När kapitalet ska ta sig an klimatproblemet blir resultatet den så kallade utsläppshandeln - ännu en arena för finansiella spekulationer. En framgångsrik politik mot klimathotet måste bryta sig helt andra vägar. Ola Inghe diskuterar grunderna för långsiktig klimatpolitik.

Miljöfrågan är anti-marknadsliberal. Den är också potentiellt prosocia-listisk, eftersom den väcker frågan om den samhällsklass som står vid rodret verkligen vet hur den ska lösa de problem som tornar upp sig. Det är den förvisso inte ensam om ibland politiska "frågor". Se hur dagens läkemedelsindustri misslyckas med skapa nya antibiotika när bakterierna blivit resistenta mot de gamla sorterna. De togs fram under 40- och 50-talets blandekonomiska kapitalism1 - den som nu gått i graven för att höga offentliga utgifter och hög sysselsättning stärkte löntagarnas fackliga och politiska position och därmed tärde på vinstnivåerna på ett sätt som hotade kapitalismens överlevnad som system.2

Men miljöfrågan i allmänhet och klimatfrågan synnerhet står i särställning. Dels är den en relativt ny och starkt växande fråga. Dels ställer dess långsiktiga - generationsövergripande - karaktär, dess gränsöverskridande geografiska skala och dess ingripande påverkan på såväl naturekosystem som samhällsstrukturer behovet av kollektivt och målmedvetet handlande i särdeles hög grad på dagordningen.

6102_01.jpgBild: Love Antell.

Kortsiktig jakt på företagsekonomisk lönsamhet - i extrem(?)fallet kvartalskapitalism - leder hos den enskilde kapitalisten till en strävan att externalisera. Alla kostnader som inte är oundgängligen nödvändiga för att producera och sälja varan eller tjänsten, lastas över på omvärlden eller eftervärlden,. De borgerliga ideologer som upphöjer detta närsynt ekonomistiska perspektiv till allmänt samhälleligt rättesnöre har ofta betraktat miljöfrågan som närmast en kryptosocialistisk konspiration för att lägga krokben på företagsamheten med mera regleringar och pålagor - just när globalisering och union bashing äntligen drivit den intervenerande välfärdsstaten på reträtt.

Bush d.y. och hans anhang av nyrika oljeintressen, krigsprofitörer och diverse spekulationskapital hör till detta lägers kärntrupper. Från deras nätverk av stiftelser och institut har pengar strömmat till "klimatskeptiska" forskare och lobbyister.3 (Se också Ulf Karlströms artikel i detta Clarténummer.) Att de på sistone börjat darra på manschetten en aning i klimatfrågan är nog mest en följd av svårigheterna att lägga beslag på billig olja. För det kan vi tacka en kombination av irakiska frihetskämpar, chavizmen i Venezuela och Kinas industrialisering. Till detta kommer ökad oro för att tekniskt sett lättutvinnbar olja håller på att sina (peak oil-scenariot).

De lite mer upplysta grupper inom borgerligheten vilka läst skriften på väggen och insett att klimathotet inte kan besvärjas bort, står inför ett dilemma: Hur bäst förena kraftfulla och kostsamma åtgärder med fortsatt marknadsekonomi och profitjakt?

En strategi, mera typisk för välfärdsstatens tid, är att låta staten fungera som städgumma med uppgift att städa upp och ställa till rätta det som kapitalet sabbat - det må sedan var utsliten arbetskraft eller nedskitad miljö. Detta innebär finansiering över skattsedeln av olika åtgärder för att minska växthusgasutsläppen, t.ex. i form av bidrag till energibesparing eller utveckling av alternativ energi. Förutom att de höjer skattetrycket och ökar statsbyråkratins storlek och relativa makt, väcker sådana åtgärder alltid för kapitalet upp farhågorna att frågorna ska politiseras. Såväl enskilda bidragsbeslut som bidragsgrunderna blir lätt föremål för offentlig debatt. Stora bidragsbelopp till företag leder lätt till politiska krav på att de i gengäld för dessa dusörer ska acceptera en mera förbjudande och reglerande miljölagstiftning. Fastän sådana system redan införts (i Sverige t.ex. klimatinventeringsprogrammet KLIMP) kommer nog kapitalet, så länge det förmår, att bromsa genom att verka för att de inte får för stor volym, att de väsentligen styrs till områden utanför den direkta varu- och tjänsteproduktionen (t ex till forskning) och att processerna kring dem hålls avpolitiserade så långt som möjligt. (Kapitalet kan avpolitisera till exempel genom att göra bidragsreglerna så enkla att det politiska tolkningsutrymmet blir litet, och det som återstår kan handläggas av expertgrupper och statstjänstemän långt från politiska arenor.)

En annan strategi, som blivit mycket populär på olika områden i de nyliberala försöken att krympa staten - fast kanske mera i "vänster"liberala och socialdemokratiska varianter därav - är att säga att företagen ska "ta sitt ansvar" för olika saker. Det kan gälla rehabilitering av sjuk personal, "etisk" produktion (typ avstå från djurförsök, och från barnarbete hos underleverantörer i tredje världen) och, inte minst, miljön. Det vill säga, de ska i olika avseenden internalisera de samhällsekonomiska kostnaderna för sin verksamhet. På miljösidan kallas detta för principen att förorenaren betalar (polluter pays principle). Syftet är naturligtvis inte att de ska fortsätta betala för konsekvenserna av sitt förorenande utan att de av egenintresse ska styra mot miljövänligare teknologi eller produkter.

