I kärleksförhållandet mellan vuxna borde väl den sanna individen träda fram. Karin Hedbrant gav sig ut på dejtingsajter för att möta människor som talade om vem de verkligen var. Här rapporterar hon från surfandet bland normopater. Individualitetens villkor är hårt beskurna på partnermarknaden.

Internetsajterna för kontaktannonser erbjuder en strålande möjlighet för marknadsföringen av ett JAG. Med textutrymme för en mindre avhandling, fotoexponering och programmerade matchningssystem bjuds ett veritabelt smörgåsbord för den som söker sig nytt sällskap i livet.

Så fenomenet måste undersökas. Jag knappade in min intresse/varugrupp "man mellan 40 och 55 år" och satte mig förväntansfullt till. Väl medveten om att mitt sökområde handlade om den där omtalade manliga medelålders vita västerländske "normen" som våra samhällen i mångt och mycket är specialkonstruerade för. Hur väljer denna norm att inledningsvis profilera sig om man nu tänker sig att vi befinner oss i individualismens era? Med vilka färgsprakande fjädrar kan han tänkas smycka sig? Vi låter ridån gå upp för honom (fanfar):

"…jaha då ska man skriva nåt om sig själv också det är ju inte så lätt, vem är jag då? En alldeles vanlig snäll och trevlig pojkman med båda fötterna på jorden. Glad för det mesta, har humor. Jobbar för mycket. Har barnen varannan vecka dom betyder allt för mig. Positiv med glimten i ögat. En hel del träning blir det och jag gillar de flesta sporter. Andra säger jag ser bra ut men det får stå för dom. Tar gärna en golfrunda (tyvärr högt handicap) eller en sväng med hojen. Längtar efter en romantisk middag med dig. Ett gott vin är ju aldrig fel. Hoppas att du svarar snart."

På scenen står således en utsatt människa som ska utbjuda sig på en av livets mest obarmhärtiga marknader. Ovanstående fingerade annonstext är nämligen för mig en adekvat sammanfattning av det helhetsintryck som är omöjligt att värja sig från efter flitigt annonsläsande. Ofta är stavning och meningsbyggnad på en betydligt lägre nivå i genomsnitt. Men skälet till exemplifieringen är inte att raljera över den lågutbildade mannens ovana att uttrycka sig i skrift. Utbildningsnivå och därmed social tillhörighet brukar framgå av de förkryssbara kriterierna i varje annons. Oavsett denna nivå och formuleringar med större finess (vilket är ovanligt även för välutbildade män som förstår vad man signalerar om man stavar fel) är innehållet i kanske nio fall av tio i princip just detta. Och oundvikligen frågar man sig - varför väljer genomsnittsmannen denna strategi? För någon slags avvägning får man utgå från att det handlar om.

Avsaknaden av varje verkligt personlig aspekt är slående. Snarare än uttryck för individualitet skulle jag kalla det här för en ganska utpräglad kollektiv "svenneidentitet" - en bild av något som textförfattaren föreställer sig som garanterat ickebortstötande. I psykologisk litteratur talar man ibland om "normopater" - ett träffande begrepp. Att sticka ut är att göra sig sårbar och de som gör det får bereda sig på att urvalet intresserade i så fall minskar drastiskt. I vår tid gäller kvantitet i snart alla sammanhang: flest träffar, flest tv-tittare, flest annonsörer osv. I denna anda, trots det generösa utrymmet på sajten berättar dessa annonser knappast mer än de gängse mysiga hemmakvällarna och skogspromenaderna i den traditionella radannonsen. Det schablonartade intrycket kommer därför egentligen inte så långt efter jargongen på krogen (som han ju är så trött på). Däremot har det dykt upp en språklig nyordning för att uppnå ett mer talspråksliknande tilltal. Inuti meningarna finns här och där insprängda citattecken med ord som "ler", "skratt" osv. Det är troligen ämnat att ge en mer närvarande aura åt framställningen... Men i stället för förhöjt personligt tilltal blir resultatet just "egentligen hänger jag bara här i baren en stund".

