya socioekonomiska förhållanden som institutionaliserades under den nya keynesianska staten. Nyckelkomponenter bland de senare var stark statlig kontroll över marknadsaktiviteter, offensivt bruk av skatte- och penningpolitik för att begränsa inflation och recession, och en ordning med relativt höga löner för att stimulera och vidmakthålla efterfrågan.

Så vad gick snett?

Denna period av hög tillväxt tog slut i mitten av 70-talet, när ekonomierna i centrum drabbades av stagflation, dvs. låg tillväxt och hög inflation samtidigt, något som inte skulle kunna inträffa enligt neoklassisk ekonomivetenskap.

Stagflation var emellertid bara ett symptom för en djupare orsak: Återuppbyggnaden av Tyskland och Japan och den snabba tillväxten hos industrialiserande ekonomier såsom Brasilien, Taiwan och Sydkorea tillförde en väldig ny produktionskapacitet. Det ökade den globala konkurrensen, samtidigt som social ojämlikhet inom länder och mellan länder globalt begränsade tillväxten av köpkraft och efterfrågan, med minskande lönsamhet som följd. Detta förvärrades av 70-talets massiva oljeprishöjningar.

Hur sökte kapitalismen lösa överproduktionskrisen?

Kapitalet prövade tre utvägar från överproduktionsproblemet: nyliberal omstrukturering, globalisering och finansialisering.

Vad handlade nyliberal omstrukturering om?

Nyliberal omstrukturering tog formen av reaganism och thatcherism i Nord och strukturanpassning i Syd. Syftet var att sätta fart på kapitalackumulationen genom att (1) ta bort statsregleringar på tillväxt, användning och flöde av kapital och förmögenheter, och (2) omfördelning av inkomster från de fattiga och medelklassen till de rika utifrån teorin att de rika då skulle motiveras att investera och sätta fart på den ekonomiska tillväxten.

Problemet med denna formel var att genom att omfördela inkomster till de rika, så dränerades inkomster från de fattiga och medelklassen. Därigenom begränsades efterfrågan, samtidigt som de rika inte nödvändigtvis investerade mer i produktion. Vad de rika gjorde var i själva verket att kanalisera en stor del av den omfördelade rikedomen till spekulation.

Sanningen är att den nyliberala omstruktureringen, som spreds över hela Nord och Syd under 80- och 90-talen, uppvisar ett svagt resultat vad gäller tillväxt: Den globala tillväxten per år låg på i genomsnitt 1,4 procent under 80-talet och 1,1 procent under 90-talet. Det ska jämföras med 3,5 procent under 60-talet och 2,4 procent under 70-talet, då en statsinterventionistisk politik dominerade. Den nyliberala omstruktureringen kunde inte skaka av sig stagnationen.

På vad sätt var globalisering ett svar på krisen?

Den andra utvägen som kapitalettog till för att bemöta stagnationen var "extensiv ackumulation" eller globalisering, det vill säga snabb integration av halvkapitalistiska, icke-kapitalistiska eller förkapitalistiska områden in i den globala marknadsekonomin. För länge sedan insåg den kända revolutionära tyska ekonomen Rosa Luxemburg att detta var nödvändigt för att stötta upp profitkvoten i de imperialistiska moderländernas ekonomier. Hur? Genom tillgång till billig arbetskraft, genom att vinna nya, om än begränsade, marknader, genom tillgång till nya billiga jordbruksprodukter och råvaror, och genom att skapa nya investeringsmöjligheter i infrastruktur. Integrationen uppnår man genom att liberalisera handeln, genom att ta bort hinder för det globala kapitalets rörlighet och genom att ta bort spärrar mot utländska investeringar.

Kina är förstås det viktigaste fallet under de senaste 25 åren på att ett icke-kapitalistiskt område integrerats i den globala kapitalistiska ekonomin.