En mildare form av detta är frivilliga märkningssystem - Bra miljöval-, KRAV-, FSC-, rättvisemärkning osv. - vilka bygger på "konsumentmakt", dvs. att upplysta konsumenter (privatpersoner, andra företag eller offentlig sektor vid upphandling; det senare är dock kontroversiellt) aktivt ska välja att i första hand köpa märkta produkter. Detta ska då leda till att de miljöfarliga varianterna av produkten kommer i konkurrensmässigt underläge och så småningom drivs från marknaden eller marginaliseras.

Förutsättningen för att det ska fungera i längden är antingen att den miljövänliga metoden snabbt visar sig bli företagsekonomiskt lika billig eller billigare än de som använde miljöovänliga produktionsmetoder. Det visar i så fall att det var ett lättlöst miljöproblem, när blott en investeringströskel till ny teknik passerats. Eller att de miljövänliga producenterna långsiktigt accepterar en lägre profitkvot än de miljöovänliga inom samma bransch, vilket är mycket osannolikt i en renodlad marknadsekonomi4.

Eller slutligen att en stor majoritet av konsumenter kan tänka sig att uthålligt betala mera än de annars skulle behöva, för att täcka den miljövänlige producentens merkostnad (inklusive profitmarginal), i syfte att göra en insats, eller döva sitt miljösamvete. Det är en möjlig framgångsväg, men bara i begränsad omfattning.

6102_02.jpgKapitalisterna kalkylerar inte med miljökostnaderna - även om det till sist drabbar även dem själva.

För det första tillåter den genomsnittlige konsumentens tidsekonomi inte att denne orienterar sig grundligt i alla olika märkningssystem och deras styrkor och svagheter. (Sådant förblir förbehållet en superengagerad elit, åtminstone vad privatkonsumenter beträffar.) Detta gör sådana system känsliga för modesvängningar. Exempelvis kan ett märkningssystem gälla en "fråga" som för tillfället har medvind i opinionen, medan omvänt ett annat system för tillfället kan råka ut för någon skandal som diskrediterar det (typ att märkningskriterierna är felaktiga, eller att det fuskas med dem). En framgångsrik reklamkampanj från en helt annan utgångspunkt kan också få överhanden (t.ex. bakteriedödande rengöringsmedel - med miljöfarliga silverföreningar i sig - i stället för sådana med Bra miljövals-märkning).

För det andra har i en värld av ökande klassklyftor växande grupper inte råd att vara "goda" konsumenter, om de inte ska halka än mer efter i levnadsstandard jämfört med dem som har det bättre ställt. Strängt taget blir ju miljömärkningssystemen på detta vis en invertering av förorenaren betalar-principen, eftersom det är den som låter bli att förorena som får betala extra. När väl bred konsensus uppnåtts i samhället om att ett visst miljöproblem är allvarligt och behöver åtgärdas, blir ett fortsättande på denna väg naturligtvis lika reaktionärt som att finansiera socialvård med välgörenhet.

Den mera tvingande formen av förorenaren betalar-principen kommer i och för sig till uttryck i olika juridiska styrmedel som förelägganden i miljödomar att städa upp förorenad industrimark, uppgradera till miljövänlig teknologi, utföra kompensationsåtgärder när exploatering förstör värdefull natur, och i generella regler såsom produktansvar för omhändertagande av emballage och utslitna exemplar osv. Mera relevant för klimatfrågan är dock ekonomiska styrmedel som skatter och avgifter på vissa miljöskadliga handlingar. Det kan röra användning av begränsade resurser eller av utsläpp av föroreningar, exempelvis trängselskatten i Stockholm och den svenska koldioxidskatten. Att denna typ av skatt kan fungera för att påverka beteenden hos såväl privatpersoner som företag att fatta olika beslut i besparande riktning vet vi från såväl utvärderingar av t.ex. de ovannämnda skatterna som liknande skatter på helt andra områden, såsom alkohol- och tobaksskatter. Man kan generellt säga att denna typ av styrmedel fungerar bra så länge de som drabbas förväntas fatta beslut som är enkla att förutse och inte har några stora och kanske oönskade konsekvenser på samhället i stort.

6102_03.jpgVindkraft - ett bra alternativ, särskilt i stor skala.

Den s.k. handeln med utsläppsrättigheter är ett extremt exempel på filosofin att förorenaren ska "ta sitt ansvar". Men i vart fall i sin nuvarande form överensstämmer den knappast med förorenaren betalar-principen. Snarare är det en bisarr form av ransoneringssystem, som ett motbokssystem där alkoholister tilldelas stor ranson för att de sedan tidigare har en hög konsumtion. I den form som det sedan 1997 ingår i Klimatkonventionens Kyotoprotokoll, åtar sig de industrialiserade länderna att till perioden 2008-12 minska växthusgasutsläppen till i snitt ca 95 % av nivån 1990. På förslag från USA under Clinton infördes dock möjligheten att länder som ville skynda långsamt med detta kunde (1) omföra markområden till skogmark, så att koldioxid binds i skogsbiomassa som annars inte skulle vuxit där, eller (2) köpa rätten att släppa ut mera från andra industrialiserade länder som gått fortare fram än målnivån, eller (3) investera i speciella FN-godkända växthusgasminskningsprojekt i länder i Syd (Clean Development Mechanism, CDM) eller i andra industriländer, mest Östeuropa (Joint Implementation, JM). De två sista optionerna kallas för flexibla mekanismer, och de slutliga reglerna för hur dessa skulle fungera praktiskt kompromissades fram 2001.

