Ateismen

Den bekännelsetrogna ateismen har fått en avläggare i Sverige genom Förbundet Humanisterna, tidigare kallat Human-etiska förbundet.

Denna gudlösa kamporganisation har sökt statsbidrag som trossamfund, vilket kanske inte är så bisarrt som det låter, eftersom den tror på vetenskapens helande kraft. Samtidigt kräver den att staten ska vara livsåskådningsmässigt neutral; men hade då inte det naturliga varit att kräva av statsmakten att den inte ska gynna - ekonomiskt och legalt - några samfund alls?

Denna sekularistiska sammanslutning vill alltså i någon mening blir erkänd av överheten, förnämligast representerad av regering och riksdag. Tror den sig inte om att kunna verka på egen hand? Det kan den säkert med sådana uppbackare som Åke Ortmark, Christer Sturmark, Björn Ulvaeus. Men den önskar mer än något annat att staten ska inskrida för att diskriminera religiöst inspirerade verksamheter. Förbundet har angripit förekomsten av kristna, muslimska och andra konfessionella friskolor som åtnjuter offentliga medel. Samtidigt kandiderade Christer Sturmark för folkpartiet i 2006 års riksdagsval - ett parti som är friskolesystemets hängivna anhängare. Här ska alltså statsmakten vara icke-neutral i livsåskådningsfrågor. Vissa friskolor främjas, andra ej.

6212_02.jpg

Vi har här att göra med ett liberalt fritänkeri som i grunden är förbjudande. Religionsfientligheten bör ges politisk sanktion; religionsfrihet är anatema. Vad bekännelsetrogna ateister inte har förstått är att religionsfriheten, inskriven i regeringsformen, också innefattar rätten att angripa religiösa åskådningar, det vill säga deras möjligheter att propagera för sin egen livsåskådning, eller att häda, som det hette förr i världen. De vill ha garantier mot knäppgökars framfart och begriper inte att de själva riskerar att betecknas som knäppgökar, med eller mot sin vilja.

Religionskritiken måste värnas den också. Men det är knappast den som kränks i vårt sekulariserade samhälle. Ateistisk bekännelse står inte i vägen för tjänster och karriärer. Slöjor och radband är större hinder.


Varning för krigsalliansen

I medierna framförs nu allt fler krav på att Sverige skall bli fullvärdig medlem i Nato. Det är ett huvudlöst krav som strider mot en stor svensk folkmajoritets välgrundade åsikt.

Nato bildades 1951 som en militärallians med udden mot Sovjet. Vid Warszawapaktens upplösning 1991 hoppades många på en ny fredligare värld. Därav blev intet. I stället började Nato energiskt fylla upp det vakuum som Sovjet lämnat. Från och med anfallet mot Jugoslavien 1999 - ett brott mot FN-stadgans 2 som förbjuder militära anfall utan säkerhetsrådets godkännande och enligt Nrnbergdomstolen "det yttersta internationella brottet" - har Nato idogt arbetat på att upplösa den folkrätt som trots allt gav ett visst skydd för mindre stater. Natos utvidgning ända fram till Rysslands gränser, vägran att ratificera 1999 års avtal om konventionella trupper i Europa (CFE) och USA:s missilbyggen i Polen och Tjeckien har åter fört upp kapprustning och krigshot på dagordningen.

Redan detta visar farligheten hos den organisation som vi redan har alltför mycket samarbete med. Ser vi till vem som leder Nato förefaller ett medlemskap än mer vanvettigt. Natovännerna struntar helt i USA:s förfärliga syndaregister: Glömda är alla de grova förbrytelser mot freden och mänskligheten som landet begått åren 1945-2000: runt 60 interventioner, bombningar av 25 länder, inblandning i val i 23 länder. Antalet dödade under USA:s framfart har av fredsforskaren Johan Galtung beräknats till ofattbara 12,6 miljoner (Globalt perspektiv 1/2004). I siffran ingår bara en del av de nu kanske 1,5 miljoner som dödats av sanktioner och USA:s illegala krig mot Irak.

6212_01.jpgBild: Robert Nyberg (ur Gomorron! Läggdags!)

Historiskt sett har militära allianser ledda av krigiska stormakter fått ödesdigra konsekvenser för små medlemsländer. De har ofelbart dragits in i katastrofala stormaktsuppgörelser (till exempel första världskriget) eller koloniala krigståg (till exempel USA:s krig i Irak). I kritiska situationer har de ofta svikits när stormakterna i första hand sett till sina egna intressen.

För Sverige har alliansfriheten, trots ett hemligt samarbete med väst, starkt bidragit till att vi haft fred i 200 år. Till freden har också den av Nato nu hotade folkrätten bidragit. I stället för att bli nyttiga idioter åt USA genom Natoanslutning, bör vi på alla sätt sträva efter en återgång till den politik för alliansfrihet och folkrätt som en gång gjorde vårt land respekterat i världen. En självständig politik ger oss nödvändig handlingsfrihet i en allt mörkare och allt mer oförutsägbar värld.


