Trondheims-modellen

RADIKALA FRAMGÅNSGHISTORIER FRÅN NORGE OCH NEDERLÄNDERNA

Aron Etzler, Karneval förlag 2007

Flammans chefredaktör, Aron Etzler, skriver om europeiska ljuspunkter i en annars ganska mörkblå världsdel. Syftet är att visa den svenska vänstern "i bred mening" att det faktiskt är möjligt att hejda högerns offensiv med nedskärningar och privatiseringar. Den ena framgångshistorien har Etzler hämtat från Nederländerna där socialistiska partiet SP genom envist basarbete lyckats vinna framgångar. Det andra exemplet, det jag tänker referera i denna recension, hämtas från Norge.

Bakgrunden till den så kallade Trondheimsmodellen var en utveckling sedan 1980-talet liknande den i Sverige, dvs. avreglering av kapitalmarknaden och krympande statsbidrag till kommunerna som samtidigt fick allt större ansvar för välfärdsinrättningarna. Kommunernas ekonomier hölls uppe med hjälp av utförsäljningar och privatiseringar under 1990-talet.

Vändningen kom i början på 2000-talet då människor startade aktionsgrupper mot främst nedskärningarna i vården. Sådana protester har ju varit vanliga också i Sverige men i Norge - närmare bestämt i Trondheim - fick protesterna stöd av både facket lokalt och senare också av norska LO centralt. På så sätt blev protesterna organisatoriskt starka samtidigt som de lyftes till en nationell nivå.

Trondheim hade haft högerstyre under mer än ett decennium. Men tack vare vänsterns samarbete och försvar av välfärdsstaten blev majoriteten i kommunen röd 2003. Socialdemokratin, socialistisk venstre (SV) och fackföreningarna (minus akademikerfacket) hade tillsammans med en mängd tvärpolitiska organisationer inte bara protesterat mot nedskärningarna. De hade dessutom på ett övertygande sätt kunnat visa på hur avregleringar och privatiseringar helt enkelt är olönsamma när det gäller offentlig verksamhet. Därmed hade de bitit huvudet av högerns tyngsta argument.

Rörelsen växte sedan och resulterade i en seger för socialdemokratin i 2005 års norska riksdagsval. Men nu var det inte en socialdemokratisk nyliberalt influerad elit som höll i trådarna längre utan en socialdemokrati som regerade tillsammans med SV och samtidigt hölls i örat av ett radikaliserat LO. Etzler beskriver vändningen som "hundraåttiogradig": kraftigt minskade privatiseringar och ökade statliga bidrag till kommunerna.

Motsättningarna inom regeringen kom att röra utrikespolitiken. SV fick böja sig för norskt engagemang på USA:s sida i Afghanistan och Irak, men fick också en liten seger i det att Norge inte följde EU:s bojkott av Hamas sedan detta parti vunnit valet i Palestina 2006.

Men den största konflikten blev den med LO som bröt ut hösten 2006 sedan regeringen mot sitt vallöfte beslutat skära ner på sjukersättningen. LO-ordföranden Gerd-Liv Valla tvingade regeringen att ta tillbaka förslaget men till priset av att hon strax utsattes för en kampanj och tvingades avgå.

Den allmänna slutsats Etzler själv drar av sina framgångshistorier är att organisation och basarbete är grunden för politisk framgång; partier och fackföreningar är nödvändiga. Den mer specifika slutsatsen som Etzler drar utifrån det norska exemplet är att framgången skett mycket tack vare norska LO:s självständighet gentemot de norska socialdemokraterna. Så hur radikalisera svenska LO? Efter EU:s fackföreningsfientliga dom i Vaxholmsmålet är en stridbar fackföreningsrörelse nödvändigare än någonsin. Att lyfta fram exempel där kampen visat sig framgångsrik är den stora förtjänsten med Etzlers bok.


Monthly Review

October 2007

Hela oktobernumret 2007 av den amerikanska vänstertidskriften Monthly Review ägnas åt uppkomsten och utvecklingen av krigen i före detta Jugoslavien. Edward Herman och David Peterson beskriver på 63 sidor i uppsatsen Dismantling of Yugoslavia hur detta skedde. Herman är välkänd vänsterkritiker av "corporate power" i USA och författare tillsammans med Noam Chomsky till den mycket spridda boken Manufacturing consent.

