Kinas industrialisering får hjulen att rulla i världsekonomin. Men hur länge kan expansionen fortgå? Efterfrågan håller inte jämna steg med produktionsförmågan, varnar Walden Bello.

Världen investerar för lite", förklarar en framstående ekonom. "Den nuvaran-de situationen har sina rötter i en serie kriser under det senaste decenniet som orsakades av överinvesteringar, till exempel den japanska finansbubblan, kriserna i tillväxtländerna i Asien och Latinamerika och nu senast IT-bubblan. Investeringarna har fallit kraftigt sedan dess, med bara en måttlig upphämtning."

Detta är inte en marxistisk ekonom som beskriver överproduktionskrisen, det är Raghuram Rajan, den nya chefsekonomen på Internationella valutafonden, IMF. Hans analys, nu mer än ett år gammal, håller idag också.

Global överkapacitet har helt enkelt gjort ytterligare investeringar olönsamma, vilket märkbart dämpar den globala ekonomiska tillväxten. I Europa till exempel har BNP-ökningen i genomsnitt varit knappt 1,45 procent de senaste åren. Den globala efterfrågan har inte hållit jämna steg med den globala produktionskapaciteten. Och om länder inte investerar för framtiden kommer tillväxten att fortsätta stagnera och kanske sluta i en global recession.

Kina och USA verkar gå emot trenden. Men snarare än ett hälsotecken kan tillväxten i dessa två ekonomier - och deras alltmer symbiotiska förhållande till varandra - faktiskt vara ett tecken på kris. USA:s centrala roll både i global tillväxt och global kris är välkänd. Vad som är nytt är Kinas avgörande roll. Från att ha betraktats som den största landvinningen i den nuvarande eran av globalisering, framstår Kinas integration i den internationella ekonomin, enligt en utmärkt analys av ekonomen Ho-Fung Hung, alltmer som en grundläggande orsak till den globala kapitalismens överproduktionskris.1

Kinas årliga tillväxt på 8-10 procent har sannolikt varit den viktigaste drivkraften i världsekonomin under det senaste årtiondet. Kinesisk import bidrog till exempel till att Japans deciennelånga stagnation upphörde 2003. För att kunna tillfredsställa Kinas törst på kapital och teknologiintensiva varor ökade Japans export med rekordhöga 44 procent, eller 60 miljarder dollar.

Kina har faktiskt blivit huvuddestinationen för Asiens export. Landet står för 31 procent, medan Japans andel sjunkit från 21 till 10 procent. Kina är nu den främsta drivkraften bakom exporttillväxten i Taiwan och Filippinerna och den största uppköparen av produkter från Japan, Sydkorea, Malaysia och Australien.

Samtidigt har Kina blivit en av de främsta medansvariga för den globala överproduktionskrisen. Även när investeringarna minskade kraftigt i många ekonomier som ett svar på överskottet av produktionskapacitet, särskilt i Japan och andra ostasiatiska ekonomier, fortsatte de att öka med halsbrytande hastighet i Kina.

Investeringarna i Kina var inte bara en följd av nedskärningar på andra håll, även om stängandet av fabriker och avskedandet av arbetskraft var betydande inte bara i Japan och USA utan även i länder i Kinas periferi som till exempel Filippinerna, Thailand och Malaysia. Kina inte bara absorberade industriell kapacitet som eliminerats på andra platser utan förstärkte utöver det sin egen förmåga. Samtidigt var den kinesiska marknadens kapacitet att suga upp den egna industriprodukten begränsad.

En pådrivare i överinvesteringarna var det transnationella kapitalet. Under det sena 1980- och 90-talet såg transnationella företag (TNF) Kina som den sista utposten, en marknad utan gränser som skulle suga upp oändliga mängder investeringar och ge omåttliga vinster tillbaka.

Kinas restriktiva regler för handel och investeringar tvingade emellertid de stora företagen att producera det mesta på plats i stället för attt bara utlokalisera begränsade delar av produktionsprocessen. Analytiker kallade detta en "överdriven internalisering". Genom att spela enligt Kinas regler så kom de stora bolagen att överinvestera i landet och bygga upp en produktionsapparat som producerade mer än Kina eller till och med resten av världen kunde konsumera.

Vid millennieskiftet hade drömmen om att exploatera en gränslös marknad försvunnit. Utländska företag begav sig till Kina inte så mycket för att sälja till miljoner nyrika kinesiska kunder utan snarare för att göra landet till en tillverkningsbas för globala marknader och dra nytta av dess outtömliga förråd av billig arbetskraft. Ett typiskt företag som hamnat i detta dilemma är Philips, den holländska elektroniktillverkaren. Philips har 23 fabriker i Kina och producerar varor värda omkring 5 miljarder dollar, men två tredjedelar av produktionen exporteras till andra länder.

