Kanalen i Nandigram nära Calcutta har blivit en vattendelare i Indiens vänster. På ena sidan står Västbengalens regerande kommunistparti, som med gynnsamma villkor för utländska företag vill främja kapitalistisk tillväxt. På andra sidan står en folklig rörelse till försvar för småbönder och lantarbetare. I ett år har strider om en planerad ekonomisk frizon rasat längs kanalen. Indiske journalisten Satya Sagar rapporterar om massakern den 14 mars 2007.

Vinden blåser genom träden som flankerar kanalen mellan Nandigram och Khejur i Östra Medinipurdistriktet i Västbengalen. Om man kommer från byn Sonachura på Nandigramsidan färdas man på Bangabherabron över kanalens gyttjiga vatten. Lokalbefolkningen kallar detta "gränsen". Om man tar sig en närmare titt inser man innebörden av denna lite underliga benämning. Bron har blivit som en gräns mellan två fientliga läger, sedan myndigheterna i januari 2007 försökte överta Nandigramböndernas jord för att bygga ett kemicentrum.

6204_01.jpgInvånarna i Nandigram protesterar mot en planerad ekonomisk frizon.

På Khejurisidan finns en skog av fanor från det största indiska kommunistpartiet, CPI(marxist), som regerar i Västbengalen.De fladdrar ursinnigt, för många till och med hotande. För folket i Nandigram är detta "fiendeland" - en utgångspunkt för ständiga polisräder och attacker från det härskande partiets kadrer.

På andra sidan är vägen helt uppgrävd vid brofästet, vilket gör passagen omöjlig för allting som går på hjul. Och på grund av våldsamheterna under det senaste året, i synnerhet vidrigheterna den 14 mars, vågar man inte passera ens till fots.

- Vi har släktingar i Khejuri, men vi vet inte hur det skulle gå med oss om vi for dit för att hälsa på, säger småbrukaren Suhasini Paik från Sonachura.

Enligt henne och de andra byborna kommer CPI(m)-kadrer från Khejuri till bron på nätterna, kastar granater och skjuter med gevär in i byarna i närheten. Invånarna tvingas lämna sina hus och fly ut i buskmarkerna.

En dag efter vårt besök i tredje veckan i april rapporterade media om nya våldsamheter i området. Folk sköt från båda sidor av kanalen.

Men det var inte alltid så. Fram till slutet av 2006 var de båda administrativa sektorerna i Nandigram 1 och 2, likt hela omgivningen i Östra Medinipur och granndistrikten, ett av de starkaste fästena för CPI(m) och delstatens vänsterfrontsregering.

Nandigram var ett kommunistiskt fäste redan före Indiens frigörelse. Folket i Nandigram och Tamluk utropade en egen, oberoende regering 1942, kastade ut den brittiska förvaltningen och höll området under flera månader. Bönder från dessa trakter deltog också i tebhagarörelsen 1946 under kommunisternas ledning. Nandigrams bybefolkning haren lång tradition av att bekämpa polisen och andra statliga myndigheter. När det varit nödvändigt har de tagit till våld för att försvara sina rättigheter. Under de senaste tre årtiondena har de emellertid varit lojala mot vänsterfrontsregimen och ständigt röstat på dess kandidater i alla val.

Allt detta förändrades förra året, då rykten började cirkulera i Nandigram att vissa byar och viss odlingsbar jord i området skulle förvärvas av delstatsregeringen för att inrätta en ekonomisk frizon - det senaste försöket av Indiens ekonomiska liberaliserare att dra till sig det globala kapitalet.

6204_02.jpgFolket i Nandigram värjde sig när de såg hem och jordar hotade. Den till namnet kommunistiska delstatsregeringen satte in polis och våldsmän mot dem.