Jag förstår den läsare som invänder att något annat än detta kan man inte förvänta sig, vem är så dum så man visar upp något personligt för vem som helst? Men min utgångspunkt för att göra den här lilla studien är att jag tror att det är meningsfullt att "närläsa" den här sortens utsagor - trots förutsägbarheten - som sociologiska berättelser. Andra skäl att stanna upp inför dem är betydligt personligare: jag (och för all del mina väninnor) fick lätt ångest av det massiva intrycket från dessa normopater och vi undrade förtvivlat varför mannen målar sig så grå ... Ett tredje skäl: troskyldigt men uppriktigt valde jag att utforma min egen annons icke-konformt men fann att jag därmed nog missuppfattat spelet. Så jag greps ömsom av både leda och fascination när jag klev in i denna värld av tomhet och utsatthet. Jag lät därför analytikern vinna över behovet av att kittlas av en kärleksaffär på nätet.

Nätdejtingen passar antagligen särskilt konsumtionsnormopaten. Sortimentet scannas av bland tusentals varor, man sitter i timmar framför datorn och fantiserar om denna utbudslycka som tycks ändlös. Den som orkar dejta mest och envetnast vinner antagligen då man på det sättet förr eller senare hittar någon med den berömda kemin. Spelets regler förutsätter också att båda parterna har högt uppskruvade romantiska förväntningar. Man möts och bockar av. Sorry. Nästa dejt.

Intressegemenskaper mellan könen är ett omdiskuterat kriterium. Men uppradandet av sportgrenar löper som en röd tråd i annonserna. Sajtens konstruktion styr delvis detta: i det färdiga formuläret för intresseområden upptas hälften av spaltutrymmet av olika sportgrenar (åtminstone på den sajt jag särskilt tittat på). Här fyller vår manlige norm i sina kryss mangrant. Men även i den egna fria texten radar man gärna upp sina förteckningar.

Vid sidan om idrotten och träningen är det regel att referera till föräldraskapet på halvtid - ett markant tidsfenomen. Att man som pappa är mycket mån om sina barn och att förklara att de alltid har högsta prioritet verkar ingen försumma. Om innehållet i denna samvaro berörs handlar det alltid om idrottsaktiviteter. Barnen framstår som det absolut centrala intresset i livet (som ju går att kombinera med sporten). Det tycks vara väsentligt att framhålla att man älskar dom…

Kramgo" betyder klar övervikt i dessa

sammanhang, och det är förstås nå-

got att skämmas för. Därför redovisas ofta en tidsplan för viktminskning i samma andetag, så det framgår att man trots detta inte tillhör de som är förlorade. I beskrivningen av utseendet hänvisas gärna till andra. Men det bilagda fotot känns sällan noga utvalt, snarast tog man det som fanns till hands (motsatta intrycket får man på kvinnosidan). Men fotot med hojen eller vid rodret är aldrig fel. Gärna solbrillorna på. Tryggt och spännande.

Sättet att ta upp barnens existens respektive bekymret för vikten är nog delvis en mätare på att man uppfattat att kvinnor vill ha män som är ansvariga pappor och inte låter ölmagen växa framför sportnytt. Tiderna har blivit mer krävande, kanske lite jämställdare.

Livet efter jobbet framstår som en ständig fysisk aktivitet på gymmet, i Skärgården på båten eller gärna i Alperna. Jobb är i allmänhet bara "ett jobb" som saknar samband med livet i övrigt, och det jobbas jämt. Bara Kvinnan i mitt liv kan ändra på detta jagande. Stranden är givetvis också en högoddsare. En kvinna som annonserar att hon är den glada flickan som gillar sol och bad lär få svar av alla kategorier män enligt en oauktoriserad undersökning jag hört talas om. Okomplicerad verkar vara en eftersträvansvärd egenskap. Fast jag har noterat att det är relativt vanligt att dessa män längre ner i sin annons efterlyser en kvinna som gärna får vara lite halvgalen och småvild!! Kanske är det där det kompensatoriska omedvetna sticker fram sin lilla nos?