För att motverka minskande vinstnivåer har en betydande andel av de 500 största företagen i USA flyttat ansenliga delar av sin verksamhet till Kina i syfte att utnyttja det så kallade "Kinapriset" - den kostnadsfördel som härrör från Kinas tillsynes outtömliga förråd av billig arbetskraft. I mitten av tjugohundratalets första årtionde kom i runda tal 40-50 procent av USA-företagens vinster från deras verksamhet och försäljning utomlands, i synnerhet i Kina.

Varför kunde globaliseringen inte förhindra krisen?

Problemet med denna utväg från stagnationen är att den förstärker överproduktionsproblemet eftersom den bygger upp produktionskapaciteten. En enorm tillverkningskapacitet har tillkommit i Kina under de senaste 25 åren, och det har pressat ned priser och profiter. Det är därför inte förvånande att från runt 1997 upphörde USA-företagens vinster att växa. Enligt ett annat index konstruerat av ekonomen Philip OHara sjönk profitkvoten för den 500 största USA-företagen från 7,15 procent 1960-69, till 5,30 1980-90, till 2,29 1990-99 och till 1,32 2000-02.

Vad innebär finansialisering?

När den nyliberala omstruktureringen och globaliseringen visade sig oförmögna att möta överproduktionens depressionsskapande effekter, blev den tredje utvägen helt avgörande för att vidmakthålla och öka vinstnivåerna: finansialisering.

I den neoklassiska nationalekonomins idealvärld är det finansiella systemet den mekanism som kopplar ihop sparare och de med överskottsfonder med entreprenörer som behöver deras fonder för att investera i produktionen. I den reellt existerande senkapitalistiska världen, där investeringar i industri och jordbruk ger låg avkastning på grund av överkapacitet, cirkulerar stora belopp av överskottsfonder runt i den finansiella sektorn, där de investeras åter och åter - dvs. finanssektorn blir sitt eget ändamål.

Resultatet är en ökad klyvning mellan en hyperaktiv finansiell ekonomi och en stagnerande realekonomi. Som en direktör för ett finansföretag uttrycker det: "Det har uppstått en ökad frikoppling mellan real och finansiell ekonomi under de senaste åren. Realekonomin har vuxit ... men inte alls lika snabbt som den finansiella ekonomin - tills den imploderade."

Vad denna observatör inte säger är att frikopplingen mellan real och finansiell ekonomi inte är någon tillfällighet. Den finansiella sektorn exploderade just för att kompensera för stagnation orsakad av överproduktion i realekonomin.

Vad var problemen med finansialisering som utväg?

Problemet med att investera i finanssektorn är att det är liktydigt med att pressa värde ur redan skapat värde. Det kan skapa profit, ja. Men det skapar inget nytt värde - bara industri, jordbruk, handel och tjänster skapar nytt värde.

Eftersom profiten inte är baserad på skapat värde, blir investeringarna väldigt instabila och priset på aktier, obligationer och andra former av investeringar kan avvika mycket radikalt från sitt verkliga värde - exempelvis börsvärdet på nystartade internetföretag som steg och steg, väsentligen pådrivet av en uppåtgående spiral av finansiella värderingar, intill kraschen kom.

Profiten blir då beroende av uppåtgående prisavvikelser från varornas värde, och av att sedan hinna sälja innan verkligheten skapar en "korrektion", dvs. en krasch tillbaka till verkliga värden.

Hejdlös prisökning på en tillgång långt över dess verkliga värde är vad som kallas en bubbla.

Varför är finansialisering så instabil?

När lönsamheten är avhängig spekulativa kupper är det inte förvånande att finansmarknaden raglar från en bubbla till en annan, från en spekulativ mani till nästa.

Eftersom den drivs av spekulativ mani har den finansdominerade kapitalismen gått igenom omkring 100 finanskriser sedan kapitalmarknaderna avreglerades och liberaliserades på 1980-talet.

Före Wall Street-kraschen var de mest explosiva av dessa den mexikanska finanskrisen 1994-95, den ryska finanskrisen 1996, den asiatiska finanskrisen 1997-98, börskollapsen på Wall Street 2001 och den argentinska finanskollapsen 2002.