Nandigrams bybor kände till vad som hände när en liknande ekonomisk frizon inrättades i Singur, 40 kilometer från Kolkata (Calcutta). Där byggde Tata, en av Indiens största företagsgrupper, en fabrik för småbilar, sedan vänsterregeringen med tvång lagt beslag på cirka 400 hektar högproduktiv jord. En del jordägare, som inte själva bodde på trakten, sålde sin jord till staten, medan de flesta bönder och andelsbrukare vägrade att foga sig. Som svar ockuperade och inhägnade staten marken i Singur. Delstatsregeringen utnyttjade en paragraf i den indiska strafflagen för att förbjuda offentliga protester. Med andra ord tog man till naket våld för att kasta ut bönderna från deras egen jord.

Så när ministrar och CPI(m)-ledare mot slutet av 2006 började tala öppet om att inrätta ett enormt kemicentrum i Nandigram under Salimgruppen, ett multinationellt indonesiskt bolag, började lokalbefolkningen bli oroad.

Vid ett offentligt möte på marknaden i Nandigram den 29 december 2006 uppmanade parlamentsledamoten för CPI(m), Lakshman Seth, lokalbefolkningen att främja industrialiseringen i Nandigram genom att mot betalning överlämna sina jordar. Han namngav också de byar som skulle beröras. Det totala område som skulle exproprieras var väldigt, 6 000 hektar, och den ekonomiska frizonen skulle förutom ett enormt centrum för kemi och petrokemi också hysa ett varv.

Trots att inget formellt beslut enligt CPI(m)-ledarna hade fattats om projektets exakta lokalisering, lät myndigheterna informell information cirkulera bland alla sektioner och byrådskontor i området. Det var tillräckligt för att öka spänningen i området, eftersom vreden över att de inte blivit tillfrågade ökade bland byborna. De fruktade att bli utslängda från sina fäders jord.

- Om vi lämnar vår jord kommer vi att bli tiggare i städerna, säger Jayanthi Shith, en annan Sonchurabo, för att förklara känslan som låg bakom det lokala motståndet.

Den 3 januari 2007 drabbade bybor samman med en polispatrull som befannsig i Nandigramområdet. Enligt CPI(m) hade polisen tillkallats sedan medlemmar av ett oppositionsparti, Trinamulkongressen, hade plundrat den lokale byrådsledarens kontor. Fyra personer skadades vid polisräden och skottväxlingen som följde, och en polisjeep sattes i brand av den upphetsade folkmassan.

Den 5 januari 2007 beslöt flera oppositionella partigrupper i området - från Trinamulkongressen till socialister och naxalitkommunister - att gemensamt bilda Bhumi Uchched Protirodh Committee (BUPC), som fritt kan översättas med "Kommittén för motstånd mot vräkningar från hemmets jord".

Enligt lokalbefolkningen fick denna samling av oppositionen mot frizonen ett snabbt svar från det regerande CPI(m). Tidigt på morgonen den 7 januari gick CPI(m)-kadrer, beväpnade med påkar, knivar och skjutvapen, till attack mot Nandigram via Bangabherabron från Khejuri. Den officiella versionen från CPI(m) var att det var BUPC-medlemmar som inledde slaget genom att angripa deras folk som slagit läger i Khejuri.

Vem som än började stupade tre personer från Nandigram, Bharat Mandal, Sekh Selim och Biswajit Maiti (bara tolv år gammal), av skottskador. Som hämnd lynchade uppretade bybor Shankar Samanta, en lokal godsägare, som anklagats för att hysa CPI(m)-gorillor och för att varit med om beskjutningen. Därefter plundrade man och brände hans palatsliknande hus nära bron. Det var efter denna incident som lokalbefolkningen beslöt gräva ett skyddsvärn på vägen mellan Bangabherabron och Nandigram och att blockera vägen med trän, stenbumlingar och tegelstenar.

Under veckorna och månaderna som följde efter våldet i början av januari förvandlades Bangabherabron och dess omgivningar till en krigszon där områdets invånare utsattes för nästan dagliga attacker från CPI(m)-kadrer som kom från Khejuri.