Att fotot som kan bifogas har avgöran de betydelse för en persons framgång i detta medium är ju en självklarhet som jag i detta sammanhang inte går in närmare på. En annons utan bild lär få tio gånger färre träffar. Inom parentes vill jag dock nämna att jag gjorde en egen liten test och försåg en närmast identisk text med två olika foton vid olika tidpunkter. Den ena fick omedelbart svar av en mängd olika kategorier av män, de flesta utan någon som helst anknytning till den redovisade intresseinriktningen. Annonsen med det tydligen något mindre fördelaktiga fotot (vilket faktiskt inte var uppenbart för mig själv) fick inga svar alls!

Vår tid sägs vara den mest individfokuserade som hittills existerat i människans historia. Åtminstone i en västerländsk mening där individen anses suverän över såväl familj, klasstillhörighet, religion eller stat. Den närs av den ultimata idén att människan i grunden inte tillhör någon eller något utan i princip enbart är hänvisad till sin egen omdömesförmåga och sina egna beslut. Därutöver finns ej heller någon högre ordning att räkna med - endast det individuella rationella medvetandet utgör vår vägledning. Det vill säga hon står i princip fullständigt fri. Tanken är väl spridd som ideologi och teori - motsvaras av såväl klassisk liberalism (ekonomisk frihet) som existentialism (moralisk frihet) och innefattas kanske i idén om världsmedborgarskapet - men inskränks naturligtvis dramatiskt av framför allt praktiska ekonomiska och politiska omständigheter. Inskränkningar som Marx beskrev ingående då han hävdade att människan i grunden verkligen besatt denna frihet såvida hon lyckades befria sig från sin sociala fjättring. Till dess råder alienation.

De västerländska samhällena är i dag organiserade enligt en långt driven marknadsliberal princip och ideologiskt möjligen av en något mer idealistiskt modifierad idé om individuell suveränitet och kvinnans frigörelse (här finns en skevhet i systemet som bl.a. illustreras av problematiken kring Mänskliga rättighetsperspektiv). Som en konsekvens av detta tillstånd sker en allt längre driven atomisering av våra sociala liv. Vi tenderar att lösas upp i enpersons- respektive enföräldershushåll. Hälften av Stockholms befolkning består av ekonomiska enheter med endast en person. Och utvecklingen lär luta dramatiskt mot en allt större andel. Den individuella handlingsfriheten kan väl därför antas vara större än den någonsin varit under historien. Men också utsattheten och ensamlevandet kräver att en individ förfogar över jagstyrka för att inte beroendebehovet ständigt ska skava. Därtill kommer upplösningen av kollektiva identiteter, klass- och arbetsplatsbaserade gemenskaper. Och den saken är i alla fall inget man ordar om i kontaktannonsen. I stället kan man nog säga att kärleken förväntas ersätta alla dessa förlorade sammanhang och bli Meningen med livet. Föreställningen om Ett lyckat liv är ju trots utvecklingstendensen sammankopplad med familjebildning som behållare för social, ekonomisk och emotionell trygghet och avancemang. Att aldrig hitta någon är alltjämt socialt stigmatiserande.

Men varför frigör inte vårt individ/konkurrensinriktade samhälle människor och får dem att frimodigt måla med en djärvare palett? Varför uppmuntrar inte det marknadsliberala systemet människor till att stå emot mängden? Valfrihetens fana vajar ju så stolt över oss.

Det räcker ganska långt att studera skikten i övre medelklassen och överklassen där klassmarkörerna är mer konforma än någonsin i lägre skikt. Monotonin i paraden av golfbagar och segelbåtar kan ju bli bedövande. Att ha mycket pengar verkar bara innebära att man får ett allt förutsägbarare livsinnehåll. Ännu större båt bara, ännu fler skidresor till Alperna. Jag dejtade en konsult som tjänade 80 000 i månaden (vilket han tyckte var en ganska medioker lön) som berättade att i hans kretsar talar folk bara om senaste matchen eller är inbegripna med att byta ut sommarstället i skärgården mot ett på Rivieran. Då ökar dessutom chanserna till att byta upp sig till en snyggare fru.

