Sysselsättningen på landsbygden i Indien började öka allt långsammare i slutet av 1990-talet. Den växer nu bara en tredjedel av så snabbt som arbetskraften. Därför har antalet sysselsättningsdagar per år och arbetare kollapsat.

Arbetslöshet och stagnerande jordbruksproduktion är en naturlig följd av de nyliberala reformer Indien genomfört. De offentliga utgifterna för landsbygdsutveckling har skurits ner från 14,5 procent av BNP 1985-90 till under 6 procent åren 1999-2000.

Jordbrukets andel av BNP har fallit brant till mindre än en femtedel i jämförelse med en tredjedel för tio år sedan. Detta återspeglar en depression inom jordbruket, inte en industrialisering. I själva verket har industrins andel av sysselsättningen och av BNP också gått tillbaka, medan servicesektorn svällt på bekostnad av den materiella produktionen i takt med att inkomstfördelningen blivit markant ojämlik.

En vittomfattande kris med krympande försörjningsmöjligheter och fallande inkomster har drabbat många av Indiens bönder särskilt under de senaste sex åren. En viktig orsak är inte bara de nedskurna anslagen till jordbruksutveckling utan också en ogenomtänkt avveckling av importskydd och statlig försäljningsorganisation. Bönderna drabbades av kraftigt fallande världsmarknadspriser för jordbruksprodukter mellan 1996 och 2001. Prisfallet, från 10 procent till 80 procent för olika grödor, var lika allvarligt som åren 1925-1930 under den jordbruksdepression som utmynnade i den stora depressionen.

6202_01.jpg

Över hela tredje världen har bönder stora svårigheter idag. När världsmarknadspriserna på jordbruksvaror föll efter 1998 ökade i-länderna sina redan enorma jordbruksunderstöd till sina bönder. USA:s jordbrukssubventioner motsvarar över 60 procent av produktionsvärdet och många andra länder, till exempel Japan, når ännu högre nivåer.

I Indien fortsatte däremot regeringen att minska det redan magra jordbruksstödet till sådant som konstgödning och elkraft - vilket ökade kostnaderna för bönderna och minskade deras möjligheter att konkurrera. Producenter av exportgrödor som kaffe, gummi och bomull fick möta fallande världsmarknadspriser utan statlig hjälp, och andra bönder utsattes för konkurrens från kraftigt subventionerade importvaror. Samtidigt beslöt staten huvudlöst att frysa minimipriserna för sina stödköp av spannmål, just som bönderna slungandes ut i fördjupad kris.

I Andhra Pradesh försvårades böndernas problem när delstatsregeringen gick med på Världsbankens krav på strukturreformer. El-taxorna steg femfaldigt samtidigt som råbomullspriset föll med hälften. En kraftigt växande skuldbörda för bönderna, mängden skuldsatta bönder som förlorat jord och tillgångar, en tilltagande handel med njurar för transplantationer och mer än 4 000 självmord sedan 1998 förklarar varför väljarna med dunder och brak förkastade den nyliberala Naiduregeringen i Andhra Pradesh i maj 2004. Valresultaten har varit lika tydliga på andra håll: alla som infört nyliberala ekonomiska reformer har blivit bortröstade.

Den massiva förlusten av köpkraft för landsbygdsbefolkningen under de senaste sex åren syns också i annan statistik: tillgången på eller intaget av spannmål per capita. Efter självständigheten och under de efterföljande fyrtio åren steg konsumtionen av spannmål per person i Indien långsamt från 155 kilo per år 1950-55 till 177 kilo 1990-2001. När den nyliberala politiken och liberaliseringen av handeln inleddes, föll konsumtionen först sakta till 174 kilo 1998. Sedan följde ett mycket brant fall som omkullkastade ett halvt sekels ansträngningar. Man var åter på den mycket låga nivån på 155 kilo åren 1999-2001. Bara Afrika söder om Sahara och några andra mycket fattiga länder har för närvarande lägre konsumtion av spannmål än Indien.

Man kan knappast föreställa sig en mer drastisk omsvängning i strävan att garantera en säker livsmedelsförsörjning än de senaste sex årens utveckling. Under femtio år av borttynande kolonialstyre före självständigheten minskade den årliga tillgången på brödsäd per person från 199 kilo till 148,5 kilo, om man räknar i medeltal per femårsperiod och bortser från första fredsåret då konsumtionen var nere i 136 kilo. Krigsåren innefattade hungersnöden i Bengalen då mer än tre miljoner människor dog.

Många planerare som sett hungersnöden i Bengalen med egna ögon kom efter självständigheten att spela en viktig roll i utformningen av en politik för säker livsmedelsförsörjning. Även om den nya jordbrukspolitiken och den gröna revolutionen hade många svagheter i fördelningen av livsmedel, så steg den genomsnittliga produktionen och tillgången på mat per person, vilket inte ska underskattas.

Men fyrtio år av ansträngningar för att förbättra livsmedelstillgången på mat har ödelagts under de senaste tio åren av nyliberala reformer. Det mest alarmerande de senaste sex åren har varit återgången till den låga siffran 151 kilo livsmedel per person på landsbygden 2001, den lägsta nivån på femtio år. Man bör inte förvånas av rapporter om svält, självmord bland bönder och tilltagande hunger, när vi ser till den senaste utvecklingen. Om vi bortser från torkan åren 2002-03, så visar medelproduktionen för de föregående två åren en minskning av brödsädsproduktionen per capita med 5,5 kilo i jämförelse med det tidiga 1990-talet. När jordbruket i Indien öppnades för den globala efterfrågan ställdes miljoner hektar mark om från spannmålsodling till exportgrödor 1991-2001. Avkastningen har inte stigit tillräckligt för att kompensera bortfallet. Det har fört med sig en brant minskning av produktionstillväxten, vilken alltså ligger under befolkningstillväxten.