6702_02.jpgSom en direktör för ett finansföretag uttrycker det: 'Det har uppstått en ökad frikoppling real och finansiell ekonomi.' Bild: Love Antell.

Bill Clintons finansminister, Wall Streetaren Robert Rubin, förutspådde för fem år sedan att "framtida finanskriser är nästan säkert oundvikliga och kan bli ännu svårare."

Hur formas, växer och brister bubblor?

Låt oss först ta den asiatiska finanskrisen 1997-98 som exempel:

Först borttagande av hinder för kapitalflöde över gränserna och finansiell liberalisering, därtill pådrivna av IMF och USA:s finansdepartement;

sedan entré för utländska fonder på jakt efter snabb och hög avkastning, vilket innebar fokus på fastighets- och aktiemarknaden;

överinvestering, följd av prisras på aktier och fastigheter, följd av panikartade tillbakadraganden av fondmedel - 1997 lämnade 100 miljarder dollar de ostasiatiska ekonomierna på några veckor;

IMF genomför räddningsaktioner för de utländska spekulanterna;

kollaps i realekonomin - recession i hela Ostasien 1998.

Låt oss övergå till den aktuella bubblan. Hus skapades den?

Den nuvarande Wall Streetkollapsen har sina rötter i it-bubblan i slutet av 90-talet, när aktiekursen på nystartade internetföretag rusade i höjden för att sedan kollapsa. Det orsakade förluster på 7 000 miljarder dollar i form av värdeminskningar och följder av recessionen 2001-02.

Federal Reserves släpphänta penningpolitik under Alan Greenspan hade blåst under it-bubblan och när USA sedan gick in i recession lät Greenspan, i ett försök att hindra den från att bli långvarig, sänka styrräntan till 1,00 procent i juni 2003 och höll den där i över ett år. Effekten av detta var att underblåsa ännu en bubbla: fastighetsbubblan.

Redan 2002 varnade progressiva ekonomer, såsom Dean Baker på Center for Economic Policy Research, för fastighetsbubblan. Så sent som 2005 förklarade däremot dåvarande ordföranden för Council of Economic Advisor och nuvarande chefen för Federal Reserve, Bernard Bernanke, de stigande fastighetspriserna i USA med "starka ekonomiska grundförutsättningar" i stället för med spekulationsaktiviteter. Är det förvånande att han togs helt på sängen när subprime-lånekrisen bröt ut under sommaren 2007?

Och hur växte den till?

Låt höra en av nyckelspelarna själv, George Soros: "Bolåneinstituten uppmuntrade sina låntagare att omsätta sina bolån och realisera sina värdestegringar. De sänkte sina utlåningskrav och introducerade nya produkter, såsom justerbara bolån (ARM-lån), amorteringsfria lån, och säljande lockräntor. Allt detta uppmuntrade spekulation i bostäder. Huspriserna började stiga med tvåsiffrig hastighet. Detta underblåste spekulationen ytterligare, och de ökande huspriserna gjorde att ägarna kände sig rika. Resultatet var den konsumtionsboom som hållit ekonomin uppe de senaste åren."

En närmare granskning visar att krisen för subprime-bolånen inte handlade om att tillgången skenade iväg från den verkliga efterfrågan. "Efterfrågan" fabricerades till stor del av en spekulativ mani bland exploatörer och finansiärer som ville göra stora vinster på sin tillgång till de utländska pengar - en stor del från Asien - som översvämmat USA under det senaste årtiondet. Dyra bolån eller vanliga lån prackades på miljontals människor som normalt inte skulle haft råd med dem genom låga "introduktions"räntor vilka senare skulle justeras upp för att hösta in mera pengar från de nya husägarna.

Men hur kunde problemen för subprimelånen växa till ett så stort problem?

Därför att dessa fordringar packades samman med andra fordringar till värdepapper, komplicerade derivatprodukter som kallades "collateralized debt obligations" (CDO:er). Sedan sålde man dem så snabbt som möjligt, med hjälp av diverse mellanhänder som underdrev riskerna, till andra banker och utländska finansiella institutioner. Idén var att sälja snabbt, göra en god vinst och pracka risken på fårskallarna senare i kedjan.