Detta skedde initialt under motstånd från bl.a. EU, där många länder förespråkade mera konventionella ekonomiska styrmedel, typ den svenska koldioxidskatten, och juridiska regleringar. Men EU mjuknade sedan bl.a. på grund av intern lobbying från storföretagen. Efter att USA 2001 under Bush d.y. drog sig ur Kyotoprotokollet iklädde sig EU i stället rollen som en utsläppshandelns mest nitiska försvarare och vägröjare. EU införde också 2005, det år då Kyotoprotokollet ratificerats av så många stater att det trädde i kraft, en intern handel med utsläppsrättigheter på företagsnivå. Denna omfattar fram till 2012 betydande delar av tung industri samt av storskalig kraft- och värmeproduktion, med tillsammans 40 % av EU koldioxidutsläpp (övriga växthusgaser ingår ej i handeln). Visionen är att ytterligare sektorer, t.ex. övrig industri och transportsektorn, ska komma med vartefter. EU (ministerrådet) har också uttalat sin avsikt att fortsätta med systemet efter 2012 oavsett om det då finns en färdigförhandlad uppföljare till Kyotoprotokollet eller ej. Redan i dag är systemet också länkat till de flexibla mekanismerna (CDM och JI) genom att företag som omfattas av handeln med utsläppsrättigheter i viss utsträckning kan räkna av utsläppsreduktioner från projekt utomlands för att hålla sig inom sina utsläppsramar.

Grundtanken i EU:s utsläppshandelssystem är således: Vi (EU/staten) sätter målen - ni (företagen) levererar som kollektiv den samhällsekonomiskt effektivaste lösningen genom att var och en söker lösa sin andel av åtagandet på för er själva bästa möjliga vis. Och även om Kyotosystemets utsläppshandel är mellanstatligt, är det inget tvivel om att förespråkarna i förlängningen ser det underbyggt och drivet av ett nät av nationella eller regionala utsläppshandelssystem på företagsnivå även utanför EU.5

De flesta experter anser att den globala medeltemperaturökningen inte bör få överstiga 2 grader jämfört med den förindustriella nivån för att undvika mycket stora effekter på miljön och samhället. Bland annat EU har ställt sig bakom målet. Den "officiella" linjen, baserad på FN:s klimatexpertpanel IPCC:s rapport från 2001, är att det för att klara detta mål krävs en global minskning av växthusgasutsläppen med 15-50 % till 2050 och att de industrialiserade länderna bör minska sina utsläpp 60-80 % till samma tidpunkt. Andra bedömningar, baserade på bl.a. ny forskning efter 2001 pekar på ännu större minskningsbehov. Utifrån de nya IPCC-rapporterna publicerade i år menar t.ex. fysikprofessorn vid Chalmers Christian Azar att det kan vara nödvändigt att komma ned till i princip nollutsläpp till 2060.6 Den radikale miljö- och samhällsdebattören George Monbiot anser att det krävs en reduktion av industriländernas utsläpp med 90 % redan till 2030.7

6102_04.jpgKaninbur med solfångare. Men de småskaliga lösningarna har svagheter.

Ansvaret för detta ska alltså fördelas med utsläppshandelssystemet som ryggrad. Givet detta behöver två frågor ställas ut ett vänsterperspektiv. För det första, är det troligt att denna strategi kan bli framgångsrik? Och om svaret på den första frågan är ja, kan den bli framgångsrik på ett sätt som är förenligt med det arbetande folkets intressen? Svaret på den första frågan är att det är osannolikt, men inte uteslutet. Svaret på den andra frågan är nej. För att underbygga detta svar finns det anledning att först begrunda vilka intressen vänstern har att bevaka i hela detta nödvändiga systemskifte.

Det är ingen tvekan om, att minskade utsläpp av växthusgaser av den stor-leksordning som krävs - särskilt de mera radikala målen - kommer att kräva omfattande och långtgående åtgärder och betydande uppoffringar. De flesta bedömare är överens om att åtminstone inledningsvis så är det oftast billigare att investera i ökad energieffektivitet än att öka andelen energitillförsel från icke-fossila källor. Den billigaste alternativa energikällan är den icke producerade, brukar det sägas, och det är nog sant. Beträffande varor och tjänster innebär energieffektivisering att ett och samma bruksvärde ska skapas med mindre energiåtgång: mindre spill, mindre "eldande för kråkorna". Detta till skillnad från en annan otvivelaktigt effektiv energisparåtgärd, nämligen ren sparsamhet eller att avstå från konsumtion (och därmed behov av produktion) av varan eller tjänsten.

