Ett parti som överger folkrörelselinjen kan aldrig förändra världen. Det är kärnan i krisen för både socialdemokratin och Vänsterpartiet. Aron Etzler skissar alternativ i sin bok Trondheimsmodellen (2007). Clarté träffade författaren.

Aron Etzlers bok, recenserad i Clarté 2007/4, har den informativa under-titeln Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Det norska exemplet är Trondheimsmodellen: hur folkliga aktionsgrupper mot välfärdsnedskärningar och LO-distriktet i Trondheim lyckades samla Arbeiderpartiet (dvs. socialdemokraterna), Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet till försvar för kollektiv välfärd. Resultatet blev så småningom en norsk vänsterregering efter valet 2005.

6304_01.jpgBild: Cathrine Sandqvist

Det nederländska exemplet heter Socialistiska Partiet, ett litet parti som efter trettio års enträget basarbete med konkreta välfärdsfrågor på arbetsplatser och i bostadsområden plötsligt fick över 16 procent av rösterna i parlamentsvalet 2006.

I båda fallen är alltså folkrörelselinjen den viktigaste orsaken till framgångarna, menar Aron Etzler. Det perspektivet kommer ofta bort i diskussionen om socialdemokratins och arbetarrörelsens framtid

- Jag tycker de flesta böcker om dagens socialdemokrati, eller politik över huvud taget, är rätt dåliga. De rör sig på ytan, handlar om olika utspel och är personfixerade. Det blir Blair kontra Brown, Persson kontra Sahlin och liknande diskussioner om konflikter i ledarskiktet. De ser inte till de stora dragen - att socialdemokratin tappat sina rötter som ett folkrörelseparti.

- Det är inte många som lyft fram folkrörelselinjen på senare år, ens inom arbetarrörelsen. Frances Tuuloskorpi är ett undantag; hennes arbete är mycket viktigt. Hon har ju formulerat det väldigt väl: folkrörelselinjen innebär att "dom längst bak" måste röra på sig - det räcker inte med ett avantgarde. Jag vet inte hur stort genomslag hon haft, men jag vet att det finns fackligt aktiva som verkligen arbetar efter hennes metodik.

- Men jag skulle säga att hela vänstern har den blinda fläcken. Många vänsteraktiva talar om aktivism, men få förstår vad en folkrörelse är. Politiska aktivister ägnar sig ofta åt stora perspektiv - globaliseringen, Irakkriget - långt från människors vardag. De tenderar att glorifiera folk som blockerar vägar i Bolivia, men de verka strunta i kampen för kollektivavtal på byggen i Skåne.

- Läs till exempel Magnus Wennerhags nya avhandling om de sociala forumen, Sociala rörelser! Deltagarna i de enkäter han presenterar från olika Sociala forum tycker partier är dåliga, de tycker fackföreningar är dåliga, men de dyrkar sociala rörelser. Då undrar jag: vad fan pratar de om? De verkar inte förstå att fackföreningarna är sociala rörelser, eller, med det gamla svenska begreppet, folkrörelser. En folkrörelse, oavsett om den finns i Bolivia eller Sverige, svarar mot ett reellt problem för en stor grupp människor och når också många människor. Folkrörelser begriper också att folk är sig själva närmast; den för en diskussion med människor som utgår från deras kunskapsnivå och om frågor de anser angelägna. Men det är ju klart att en folkrörelse i Sverige därmed sysslar med andra saker, och har andra medel, än en folkrörelse i Bolivia.

Och vilket genomslag har din bok haft?

- Det är olika stort på olika ställen. De stora kultursidorna har inte skrivit en rad så när som på Mikael Nyberg i Aftonbladet. Vänstertidningarna har recenserat positivt, Offensiv, Internationalen, Arbetaren, Vänsterpress, LO-tidningen: alla verkar gilla folkrörelselinjen. Men min huvudmålgrupp var organisationerna - där har den uppenbart lästs av många vänsterpartister och delar av LO med stort intresse. Successivt har intresset växt. Facket intresserar sig mest för Trondheimsmodellen, Vänsterpartiet för SP i Nederländerna. Vad jag kan förstå har en del LO-distrikt tagit intryck och planerar enhetsaktioner som Trondheimsmodellen.