Författarna vill, i motsats till gängse dominerande propaganda, visa att krigen 1991-99 i mindre grad berodde på Milosevic och serbnationalism, och i stället i högre grad på Slovenien och Kroatien, samt Isetbegovic-fraktionen i Bosnien-Herzegovina och albanska nationalister. I och med upplösningen av Sovjet och dess lydstater 1989-90 bortföll behovet av NATO, och man skulle kunna tänka sig en upplösning eller omorganisation. I stället stärker NATO sin roll genom att nu börja tala om humanitära interventioner och mänskliga rättigheter. Jugoslavienkrigen kom att fungera som en katalysator för den processen. Idag bevittnar vi den fruktansvärda katastrofen av NATO-omvandlingen genom de två Irakkrigen och kriget i Afghanistan.

6213_02.jpgMassflykt från Krajina 1995

Författarna behandlar ett flertal viktiga frågor kring kriget, till exempel medias smutsiga roll, krigstribunalen ICTY:s partiska roll från 1993 och framåt, samt bristen på symmetri vid behandlingen av Srebrenica och den kroatiska etniska rensningen av 250000 serber från Krajina.

Uppsatsen är välskriven och väldokumenterad - 168 referenser på 9 sidor. Den förtjänar därför en stor läsekrets, i synnerhet som NATO och EU:s roll för iscensättningen av blodbadet på Balkan fortsätter att mystifieras. Läsarna minns säkert Ordfrontstriden då Björn Eklund sparkades som redaktör. Skriften kan läsas som en parallell till Jean Bricmonts bok Humanitär imperialism, utgiven på Eklunds förlag Karneval.


Världens mått

Daniel Kehlmann

Bonniers 2007

Av någon anledning anses tyskar av folk inte ha humor. Fenomenet har möjligen samband med att tyskarna alltsedan 1870-talet har förlorat alla krig de varit med i. Och losers gör en förstämd.

Framför allt beror det nog på att vi numera inte läser Heinrich Heines satirer, Kraus eller Mannen utan egenskaper av Musil Kurt Tucholsky ellerErich Kästner. Inte ens bröderna och Mann, för att inte tala om t.ex. s verk och de "bejakande parodier" de innehåller. Det finns en tendens att föreställa sig att ett språk som kallar en fjäril Schmetterling för alltid har diskvalificerat sig som gångbart medium för humor.

Det är möjligt att värderingen av tysk humor kan få en renässans i och med Världens mått av Kehlmann. Den har seglat upp som en av tidernas främsta tyskspråkiga bästsäljare, och blivit i ropet även i USA. Boken handlar om upplysningen och om två tyska giganter i vetenskapshistorien, von Humboldt ochCarl Friedrich Gauss. Den förstnämnde en naturvetenskaplig empiriker - forskningsresande, geolog, geodetiker, biolog, liberal, slaverimotståndare etc.etc. som vid 76 års ålder författade ett kolossalverk med den blygsamma titeln Kosmos. Entwurf einer physischen Weltbeschreibung som försökte sammanfatta allt vad människan visste om världen. Den sistnämnde sannolikt en av historiens mest snabb- och djuptänkande matematiker, astronom och fysiker.

Kehlmann uppger själv att han främst låtit sig inspireras av filmen Forrest Gump, där den högst måttligt men specialbegåvade hjälten inträffar och spelar roll vid avgörande skeden och platser i det senare 1900-talets historia. Fast i den amerikanska filmen började hjälten som idiot och slutade som vis man, medan Kehlmann närmast beskriver den omvända utvecklingen.

Det är, som sagt, möjligt att Kehlmann kan återupprätta den tyska humorn med sin pikareskroman. Men säkert är det inte.

För det första finns risken att boken läses som en äventyrsroman, där dess otvivelaktiga ironiska kvaliteter av "bejakande parodi" går många icke-tyskspråkiga läsare förbi. Redan den svenska översättningen av titeln antyder denna risk: Vermessung der Welt innehåller minst två ordvitsar. Vermessung betyder inte mått, utan mätning - som båda hjältarna sysslar med. Men det tyska ordet anspelar troligen även på Vermessenheit d.v.s. förmätenhet eller arrogans. Och "världens" är inte bara objektiv utan framför allt subjektiv genitiv - d.v.s. det är världen som är förmäten, inte främst uppmätt. Kehlmann hånar mätarna/naturvetenskapen redan i titeln.

För det andra behöver visserligen inte hjälten inte ha rätten på sin sida för att humorn i en berättelse skall fungera - men författaren måste ställa rätt diagnos på den tid han skildrar, och därmed på sin egen. Annars tör vi skratta åt honom, inte med honom.

Att i detta fall skildra de båda upplysningshjältarnas hybris och personliga defekter i vår postmoderna tid - är det så roligt? Gentemot sina politiska och vetenskapliga motståndare hade de ju rätt, sina personliga misstag tills trots. Motståndarna var för övrigt ofta minst lika stora freaks, om i regel dummare.