6202_02.jpgVilka framtidsutsikter har de unga på landsbygden i Indien efter öppningarna för världsmarknaden i början på 1990-talet? Det blir allt svårare för småbönder och lantarbetare att försörja sig.

Än mer påfallande är minskningen av tillgången till brödsäd och konsumtionen per capita. Tillgång definieras som nettoproduktion plus nettoimport minus nettoökningen av offentliga lager. Den räknas fram enbart från produktionsdata vilka justerats för handel och lager. Den anger den spannmål som faktiskt finns tillgänglig för konsumtion för alla ändamål i ekonomin - som direkt föda, både rå och bearbetad, indirekt omvandlad till föda för animal produktion och som råvara för industriell produktion av kolhydrater, alkohol osv.

Per capita-tillgången har fallit fyra gånger mer än produktionen eller med 22 kilo. Trots att produktionen per person har minskat, så har mycket stora lagerökningar och en massiv matexport ägt rum de senaste åren, vilket minskat den inhemska tillgången på föda. I juli 2002 hade de offentliga brödsädeslagren stigit till 63 miljoner ton, fyrtio ton mer än vanliga lager i juli månad. Dessa lager växte ur allt tommare magar, som följd av att arbetslöshet och lägre inkomster minskade människornas köpkraft.

De sämsta åren så här långt var 2000-01. Då konsumerade en genomsnittlig indisk familj på fyra personer 93 kilo mindre brödsäd i jämförelse med de närmaste tidigare fyra åren. Det innebär ett genomsnittligt bortfall på 64 gram per person och dag, eller ett kaloribortfall på åtminstone 225 kalorier brödsäd. Och brödsäden står för 65 till 70 procent av födan för de fattiga. Eftersom den rikaste sjättedelen eller femtedelen av befolkningen, huvudsakligen bosatt i städerna, har skaffat sig bättre och mer varierade kostvanor, så innebär det att näringsbortfallet för de fattigaste tre femtedelarna av befolkningen, huvudsakligen bosatta på landsbygden, varit mycket större än genomsnittet.

Det argument som upprepas in absurdum i offentliga publikationer är att när per capitainkomsten stiger så förväntas människor konsumera mindre brödsäd och baljfrukter och övergå till mer högförädlade produkter. Kort sagt, människor äter mer varierat. Det är empiriskt fastställt att när genomsnittsinkomsten stiger så minskar födans andel av den totala hushållsbudgeten, och bland födoämnena minskar andelen brödsäd. Det första ledet är känt som Engels lag (efter den tyske statistikern Ernst Engel). Alltså, argumenterar man, är det inget fel i att tillgång och konsumtion av brödsäd minskar.

Detta är totalt missvisande och det har uppenbarligen bidragit till de falska officiella förklaringarna om överproduktion som orsak till de stora lagren. Det är missvisande av två skäl: Engel talar om en minskning av andelen livsmedelskostnader i de totala utgifterna, inte en absolut minskning av födointag och kaloriintag, något som framträder i data från de nationella hushålls-undersökningarna från alla delstater utom Kerala och Västbengalen. För det andra: alla uppgifter om att spannmålskonsumtionen skulle minska gäller den direkta konsumtionen, inte den totala som innefattar också indirekt förbrukning (foder för boskap och husdjur plus användning av spannmål som råvara för industrin). Konsumtionen av brödsäd per capita visar sig alltid stiga, inte falla, när konsumentens genomsnittsinkomst stiger. Höginkomstländerna i Europa konsumerar över 650 kilo per capita, och i USA är siffran ännu högre, 850 kilo. Av dessa 850 kilo konsumeras mindre än en fjärdedel direkt medan resten omvandlas till animala produkter, förädlad föda eller går till industrin.

Den nuvarande utvecklingen i Indien, där konsumtionen av brödsäd sjunkit kraftigt per capita under det att medelinkomsten per person stigit, är alltså i högsta grad onormal, både vid en internationell och en historisk jämförelse. Vi har tidigare alltid haft en stigande spannmålskonsumtion per capita när medelinkomsten stigit i Indiens historia.

Konsumtionsminskningen sedan 1998 är, som tidigare påpekats, resultatet av en aldrig tidigare skådad nedgång av köpkraften på landsbygden. Det var en direkt följd av en serie deflatoriska åtgärder på makronivå, kombinerad med ett internationellt prisfall på de flesta av Indiens exportgrödor sedan handeln liberaliserats. Det har lett till att landsbygdens befolkning inte haft råd att efterfråga lika mycket som tidigare.

Under den värsta torkan på två decennier, mellan juni 2002 och november 2003, exporterade den federala regeringen hela 17 miljoner ton brödsäd från olika lager till starkt subventionerade priser, eftersom världsmarknadspriset var lågt. Större delen av exporten gick till att utfordra europeisk boskap och japanska grisar. Indien har efter självständigheten aldrig tidigare exporterat så mycket. Fler och fler tomma magar gjorde det möjligt. Det faktum att bönderna under en torkperiod sålde mycket av sin spannmål till statens inköpsorgan återspeglar deras svåra läge och tvånget att betala fordringsägarna eller förlora sina tillgångar.

Förklaringen som givits i officiella skrivelser från finansdepartementet och från Indiens riksbank och som propageras av de flesta akademiska ekonomer, är den motsatta, att det råder "överproduktion".