- Att Vänsterpartiet exempelvis börjar med dörrknackning är en stor förändring: mycket större än om partiet tar ett nytt principprogram, tror jag. Partiet har varit synnerligen inriktat på parlamentariskt arbete. Det beror delvis på valet 1998 som gav många fler mandat i parlamentariska församlingar men inte fler medlemmar De medlemmar som fanns slukades ofta av parlamentariskt arbete medan allt annat arbete lades åt sidan. Visserligen är Vänsterpartiet en sprudlande ocean av aktivitet jämfört med Miljöpartiet, men det säger inte mycket. Det har samma problem som de flesta vänsterpartier i Europa: det är socialt isolerat, och då blir det lätt att pressa till eftergifter i det parlamentariska spelet.

- Jag tror att vänstern har ett stort sug efter strategier som är konkreta och praktiskt genomförbara. Min bok berättar om två exempel som är väldigt uppmuntrande för människor som står mitt i den kommunalpolitiska skiten - den talar om att vi kan vinna fajten och att just deras arbete är centralt.

Att vänstern blir lätt att pressa till eftergifter, är inte det vad som hände i Norge? Sedan du skrev din bok har ju regeringen fattat åtskilliga beslut som avviker från den radikala regeringsförklaringen, och den norska vänstern har gått bakåt.

6304_02.png

- Ja, det ser mörkt ut inför valet 2009 i Norge. Att SV kom i regeringsställning efter valet 2005 tillsammans med Arbeiderpartiet och Senterpartiet var onekligen en stor framgång. Men sedan har de missat chansen att göra något verkligt genomgripande, och nu har både SV och Arbeiderpartiet mycket låga opinionssiffror. Stoltenberg, statsministern, är ingen vänsterman och har lagt fram förslag som gått rakt emot sina medlemmars intressen, t.ex. tog han strid mot LO om sjuklönen 2006 och nu sker samma sak med AFP-pensionen. Varje gång ser man hur Arbeiderpartiet går ner i opinionsundersökningarna.

- Det viktiga som hände i Norge var att LO fick en nytändning. SV och Arbeiderpartiet förändrades däremot inte och fick inte heller fler medlemmar. Nu har dock SV dragit slutsatsen att de måste bygga ett massparti.

- Hade norska LO-vänstern fått större genomslag i regeringen hade det sett bättre ut. Man skulle också ha stött LO-ordföranden Gerd Liv Valla, så att hon inte tvingades avgå när hon skandaliserades i borgerliga medier - en folklig ledare med makt att förändra blir ofrånkomligen utmålad som tyrann.

Du förklarar alltså vänsterns och arbetarrörelsens svaghet med att man övergivit folkrörelselinjen och saknar massförankring. Det är lätt att invända att det är en opolitisk analys. Ser du inte alltför mycket till formerna och glömmer innehållet? Man måste ju också ha en politik att föra ut i massarbetet.

- Det håller jag inte med om: hur en organisation arbetar är synnerligen politiskt. Men politiken i till exempel Vänsterpartiet är nog tillräcklig, även om den inte är tillräckligt konkret. Också om Vänsterpartiet hade ett ännu bättre politiskt program är inte det vad partiet behöver: i stället behöver det börja vinna sina fajter. Och om det inte kan vinna stora frågor, ska det försöka vinna små frågor. Kapitalismen är stark, och man leder massorna till nederlag om man påstår att man kan vinna segrar som inte är möjliga i dag. 1975 trodde Jörn Svensson att socialismen stod för dörren; det gör den sannerligen inte. Jag kan därför se problem med slogan som "En annan värld är möjlig". Ja, men när blir den möjlig? Det undrar folk. SP i Holland har konceptet att vinna, och kan man bara vinna mindre frågor så ska man inrikta sig på dem. Det handlar om att bygga ett förtroende för större förändringar, att praktiskt påvisa att det lönar sig att kämpa tillsammans.