Marknadskrafter

Richard Morgan

Ordbilder förlag 2007

Richard Morgans utmärkta nära-framtids-dystopi-sciencefiction Market Forces (2004, finns som pocket från Orion Publishing Co, UK) har nu översatts till svenska av det lilla förlaget Ordbilder. Förlaget harförsett den med undertiteln en marknadsthriller, vilket är en bra karaktäristik av handlingen i en roman som skildrardensocialdarwinistiska maktkampen inom Shorn Conflict Investment- ett slags"förädlad" efterföljare till en dagens Blackwater Security. Som alltid i en välskriven framtidsdystopi är detblott alltför mycket som känns otäckt dagsaktuellt.


Hitler - hans folk

Per Ragnar

D+Förlag 2007

Om man lade alla böcker om andra världskriget efter varandra och därvid började i Berlin så - skulle man säkert få se på fan.

Det är lätt förklarat. Praktiskt taget alla inblandade litterära och ekonomiska stormakter är eniga om en sak - det var ett rättfärdigt krig som måste vinnas. Och framför allt - det var för de flesta ett vunnet krig. Precis som svensk TV gång på gång visar när Kurre Hamrin gjorde 2-1 mot tyskarna för 50 år sedan upphör aldrig de litterära repriserna.

Kriget mot Japan och Tyskland lämpar sig inte minst att projicera sitt eget pågående eller planerade krig på. Den aktuelle motståndaren framställs som efterföljare till Adolf Hitler.

Idag tror sig varje svenskt skolbarn dessutom veta att det var USA som besegrade Tyskland militärt. Och befriade Kina från Japan. Ty först när Sovjet krossat 70 procent av den tyska krigsmakten på från början 228 divisioner, till priset av över 27 miljoner människor, och dess armé stod utanför Warszawa, gick USA och Storbritannien in vid Normandie. Där mötte man endast 15 tyska divisioner den 6 juni 1944.

Kriget på östfronten kallas numera Diktatorernas krig (Anthony Beevor). Kriget på västfronten var däremot ett krig för nationell befrielse - visserligen av ett flertal nationer som själva under århundraden ostraffat hade förslavat andra, och efter förmåga tänkte fortsätta med det på ett antal kontinenter. Man slogs mot antisemitismen. Fast det sistnämnda upptäckte man långt senare, då flertalet judar i området sedan år förpassats eller likviderats. Och då man ansåg sig själv ha upphört vara mer eller mindre öppen antisemit.

6213_04.jpgInvasionen av Normandie 1944. Han avgörs världskriget. Eller? Mot västmakterna stod 15 tyska divisioner. Sovjetunionen hade besegrat 160 divisioner på östfronten.

Per Ragnar, som i det civila är mera känd som skådespelare och regissör, har för ett år sedan för mig överraskande utkommit med en rätt ovanlig bok om Hitlertyskland: Hitler - hans folk.

Det perspektiv på Tredje rikets politik, som jag ovan gör mig till tolk för, präglar delvis också denna bok. Vad som gör den speciellt intressant är att boken baseras på en serie intervjuer med en anonym, nyligen vid hög ålder avliden tysk ex-nazist, som efter kriget diskret bott i Sverige. Ragnars sagesman tillhörde ungefär division II eller III i NSDAP. Han har under sin aktiva tid och tydligen därefter via studier blivit ganska välunderrättad och därtill senare omskolats till i stort sett våra liberala värderingar och, vad mera är, utan att för den skull alltför mycket frisera historien i enlighet med sin senare världsåskådning.

Hans forne idol Hitlers person framställs, som vanligt, både som en multipelt pervers person - och samtidigt som en enastående karismatiker, vilken möjligen inte är så ovanligt som man vill tro.

Intervjupersonen har samlat gamla anekdoter och dokument från tiden. Han bidrar med en rad intressant biografiska data om ledande - även för oss numera okända - prominenser i nazihierarkin.

Även om Ragnar också studerat sitt ämne ganska grundligt fungerar naturligtvis hans bok inte som tyngre källa, i frånvaron av ordentliga referenser.

Men den rekommenderas ändå.


Kvinnovåld och könskrig

Tre böcker om våld, kvinnor och feminism

LYCKLIGA SLUT
SJUTTON BERÄTTELSER OM VARDAGSVÅLDET
Red. Susanna Alakoski
Ordfront 2007

VÄGEN VIDARE EFTER VÅLDTÄKT
ATT BRYTA TYSTNADEN
Red. Lotta Nilsson & Anette Wallqvist
Bokförlaget DN 2007

KÖNSKRIG
HUR VI DELAS UPP 
OCH HÖR IHOP
Red. Tove Leffler & Elin Alvemark
Atlas 2007

Susanna Alakoski menar i antologin Lyckliga slut att i stort sett alla kvinnor hon träffat någon gång blivit slagna. Däremot vill de inte berätta om våldet. Skammen är helt enkelt för stor, och många gånger vill kvinnan skydda mannen som slagit. Det är därför en välgärning när 17 mer eller mindre kända kvinnor berättar om hur de blivit utsatta för våld av äkta män, pojkvänner, pappor, vänner och främlingar men också hur de sedan gått vidare och lämnat våldet bakom sig. Texterna handlar främst om vardagsvåldet, och påminner oss om att även det är brottsligt.