Till ICA-Stigs försvar

Du skall för fan inte äta den - du ska sälja den!" Så sa en gång Bengt i telefon till en upprörd handlande, som klagat över ett parti jäst storsill.

Och visst går det oftast utmärkt att äta falukorv, oxkött och till och med köttfärs med gammalt bästföredatum! Det gör jag själv titt som oftast med acceptabelt resultat, så länge fläsket inte går av sig själv. Jag drivs därvid av snålhet, inte av nöd. Om någon anmärker kan jag till och med åstadkomma ett högre moraliskt argument - det vore oetiskt att i en svältande värld kasta närande mat på tippen.

Mindre acceptabelt vore det att erbjuda andra personer mat, som enligt hälsovårdande myndigheter kan vara vådlig. Det förtäljes sålunda att Stadsmissionen i Malmö får gammalt kött från butikerna - kött som har utdelats till hemlösa och andra som har det dåligt ställt.

Kanske tröstar sig stadsmissionärerna i Malmö med att det är bättre att de hemlösa får gammalt kött, hygieniskt förpackat av Stadsmissionen, än att de plockar upp det från soptunnorna eller helt enkelt svälter. "Ju bättre, desto bättre" som vi liberala världsförbättrare brukar säga.

Som bekant har det nyligen avslöjats av tv, vad egentligen de flesta av oss redan anade, att fyra av fyra hittills undersökta ICA-handlare i Stockholm har gått ett steg längre än sina kollegor i Malmö. De förlänger systematiskt livet på sitt kött genom ommärkning och bjuder ut det igen.

Frågan är vilken krämare som är allra värst? Den som till alla som kan betala säljer en eventuellt vådlig produkt för vad de tror vara en färsk? Eller den som generöst skänker samma eventuellt hälsovådliga vara - men bara till de medellösa?

Något att fundera på. Om frågan ställs så, men endast då, är jag benägen att försvara ICA-handlarna i Stockholm - de är ju i alla fall lika vidriga mot alla köttätare, och diskriminerar inte fattiga och hemlösa.


Adjektiv och presidentval

Varför gillar du Obama? frågar jag en granne som har hans klistermärke på bilen.

- Han står för förändring.Varför inte Obama? frågar jag en annan granne som skyltar med att hon ska rösta på Hillary.

- Han har inte tillräckligt med erfarenhet.

Mina grannar ger exakt samma svar som folk gör på tv. Den som har makt över vilka adjektiv som dyker upp i folks huvud när de hör ett namn kan flytta in i Vita Huset.

Men för att vinna kampen om adjektiven behöver man pengar. För att vinna i Iowa (mindre än hundra partidelegater av totalt över sju tusen från de bägge partierna) har kandidaterna lagt ut 40 miljoner dollar.

6212_04.jpgObama

De enorma kostnaderna för valkampanjen står i stark kontrast till de flesta väljarnas totala okunskap om vad kandidaterna står för. CNN och Fox News talar visserligen hela tiden om valet, men 99 procent handlar om kandidaternas taktik och chanser. När kandidaterna faktiskt säger något i stället för att visa rätt egenskaper blir det lätt fel.

USA har världens bästa sjukvård, hävdar till exempel Rudy Giuliani. Det kan stämma när det gäller de rika, men Världshälsoorganisation rankar den i botten av den industrialiserade världen (37:e plats). Trots att över 40 miljoner amerikaner är oförsäkrade kostar den USA 300 miljarder dollar mer om året än den kanadensiska. (Det kan jämföras med att FN beräknat att det skulle räcka med 75 miljarder dollar för att garantera alla barn i tredje världen tillgång till skola, rent vatten och grundläggande sjukvård.)

Och sjukvården är bara en av många amerikanska lösningar som inte bara är omoraliska utan också sanslöst ineffektiva. Amerikanska skolelever har de sämsta resultaten i den industrialiserade världen, men tror att de är bäst. Och trots att all statistik visar att den sociala rörligheten är mycket större i Europa än USA lever myten om USA som möjligheternas land vidare.


I upplösning

Inte bara i sydöstra Europa sprängs stater. Svenska medier rapporterar påfallande lite om den nästan permanenta krisen i Belgien. Separatiströrelser med fascistisk anstrykning i Flandern vill bilda egen stat, och de har rejält folkligt stöd. Någon stabil belgisk regering har inte kunnat bildas sedan valet i juni förra året. "Vi kan snart ha inbördeskrig" sa en förtvivlad flamländare till mig någon månad före jul.