Bland dessa kadrer fanns några som lämnat Nandigram tillsammans med sina familjer på grund av hot från dem som motsatte sig markexpropriationen.

Som ett motdrag blockerade bybor i Nandigram alla infartsvägar till sitt område, vilket gjorde det till ett förbjudet område för statens tjänare, i synnerhet polisen. Det rapporteras att byborna också fick tag på en del vapen och ammunition, som de kunde använda för att stå emot mot eldövertaget för de myndighetsuppbackade CPI(m)-kadrerna.

Eftersom invånarna i Nandigram omgavs på en sida av havet och på de andra tre av CPI(m)-fästen blev deras liv efterhand ganska hårt. I flera månader hade det varit omöjligt för dem att utföra det dagliga arbetet på fälten, och de som måste lämna området för att arbeta i omkringliggande städer blev ofta utsläpade ur bussarna och misshandlade av CPI(m):s gorillor. Enligt bengaliska media blev de uppmanade att stiga av och ta sig fram till fots. Man sade till dem: "Om du är emot industrialiseringen - varför ska du använda buss?"

Medan allt detta pågick sade den västbengaliske ministern Buddhadeb Bhattacharya vid flera offentliga möten att den föreslagna kemiska anläggningen inte skulle upprättas i Nandigram om byinvånarna inte ville ha den där. Men de originalhandlingar som den lokala utvecklingsmyndigheten utfärdat, som angav vilken mark som skulle exproprieras för den ekonomiska frizonen, drogs aldrig in. I själva verket framgår det nu att den lokala parlamentsledamoten Lakshman Seth och hans män, samtidigt som man talade om försoning och dialog, förberedde en massiv attack mot Nandigram - med dubbla motiv. Man ville krossa motståndet mot markexpropriationerna och lära det motsträviga folket i Nandigram en läxa som det inte skulle glömma.

6204_03.jpgFolket i Nandigram värjde sig när de såg hem och jordar hotade. Den till namnet kommunistiska delstats-regeringen satte in polis och våldsmän mot dem.

Tidigt på morgonen den 14 mars samlades tusentals obeväpnade invånare från Nandigram - mest kvinnor och barn - nära Bangabherabron. De ville med fredliga medel hindra delstatens våldsmakt att invadera deras byar. Mot dem stod en styrka på åtminstone två tusen poliser och hundratals beväpnade kadrer från CPI(m), en del av dem enligt uppgift klädda i polisuniformer med påtagligt dålig passform.

En rapport om Nandigram från en folktribunal, bildad av fristående medborgare från hela Indien, har beskrivit den eldgivning och det dödande som följde: det var varken mer eller mindre än en "statsunderstödd massaker".

CPI(m) försöker dra detta i tvivel genom att tala om en "sammanstötning" mellan polisen och våldsamma demonstranter. Man har till och med antytt att vissa av de fjorton människor som officiellt förklaras som dödsoffer kanske dog genom våld de utsatts för från en del av Nandigrams invånare.

Men Folktribunalen, ledd av S N Bhargava, tidigare chefsdomare i Sikkims Högsta domstol, slår fast: "Det skedde en oprovocerad, urskillningslös beskjutning utan tillräcklig förvarning och utan gängse laglig procedur mot en fredlig,religiös och laglig församling, mest av kvinnor och barn från Nandigram." Rapporten namnger 14 personer, inklusive två kvinnor, som dödats av polisen. En person saknas.

Många vittnen berättar att de inte hörde några varningar före skjutandet, och att de retirerade och höll på att fly medan polisen sköt. Folktribunalen drar slutsatsen att blodbadet var överlagt: "Vittnesmålen visar klart att polisen fortsatte att skjuta sedan folk börjat fly och att man inte sköt mot deras ben." Ett vittne nämner att ynglingar kastade sten, men enligt rapporten "finns inga tecken på att byborna bar vapen".