6213_07.png

En bok på samma tema är Vägen vidare efter våldtäkt där kvinnor träder fram med sina erfarenheter från våldtäkter. Här är det dessvärre få som gått vidare, sviterna från våldtäkten sitter kvar i form av ångest och sjukskrivningar många år efter. Ofta är stödet från omgivningen och samhället otillräckligt; många måste kämpa för att få annan hjälp än den från frivilliga kvinnojourer.

Kvinnorna i båda böckerna kommer från olika uppväxtförhållanden, klass- och utbildningsbakgrund. Därmed slår man hål på myten om att det bara är en viss sorts kvinnor som råkar ut för våldet; det drabbar urskillningslöst. Men om alla kvinnor kan bli slagna, kan då alla män slå? Alakoski omformulerar frågan: om de flesta kvinnor säger sig någon gång blivit slagna men inga män säger sig slå - vem är i så fall förövaren? Antingen vågar ingen man erkänna att han slagit eller våldtagit, eller identifierar sig män inte som våldsverkare eftersom de inte ser slaget eller det påtvingade samlaget som tillräckligt grovt för att vara brottsligt. Till syvende och sist handlar det om en skev kvinnosyn där kvinnor själva anses delaktiga till vad som hänt genom sitt beteende eller klädsel. Allt för ofta definieras kvinnomisshandel som ett relationsproblem i stället för en brottslig gärning.

Efter att ha läst om de konsekvenser vårt ojämställda samhälle har i form av mäns våld mot kvinnor gav jag mig i kast med antologin Könskrig, en uppföljare till 90-talssuccén Fittstim med 22 texter av unga debattörer, författare och journalister. Texterna handlar om kärlek och relationer: går det att bryta sig loss från normer och förväntningar kopplade till vårt kön? Både killar och tjejer vittnar om hur definitionen av könet kan sitta som en tvångströja genom livet.

6213_09.png

Efter Lyckliga slut och Vägen vidare mår jag lätt illa över våldet mot kvinnor, en folksjukdom ingen riktigt orkar göra något åt. Könskrig lämnar mig däremot med en svag tomhetskänsla. Det jämställda knullet - självklart är det viktigt, men är det vad feminismen kan kokas ner till 2007? Var finns kritiken mot att ekonomisk och politisk makt är koncentrerad till männen, var är visionen om ett samhälle där män och kvinnor tar samma ansvar för barn och familj, där kvinnors hälsa prioriteras och där det offentliga rummet är avsexualiserat, där inga flickor måste smyga med pojkvänner eller ängslas för att bli bortgifta och där ingen kvinna blir slagen? Att inte diskutera könsmaktsordningen eller patriarkala strukturer gör kanske feminismen mer lättsmält, men samtidigt fullkomligt tandlös.


Arbetarrörelse och arbetarkultur

BILD OCH SJÄLVBILD

Lena Johannesson, Ulrika Kjellman, Birgitta Skarin Frykman, Carlssons förlag 2007

Folkets hus görs om till konferensanläggningar där arbetarrörelsens konstklenoder stoppas undan i källaren eller säljs ut. I detta läge är det inte så dumt att läsa en något disparat forskarantologi med nedslag i arbetarrörelsens form- och symbolspråk under 1900-talet. En tredjedel av de 400 sidorna analyserar hur man under förra århundradet velat bli begraven som fattig men hederlig arbetare - mellankrigstiden var arbetarbegravningens höjdpunkt. Andra studier tar upp pressfotografier på socialdemokratiska partiledare, Branting i talarstolen, Per-Albin i morgonrock, funktionalistiskt formspråk i fackförbunds- och folkrörelsepress och fackförbundstidningarnas yrkesseriefigurer (Pelle Propp hos Elektrikerförbundet, Götlund i Metallarbetaren). Ett tänkvärt kapitel ägnas den knutna näven i konsten.

De olika exemplen gör det mycket tydligt: arbetarrörelsen bär på en rik tradition av symbolspråk, vare sig den vill det eller ej. Tydligt blir också att det håller på att förskingras. Många tecken töms på liv, som Lena Johannesson skriver i inledningen, och nya tecken kommer inte i stället.