Allt annat lika bör dock vänstern föredra effektiviseringar framför besparingar, såvida det inte gäller direkt skadlig konsumtion som ändå borde begränsas av andra skäl (typ överdrivet bilåkande på avstånd där cykel och promenader är ett mera hälsosamt alternativ för friska personer). Vänstern bör inte se något egenvärde i sänkt levnadsstandard, utan tvärtom se det som något negativt. Mellan effektivisering och sparsamhet finns därtill en gråzon, som har att göra med vari bruksvärdet av en viss vara eller tjänst egentligen består. En bostad av en viss storlek kan exempelvis bli energieffektivare genom att ha mindre fönsteryta, eftersom fönster kan läcka energi genom drag och genom ledning och utstrålning av värme genom själva glaset. Om den boende tycker att stor fönsteryta är en viktig del av bostadens bruksvärde är detta snarare en besparing än en effektivisering. Den utveckling av mera välisolerade och mindre värmestrålningstransparenta fönster som skett de senaste årtiondena är däremot en otvetydig effektivisering. Denna har dock delvis ätits upp av ökade fönsterytor på nybyggda fastigheter, dvs. växlats in i ökat bruksvärde, den s.k. rebound- eller rekyleffekten.

Naturligtvis måste rekyleffekten begränsas om effektivisering alls ska bli ett framgångsrikt redskap mot växthusgasutsläppen, vilket alltså innebär utebliven höjning av levnadsstandarden. Säkert är det också tyvärr nödvändigt med betydande renodlade besparingar, särskilt i ett kortare perspektiv. Vänsterpositioner att bevaka i detta sammanhang är:

Den klassiska: att besparingar/uteblivna förbättringar i första hand bör drabba de välbärgade.

Uppenbart irrationell eller hälsoskadlig energikrävande konsumtion bör givetvis motarbetas oavsett social ställning hos utövaren.

Grön asketism bör avvisas. Däremot bör man definitivt initiera en demokratisk diskussion om möjligheten att prioritera energisnål konsumtion eller aktiviteter kontra andra som är mera energikrävande men inte nödvändigtvis utgör ett högre bruksvärde. En sådan diskussion kan såväl gälla att påverka individuella konsumtionspreferenser som leda till kollektivt politiskt beslutfattande om vad som är prioriterat.

En viktig vänsterfråga att driva är fördelen med att ta ut ökad levnadsstandard i form av arbetstidsförkortning, speciellt av arbetsdagen. Det torde vara en jämförelsevis energisnål levnadsstandardhöjning. Därtill ger det, som redan Marx påpekade, arbetarklassen mer tid att höja sin bildningsnivå, delta i politiskt beslutsfattande osv. Energieffektivisering bör av samma skäl inte ställas mot arbetseffektivisering, vilket en del gröna rörelser gör (t.ex. vad gäller skatteväxling energi - arbete, och bristande förståelse för fackliga kampfrågor, såsom mot lönedumpning och mot utnyttjande av oorganiserad arbetskraft).

Vänstern måste bevaka att energieffektivisering inte leder till kvalitetssänkningar (minskat bruksvärde), ja, blir ett rent fikonlöv för profitdriven kostnadsjakt.

Nödvändiga besparingar, ändrad livsstil och smarta effektiviseringar i alla ära, men vi kan inte blunda för att en ökad levnadsstandard och ett rikare liv för folkmajoriteten kräver mera energi. Långväga persontransporter kräver exempelvis mycket energi, men vem vill inte kunna resa runt i världen en del? Det är nödvändigt att verka för mycket storskaliga offensiva satsningar på energikällor som inte släpper ut växthusgaser.

Vilka energikällor då? De alternativ som ligger på bordet är i stort sett föl-jande:

Avskiljning och -deponering av koldioxid möjliggör fortsatt förbränning av fossila bränslen utan eller med kraftigt reducerade växthusgasutsläpp. Tekniken torde vara i princip genomförbar och rimligt energieffektiv för storskaliga anläggningar (typ olje- och kolkraftverk), men är inte färdigutvecklad. Med tanke på att kol och olja som fossila och därmed ändliga energikällor ändå bör avvecklas har den karaktären av övergångslösning om andra lösningar fallerar eller försenas.

Kärnkraft släpper inte ut växthusgaser. Flertalet säkerhetsproblem som nej-sidan i folkomröstningen på sin tid pekade ut är fortfarande giltiga. Det visar tydligt händelserna i Forsmark förra året och vid jordbävningen i Japan i juli år. Däremot måste säkerhetsvinsten med en kärnkraftavveckling vägas mot vad en försenad avveckling av fossilbränsleanvändningen kan innebära i offer för ett förändrat klimat. En sådan avvägning pekar på att kärnkraften tills vidare bör vara kvar. Utbyggnad är betydligt dyrare och bör undvikas så länge inga genombrott sker i grundläggande säkerhet för teknologin.8 Politiska skäl talar också för en kompromiss med kärnkraftanhängarna (som har ett betydande folkligt stöd) kring en sådan linje; det finns viktigare saker att fokusera på, såsom att samla maximal politisk styrka kring snabb utbyggnad av alternativa energikällor.

Vattenkraften har i Sverige redan byggts ut till en grad som är rimlig med tanke på de betydande skador den ger på älvekosystemen.