Samma farligt felaktiga åsikt har framförts av Amartya K. Sen i hans offentliga föreläsningar, dvs. att prispolitiken har gynnat bönderna på bekostnad av konsumenterna. Medan hela världen erkänner förekomsten av en jordbrukskris, så fortsätter de med skygglappar försedda indiska ekonomerna att attackera sina egna krisdrabbade bönder och förorda minskade stödpriserna. Man undrar hur många fler bönder som tvingas sälja sina njurar och begå självmord, innan dessa människor till slut får in i sina huvuden att varje pris också är en inkomst. När fallande priser, lägre inkomster och arbetslöshet redan krympt jordbrukssektorn, när konsumtionen av brödsäd stadigt minskat på landsbygden till nivåer som ligger under 1930-talets, och när det rapporteras om svältoffer, är det inget mindre än kriminellt att föreslå sänkta priser i regeringens stödköp från bönderna.

Det tycks som om de flesta helt enkelt inte förstått frågan om den effektiva efterfrågan och efterfrågedeflationen. Var och en förstår bristen på mat som följd av torka, ett fysiskt produktionsbortfall som minskar utbudet. Men många tycks förvirrade av att följderna kan bli ännu allvarligare när den effektiva efterfrågan, massornas köpkraft, faller. Även om spannmål finns att tillgå, så svälter folk eller sjunker ner i hunger eftersom de inte kan köpa eller på annat sätt skaffa sig mat.

Reformvänliga ekonomer och den in-diska regeringen har hävdat att fat-tigdomen kraftigt minskat på landsbygden. Alla tycks överens om att fattigdomen gick tillbaka under 1990-talet även om det finns olika åsikter om i vilken utsträckning. Plankommissionen hävdar att den föll från att 37 procent av landsbygdens befolkning till bara 27 procent 1999-2000. Angus Deaton hävdar att den sjönk till 25 procent. Surjit Bhalla, den mest optimistiske, anger under 12 procent.

Jag hävdar att den beräkningsmetod som alla dessa författare bygger på är uppenbart vilseledande, eftersom den använder definitioner av fattigdom som inte är jämförbara över tid. De påståenden om "minskning" - eller ökning eller vad det nu kan vara - som dessa författare gör är inte meningsfulla. Utan att tala om det för sina läsare har de nämligen övergivit den definition av fattigdom som utgår från en kalorinorm från ett särskilt basår. Andelen människor som konsumerar ett i realiteten lägre antal kalorier per dag jämförs helt oriktigt med andelen människor under en betydligt högre kalorinivå vid ett tidigare tillfälle.

Dessa författare påstår två saker: "Fattigdomsstrecket i Indien är de månatliga utgifterna per capita för alla varor och tjänster som gav ett dagligt kaloriintag om 2 400 kalorier basåret 1973-74. Andelen människor under fattigdomsstrecket är i dag y procent, vilket är lägre än x procent vid basåret." Men detta är ett felaktigt och bedrägligt argument, eftersom fattigdomsdefinitionen i den andra meningen fullständigt frikopplats från varje kalorinorm. Det aktuella fattigdomsstrecket räknas helt enkelt fram genom en uppdatering av den trettio år gamla fattigdomslinjen med ett prisindex, under antagandet att sammansättningen av konsumtionen varit oförändrad.

Den rikhaltiga information som de landsomfattande statliga hushållsundersökningarna ger om aktuella konsumtionsutgifter och därmed förknippade kalorinivåer gör det möjligt för oss att använda en klar, direkt och logiskt riktig jämförelsemetod. Om vi använder basårets norm på 2 400 kalorier så var andelen människor på landsbygden som inte nådde upp till denna nivå 75 procent 1999-2000, att jämföra med 54,6 procent 1977-78. Den korrekta uppgiften för hur mycket utgifter per månad som krävdes för att nå fattigdomsgränsen är 565 rupier, inte den mycket låga och orealistiska 328 rupier, som myndigheterna officiellt anger efter att ha applicerat sitt prisindex på en 30 år gammal varukorg.

Den föregående statliga planeringskommissionen och reformekonomerna har endast kunnat få fram sina mycket låga uppskattningar av fattigdomen på landsbygden genom att lugnt och tyst sänka konsumtionsstandarden till otroligt låga nivåer.

Planeringskommissionen vill få oss att tro att en människa för mat, kläder, bostad, läkemedel, utbildning, transporter osv. sammanlagt kan lägga ut så lite som 11 rupier eller 25 cent per dag, en summa på vilken man kommer upp i mindre än 1700 kalorier. Deatons uppskattning betyder att 23 amerikanska cent per dag räcker! Bhallas tolvprocentiga fattigdom på den indiska landsbygden innebär ett intag på 1522 kalorier per dag, vilket motsvarar mindre än 20 cent. Om man sänker konsumtionsmåttet till sådana djuriskt låga nivåer är det sannerligen inte svårt att bli av med "fattigdomen".

Det bisarra i resultaten av den felaktiga, indirekta uppskattningsmetoden är tydligast i fallet Andhra Pradesh. Där har landsbygdsbefolkningen fångats i en nedåtgående spiral av fallande jordbrukspriser, särskilt för exportgrödor som bomull, samt fallande sysselsättningsgrad och fallande inkomster. Över 4 000 bönder har tagit livet av sig, och varje dag rapporteras om nya självmord. Andhra Pradesh är i dag sinnebilden för en akut jordbruksdepression, och 84 procent av befolkningen har ett kaloriintag under normen 2400 kalorier per dag, 75 procent till och med under 2200 kalorier. Men officiellt uppskattas fattigdomen i Andhra Pradesh till bara 11 procent av landsbygdsbefolkningen, den näst lägsta bland Indiens delstater!

