Kulturen och arbetarrörelsen

Per Sundgren

Carlssons 2007

Sundgrens välskrivna och lättillgängliga doktorsavhandling om SAP:s och SKP:s kulturpolitik under 1900-talets första hälft kretsar kring ett evigt dilemma: Ska folket erövra de ädlaste delarna av den gemensamma nationella och internationella kulturen (Strindberg och Shakespeare)? Eller ska det utveckla en alldeles egen kultur?

I ljuset av denna fråga gör Sundgren lärorika genomgångar av arbetarrörelsens tidiga folkbildningstanke och studiecirkelns bildningsideal, av Johan Saxon Lindströms civilisationskritiska veckotidning Såningsmannen, av SKP:s kulturpolitik på 1920-talet och 40-talet och av socialdemokraternas kulturprogram 1952, aldrig godkänt av partikongressen.

Till sin bedrövelse finner han att i stort sett alla utom Saxon, som aldrig accepterades av arbetarrörelsen, ansluter sig till det första synsättet. Folket ska ges tillgång till det bästa ur den borgerliga kulturen.

Men är det verkligen fråga om antingen eller? Är det inte just denna motsättning som en fruktbar kulturpolitik ska leva med och vidareutveckla? Och rymmer inte föreställningen om att erövra den borgerliga kulturen också en idé om förändring: folkets Strindberg är inte riktigt den samma som herrarnas?

Jag hade gärna sett mer av den diskussionen. Trots sin grundliga lärdom är Sundgrens viktiga avhandling en smula ytlig.


Tack, modernismen, för den tid som varit

Göran Palm

Karneval 2007

Den franske kommunisten och poeten Louis Aragon skrev modernistisk, surrealistisk lyrik. Men när tyskarna ockuperade Paris gick han över till sångbarhet, rytm och rim om rosor, syrener och förlorad kärlek - med lättfattlig antifascistisk undertext.

Bättre illustration kunde Göran Palm knappast hitta till sin tes: den lyriska modernismen har spelat ut sin roll, den kan aldrig bli stor folklig lyrik. Vad hjälper det att socialdemokratin lyft fram Stig Sjödin och Ragnar Thoursie som hovpoeter? Det är Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell vi kan citera.

6113_01.png

Göran Palms mycket roliga och tänkvärda bok är en smula oklar, kanske därför att den samlar artiklar och debattinlägg från nästan 50 år. Måltavlan skiftar. Ibland är det modernismen över huvud taget, men oftare bara den lärda akademiska läspoesin modell T.S. Eliot eller Katarina Frostenson. Också Sonja Åkesson och Kristina Lugn är i rimlig mening modernister men lätta att minnas och recitera: "Vara vit mans slav, laga vit mans mat"

Oklarheten är dock i huvudsak av det uppiggande slaget. Poesidebatten har stormat över de svenska kultursidorna 2007, men Palms bok är utan konkurrens det viktigaste inlägget.


Socialismen I det första århundradet

EN ANTOLOGI OM VENEZUELAS VÄG TILL SOCIALISMEN

Red. Cathrine Holt och Kajsa Lundell Karlberg

Här beskrivs den revolutionära utvecklingen i Venezuela, inte genom vidareförmedling av de stora nyhetsbyråernas historier, utan av människor som varit på plats, och det nyligen. Det händer mycket i Venezuela just nu: en utbildningsrevolution, en sysselsättningsrevolution, en mediere-volution. Catherine Holt skriver om kvinnorna. De är de mest drivande i revolutionen. Ett välfärdssamhälle håller på att bli verklighet med hjälp av stort folkligt engagemang och oljepengar. Kajsa Lundell Karlberg skildrar ursprungsbefolkningens roll, medan Eva Björklund ger en bred historisk bild över Latinamerika som den amerikanska imperialismens offer. Men på Kuba övervintrade socialismen. Det kubanska exemplet var och är fortfarande viktigt för Venezuela.

I övrigt skriver Mikael Pettersson om bygget av en socialistisk ekonomi, medan Ola Nilsson ger sig på att reda ut revolutionens inhemska ideologi, William Izarra beskriver det pågående arbetet i uppbygget av ett enhetsparti och avslutningsvis skriver Michael Lebowitz om de problem som de arbetarstyrda företagen står inför. Man bör, enligt Lebowitz, lära av Jugoslaviens framgångar men också av Jugoslaviens misslyckanden. Den avgörande frågan är: Hur skapa en solidaritet som sträcker sig längre än det närmaste kollektivet på arbetsplatsen, som når och innefattar hela samhället? Lycka till, Venezuela! Många vill se dig misslyckas.