Fler än femtio personer vittnar om skjutande, slag med grova käppar och sexuellt övervåld från de förmodade CPI(m)-kadrernas sida. "Barnen skonades inte. Läkare har behandlat frakturer som åsamkats genom käppslag. En våldtäkt mot en 12 år gammal flicka, genomförd av en namngiven CPI(m)-kader bevittnades av modern och systern till offret. Det finns upprepade rapporter om grymhet mot mycket små barn från polisens sida."

En medicinsk enhet, sammansatt av en grupp oberoende läkare, identifierade nio minderåriga offer. En läkare beskrev två av de skador han undersökte som "brutala".

Tribunalen rapporterar om "ett anmärkningsvärt stort antal fall av sexuellt våldförande mot kvinnor, såväl från poliser som från beväpnade kadrer från regeringspartiet. I många fall utfört på det mest grymma, förödmjukande och inhumana sätt." En kvinna och hennes gifta dotter hävdade att de blivit våldtagna. De kunde också namnge CPI(m)-kadrer som förövare. Ett annat vittne framställde också en anklagelse om våldtäkt, och tre ytterligare vittnen hade erfarenheter som klart pekar i samma riktning, även om de inte använde ordet "våldtäkt".

6204_04.jpgSörjande vid demonstrationen i Nandigram

Andra vittnesmål handlade om införande av stavar i könsorganet och att man klöst och bitit i bröstet och i bäckenområdet. "Sexuellt våld och hot därom användes som skrämsel av CPI(m) kadrer", enligt rapporten. Bybor i Nandigram citerade: "Tala om för era kvinnor att vi är på väg!"

Inget officiellt organ i Västbengalen har hittills vidtagit några åtgärder för att notera och undersöka anklagelserna från de sexuellt våldförda kvinnorna. Regeringen har inte heller vidtagit några åtgärder för att hjälpa de drabbade medicinskt.

Massakern den 14 mars var över på en dag, men våldförandena fortsatte under två dagar. Och offren lider fortfarande. Skottskador, skador från käppslag, fallskador och frakturer, frät- och ögonskador av tårgas, psykologiska trauman - allt kräver vård och behandling. Men resurserna vid Nandigrams Hälsocenter och det lokala sjukhuset är undermåliga. Delstatsregeringen vägrar ta ansvar för att tillförsäkra offren riktig behandling. Det är bara hjälp från frivilligorganisationer som når dem.

Den enda strålen av hopp från myndighetshåll har varit Västbengalens guvernör, Shri Gopal Krishna Gandhi, som omedelbart efter massakern offentligt deklarerade att "dödsoffren som polisens skottlossning krävde i Nandigram denna morgon har fyllt mig med en känsla av kall fasa".

Folktribunalen noterar också med gillande medborgarnas reaktion efter masssakern: "Det hölls väldiga spontana protestmöten i Kolkata och lokalsamhällen, anordnade av enskilda medborgarinitiativ. Studenter, lärare, läkare, advokater, kontorister, forskare, artister, författare, dramatiker och sångare - alla deltog i protesmarscher och samlade in pengar åt de drabbade".

6204_05.jpgEn demonstration längs kanalen. Fanan är svart - många i Nandigram är muslimer

Om det civila samhället inte reagerat så explosivt skulle den Västbengaliska regeringen ha framhärdat med sina planer på en ekonomisk frizon i Nandigram och dränkt alla protester i blod och tårar. Även om det inte var första gången som CPI(m) använde ren muskelstyrka för att slå ner motståndare, kan det pris som man till slut måste betala för sitt övermod visa sig långt högre än någonsin förut. För folket i Nandigram har priset i liv, försörjningsmöjligheter och förlusten av nära och kära redan blivit alltför högt.

Sedan artikeln skrevs har CPI(m)-kadrer stormat Nandigram med ytterligare minst 15 döda som följd. Delstatens guvernör talade om "inbördeskrig", och nationella polisenheter har satts in. Satya Sagar är journalist, författare, videofilmmakare bosatt i Delhi. Han kan kontaktas via Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..