Men man kunde säga att sådana framgångar bara är tillfälliga, och att socialdemokratins kris just därför är djupare. I din bok citerar du SP:s partiledare, Jan Marijnissen: "För Socialistiska partiet har välfärdsstaten själv alltid betraktats som en inadekvat andrahandslösning för arbetarklassens problem under kapitalismen. Vi tror att välfärdsstaten, så länge kapitalismen existerar, är den bästa formen av försvar mot systemets orätttvisa konsekvenser, men vi ser den inte som en slutgiltigt hållbar lösning för de problem som den försöker åtgärda. Välfärdsstaten har två inbyggda defekter: den första är att den misslyckas med att göra rättvisa åt människans värdighet, den andra är att den i slutändan alltid kommer att bli omöjlig att ha råd med." Håller du med?

- Jag håller med Jan Marijnissen helt och hållet, och för den delen Asbjörn Wahl, som skrev om precis samma sak i Monthly Review för några år sedan. Det enda som verkligen kan garantera välfärd och sociala rättigheter är socialismen. Men det är omöjligt att nå socialismen om man ger upp kampen om välfärdsstaten. Vi måste se välfärdsstaten som en mellanstation i jakten på ett samhälle där folket har makten.

- Så jag håller inte med Ellen Meiksins Wood, Boris Kagarlitskij och andra som hävdar att välfärdsstaten skulle vara en historisk parentes utifrån speciella historiska förutsättningar, ungefär mellan åren1945 och 1973, dvs. från andra världskrigets slut till oljekrisen. Välfärdsstaten är möjlig i dag. Det är när vi kämpar för förbättringar inom välfärdsstaten som vi försvarar den. Och det är genom de segrarna som vill utvidgar folkets makt.

- Marxister verkar alltid tro att socialdemokratin är på väg att rasa ihop, men erfarenheten visar att även partier och institutioner som förlorat sin gamla funktion fortsätter att leva.

- Socialdemokratin kan därför leva länge till som politisk kraft, även om den inte lyckas uträtta något riktigt bra. Krisen för rörelsen i dag beror i mycket på att det teknokratiska skiktet har makten i partiet, precis som Marijnissen skriver. Den har förvärrats av Sovjets fall- en av reformpolitikens förutsättningar var Sovjetunionens existens. Man måste alltså räkna med att socialdemokratin fortsätter vara en dominerande aktör i Sverige, samtidigt som den tycks oförmögen att själv vända utvecklingen vänsterut.

- Men hur kan hela arbetarrörelsen idag få liv igen? Jag tror att den norska vändningen vänsterut - att det är LO som tar de första stegen - är den mest sannolika vägen framåt i ett land som vårt där facket är en så central aktör. Jag tror partier och fackföreningar måste demokratiseras, återknyta till sin bas, ta strid för sina medlemmar och sympatisörers intressen. Intressant nog kan vi se början på en sådan utveckling på många ställen: Labour i Storbritannien och Demokraterna i USA börjar förstå att det inte räcker med några think tanks och spin doctors - de måste bygga rörelser igen. Det i sin tur kommer långsiktigt att ge en större prioritet åt gräsrötternas önskningar.

- Och det är ju inget nytt i vare sig sossarnas eller vänsterpartiets historia. Tvärtom. Man kan till exempel känna igen mycket ur arbetarrörelsens historia i Venezuela i dag. Chavez är i många avseenden en socialdemokrat som tvingats bli revolutionär: det enda sätt han kan tillfredställa folkets behov är genom att gå i clinch med den gamla makteliten och USA. Omvänt kan man säga att alla framgångsrika kommunistiska partier i Västeuropa sett ut som den svenska socialdemokratin i många stycken och sysslat med konkret välfärdspolitik på lokal nivå. Typexemplen är de franska och italienska kommunistpartierna under deras storhetstid årtiondena efter andra världskriget - det sätt de fungerade på ligger nära det vi i Sverige ser som "socialdemokratiskt", helt enkelt för att de var de stora arbetarpartierna.