6202_03.jpgKonsumtionen av brödsäd per person brukar stiga i takt med den ekonomiska utvecklingen, när människor får mer att äta och en mer varierad kost. Mer spannmål går åt till animaliska produkter och till annan industriell produktion. Men i Indien sjunker genomsnittet till följd av depressionen på landsbygden.

Efter 1979 har Kinas landsbygd präglats av två huvudsakliga typer av förändringar: för det första har produktionsförhållandena ändrats i grunden. Det är en följd av omställningen från ett system av produktionslag och produktionsbrigader inom folkkommunernas ramar till ett system med kontraktsansvar som vilar på det enskilda hushållet. För det andra steg priset på jordbruksprodukter väsentligt 1979, inklusive priserna på brödsäd. Detta följdes av en långsammare prisstegring under 80-talet, en avreglering av priserma på kommersiella grödor och införandet av dubbel prissättning på spannmål. Det resulterade i prisförändringar som gynnade kommersiella grödor. Dessa förändringar följdes av en betydande minskning av centrala investeringar riktade mot jordbruket, som bara delvis kompenserades av ökade privata investeringar hos bondehushållen. En ökning av tillväxttakten i jordbruket under första halvan av 80-talet följdes av en accelererande tillväxt under den andra halvan. 1990-talet har kännetecknats av en ny runda av snabb prisinflation för basvaror, särskilt 1993 och 1994.

Syftet med reformerna har varit att införa stora mått av privat ägande och privat beslutsfattande om produktion och investeringar. Man har avvecklat den maoistiska strategin för kollektiv produktion och kollektiva investeringar, som tidigare ansågs vara avgörande för att tillhandahålla mat till alla och säkerställa råvaror för industrialiseringen. Till följd av privatiseringsstrategin har odlings- och konsumtionsmönster skiftat i linje med ökande inkomstskillnader och åtföljande ojämlikhet i effektiv efterfrågan. Det har i sin tur lett till nya problem med att säkra livsmedelsförsörjningen för de fattiga. Det paradoxala är att medan den rapporterade andelen fattiga påtagligt minskat i Kina (även om statistiken kräver närmare granskning) så har de som förblivit fattiga fått större problem med marginalisering och osäker tillgång till mat, och både kriminalitet och prostitution har dykt upp igen.

Med hänsyn till det ofördelaktiga förhållandet mellan tillgång på odlingsbar jord och antalet människor i Kina, och att landets tekniska eftersläpning redan tidigare så gott som fullständigt hämtats in, så tycks utrymmet mycket begränsat för en marknadsorienterad produktion som inte undergräver livsmedelsförsörjningen för de fattiga. Det problem som tidigare, under Mao, tacklades med en "mat först-politik" och jämlik fördelning, har nu åter dykt upp efter snart tio år av "kommersiella grödor först" enligt Deng Xiaopings politik.

Den andra följden av privatiseringarna är klart minskade investeringar i arbete för att underhålla och utöka infrastrukturen - bevattningsarbeten, återvinning av mark, skogsplantering. Det arbetet var mycket framgångsrikt i det tidigare systemet med folkkommuner med kollektiv arbetskraftsmobilisering. Nedgången i insatserna av kollektivt långsiktigt arbete påverkar inte bara tillväxtmöjligheterna inom jordbruket. Det har också lett till ett överskott på arbetskraft på upp mot 30 procent enligt vissa beräkningar och en väldig migration från landsbygden omfattande mellan 80 och 100 miljoner människor per år. De har små utsikter till full sysselsättning med tanke på den fallande sysselsättningselasticiteten i icke-jordbruksproduktion. Å andra sidan har nu den oreglerade marknaden för arbetskraft från landsbygden, ökningen av slumområden och otillräcklig tillgång på hälsovård och utbildning - välkända tecken från andra utvecklingsländer på en oplanerad kapitalistisk tillväxt - blivit något typiskt även för tillväxten i Kina.

Kinas erfarenheter visar att hög tillväxttakt under privatiseringsstrategier i en hittills socialistisk ekonomi logiskt för med sig två huvudproblem som redan plågar stora utvecklingsländer som Indien: osäker tillgång till mat för de fattiga och arbetslöshet.

Kina har en längre historia av bofast jordbrukskultur än Indien. Odlingssätten har jämförelsevis varit intensivare, med en mycket större insats av arbetsdagar och organisk gödsel per enhet. En befolkning som 1950 var fyrtio procent större än Indiens var tvungen att överleva på en uppodlad yta som var 20 procent mindre. Men med intensivjordbruk var år 1950 spannmålsskörden per enhet dubbelt så stor i Kina som i Indien. Med en befolkningsökning på två procent årligen var man i Kina tvungen att suga upp den växande arbetskraften i produktiv sysselsättning och säkerställa en ökande produktion av föda och råvaror för att ekonomin skulle växa.

En strategi för att åstadkomma detta tillämpades i ett kvarts sekel från 1955, då bondekooperativen bildades på landsbygden, till 1980, då man började upplösa produktionslagen och produktionsbrigaderna. Det handlade om en massiv mobilisering av landsbygdens arbetskraftsöverskott för att omvandla arbete till kapital i form av bevattningsanläggningar, jordåtervinning och skogsplantering, en mångfald av småindustrier baserad på jordbruket och byggandet av skolor och hälsovårdskliniker.

Den fysiska mobiliseringen av arbetskraftsöverskottet blev möjlig genom sammanslagningen av de små bondgårdar där arbetskraften fanns, till gemensamma arbetsenheter. Sammanfogningen av små, enskilda investeringsmedel tillät större projekt, något som aldrig varit möjligt på individuell basis. Genom att kapitalkrävande projekt och industriella företag lokaliserades inom folkkommunerna (med vardera upp till tolv byar) blev kostnaderna förflyttningen av överskottsarbetskraften minimala. Arbetarna kunde fortsatta att leva i eller nära sina familjer.