Att vara positiv och trevlig tycks vara det marknadsliberala systemets mantra. För att inte tala om nödvändigheten av att vara snäll (har jag aldrig sett i en annons hos kvinnor av någon anledning…) och ha humor (en egenskap som borde vara rätt problematisk att yttra om sig själv). Är attityden allt och innehållet intet? I jobbannonser - där likheten med kontaktannonserna är slående - talas det mer om attityd än yrkeskunskaper. Framför allt ska man passa in i laget (medan lönen är individuell). I den värld jag bäst känner till, skolans, har det definitivt gått åt det hållet. Det finns inte en lärarannons i dag som inte betonar "lagandan" före ämnespatos, man söker för övrigt ofta bara "lärare", inte ämneslärare. Till och med direkta varningar att den som inte tänker anpassa sig inte har på vår arbetsplats att göra! Detta är Normen för allt som är konkurrensutsatt. Det individcentrerade konkurrenssystemet frågar i själva verket inte efter någon individualitet alls. Ju lojalare attityd, desto större framgång i alla yttre bemärkelser som ekonomi och social acceptans. En obstinat och kritisk person med egna idéer om hur relationer byggs kommer ingenstans i dag. Han blir snabbt utstämplad. Därmed tror jag att yrkestillhörighet som en kollektiv identitet spelar alltmer underordnad roll för våra tankar om vilka vi "är". Den konforme normopaten som inom sig när en liten karriärdjävul premieras på de flesta arbetsplatser. Så ock i dejtingvärlden.

Resultatet tycks likna fenomenet med tv- och radiokanalerna. Ju större utbud och öppen konkurrens, desto mera utslätat blir resultatet. Det ytliga sociala babblet är det som återstår. En social kompetens som det perfekta smörjmedlet i systemet.

Det individualistiska samhället betecknar i första hand ett samhälle som håller på att upplösa sina kollektiva identiteter i arbetsgemenskaper och släktsammanhållningar. Vi vet att så sker, och när det gäller den senare kategorin är det nog oåterkalleligt. Därför tror jag att individerna idag tvingas till att hitta en djupare jagstyrka som inte vilar på familjetillhörighet. Det är i allmänhet en rätt krävande process om man inte besitter den från livets början. Risken att gå genom livet med ett ständigt gnag om otillfredsställelse är större. Vi blir små vardagsmartyrer eftersom vi hela tiden då omedvetet identifierar oss med Normen - oftast en omedveten kollektiv storhet. Konvention och marknadsliberalt samhälle bestämmer dess innehåll.

Utan förankring i en social moralkodex som försvinner i takt med att kollektiva gemenskaper blir allt otydligare blir vi alltmer alienerade. Hos barnen och i skolan kan man kanske se det tydligast. Nannyakuterna på TV - och för all del de otaliga hundskoleprogrammen - är symptom på att föräldrarollen och den tidigare mer naturliga (hävdvunna) auktoriteten hos vuxna människor är under ifrågasättande och genererar oro i flocken och får föräldraskap och skolledningar att hamna i ett vakuum.

En människa som vågar utmana både sina individuella och de samhälleliga/kollektiva myterna - de må vara marknadsliberala eller kommandosocialistiska - kommer kanske inte att känna sig särskilt bekväm. Hon kommer att få det svårt på arbetsmarknaden - och får det antagligen också på partnerområdet. Men kanske vinns något helt annat.

Mannen i individualismens/marknadsliberalismens era klär sig inte i någon färggrann dräkt. Den officiella ljusgrå kostymen eller fritidssportjackan och baseballkepsen är den hopplöst ostimulerande syn jag tvingas leva med. Vi får anta att hans strategi är funktionell och relativt framgångsrik i den terräng han jagar i. Men mig får han aldrig.