Klasskampen fortgår i Indien och Kina. Arundhati Roy tar i en intervju ställning för de revolutionära naxaliterna. Mikael Nyberg har läst den.

Ratan Tata, en av Indiens största kapitalister, lanserar en ny bil, ett fordon hundratusentals indier ska köpa. Det är en nyhet också i våra media. Frågor, berättigade frågor, ställs om växthusgaser och trafikinfarkter, men huvudsaken är det nya, skinande, världsmarknadsanpassade Asien. Vi hör inget eller nästan inget om de klasstrider som pågår i byar och landsortsstäder i de två tillväxtundren Indien och Kina. I Nandigram i Västbengalen skjuter en till namnet kommunistisk delstatsregering ihjäl småbönder och lantarbetare utan minsta muller från den västliga medie- och människorättsindustrin.

Författaren Arundhati Roy är världsberömd, men den ståndpunkt hon intar i en intervju i indiska Tehelka i mars 2007 är inte bara okänd för oss. Den är obegriplig, den saknar fäste i det allmänna västliga medvetandet. Hon tillstår och tar avstånd från allt det som läggs Stalin, Mao och Pol Pot till last - "dessa regimers historia är lika mörk som den västliga imperialismens". Men samtidigt försvarar hon naxaliterna, de revolutionära indiska kommunisterna:

6203_01.jpgArundhati Roy

"Folk vet att när de tar till vapen drar de på sig den indiska statens våld i oräkneliga former ... Men när människor beslutar sig för att ta detta steg därför att alla andra vägar slutat i förtvivlan, ska vi då fördöma dem? Tror någon att folket i Nandigram fått regeringen i Västbengalen att backa om de fastat och sjungit sånger? Vi lever i en tid när det verkningslösa är ett stöd för status quo, vilket utan tvivel passar en del av oss, och priset för att vara verkningsfull är förfärligt. Jag har svårt att döma dem som är redo att betala detta pris."

"Medan våra ekonomer kalkylerar och skryter om tillväxten, försörjer sig en miljon människor", berättar Roy, "på att bära kilovis av andra människors skit på huvudet dag efter dag. Utan denna skit på huvudet skulle de svälta ihjäl." Och i Andhra Pradesh, Karnataka och Maharashtra, säten för den omtalade indiska IT-industrin, har "nästan 100.000 bönder tagit livet av sig" de senaste åren, jagade av lokala ockrare och världsmarknadens krafter.

Regeringen i Delhi har gett tillstånd till flera hundra ekonomiska frizoner för fastighetsspekulanter och storbolag. Då måste fattigfolket köras bort. I Nandigram gör invånarna motstånd. Sak samma i Singur, där Tata bygger sin fabrik för den nya, superbilliga bilen.

"Vi har en växande medelklass, uppfödd på en diet av radikal konsumism och aggressiv girighet", fortsätter Roy. "Till skillnad från industrialiseringens västländer, som hade kolonier att plundra på resurser och utvinna slavarbete ur ... , måste vi kolonisera oss själva, våra egna nederdelar. Vi har börjat äta våra egna lemmar. Den girighet som utvecklas ... kan bara mättas genom att röva jord, vatten och tillgångar från de utsatta. Det vi bevittnar är den mest framgångsrika frigörelsekamp som någonsin påbörjats i det självständiga Indien - medel- och överklassernas frigörelse från resten av landet ... De slåss för rätten att sammansmälta med världseliten någonstans däruppe i stratosfären. De har lyckats lägga beslag på råvarorna, kolet, mineralerna, bauxiten, vattnet och elektriciteten. Nu vill de ha jordarna för att tillverka fler bilar, fler bomber, fler minor - superleksaker för de nya supermedborgarna i den nya supermakten. Så det blir öppet krig, och båda sidor väljer sina vapen."

I Kina har kommunisterna "blivit det tjugoförsta århundradets största kapitalister", förklarar Roy. "Varför skulle vi vänta oss något annat av vår egen parlamentariska vänster? Nandigram och Singur är tydliga tecken."

CPI(m), som regerar i Västbengalen, är en utbrytning ur det indiska kommunistpartiet, CPI, bildat 1925. Naxaliterna lämnade CPI(m) efter bondeupproret i Naxalbari i slutet av 1960-talet. De har sedan fördelat sig på flera partier och grupper. De största är CPI-ML (Liberation), som verkar legalt, och CPI (maoist), som för väpnad kamp på många håll i landet.

Kritiken av ett förkalkat CPI(m) var ett tema redan i Roys roman De små tingens gud, påtagligt för en indisk publik, mindre framträdande för den västerländska. Nu försvarar hon naxaliterna. Visst, det är hemskt när poliser skjuts ihjäl, men det är fel att som människorättsförsvararna brännmärka allt våld - "detta meningslösa fördömandespel som vi alla tvingas in i, förvandlar oss alla till politiker och lakar den verkliga politiken ur allting". Naxaliternas väpnade motstånd går inte att jämställa med statsmaktens systematiska förtryck.

"De är de enda som åstadkommer något. Och det beundrar jag. Det är mycket möjligt att de vid makten kommer att vara ... brutala, godtyckliga och autokratiska, eller till och med värre än den nuvarande regeringsmakten. Kanske, men jag är inte beredd att ta det för givet. Och skulle de visa sig vara det, får vi slåss mot dem också. Förmodligen kommer någon som jag att vara den första de hänger i närmaste träd - men just nu måste vi förstå att de är de mest utsatta i motståndets första led ... Det är sant att alla ändrar sig radikalt när de kommer till makten - se på Mandelas ANC ... Men betyder det att sydafrikanerna skulle ha avstått från sin kamp mot apartheid? Eller att de ska ångra den nu? Betyder det att Algeriet borde ha förblivit en fransk koloni, att folken i Kashmir, Irak och Palestina ska finna sig i militär ockupation? Att folk som fått sin värdighet förtrampad ska ge upp sin kamp för att de inte kan hitta helgon att leda dem till strid?"

Hela intervjun med Arundhati Roy finns att läsa på Tehelkas hemsida .