6202_04.jpgDe officiella beräkningarna av fattigdomens utbredning i Indien förutsätter att folk i Indien kan klara sig på så lite som 11 rupier, ett par kronor, om dagen. En del ekonomer sätter gränsen ännu lägre.

Vid höjdpunkten, innan de började monteras ner, mobiliserade 70 000 folkkommuner med över 400 miljoner arbetare fler än 100 miljoner människor varje år för "vinterarbeten" som skapade och underhöll gemensamma kapitaltillgångar. Det är ungefär samma antal människor som "befriade" från folkkommunernas sysselsättnings- och försörjningssystem nu drivs i väg i väldiga vågor av arbetslösa till städerna. I det tidigare systemet uppmanade man till extraarbete för att skapa tillgångar utan direkta extrainkomster men med förhoppningen om högre inkomster då projektet gett frukt. Det var bara möjligt om den skapade egendomen tillhörde dem som arbetade extra, och det kunde uppfattas som en rättvis strategi bara om de som på detta sätt jobbade för en framtida belöning hade jämlik tillgång till nödvändiga basvaror.

Den odlingsbara ytan har krympt i Kina från nära 108 miljoner hektar 1952 till mindre än 95 miljoner hektar i mitten av 1990-talet med en accelererande minskning omedelbart efter reformperioden. Under det att 0,94 miljoner gick om intet mellan åren 1978 till 1983, så förlorades så mycket som 2,27 miljoner hektar under den korta perioden 1983 till 1986 på grund av byggandet av industrier, affärslokaler, bostäder och infrastruktur.

Före reformperioden höjdes produktionen per capita, trots en på den tiden hög befolkningstillväxt, genom att man både utvidgade den odlade arealen genom fler skördar per år och ökade avkastningen per enhet odlad jord. Förutsättningen var en ökning av den konstbevattnade ytan med hjälp av folkkommunernas kollektiva investeringar i regnvattenreservoarer och kanal- och pumpsystem.

Perioden 1980 till 1990 står i skarp kontrast: den odlade ytan krympte i alla regioner utom en. Produktionsökningen under det tidiga 1990-talet åstadkoms enbart med ökad produktion per enhet.

Skördarna ökade väsentligt under reformperioden, men det berodde inte på någon utvidgning av den konstbevattnade arealen utan huvudsakligen på intensiv tillförsel av gödningsmedel på de redan bevattnade ytorna. I själva verket blev utvecklingen av andelen konstbevattnad mark negativ så fort folkkommunerna avskaffades. Det resulterade i en absolut minskning av odlingsbar jord fram till mitten av 1980-talet. Detta är kanske den mest dramatiska följden av att kollektivt arbete ersattes med familjejordbruk. Efter 1980 har 0,75-1 miljon hektar konstbevattnad jord förlorats varje år. Det kollektiva systemet var utformat för att skapa och bibehålla gemensam konstbevattning och andra tillgångar. Med familjejordbruken som återuppstod från 1980 har hela det tidigare investeringssystemet upplösts och skötseln av fasta kapitaltillgångar försämrats. När storskaligt skötta marker gav vika för småskaliga ytor inom familjejordbruket sjönk också mekaniseringsgraden, den traktorplogade arealen minskade medan efterfrågan på handplogar ökade. I många avancerade och mer mekaniserade folkkommuner gjordes övergången till familjebaserade kontrakt motvilligt. Statliga direktiv tillät emellertid inget annat än ett familjebaserat kontraktssystem.

När man insåg allvaret i att både den odlingsbara och konstbevattnade odlingsytan krympte, försökte man öka den odlade ytan genom jordåtervinning i de nordöstra och nordvästra delarna av landet. Man prövade att återuppliva tidigare konstbevattnade områden. Delvis lyckades man dämpa takten i den odlingsbara arealens krympning. Icke desto mindre var den kumulativa minskningen mellan 1979 och 1995 4,4 miljoner hektar - och det är inte lite i en ekonomi som lider brist på jord. Efter en viss återhämtning registrerades på nytt en förlust av konstbevattnad yta 1994 på över en miljon hektar vilket huvudsakligen berodde på att utrustning och bevattningssystem förstörts och övergivits.

Det relativa prisskiftet under reformperioden tillsammans med ökade inkomstskillnader uppmuntrade en snabb diversifiering av produktionen från spannmål till kommersiella grödor. Spannmålsarealen har sjunkit från 80,3 procent till 74 procent av den totala odlade arealen mellan 1980 och 1994. Det beror på att den absoluta arealen för spannmålsodling minskat med över 10 miljoner hektar från 120,6 till 110 miljoner hektar. 2003 blev det en ytterligare minskning till 100 miljoner hektar. Med tanke på bristen på odlingsbar jord och sådd areal producerade livsmedelssektorn ganska bra fram till 1990. Den genomsnittliga årliga spannmålsproduktionstillväxten under den sjätte och sjunde planen, från 1981 till 1991, var 3,4 procent, en tillväxt som var högre än befolkningstillväxten på i genomsnitt 1,2 procent årligen.

Denna produktionstillväxt berodde till stor del på förbättrad avkastning, vilken kommit till stånd genom en svindlande ökning av tillsatsen av gödningsmedel per odlad enhet under samma period. Det var den stora ökningen av den konstbevattnade arealen med hjälp av 46 000 vattenreservoarer och omfattande pump- och distributionssystem uppbyggda under den tidigare perioden av kollektiva investeringar, som lade grunden för ökade insatser av arbetande kapital som gödningsmedel i familjejordbruket under reformperioden.