En annan grupp aktörer som drivit fram överkapaciteten är lokala myndigheter som investerat i och byggt upp nyckelindustrier. Även om dessa ansträngningar ofta är "välplanerade och väl utförda på en lokal nivå", blir det slutliga resultatet, som Ho-Fung Hung påpekar, "en anarkisk tävlan mellan olika regioner, vilken utmynnar i ett okoordinerat byggande av överflödig produktionskapacitet och infrastuktur."

Följaktligen har den outnyttjade kapaciteten i sådana nyckelsektorer som stål, bilar, cement, aluminium och byggande ökat kraftigt sedan mitten på 1990-talet. Enligt uppskattningar plågas för närvarande mer än 75 procent av Kinas industrier av överkapacitet, och investeringar i fasta tillgångar i industrier som redan hade ett överskott av investeringar, stod för 30-40 procent av Kinas BNP-tillväxt 2005.

Kinas statliga utvecklings- och reformkommission förutspår att bilindustrin kommer att producera dubbelt så mycket som marknaden kan svälja år 2010. Påverkan på räntabiliteten är redan märkbar, om vi får tro regeringsstatistiken. I slutet av 2005, påpekar Hung, hade den genomsnittliga årliga tillväxten av profitkvoten hos alla de större företagen halverats och de sammanlagda underskotten i alla förlustföretag ökat med 57,6 procent.

Kinas regering kan mildra effekterna av överskottskapaciteten genom att öka folks köpkraft med en politik för omfördelning av inkomster och tillgångar. Att göra så skulle förmodligen innebära en långsammare tillväxt men ge mer stabilitet, både inrikes och globalt. Detta är vad Kinas intellektuella och analytiker inom den så kallade Nya vänstern föreslagit.

Kinas myndigheter tycks dock ha valt att fortsätta den gamla strategin som innebär att man dominerar världsmarknaderna genom att exploatera landets billiga arbetskraft. Omkring 700 miljoner av Kinas 1,3 miljarder människor bor på landsbygden och tjänar i genomsnitt bara omkring 2000 kr per år, enligt en del uppskattningar. Denna reservarmé av fattiga landsbygdsbor möjliggör för industriföretag, både utländska och inhemska, att hålla lönerna nere.

Förutom de potentiellt destabiliserande politiska effekterna av en regressiv inkomstdistribution, så innebär denna låglönestrategi, som Hung påpekar, "att konsumtionstillväxten hålls tillbaka förhållande till den fenomenala ekonomiska expansionen och det stora investeringssprånget". Med andra ord kommer den globala överproduktionskrisen att förvärras då Kina fortsätter att dumpa sin industriella produktion på globala marknader som är begränsade av låg tillväxt.

Kinas produktion och USA:s konsumtion liknar två fångar som försöker skilja sig åt men inte klarar av det eftersom de är fastkedjade i varandra.

Förhållandet antar alltmer formen av en ond cirkel. Å ena sidan har Kinas halsbrytande tillväxt blivit mer och mer beroende av amerikanska konsumenters förmåga att fortsätta sin konsumtion av stora mängder av de varor som Kinas överinvesterade industrier spottar fram. Å andra sidan är den amerikanska statens och de amerikanska hushållens höga konsumtionstakt beroende av att Kina lånar dem en betydande del av de tusen miljarder dollar som landet samlat på sig under ett decennium av växande överskott i handeln med USA.

Detta kedjefångsförhållande är, påpekar Rajan vid Internationella Valutafonden, "ohållbart". Både USA och IMF har klagat över vad de kallar "globala makroekonomiska obalanser" och begärt att Kina skall skriva upp sin valuta för att minska handelsöverskottet med USA.

Men Kina kan inte överge sin på en billig valuta baserade politik. Tillsammans med billig arbetskraft är billig valuta en del av Kinas framgångsrecept för exportorienterad produktion. Och Washington har egentligen inte råd att vara för hårt mot Kina, eftersom man är beroende av den generösa krediten från Beijing för att kunna fortsätta att göda den medelklasskonsumtion som bär upp den egna tillväxten.

IMF skyller det uppkomna läget på "makroekonomiska obalanser". Men det rör sig i själva verket om en överproduktionskris. Tack vara kinesiska fabriker och amerikanska konsumenter kommer krisen sannolikt att förvärras.

Walden Bello är chef för Focus on the Global South och professor i sociologi vid Fillippinernas Universitet. Artikeln är baserad på arbete gjort för Nautilusinstitutets Kinaprojekt. Översättning från engelska: Daniel Cederqvist.

Noter

  1. Ho-Fung Hung, Rise of China and the global overaccumulation crisis, uppsats presenterad på den globala avdelningen av det årliga mötet hos the Society for the Study of Social Problems, 10-12 augusti 2005 i Montreal. En omarbetad version av denna uppsats har aviserats.