När räntenivåerna steg på subprimelånen, ARM-lånen och andra typer av bolån, var spelet över. Soros beräknar att av cirka sex miljoner utställda subprimelån kommer 40 procent sannolikt att fallera inom de närmaste två åren.

Och ytterligare fem miljoner ARM-lån och andra "flexibla" lån väntas fallera under de närmaste åren. Men värdepapper uppgående till tusentals miljarder dollar har redan likt ett virus injicerats i det globala finansiella systemet. Det globala kapitalismens gigantiska blodomlopp är livsfarligt infekterat.

Men hur kunde Wall Streets jättar falla ihop som ett korthus?

För Lehman Brothers, Merrill Lynch, Fannie Mae, Freddie Mac och Bear Sterns överflyglade förlusterna från dessa förgiftade värdepapper deras finansiella reserver och bragte dem på fall. Och eftersom dessa innehav ofta noteras "vid sidan om balansräkningen" kommer flera säkert falla när väl kassaböckerna justeras så att de verkliga innehaven av dessa tillgångar framgår.

Och många andra kommer att följa efter när andra spekulationsområden som kreditkort och olika varianter av riskförsäkring skär ihop. America International Group (AIG) fälldes av sin massiva exponering för den helt oreglerade marknaden för kreditförsäkringar, derivat som möjliggör för investerare att slå vad om risken att företag inte klarar av att återbetala sina lån. Denna typ av satsning på risken för kreditförluster utgör nu en helt oreglerad marknad på 45 000 miljarder dollar. Det är mer än fem gånger den totala statsobligationsmarknaden i USA. Det var megastorleken på dessa tillgångar som riskerade att bli nedskrivna som fick Washington att ändra sig och rädda AIG sedan man låtit Lehman Brothers kollapsa.

Vad kommer att hända nu?

Vi kan säga med säkerhet att detkommer fler bankrutter och regeringsövertaganden, och utländska banker och institutioner kommer att sälla sig till sina amerikanska motsvarigheter därvidlag. Wall Streets kollaps kommer att fördjupa och förlänga USA:s recession, och den kommer sprida sig till Asien och annorstädes och förvandlas till en global recession eller något därutöver.

Anledningen till det sistnämnda är att USA är Kinas viktigaste exportmarknad, och Kina importerar i sin tur de råvaror och halvfabrikat som det behöver för sin export från Japan, Sydkorea och Sydostasien. Globaliseringen har gjort "frikoppling" till en omöjlighet. USA, Kina och Ostasien är som tre ihopfjättrade kedjefångar.

I ett nötskal...?

Wall Streets kollaps är inte bara en följd av girighet och brist på statsreglering av en hyperaktiv sektor. Ytterst orsakas den av en överproduktionskris som har plågat världskapitalismen sedan mitten av 70-talet.

Investeringarnas finansialisering har varit en av utvägarna för att kontra stagnationen, de två andra har varit nyliberal omstrukturering och globalisering. När nyliberal omstrukturering och globalisering visade sig vara till begränsad hjälp blev finansialiseringen en attraktiv mekanism för att stötta upp lönsamheten. Men finansialisering har visat sig vara en farlig väg. Den leder till spekulationsbubblor som skapar ett temporärt välstånd för ett fåtal men som i slutänden leder till företagskollapser och till recession i realekonomin.

Kärnfrågan nu är: Hur djup och långvarig kommer recessionen att bli? Behöver USA en ny spekulationsbubbla för att dra sig självt upp ur recessionen? Och om så, var kommer nästa bubbla utvecklas? En del säger att det militärindustriella komplexet, eller med Naomi Kleins ord "katastrofkapitalismkomplexet" står på tur. Men det är en annan historia.

Walden Bello är ordförande Freedom from Debt Coalition, senioranalytiker på Focus on the Global South, och professor i sociologi vid Filippinernas universitet. Översättning: Ola Inghe.