Bioenergi, alltså användning av solenergi från fotosyntes, bör användas men restriktivt. Speciellt i global skala, eftersom den konkurrerar om begränsade mark- och vattenresurser med produktion av livsmedel, virke, och fiberråvara. Med ökande befolkning och levnadsstandard, och inte minst den snabba utvecklingen av Kina, ökar nu snabbt efterfrågan på dessa produkter. Skulle på detta läggas en massiv global satsning på bioenergi för att ersätta olja som bränsle för transporter, skulle det snabbt leda till ett kraftigt överutnyttjande. Fattig stadsbefolkning i tredje världen, och för övrigt konsumenter globalt, skulle drabbas av starkt stigande livsmedelspriser, och småbönder fördrivas för att ge plats för oljepalms- och sockerrörsplantager.9 Pressen på att exploatera återstående regnskogar och taigor skulle öka kraftigt. Den biologiska mångfalden skulle drabbas hårt. Att konvertera växtdelar till flytande bränsle (eller gas) för bilar, vilket är ett måste med nuvarande motorer, men också för kostnadseffektiv långväga transport av bränslet, innebär stora energiförluster.10 Den bioenergi som med acceptabla problem ändå kan produceras - och det relativt glesbefolkade Sverige har en betydande potential därvidlag som redan börjat utnyttjas - gör bäst nytta genom att transporteras så kort väg som möjligt och förbrännas i fast form i fasta anläggningar för el- och fjärrvärmeproduktion.

Sol- och vindkraft (med vågkraft som tänkbart tillägg) kan behandlas ihop. De är båda användningsmogna teknologier med mycket stor utbyggnadspotential, men dyra. Kostnaderna kan dock säkerligen nedbringas om man satsar stort. Det ger underlag för rationell storproduktion av komponenterna (tänk bilindustrin!) med de skalfördelar som detta ger (liksom underlag för vidare forskning och utveckling för effektivisering av teknikerna). I motsats till bioenergi kräver inte solceller vatten och kan därför placeras på platser där de inte konkurrerar med jordbruk, skogsbruk eller områden med rik biologisk mångfald, såsom i ökenområden eller på byggnader och andra konstruktioner. Även vindkraftverk stjäl bara lite yta från fotosyntesbaserad produktion.

6102_05.jpgDet är här de största nedskärningarna måste till...

Det tycks finnas två filosofier för hur dessa två viktiga energislag främst skall byggas ut:

1. Den storindustriella/"teknokratiska", med förankring i etablerade kraftproduktionsbolag och deras expertis, bygger eller planerar för storskaliga vindkraftparker med stora snurror, ofta havsplacerade. Mera på ritbordet finns på motsvarande vis visionen om stora solkraftsparker i ökenområden på sydligare breddgrader (där solen lyser starkast och jämnast över året).

2. Den småskaliga/"gröna", populär bl.a. i Miljöpartiet och Centern, som prioriterar "hushållsnära" elproduktion från solceller placerade på byggnader och gårdsplaner, kompletterat med småskaliga vindsnurror.11

Den småskaliga vägen har den politiska fördelen att gå runt problemet med stora kraftbolag som är ovilliga att satsa fullt ut därför att de investerat fast sig i kol-, kärn- och vattenkraft med mera etablerad teknik. Den kan mobilisera mera av lokalt initiativ. Den kräver ingen nämnvärd utbyggnad av elnätet, och garanterar på en basal nivå en ojämn med dock tillgång på el - även om elnätet skadas av naturkatastrofer, terrorism, vanskötsel, eller krig. Dess stora svaghet är att den vind- respektive solstrålningsberoende produktionen varierar starkt med väder och årstid på en viss plats och i en viss region, och vad gäller årstidvariationer givetvis över ännu mycket större områden. (När det gäller solenergi för uppvärmning är den därtill systematiskt ur fas med behovet som är störst under vintern.) Eftersom uppbyggnad av lokala magasineringssystem är mycket kostnads- och utrymmeskrävande behöver svackor i tillgången därför täckas med tillförsel av el från stabilare källor, såsom fossilbränsle- och kärnkraftsel, samt vattenkraft så långt vattenmagasinen räcker. Detta sätter gränser för den småskaliga vind- och solvägen som alternativ. Inte heller är den ett alternativ för elintensiv industri och andra stora punktkonsumenter, järnvägstrafik och kanske inte heller för elbilar i stor skala. Därtill ska läggas att en ensidig prioritering av att pressa in solpaneler och vindsnurror på varje ledig fläck inte nödvändigtvis innebär den bästa stadsplaneringen vad gäller bruksvärden för dem som ska bo eller jobba där.

Den storskaliga vägen har den basala fördelen att det helt enkelt finns mera yta att tillgå än de trots allt rätt begränsade bebyggda ytorna, i form av havsområden och även landområden med tillräcklig blåst och på bullersäkert avstånd från bebyggelse för vindkraft, och i form av ökenområden för solkraft. I princip skulle hela världens energibehov kunna täckas genom att relativt "små" områden - fast vi talar ändå om storleksordningen hundratals kvadratmil - användes för storskalig sol- och vindkraftproduktion. Denna typ av produktion kräver stora investeringar i själva anläggningarna, men också i utbyggnad av ett sammankopplat långväga kraftnät. Detta gäller generellt för att balansera den väderberoende lokala till regionala ojämnheten i solsken och vind. Det gäller också särskilt för att ta steget fullt ut och så att säga lösa problemet med den mörka årstiden på våra breddgrader genom import av solkraft från Medelhavsområdet, Mellanöstern eller Sahara. Ett sådant storskaligt sammankopplat produktionssystem och distributionsnät, som skulle kräva samarbete på europeisk nivå och därutöver, skulle i långt högre grad kunna göra sig oberoende av fossilbränslen och kärnkraft.

Utan tvivel behövs båda vägarna, men eftersom just nu den storskaliga vägen har få verkliga vänner - den riskerar att marginaliseras mellan kärnkraft och koldioxidlagring i de stora kraftbolagens agendor - borde vänstern speciellt verka för den.

