En bok om en "tredje vänster", en vänster som slåss för individualismen, slog an i Norge förra året. Rune Beckius har läst den. Empiriskt givande, men vari består det radikala i författarnas individualism?

Det förhåller sig med den borgerliga individualismen på samma sätt som med naturrätten: Naturbegreppet identifierades i upplysningsfilosofin med den borgerliga livsstilen, medan den framväxande individualismen - i linje med konkurrensideologin - intog en oförsonlig attityd mot allt som etiketterades som kollektivt. Men det är i egenskap av social varelse det blir meningsfullt att betrakta människan som individ, inte för att hon i likhet med t.ex. en vippa vildhavre har en individuell uppsättning gener.

I sin bok Tredje venstre - for en radikal individualisme pläderar Magnus E. Marsdal och Bendik Wold (Forlaget Oktober, 2005) för en ny slags individualism från vänster som lösning på det nya it-samhällets och generationsskiftets organisationsproblem. Empiriskt är det en mycket bra bok. Den ger en aktuell och konkret bild av hur individualismens problem gestaltar sig ur ett vänsterperspektiv. Men titeln lovar mer - eller kanske något annat - än vad boken ger. Det är oklart vari det radikala i denna individualism består.

Individualismen skapar uppenbarligen problem, vare sig den utgör orsak eller verkan, och författarna lyckas inte övertyga mig om att den också utgör lösningen på problemen. Boken listar visserligen tio välargumenterade budord för den nya vänstern, men tillför de så mycket nytt? Några typiska budord kan citeras:

"1. Vänstern ska vara individualistisk. Kollektiva lösningar är till för ett ge individen ökad frihet.

2. Vänsterns mål är demokrati. Om vi är emot kapitalismen är det för att den står i vägen för demokratin. /.../

7. Vänstern ska utlösa kollektiv handling och mobilisera många människor. Fokus ska riktas utåt och nedåt, inte uppåt och inåt./.../

9. Vänstern måste ägna sig lika mycket åt det människor lever för, som det de levar av. För många är fritid viktigare än arbetstid.

10. Vänsterns projekt ska vara större valfrihet och mer fritid för folkflertalet. Det goda samhället kommer med livsnjutarsocialismen, också för pietistiska normän."

Uppgiften förefaller alltså i grund och botten ändå vara densamma - att organisera och skapa kontinuitet på grundval av någon sorts ideologiskt enande faktor - samtidigt som de sociala och kommunikativa förutsättningarna radikalt har förändrats.

Visst är det sant, som författarna hävdar, att den nya vänstern inte längre kan organiseras efter de mönster som gällde under uppsvinget på 70-talet. Strukturerna luckras med nödvändighet upp och all slags sekterism och dogmatism utgör en nedåtgående spiral. Men skall man ersätta ett ideologiskt begrepp med ett annat: Är det individualism som saknas för att ena den nya vänstern?

Marsdal och Wolds plädering för en individualism från vänster känns inte särskilt övertygande på det principiella planet. Bokens styrka och substans utgörs av empirin, och den fungerar bra som beskrivning och analys. Tyngdpunkten ligger på det författarna kallar den - nuvarande - borgerliga individualismens treenighet av nyliberalism, postmodernism och underhållningsindustri.

Dessa är i grunden tre relativt autonoma kultursfärer i förhållande till varandra, där den ömsesidiga skepsisen troligtvis är mer framträdande än samstämmigheten. De är ingalunda konspiratoriskt samordnade eller centralt manipulerade. I synnerhet postmodernismen är förrädiskt tveeggad. Men detta utgör samtidigt enligt författarna treenighetens styrka. Friktionen och spänningarna gör de samverkande faktorerna mer svåra att upptäcka och angripa: Nyliberalismen är den teori som styr den förhärskande ekonomiska politiken, postmodernismens radikala "omvärdering av alla fasta värden" kan användas till att skjuta arbetarrörelsens traditionella solidaritetsmoral i sank, och underhållningsindustrins kommersiella sammansmältning med reklamindustrin hjälper oss att finna vår mänskliga identitet som konsumenter.

Dessa tre funktioner - överhetens människosyn, moralisk upplösning av det folkliga motståndet samt systemets ideologiska legitimering - har givetvis alltid varit oumbärliga i alla klassamhällets historiska skepnader. Innan den modernt sekulariserade staten var det kyrkan som fyllde det bestående samhällets behov av ideologisk och moralisk fostran. Men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk och även om kyrkans historiska roll är glasklar så var religionen som sådan ändå en mer svårkontrollerad surdeg. Fram till den sekulariserade franska revolutionen hämtade alla folkliga revolter, stora som små, sina ideologiska vapen ur Bibeln. På samma sätt skulle säkert den postmoderna kritiken kunna radikaliseras och vändas mot nyliberalismens anspråk på att vara "den enda vägens politik". Även om etiketterna således - individualism, postmodernism etc. - är nya uppfyller de i detta sammanhang en gammal och väl etablerad funktion.