Boken kan köpas genom Kvarnby folkhögskola


Mytologier

Roland Barthes

Arkiv förlag 2007

Roland Barthes påbörjade en serie uppsatser om borgerliga mystifikationer i ord, bild och toner 1954 - inspirerad av Marx, Saussures lingvistiska strukturalism och framför allt nyss hemkommen från DDR, där han en tid studerat sin litterära idol Bertold Brechts teater i teori och praktik. Utan besöket vid Berliner Ensamble hade knappast Barthes grundläggande skrift om borgerliga myter kommit till.

Brechts begrepp främmandegörelse (Verfremdung), utvecklades under 1920- och 30-talen. Det lanserades dock som begrepp på ryska av Victor Sklovsky (ostranenie - som bokstavligen innebär detsamma) redan under första världskriget. Sklovsky hävdade att litteraturens språk skall fungera genom att göra det välbekanta främmande, varigenom våra uppfattningförmåga, som förslöats genom vanan, skall skärpas på nytt.

En uppsats om professionell fribrottning inleder Barthes verk från 1957, Mythologies, som utkommit i välmotiverad nyöversättning av Karin Frisendahl, Elin Clason och David Lindberg.

"Det finns människor som tror att catch är en smutsig och tarvlig sport. Men catch är ingen sport, utan ett skådespel, och det är inte simplare att gå på en catchmatch och avnjuta en föreställning om Smärtan än att gå att gå och se på Arnolphes eller Andromakes lidanden Publiken begär en bild av känslan, inte själva känslan."

Den korta uppsatsen från Les Lettres Nouvelles om catch-as-catch-can innehåller redan många av de element som skulle känneteckna författarens, litteratur- och språkvetaren och semiotikern Barthes verk. Här finns relativisering av kulturbegreppet (äkthets-, geni- och kvalitetsbegreppet), fascinationen för populärkulturen, behovet av att markera distans till huvudfienden, den förhärskande borgerliga kulturen - om inte annat så med hjälp av chockverkan och främmandegörelse. Samma karakteristik som han gör av brottarnas fejkade grimaser under en catchmatch återkommer längre fram bl.a. vid hans analys av barytonen Gérard Souzays sång: "Denna konst är i huvudsak kännetecknande, den påtvingar en oupphörligen inte känslor, utan tecken på känslor."

6113_02.jpgRoland Barthes

Barthes utgår självfallet från att mytologier används av den dominerande borgerligheten för att legitimera och bevara samhällsordningen - senare skulle han utvidga måltavlan för sin kritik till att gälla alla ideologier och koncentrera sig på "individen". Myter hänvisar till historiska skeenden och förekommer i alla kulturella sammanhang, i film, i skrift, i sport och reklam. De borgerliga myternas funktion är att framställa vissa beteenden som naturliga fakta: "Semiologin har lärt oss att mytens uppgift är att grunda en historisk avsikt i naturen, en möjlighet i evigheten."

"Sanningar kommer man nästan alltid bara fram till via jämförelser", hävdar Bertolt Brecht beträffande sina lärostycken. Det är de djärva liknelserna, som den mellan Souzays sång och en fribrottares kroppsspråk, som förstås gör Mytologier problematisk men, till skillnad från senare efterföljare, både rolig, läsbar och framför allt läsvärd.

Analogier är redan hos Jesu liknelser ett av de vanligaste sätten att förstå och sluta sig till något nytt ur redan kända förhållanden. I bästa fall kan ett analogiresonemang precisera och pressa en hypotes framåt. Dess funktion har liknats vid rimmet i poesin.

Vetenskapsteoretiker är i vår tradition ofta skeptiska. Barthes uttryckte själv så småningom tvivel om hans strukturalism borde kallas vetenskap. Man accepterar analogislut endast som just "sökarljus", för deras "heuristiska" värde. I fransk filosofisk tradition, som ju Barthes och andra strukturalister tillhör, har intresset för analogins ställning däremot varit starkare. Hos marxismen är analogin sällsynt - möjligen använder Engels den i sin Naturdialektik onödigt mycket.

6113_03.jpg

Visst kan man tala om rumtid, kvantfysik eller osäkerhetsrelation som poesi utan att begripa ett skvatt om sådant - eller som Göran Rosenberg likna såväl naturvetenskap, kommunism och nazism vid religion. Eller som Lacan likna roten ur -1 vid en ståpitt utan att veta så mycket om sexologi eller matematik. Varje rimlig vänsterideologi måste stå för rationalitet, respekt för erfarenhetskunskap och logik. Och det har alltid varit högern som vunnit på mystifikationer. Den filosofiska tradition som Barthes utvecklades i och var med om att utveckla har knappast fört mänskligheten och de arbetandes sak framåt eller, som Barthes hoppades när han skrev Mytologier, drabbat borgerligheten så hårt. Men som ett friskt, roligt och lärorikt dokument ur "vetandets arkeologi" fyller denna skrift definitivt sin plats.