Det finns säkert mycket att diskutera i ovanstående syn på vägvalen för framtida energikällor. En del kan röra skiljaktiga vetenskapliga bedömningar, men stordelen är politiska värderings- och prioriteringsfrågor, t.ex. hur olika slags risk ska vägas mot varandra, värdet av biologisk mångfald, regionalpolitik, stadsplaneringsfrågor, geopolitik.

Detta för oss åter till frågan om styrmedel. Kanske den mest grundläggande kritiken som kan riktas mot EU:s system för handel med utsläppsrättigheter är att det - genom att det inkluderar viktiga delar av kraftproduktionen och aktörerna bakom denna - lägger stora delar av dessa viktiga politiska vägval utanför den politiska arenan. Avgörandet läggs direkt i händerna på ett antal profitdrivna fossilbränslekraftproducenter, som kan tjäna mycket pengar på olika kortsiktiga åtgärder som ger många utsläppsrätter att sälja, hamstra och spekulera med. Eftersom efterfrågan på el och fjärrvärme är väderberoende och därtill (liksom utsläppen i de tungindustrisektorer som ingår i handelssystemet) är beroende på konjunktursvängningar, står dörren vidöppen för olika slags spekulativt kapital (pensionsfonder kanske?) att placera pengar och spekulera i utsläppsrätter.12

Nu kan det ju i och för sig konstateras att under den första handelsperioden 2006-07 har prisnivån på utsläppsrätterna kraschat, eftersom de nationella tilldelningsplanerna, som utformats av respektive regering om än slutgiltigt godkända av EU-kommissionen, i allmänhet gett högre tilldelningar än vad som behövdes. Vintern 2006-2007 var visserligen extremt mild, men å andra sidan har konjunkturen varit mycket stark, varför kraschen denna gång inte kan skyllas på oförutsedda väder- eller ekonomifluktuationer. Tvärtom var övertilldelningen, som var olika stor i olika EU-länder, känd redan i förväg,13 och tycks i en del länder haft karaktären av dolda subventioner till bl.a. fossilkraftverk.14 EU-kommissionen har aviserat en åtstramning av tilldelningen till nästa handelsperiod 2008-12. Så lär det väl också bli i någon mån, men myglet med subventionsliknande generösa tilldelningar till sektorer som är nationella hjärtebarn, lär väl fortsätta. Det är därför bara logiskt att förslag reses på att EU-kommissionen ska styra tilldelningen ned på sektorsnivå i varje land, ja kanske även anläggningsnivå.15 Ineffektivitet, eller ökad nationell suveränitetsförlust och demokratiskt underskott, varsågod och välj! Eftersom nu EU-kommissionen inte är världsberömd för sin immunitet mot industrilobbying och påtryckningar från sina starkare medlemsstater, så blir väl nästa logiska steg att lyfta tilldelningsmakten ännu längre bort från politiken. Till Europeiska Centralbanken, kanske? Det kan inte helt uteslutas att ett sådant närmast ekofascistiskt system, och i förlängningen motsvarande arrangemang på global nivå, skulle kunna vara en framkomlig väg att tvinga ner växthusgasutsläppen. Lyft bortom all demokratisk kontroll skulle de globala eliterna kunna skifta bördan för utsläppsreduktionerna helt och hållet på andra. Förhoppningsvis är detta ett skräckscenario, men själva alarmismen kring klimatfrågan, som dessvärre inte saknar grund i ett allvarligt läge, kan förvisso exploateras för odemokratiska syften.16

Ett annat populärt reformförslag för tilldelningen av utsläppsrättigheterna, är att de ska auktioneras ut. Det är kanske enklare (och ger inkomster till statskassan), och ligger närmare förorenaren betalar-principen, men gör utsläppsrätten än mer till ett privilegium för företag med välfylld kassa eller goda kreditmöjligheter. Det sammanfaller inte nödvändigtvis med att ha långsiktigt bäst idéer för att minska utsläppen, och ökar givetvis möjligheterna för spekulativ hamstring.

6102_06.jpg... inte i Kina och andra utvecklingsländer. Bild: Pow Song Wenhzi.

Vad gäller de flexibla mekanismerna - alltså tillgodoräknande av utsläppsbegränsningsprojekt i fr.a. fattigare länder - lider de av ett grundläggande systemfel: båda parter i transaktionen har intresse av att sopa under mattan om projektet fungerar dåligt, det fattiga landet för att få bistånd och industrilandet/företaget för att fylla sin utsläppsreduktionskvot. Och kontrollproblemen är svåra. Ett är helt enkelt kontroll att åtgärden har genomförts, t.ex. att en planterad skog för kolbindning inte illegalt avverkas efter en kort tid. Ett annat är att pengar inte går till en åtgärd som ändå skulle genomförts, antingen av finansiärer i mottagarlandet, eller av ordinarie biståndsbudget i givarlandet. Ett annat problem, som finns i alla biståndsprojekt men blir större när allt ska ske snabbt och för att fylla kvoter, är att lokalbefolkning körs över, t.ex. att träd- eller biobränsleplanteringar, ibland eventuellt dominerade av utländska intressen, stjäl odlings- eller betesmarken för småbönder med dåligt lagfästa landrättigheter, ett fenomen som döpts till "CO2lonialism". Negativa exempel finns redan från såväl CDM som olika fristående "avlatsbrevssystem" vilka exploaterar folks behov av gott samvete eller företags behov av en "grön" fernissa.17

Det är betecknande för vänsterns förfall i detta land att den inte ens kan ena sig om att kritisera den ineffektiva marknadsliberala lekstuga som utsläppshandel och flexibla mekanismer och frivilliga avlatsbrev utgör. Ta Johan Ehrenberg som skriver:

"Men låt oss ta problemet på allvar. FN:s klimatrapporter talar om utrotning - om inget görs. Det ändrar politiska perspektiv, nu duger inte enkel antikapitalism. Det gäller att överleva trots denna kapitalism. Det går inte att vänta på ett annat system.