6202_05.jpgMed växande städer minskar den odlingsbara ytan. Samtidigt har liberaliseringspolitiken på olika sätt äventyrat den långsiktiga avkastningen i jordbruket. Fattiga flyr till städerna för att illegalt bo i skjul på hustaken. Bild: Anna Hult.

Men denna tekniska eftersläpning i systemet har nu utnyttjats fullt ut. Det är svårt att se vad som ska bli en framtida källa för den ytterligare höjning av avkastningen som måste till om om matproduktionen ska sluta krympa. Mellan 1990 och 1995 minskade den per capita, nu minskar den i absoluta tal.

I själva verket har den nödvändiga ökningen av den odlade arealen och avkastningen inte förverkligats, och den nuvarande spannmålsproduktionen var i genomsnitt för 2002 och 2003 bara 445 miljoner ton. Det är ungefär 50 miljoner ton under det uppsatta målet för 2000 och jämförbart med produktionsutfallet så långt tillbaka som 1990. Det är uppenbart att spannmålsproduktionen per capita sjunkit mycket brantare i Kina än i Indien.

För att beräkna Kinas per capita-kon-sumtion av spannmål måste vi ha siff-ror på nettoimporten och lagerhållningen. Eftersom nettoimporten inte uppgår till 50 miljoner ton måste spannmålskonsumtionen per capita ha sjunkit precis som i Indien. Om vi betänker de snabbt ökande inkomstskillnaderna, skulle det inte alls förvåna om vi hade att göra med en betydande minskning av näringstillförseln hos de fattiga och en ökning av fattigdomens utbredning. Den roll som utrikeshandeln spelar i Indien för den ökande osäkerheten i livsmedelsförsörjningen, kan i Kina mycket väl spelas av den stegrade effektiva efterfrågan från de välmående inkomstgrupperna. De konsumerar mer spannmål per capita i ett läge när per capita-konsumtion i genomsnitt faller.

Orsaken ligger i förändrade konsumtionsmönster. Stigande medelinkomster i kombination med en större ojämlikhet i fördelningen har lett till en våldsam ökning av animal proteinkonsumtion. De välmående skikten i utvecklingsländerna har en hög inkomstelasticitet i efterfrågan på animaliska produkter, och det leder till en förskjutning från spannmål till animalisk föda. I utvecklingsländer konsumerar de rika på en nivå som närmar sig den amerikanska, medan de fattiga har en konsumtion som ligger under, ibland långt under, vad som är nödvändigt för hälsan.

En snabb tillväxt av medelinkomsten kombinerat med kraftigt ökande inkomstskillnader har medfört samma tudelning i Kina. I jämförelse med 1979, då konsumtionen av animaliska produkter låg på 9,37 kilo per capita och år, så ökade konsumtionen 1994 till 39 kilo per capita, dvs. den mer än fyrdubblades. Det typiska för animaliska produkter är att de är jord- och spannmålsintensiva: beroende på vad det är för typ av djur så är omvandlingsfaktorn för spannmål till ett kilo animal produkt mellan 2,5 till mer än 4 kilo. En så snabb ökning av animaliska produkter till mer än 44 miljoner ton från mindre än 10 miljoner ton, måste ha inneburit en motsvarande brant ökning av den del av spannmålsproduktionen som går till djuruppfödning. Under det att den indiska spannmålsexporten går till att föda upp japanska grisar på bekostnad av fattiga indier, så är den kinesiska "spannmålsexporten" intern. Den går till de välbärgade på fattiga kinesers bekostnad. På detta sätt undermineras tillgången till mat för de fattiga i Kina. Den nuvarande tillgången på spannmål för de fattiga måste vara mycket lägre än vad genomsnittssiffrorna visar.

Det finns en omfattande litteratur i Kina som försöker uppskatta storleken på landsbygdens överskottsarbetskraft från mitten av 1980-talet. Med tanke på att många av författarna är för de ekonomiska reformerna, så blir förklaringarna till återkomsten av undersysselsättning och arbetslöshet att man under Maos tid undertryckt problemet. Kollektivjordbruket antas ha hindrat ett "effektivt" nyttjande av jorden genom en ensidig betoning på spannmålsproduktion, en strikt kontroll av arbetskraftens rörlighet och en undersysselsättning dold i ett komplicerat system av arbetspoäng. Nu, när produktionen blivit familjebaserad och marknadsorienterad och prispolitiken anpassats, så har utnyttjandet av jorden blivit "effektivare", heter det. En större andel av det odlade består av kommersiellt mer prisvärda grödor, och arbetskraftskrävande grödor har skurits ner till förmån för mindre arbetskraftsintensiva. Den rekordstora minskningen av arbetskraft per hektar för nästan samtliga grödor används också som argument när man menar att folkkommunerna utnyttjade mer arbetskraft än nödvändigt.

6202_06.jpgHunanprovinsen 1969: invigning av en 120 kilometer lång bevattningskanal i Hunanprovinsen till stor del byggd med manuellt arbete. Före liberaliseringspolitiken nyttjades överskottet av arbetskraft på landsbygden till kollektiva investerings-projekt.

Men det finns en mer realistisk och långt viktigare förklaring till varför problemet med överskottsarbetskraft återuppstått i bred skala efter 1980. Den ligger, enligt vår mening, i det faktum att kollektivt arbete var ämnat att befria och använda potentiell arbetskraft på ett produktivt sätt, medan en beslutsprocess baserad på familjejordbruk inte kan uppnå detta mål. Det är frågan om ett systemskifte vilket oundvikligen medför en större förändring av de samhälleliga målen och prioriteringarna. Att minska arbetslösheten är i sig inte ett mål för en profitorienterad produktion. Tvärtom är en viss nivå på arbetslösheten ett önskemål för ett system med privat äganderätt, inriktat på produktion för en marknad.