Belgien bildades 1831, snarast på religiös grund. De fransktalande vallonerna i södra delen och nederländsktalande flamländarna i norra delen var katoliker och avskilde sig från det reformerta Nederländerna. Vallonien, tidigt industrialiserat, var länge ekonomiskt mest avancerat, men sedan några årtionden leder Flandern. Och i dag är språket viktigare för identiteten än religionen.

Som en fransktalande enklav i Flandern ligger Bryssel, EU:s huvudstad. EU sägs ibland vara ett fredsprojekt, och Belgien framstår som EU:s kärnland. Men i Belgien råder ingen fred. EU:s politik och ekonomi har slagit sönder nationalstaten och bäddat för permanent kris.


En lustig diktatur

Vid EU-Afrika-toppmötet i Lissabon utnämnde Robert Mugabe Sverige till "hedersvakten till stöd för mänskliga rättigheter och demokrati". Detta enligt Fredik Reinfeldts förmätna tolkning av Mugabes kritik mot Sveriges roll i propagangdakampanjen mot landet. På samma sätt viftas varje ifrågasättande av Den enda sanningen kring Zimbabwe bort som diktaturkrameri och extremism. Det är förresten en lustig diktatur, Zimbabwe, där oppositionen sitter representerad i parlamentet och regimkritiska tidningar säljs öppet i varenda tidningsstånd. Men ingenting kan ändra den etablerade bilden av Mugabes Zimbabwe som tyranniernas tyranni.

Inte ens en miljon zimbabwier som veckan innan toppmötet i Lissabon marscherade till stöd för sin president förmådde rubba konsensus. Vilka zimbabwier som är föremål för Reinfeldt & Co:s omtanke är oklart men det är uppenbarligen inte dessa; den jordlösa bondeklass som utgör landets folkmajoritet. I de fall deras styrkedemonstration överhuvudtaget rapporterades i Väst hette det att de "blivit tvingade att delta". Al-Jazeeras bilder på de sjungande och dansande folkmassor som efter 10 kilometers marsch samlades vid Zimbabwe Grounds för att höra Mugabe tala, skär sig med den uppfattningen, liksom de skär sig med den allmänna bilden av situationen i landet. Man måste inte vara konspirationsteoretiker för att dra slutsatsen att det är därför vi inte får se dem någon annanstans.

6212_05.jpgDoris Lessing

Zimbabwe är naturligtvis inget paradis, och regimen begår förvisso övergrepp. Men det är knappast detta faktum som driver mördare som Bush och Blair, och ivriga hantlangare som Reinfeldt, att leka människorättsvakter.

1900-talets historia, inte minst i Afrika, visar tydligt att nationaliseringar i tredje världen inte kan accepteras. Afrikanskt självbestämmande tycks speciellt oförlåtligt. Afrikaner får helt enkelt inte klara sig på egen hand - själva idén är ett fruktansvärt hot inte bara mot den världsekonomi som är beroende av afrikanska råvaror, utan också mot den bild av Afrika som är en grundsten i den vita, europeiska och nordamerikanska självförståelsen. Afrika kan inte existera utan Europa.

Några dagar efter Lissabon-mötet skymtade samma grundläggande synsätt i Doris Lessings Nobeltal - till hälften ägnat åt "Mugabes terrorregim", vilken enligt den Rhodesiafödda pristagaren förvägrar sin befolkning möjligheten att läsa europeiska klassiker. Sedan självständigheten "skapas inte författare" längre i Zimbabwe. "För att kunna skapa litteratur måste man", förklarade Lessing, "stå i nära förbindelse med Traditionen". Bristen på västerländsk litteratur - "Traditionen" - försätter tydligen Afrika i ett hopplöst, kulturellt vakuum. Som hos Reinfeldt & Co är kritiken inlindad i en empatisk slöja. Essensen är dock densamma: utan Väst är Afrika förutsättningslöst.

Är det måhända rädslan för att det motsatta förhållandet ska vara mer sanningsenligt som gör att detta budskap måste hamras in från alla håll och kanter?


Mana

Kulturrådet tänker dra in bidraget till den Malmöbaserade, antirasistiska, antikolonialistiska tidskriften Mana (se http://www.uppmana.nu ). Orsaken är att tidskriften uppges publicera antisemitiska artiklar.

Det gör den inte, däremot åtskilliga starkt Israelkritiska artiklar. Kulturrådets referensgrupp gör den vanliga sammanblandningen av antisemitism och Israelfientlighet - troligen helt avsiktligt för att komma åt en antiimperialistisk röst.

Det finns därför all anledning att kritisera Kulturrådet och kräva fortsatt stöd till Mana. Samtidigt är det en god illustration till hur yttrandefriheten - ett av de kulturpolitiska målen - fungerar i praktiken. Statsstöd utdelas för att främja kulturtidskrifter, men villkoren är politiska.

Den tidskrift som vill vara säker på sin yttrandefrihet måste till sist lita till sig själv och sina läsare.