Din fiende måste rädda världen! ...

Lönsamheten styr allt borgerligt tänkande. Vinstjakten. Miljardärer kommer inte att ändra beteende av godhet. Det enda som akut kan stoppa klimathotet är om de rika tjänar MER pengar på att göra bra saker. ...

Gilla avlatsbrev. Nej, koldioxiden på jorden minskar inte för att kändisar köper klimatneutralitet åt sina bilar. Men avlatsbrev är bistånd. En överföring från väst till syd. Att rika betalar samvetsskatt borde öka! Använd dubbelmoralen!" (Aftonbladet 2007-06-16)

Socialismen (min vän) tycks vara uppskjuten tills koldioxidhalten stabiliserat sig någon gång tidigast efter mitten av detta sekel. Men att socialismen inte står på dagordningen just nu (som det ytligt ser ut, i vart fall) är ju, vilket förnuftiga socialister förstår, inget skäl att ej ställa dagskrav som motarbetar den mest irrationella och kortsiktiga profitjakten och begränsar utrymmet för det mest bakåtsträvande och spekulativa kapitalet och skapar lite mera utrymme för dem som vill satsa rationellt och långsiktigt på åtgärder som håller mot klimathotet. (Och skulle det visa sig att det var en illusion att tro på att sådana mera rationella grupper inom kapitalet finns eller kan växa fram pressade av klasskamp och insikt om klimathotets allvar, ja, då blir ju rimligtvis parollen socialism eller barbari - av några omdöpt till socialism eller barbeque18 - ett högst förnuftigt dagskrav.)

Rimliga vänsterkrav är att Kyotoproto-kollet avlöses av en regim där indu-striländerna har tuffa åtaganden att minska utsläppen, som de inte kan handla bort. De flexibla mekanismerna bör ersättas av åtaganden om ökat klimatbistånd i mera traditionella former. Det kanske inte är realistiskt till 2012, då nuvarande Kyotoprotokollet löper ut - sådant är svårt att spå om - men kamp för sådana krav kan leda till modifieringar som typ begränsar hur mycket av utsläppsåtagandena som kan handlas bort, och skärper villkor och kontroll, inte minst i form av offentlig insyn, för de flexibla mekanismerna. (Säkert blir de flexibla mekanismerna därvid mindre attraktiva, vilket är utmärkt.) Samt kanske kompletteras med åtaganden om klimatbistånd i konventionella former. Andra tänkbara krav på FN-nivån är internationella forsknings-, utvecklings- och investeringsprogram för alternativa energikällor, energieffektiviseringar och klimatvänlig infrastruktur.

Liknande krav kan drivas på EU-nivå. För utsläppshandeln är ett etappmål att EU:s utsläppshandelssystem inte utvidgas till flera sektorer. Något som Europa bör samarbeta om - vilket de facto innebär genom EU till stora delar - är moderniserad järnvägsinfrastruktur, för att minska fossilbränslekrävande bil- och flygtransporter. Och varför inte söka samarbete med SCO-länderna om ett transasiatiskt snabbtågssystem Ryssland-Centralasien-Ostasien, för att kunna begränsa de ständigt ökande och klimatskadliga personflygtransporterna Europa-Ostasien? Ett samarbete med SCO-länderna skulle vara geopolitisk fördelaktigt för Europa också, för att minska USA:s inflytande.19 Ovan skisserade storskaliga sol/vindkraftssystem skulle också kräva europeiskt (och euroafrikanskt) samarbete, inte minst om kraftledningsnät.

På nationell nivå finns det mycket att göra genom att gå vidare med "traditionella" ekonomiska styrmedel som skatter och bidrag. En liten men dock delseger vore att koldioxidskatten behölls även i de sektorer som omfattas av utsläppshandeln. Fortsatta gröna skatteväxlingar är bra, men bör kombineras med röda sådana, så att inte låginkomsttagare förlorar. Ransonering av personlig koldioxidkonsumtion (ett slags personliga utsläppsrättigheter), vilket föreslagits av George Monbiot och i Sverige drivits bl.a. av Arbetarens Andreas Malm, är dock ett alternativ som tål att diskuteras seriöst, just därför att ransonering är bättre än skatter för låginkomsttagare om det verkligen behöver dras åt ordentligt.

Skatter och bidrag kan, i kombination med juridiska styrmedel typ ändrade byggnormer, bidra till energieffektiviseringar och besparingar och utbyggnad av decentraliserad alternativenergiproduktion. Här kan internalisering av företagens miljökostnader enligt förorenaren betalar-principen fungera acceptabelt.