Jakten på individuell profit är vanligtvis inte förenlig med långsiktiga samhälleliga investeringar, som kräver ett intresse inte bara för nuvarande generationer utan också för framtida. Det finns inget skäl för det individuella hushållet att bekymra sig om att plantera långsamt växande träd på en steril bergssluttning eller sätta in obetald arbetskraft (dvs. arbetskraft som får sin betalning uppskjuten) för att bygga fördämningar i vattendrag, när kooperativ organisering och kollektiv arbetsmoral motarbetas och familjerna uppmuntras att "fort bli rika".

Problemet med arbetslösheten på landsbygden har historiskt sett varit akut i Kina, till och med mer akut än i Indien. Antalet sysselsättningsdagar på landsbygden i början och mitten av 1950-talet var genomsnittligen i Kina bara 120 i jämförelse med Indiens 180. Problemet tacklades djärvt i Kina genom att man skapade bondekooperativen och senare folkkommunerna. Där mobiliserades tillgänglig extra arbetstid per arbetare till låg kostnad för att bygga upp produktiva tillgångar som i sin tur ökade de framtida inkomsterna. Även hälsovård och utbildning byggdes upp med hjälp av kollektiva fonder, liksom företag och industrier utanför jordbruket.

I alla existerade beräkningar finns det en allvarlig underskattning av kapitalbildningen på landsbygden i Kina för perioden före 1980. De uppgifter som är tillgängliga om den kollektiva kapitalbildningen föreligger bara i fysiska termer - så många vattenreservoarer, så många kubikmeter jord som terrasserats, så många hektar som planterats med skog etc. Värderingen av den arbetskraft som för uppskjuten inkomst använts i en sådan kapitalbildning ger upphov till definitionsproblem som ingen hittills löst på ett adekvat sätt. De mått på arbetsproduktiviteten som finns att tillgå för den maoistiska perioden är också bristfälliga därför att arbetskraft med uppskjuten ersättning inte skiljts begreppsligt från arbetskraft med lön som härrör från den löpande produktionen. Den stora multiplikatoreffekten för sysselsättningen, som ökningen av direkta investeringar i arbete med uppbyggnad av kapitaltillgångar gav, har hitills inte kvantifierats. När dessutom de gamla folkkommunernas protokoll vansköts och snart kommer att förstöras, blir det inte längre möjligt för forskare att göra korrekta beräkningar.

6202_07.jpgTerasser byggda på folkkommunernas tid. Nu kommer rapporter om bevattningssystem som förfaller.

Vattenförsörjningens betydelse kan inte nog betonas för ekonomier som Kina och Indiens. Omkring 46 000 vattenreservoarer med en total kapacitet på 40 miljarder kubikfot rapporteras ha byggts i Kina från mitten av 1950-talet och fram till slutet av 1970-talet. Pump- och distributionssystemet låg på en motsvarande nivå. Att bygga terrasser, tillvarata mark och skogsplantering var andra samhälleligt poduktiva sätt att suga upp arbetskraftsöverskottet. Under slutförandet av småskaliga bevattningsprojekt mellan 1950 och 1959 beräknas antalet sysselsättningsdagar per arbetare och år ha ökat från 119 till 189 eller med nära tre femtedelar. I mitten av 1970-talet beräknas sysselsättningen per arbetare på landsbygden ha varit mellan 207 till 270 dagar, vilket ger 250 dagar per år i genomsnitt.

Det betyder att det genomsnittliga antalet dagar som användes per arbetare mer än fördubblades i perioden före reformerna. Men ett visst mått av undersysselsättning fanns kvar. Vinterarbetsprogrammen var mycket viktiga för att suga upp arbetskraft under de magra vintermånaderna, och genom sådan sysselsättning, i genomsnitt 50 dagar per arbetare, kunde man underhålla och förbättra bevattningssystem och annat. Det var en period med sträng kontroll av arbetskraftsmigrationen, och det fanns inga slumområden i städerna, lika lite som tiggeri och prostitution. En sådan kontroll av arbetskraftens rörlighet var bara ekonomiskt meningsfull i ljuset av projekt som sög upp överskottsarbetskraften på landsbygden.

Underhållet av jordbrukskapitalet är av naturen arbetskraftsintensivt: regn förstör väggar på vattenkraftsreservoarerna och distributionskanalerna, vatten eroderar de starkaste konstruktioner ute i fria luften. Det antal arbetare som mobiliserades för vinterarbete, om vi utgår från genomsnittssiffran 50 dagar per arbetare, steg från 70 miljoner för hela Kina 1971 till genomsnittligen 100 miljoner årligen mellan 1972 och 1979, det sista året före den nya politiken.

En annan faktor som sög upp arbetskraft var insamlandet, lagringen och användningen av organisk gödsel. Det rapporteras att detta har gått ner med den nya politiken, vilket lett till mycket högre doser av konstgödsel, något som inte bara förvärrat sysselsättningsproblemen utan också kommer att ha miljöeffekter på sikt.

Vilka samhälleliga produktionsförhållanden som helst som underminerar underhåll och utbyggnad av gemensam egendom, leder i det långa loppet till allvarliga tillväxtproblem och arbetslöshet. Det tycks ha skett i Kina med övergången till familjebaserat jordbruk.