Ett centralt begrepp i denna borgerliga individualism är enligt författarna fö-reställningen om människan som homo economicus: "den nyttomaximerande individatomen som befolkar den nyklassiska ekonomins teoretiska modeller." Denna människomodell gör anspråk på värdeneutralitet och vetenskaplighet trots att den uppenbart betraktas som förlegad och ovetenskaplig av både den moderna psykologin och sociologin. Den utsöndrar i själva verket en odör av nödtorftigt överspacklad socialdarwinism som i sin tur avslöjar nyliberalismens manchesterliberala ursprung. Marsdal och Wold spårar begreppet tillbaka till Augustinus tes om människans ofrånkomliga arvssynd som bestod i girighet och makthunger. I grunden bygger Adam Smiths teori om "den osynliga handen" - att människan tjänar det allmänna bäst genom att tjäna sig själv - på exakt samma människosyn. Men det som hos Augustinus följdriktigt betraktades som synd, har hos den borgerliga nationalekonomins fader Adam paradoxalt nog transsubstantierats till dygd via makt- och moralfilosofer som Machiavelli, Hobbes och Pierre Nicole.

Ett senare led i denna uråldriga dispyt som förtjänar att framhållas - för att lämna Marsdal och Wolds framställning - är anarkisten (och geografen) Peter Kropotkins Inbördes hjälp (1902). Innehållet kan ibland förefalla både dilettantiskt och pedantiskt, men det är ändå ideologiskt hans viktigaste bok. I en tid som så helt dominerades av socialdarwinism och kolonial expansion att den "civilisatoriska uppgiftens" smitta spritt sig långt in i vänstern, publicerade han ett verk som visade på det uppenbara som ändå ingen lyckats formulera. Det fanns visserligen välmenande, religiöst och moraliskt grundade, invändningar mot den darwinska teorin om "det naturliga urvalet", som dessutom var populistiskt gångbara, men Kropotkin var i sitt inlägg varken moralistisk eller antidarwinistisk. Genom att i stället påpeka att flockdjurens överlevnadsstrategi också var ett led i "kampen för tillvaron", betydligt mer framgångsrik än det ideologiskt framhävda "allas krig mot alla", sköt han grunden för socialdarwinismen i sank. Därefter har dess "värdeneutrala" vetenskaplighet enbart varit en reaktionär fiktion som förutom sin nyliberala yuppiekostym också framträtt i chaplinmustasch.

Alla mänskliga civilisationer och samhällen bygger på samarbete, d.v.s. någon form av konventionellt eller juridiskt reglerat förhållande mellan individ och kollektiv. I grund och botten rör det samma problemkomplex som Rousseaus idéer om "det sociala kontraktet" eller Hobbes tankar om "suveränens legitimitet".

Förhållandet mellan individ och kollektiv är även i det mest primitiva klassamhälle alltid dialektiskt och inte dualistiskt - de båda sidorna förutsätter varandra. Den borgerliga individualismens dualistiska syn på detta förhållande, som en oförsonlig kamp om den absoluta hegemonin, speglar därför borgerlighetens historiska position i klasskampen. Det ligger i kapitalismens natur att arbetarna är numerärt överlägsna, vilket gör deras organisering till ett omedelbart hot mot vinsten: det som subjektivt utgör förutsättningen för kapitalägarens "självförverkligande" som kapitalist, och objektivt utgör systemets livsnerv. Därur springer den borgerliga individualismens bild av den strävsamma individens oförsonliga kamp mot det onda och bakåtsträvande kollektivet.

Samtidigt visar detta att det borgerliga individbegreppet, som gör ideologiska anspråk på att vara generellt, i verkligheten utgör en poetisk omskrivning för de besuttna. Det borgerliga individualismbegreppet fäster inget avseende vid den absoluta majoritet av "individerna" som måste sätta kampen för existensmedlen före självförverkligandet. De utgör äggen som måste knäckas för att omeletten skall komma till stånd. Den borgerliga individualismen räknar bara den ägande individen, trots att samhällssytemet står och faller med de obesuttnas arbete. Och i den mån dessa som grupp lyckas hävda sin individuella frigörelse förkastas detta som "kollektivism".

De besuttna formulerar den generella normen efter sitt beläte, medan de obesuttna utgör ett störande inslag som man efter bästa förmåga försöker placera utanför den ideologiska ramen. Paroller som "Det finns inget alternativ", "Den enda vägens politik" och spekulationerna om "Historiens slut" visar sig vara ideologiska besvärjelser för att vända bort uppmärksamheten från den klassmässiga ramen och tabubelägga varje form av kritisk genomlysning. Men detta innebär ju också ett indirekt erkännande av att en verkligt demokratisk frigörelse av individen inte ryms inom ramen för vare sig den borgerliga individualismen eller det borgerliga samhällssystemet.