Den strategiska kärnan i en framgångsrik strategi mot klimathotet måste dock vara stora och offensiva strategiska satsningar i ny storskalig energi- och kommunikationsinfrastruktur. Parollen Bygg om Sverige!, som socialdemokraterna under Persson reste och sedan svek, bör resas på nytt och i utvidgad skala. Dessa satsningar bör ske i statlig regi och inom politikens område och publikt-privat partnerskap bannlysas. Om detta skälls för socialism så bör vi vara stolta över det (även om det vore en grov överdrift att påstå det).

Slutligen kan en framgångsrik strategi inte byggas isolerat från den globala kampen mot imperialismen. Att världens oljetillgångar kontrolleras av nationalistiska och antiimperialistiska krafter, såsom i Venezuela och Equador och Iran, att Putins planer för Gazprom lyckas, liksom att USA:s våta drömmar om kontroll över Iraks, Centralasiens och Sudans olja går om intet, driver oljepriset uppåt och blir på så vis ett viktigt "ekonomiskt styrmedel" i omställningsprocessen. -

Noter

  1. Inger Atterstam i SVD 26/7-07.
  2. Se De stora sprången av Paul Cockshott i Clarté 4/2006.
  3. Se t ex kapitel 2 i George Monbiot, Heat. Penguin 2006.
  4. Alternativt att de miljövänliga producenterna får bidrag, såsom ekologiska odlare får, men då har vi en benet kvar i den föregående strategin.
  5. För en genomgång av andra existerande eller planerade system av detta slag, se Bilaga 3 i Naturvårdsverkets och Energimyndighetens rapport EU:s system för handel med utsläppsrättigheter efter 2012. Rapporten finns att ladda ner från de båda myndigheternas webbplatser.
  6. Referat på Naturvårdsverkets webbplats Dokumentation-fran-seminariet-om-IPCCs-tredje-delrapport-om-klimatet av föredrag på seminarium anordnat av Naturvårdsverket, CTH och Stockholm International Water Institute.
  7. Monbiot, a.a.
  8. Men man bör ha stor respekt för att olika länder gör olika vägval beträffande detta, och gå emot alla försök från Västs sida att hävda vetorätt mot andra staters rätt att skaffa sig kärnkraftsteknologi.
  9. Bland de många som uppmärksammat detta problem kan noteras Fidel Castro, se http://www.monthlyreview.org/castro/0703castro.php och http://www.monthlyreview.org/castro/0704castro.php .
  10. Miljödebattören och -forskaren Per Kågeson argumenterar i boken Vilken framtid har bilen? (SNS förlag, 2007) övertygande för att det för bilismens del är betydligt viktigare att prioritera besparings- och effektiviseringsåtgärder (hastighetsbegränsningar, "ecodriving", lättare bilar, effektivare motorer osv.) för att få ned växthusgasutsläppen, än att att snabbt ersätta olja som viktigaste drivmedel. På sikt övergång till elbilar.
  11. Här en entusiastisk exponent för detta synsätt: "Det finns 75 000 bönder i Sverige. Säg att staten skänker 15 miljarder för att sätta upp ett minivindkraftverk på varje gård. Efter fem-sex år skulle de vindkraftverken producera gratis el i tio år till! På fem år finns det inget som slår olja. Men på femton. Sätt en vindsnurra på varje hus i varje stad (det finns tysta, enkla verk). Även om en stadssnurra ger hälften så mycket el som en vindsnurra på landet, så är det ändå el som på femton år betalar sig för en bostadsrättsförening. Eller ta solen. Det finns 5 miljoner tak i Sverige. Att sätta solceller på alla södertak skulle kosta 100 miljarder. AP-fonderna har 750 miljarder. Solcellerna betalar sig på 25 år. De håller kanske 40-50. Snackar vi pensionssparande är alltså solceller en god långsiktig investering som ger 100 procent i avkastning." (Johan Ehrenberg i Aftonbladet 2007-06-16.)
  12. När de väl tilldelats kan utsläppsrätterna sälja vidare till andra aktörer än de som tillhör de utvalda industrisektorerna, inklusive privatpersoner och organisationer.
  13. Se IVL-rapporten Analysis of national allocation plans för the EU ETS, utgiven i augusti 2004 (Finns för nedladdning på IVL webplats: http://www.ivl.se/rapporter/pdf/B1591.pdf .)
  14. SvD 28 januari 2007 .
  15. Så t ex av Energimyndigheten och Naturvårdsverket i rapporten EU:s system för handel med utsläppsrättigheter efter 2012, som kan laddas ned från de båda myndigheternas webplatser.
  16. För exempel från elitdiskussionerna, se Sverker Sörlins referat från Tällbergmötet 2007 i DN 4/7-07, DN 4/7-07 .
  17. Se vidare Carbon trading. A critical conversation on climate change, privatisation and power. (Development dialogue nr 48 sept 2006), som också innehållen en omfattande principiell kritik av såväl utsläppshandeln som de flexibla mekanismerna. Kan beställas eller laddas ner från Dag Hammarskjöld Foundation; http://www.dhf.uu.se .
  18. Var Jörgen Hassler i Internationalen 8/2-06 först?
  19. När USA kastats ut ur Mellanöstern skulle systemet f ö kunna kompletteras med en tåglänk över Europa, Mellanöstern-Sydasien. - Det finns redan ett projekt Trans-Asian Railway, i FN-regi, men det är inriktat på godstranporter och utvecklas i snigelfart. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Trans-Asian_Railway .