Det är mycket svårt att stöta på någon verklig diskussion om vad som hände med de tidigare programmen för massmobilisering av arbetskraft. Det faktum att de upphörde över nästan hela Kina i mitten av 1980-talet framgår av klagomål i olika kinesiska källor över att bönder i jakten på snabba inkomster förstört kapitalegendom eller underlåtit att underhålla gemensamma bevattningsanläggningar.

Det tydligaste uttrycket för den arbets-löshet som återuppstått i spåren på den nya politiken är de okontrollerade vågorna av säsongsarbetare. Mellan 80 och 100 miljoner arbetare söker sig nu varje år från byarna för att söka jobb i städerna. Enligt olika beräkningar uppgår överskottet av arbetskraft i jordbruket till mellan 30 och 40 procent. I Kinas största metropoler är andelen sluminvånare idag nästan lika hög som i Indiens städer.

Mycket har skrivits om drivkrafterna bakom de massiva flyttvågorna - är det staden som drar, eller är situationen på landsbygden som tvingar iväg folk? Den imponerande BNP-tillväxten och den snabba minskningen av den genomsnittliga fattigdomsnivån i Kina tyder, menar man, på att de flesta som lämnar landsbygden gör det för att söka nytt jobb i strävan efter ett bättre liv. Men studier av de nya sluminvånarnas livsvillkor styrker på det hela taget inte denna optimistiska åsikt. Omkring 70 miljoner landsbygdsbor har, enligt en försiktig officiell uppskattning från 1995, inte tillräckligt stora inkomster för att tillfredsställa sina basbehov. Omkring 29 miljoner konsumerar för mindre än 200 yuan om året och klassas som absolut fattiga.

Bara mellan 3 till 5 miljoner människor som regelbundet flyttar till städerna har enligt rapporter lyckats förvärva uppehållstillstånd under senare år; vissa blir tillfälliga sluminvånare och majoriteten blir en befolkningsgrupp som flyter omkring utan säker tillgång på matransoner, hälsovård eller utbildning.

6202_08.jpg80-100 miljoner landsbygdsbor söker varje år säsongsjobb i städerna. Det blir ofta lågproduktiva arbeten i tjänstesektorn. Bild: Anna Hult.

Författare som kommenterar denna utveckling sätter den stora ökningen av våldsbrott och kriminalitet i städerna i samband med de sociala problem som arméerna av arbetslösa möter. Både tiggeri (det fanns nästan 700 000 tiggare i städerna 1990 - att jämföra med noll fall tio år tidigare) och prostitution är fenomen som ökar. Även med nuvarande höga tillväxttakt finns det inga möjligheter att suga upp de arbetslösa i sektorer med rimlig produktivitet. I allmänhet sugs de upp i de tyngsta, smutsigaste och minst produktiva jobben i tjänstesektorn.

Alltså: vi ser en minskande total odlingsbar areal, en krympande andel spannmål till följd av en övergång till kommersiella grödor, och en slutpunkt för möjligheterna att öka skördarna med konstgödsel i kombination med organisk gödsel, eftersom man redan uppnått mycket höga nivåer. Om vi beaktar scenariet med nästan stagnerande spannmålsproduktion mellan 1990 och 1995 och en mycket stor absolut nedgång 2002-2003, så måste produktionen och konsumtionen av spannmål per capita med nödvändighet ha fallit brant.

Detta är exakt samma scenario som många utvecklingsländer erfarit. Där har man låtit jord- och resursfördelningen bestämmas uteslutande av marknaden, och man har lågprioriterat, för att inte säga helt underlåtit, att säkerställa tillgången till mat. Medan de nya välmående samhällsskikten njuter av en mycket mer varierad konsumtion, har de fattiga och undersysselsatta fått svårare att tillfredsställa sina basbehov. Jakten på en odefinierad och odefinierbar "marknadseffektivitet" medför samhälleliga kostnader vilka är kända från kapitalistiska länder. Dessa kostnader betalas också i de socialistiska ekonomier som monterar ner kollektiva former av ägande och ersätter dem med privat äganderätt i strävan efter tillväxt.

Med sänkt kaloriintag per dag blir det inte många fattiga kvar

Olika beräkningar av andelen fattiga på landsbygden i Indien 1999-2000

 
        Fattigdomsgräns         Procent        Högsta
        i rupier per månad      fattiga        kaloriintag per dag

Indirekta uppskattningar med hjälp av prisindex

 
Plankommissionen 328           27           1890
Angus Deaton     303           25           1860
Surhit Bhalla    265           12           1690

Direkta uppskattningar efter olika kalorinormer baserat på aktuella hushållsundersökningar

                 565           75           2400
                 455           58           2200
                 380           40           2000

De direkta uppskattningarna utgår från en minsta månatlig utgiftsnivå per capita som räknas fram genom att med prisindex uppdatera den fattigdomsgräns som fastställdes basåret 1973-74. Plankommissionen utgick detta år från en norm för minsta näringsintag på 2400 kalorier per dag på landsbygden. Det gav en andel fattiga på 56 procent. Uppdateringarna med prisindex har i praktiken medfört att kalorigränsen år för år sänkts - till 1968 1993-94 och vidare ner till 1890 1999-2000. Om den ursprungliga kalorinormen tillämpas blir andelen fattiga, enligt Utsa Patnaiks beräkningar, 75 procent. Även med något lägre normer ligger siffrorna över det som myndigheterna och olika akademiker för fram. Observera att kalorinormen är en övre gräns. Den genomsnittliga konsumtionen bland de fattiga är alltså lägre.

Artikeln är förkortad av redaktionen. Texten finns i ursprungligt skick på: UtsaPatnaik.pdf .

Översättning från engelska: Malena Rydberg.