6304_03.jpgBild: Cathrine Sandqvist

- Det är också ett problem att vänstern så ofta tänker sig samhällsförändringen efter 1917 års modell. Jag läste E.H. Carrs ryska revolutionshistoria för ett tag sedan. Det är ju uppenbart att bolsjevikerna tillgrep nödlösningar i ett väldigt speciellt läge. Vi måste ha socialismen som mål, men revolutioner av 1917 års modell är passé - möjligen med undantag för några efterblivna stater i tredje världen - därför att den politiska situation som fanns i Ryssland 1917 är passé.

Till skillnad från många av dagens aktivister lyfter du fram partiets betydelse. Du ägnar ett helt kapitel åt hur SP systematiskt skolar nya medlemmar och ställer höga krav på partidisciplin och ideellt arbete. Man kan läsa in en polemik mot vad du beskriver som förhållandena i Vänsterpartiet: alla är välkomna att bli medlemmar nästan oavsett vilka åsikter de har, och de kan snabbt få poster i parlamentariska församlingar eftersom Vänsterpartiet har brist på medlemmar. Är partierna en avgörande faktor i svensk politik?

- Alla partier måste ha en hårt arbetande kader; det är inget leninistiskt eller konstigt med det. Och jag anser det nödvändigt med flerpartisystem; partier måste vi ha för att kunna rösta bort regeringar. Det är också bra att alla partier i Venezuela inte går upp i PSUV. Många inom vänstern underskattar vikten av konkurrerande partier

- Men helt klart behöver Sverige både ett starkare socialdemokratiskt parti och ett starkare vänsterparti. Lyckas de inte vända trenden kommer Sverigedemokraterna att suga upp missnöjet med sakernas tillstånd. Det innebär i sin tur permanent borgerligt styre - vi kan se i både Danmark och Norge hur ett sådant parti gör det mycket svårare för vänsterkrafter att vinna majoritet.

- Det är en otäck höger som nu sitter vid regeringsmakten i Sverige. Den gör allt för att försvaga facket. Den för en kulturkamp mot vänsteridéer. Sverige är på väg att få ett mycket reaktionärt debattklimat.

- Det är alltså inte svårt att se mörkt på framtiden: facket tappar medlemmar, radikala kritiker marginaliseras. Vi måste vända det snart, och det är inte enkelt. Det räcker inte heller med att Vänsterpartiet växer. Och det är fel att ha Schymans bästa år som måttstock. Vänsterpartiets framgångar på 1990-talet byggde på lös grund. Schyman var en skicklig kommunikatör, och man kunde rida på missnöjet med socialdemokraternas alla svek och på EU-motståndet. Men vänsterpartiet kunde ändå luta sig emot socialdemokratin. Så är inte längre läget: i dag måste vi gå ut i en offensiv för att förklara själva poängen med arbetarrörelsen och vänstern.

Du låter inte helt olik en svensk sjuttio-talsmaoist när du talar om folkrörelse-linjen eller masslinjen. Socialismen är det enda människovärdiga samhälls-skicket,och vi behöver ett hårt arbetande, väldisciplinerat parti, djupt förankrat bland massorna och ständigt aktivt i konkreta välfärdsfrågor. Är du en slags maoist?

- Nej, det är jag definitivt inte. Jag är marxist och anser att analysen alltid måste vara konkret. Det är väldigt främmande för mig att kopiera över modeller från ett agrart tredjevärlden-land. Jag tycker dessutom att maoisterna, som alla kommunister, underskattade de demokratiska rättigheternas nödvändighet för att skapa socialism.

- Om man förknippar vad jag säger med maoism, så glömmer man hela den svenska folkrörelsetraditionen. Jag tror att de svenska maoisterna inte bara gick över ån, utan över halva jordklotet, för att hämta vatten.

Intervju: Daniel Cederqvist och Olle Josephson.