Försvaret av de sociala trygghetssystemen ingår i en lång kamp för allmänningar - kollektiva nyttigheter - mot marknadens intrång. Samma grundläggande fråga reses av indiska bonderörelser och i motståndet mot Internationella valutafonden i Latinamerika, skriver Jan Wiklund, aktiv i Alternativ Stad och Gemensam Välfärd Stockholm. Han vill se en rörelse som inte stannar vid kamp mot nedskärningar och privatiseringar.

Nittonhundratalets stora politiska pro-jekt kan beskrivas som att försöka bringa den skenande marknaden under kontroll.1 Att genomföra den allomfattande utopiska marknaden var artonhundratalets projekt, men det vållade en sådan mänsklig katastrof att en mycket bred allians, från arbetarrörelse till militaristiska godsägare, enades om att samhälleliga kriterier måste överordnas marknadens vinststrävan. Givetvis rådde det ingen enighet om vilka dessa samhälleliga kriterier skulle vara, och konflikterna var många mellan olika skyddsprojekt. Emellertid nåddes under första hälften av 1900-talet någon sorts samförstånd som kodifierades i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 och i överenskommelsen om den ekonomiska politiken västmakterna emellan i Bretton Woods 1944.

Samförståndet innebar att stater fick rätt att skydda samhället från marknaden genom att behandla vissa intressen som allmänningar där marknadsprinciperna sattes ur spel.

Vad som borde betraktas som allmänningar hade det förts hårda strider om åtminstone sedan början av 1700-talet. Länge var kärnan i den folkliga politiken att ifrågasätta marknadspriser på mat; detta var kärnan i franska revolutionen, det var den utlösande faktorn för den ryska revolutionen och det är ännu idag en viktig fråga i dagens s.k. IMF-uppror. Efter 1830-talets koleraepidemier tillkom folkhälsan som ett tema där även det marknadsvänliga industriborgerskapet satte en gräns för marknaden. Den framväxande arbetarrörelsen kompletterade folkhälsan med säkerhet mot olycksfall och arbetslöshet, och krävde att rätten till en bostad skulle gå före fastighetsägares rätt till vinst. Jordbrukskrisen på 1870-talet satte återigen matfrågan i fokus, då både bönder och godsägare krävde att matproduktionsförmågan måste bevaras långsiktigt och inte offras för tillfälliga marknadsvinster.

Det segrande samförståndets linje var att skydda människor, natur och i viss mån kultur genom att upprätta allmänningar - men dessa allmänningar var ganska speciella.

Den traditionella allmänningen består ju av något som det berörda kollektivet har gemensamt och som styrs genom regler som hela kollektivet upprätthåller, för att skydda allmänningen från styckning eller missbruk. Så fungerar såväl en byallmänning i form av en betesmark som en kulturell allmänning som ett språk eller en sagoskatt - eller för den delen den vetenskapliga forskningen. Sådana allmänningar fungerar som gåvoekonomier, dvs. de bygger på att var och en ger sitt frivilliga bidrag till det gemensamma och får sin uppskattning i samhället utifrån bidragets betydelse i helheten.2

Emellertid hade den utopiska världsomfattande marknadens genomslag visat att detta slag av skydd var otillräckligt. Nittonhundratalets skyddsprojekt bestod därför av stora statliga organisationer som med hjälp av lagstiftning och offentliga budgetar administrerade riksomfattande allmänningar. Sådana var nittonhundratalets skolor, sjukvård och pensioner. Denna typ av allmänningar fungerar som ett tribut- eller omfördelningssystem, dvs. de bygger på att ett maktcentrum driver in bidrag från alla och delar ut det igen enligt vissa kriterier. Och detta rymde givetvis problem.

Ett problem var att de stora tributfinansierade statliga organisationerna med tiden blev ganska hierarkiska och tenderade att föda en ny överklass som inte alls var intresserad av att upprätthålla något skydd mot marknaderna. Ofta var det chefer inom de statliga hierarkierna som agerade torpeder när systemen började monteras ner i slutet av nittonhundratalet. Mest dramatiskt gick det till i Ryssland då den härskande nomenklaturan i rädsla för en hotande demokratisering förvandlade de statliga verksamheterna till sina egna privata aktiebolag,3 men även i Sverige var det statliga hierarker som Kjell-Olof Feldt och Ulf Dahlsten som gick i bräschen för privatiseringen.

Ett annat problem är att statens roll i det globala marknadssystemet är att värna sina "egna" kapitalisters framgångsrika konkurrens på världsmarknaden för att få skatteintäkter att expandera sin egen verksamhet med och skapa ett politiskt stöd för regimen. Det blir därför svårt att särskilt helhjärtat värna om människor, natur och kultur. I stället tenderar värnet om detta att skrivas in i globala marknadskonkurrensstrategier och förlora sin egentliga innebörd.

Det senare började människor erfara på olika vis även i de rika industriländerna redan under sextio- och sjuttiotalen.

Det mest påtagliga var miljökrisen. Denna kan sägas vara orsakad dels av att Bretton Woods-systemets ledande princip om massproduktion för masskonsumtion drar in allt mer av ekosfären i den ekonomiska cirkulationen, dels av att den globala konkurrensen inte tillåter produktionens makthavare att ta hänsyn till s.k. externa effekter. Men många av miljökrisens grövsta yttringar kan också sägas ha orsakats av offentliga ingrepp för att värna människor, natur och kultur, eller offentliga ingrepp för att värna samhället som helhet. Bilismen har alltid varit en statssubventionerad politik för att förlika export- och konsumentintressen, gifter som DDT och freon hade spritts i en industrialiserad hälsovårds intresse, konstgödsel och insektsgifter har varit inslag i tillväxtfrämjande metoder att värna livsmedelstryggheten.

Men nästan lika omvälvande var den sociala bostadspolitikens fiasko. Dess syfte var att garantera att ett ökat behov av bostäder i växande storstäder skulle resultera i ökat utbud och inte bara i ökande priser på en monopolistisk markmarknad. Men den sociala bostadspolitiken användes också för att krossa kulturellt starka arbetarstadsdelar; det nya sociala bostadsbyggeriet förlades alltid som splittrade enklaver ytterst i storstädernas periferier, som "townships" långt från maktens knutpunkter och långt från överklassens åsyn.4 De nya områdena kom därför att i hög grad sakna stadsallmänningar i form av kommunikationer, mötesplatser och andra bruksvärden. De tidigare arbetarstadsdelarna förvandlades i stället till tillhåll för kontor för de växande förvaltningarna och till övremedelklassbostäder genom s.k. gentrifiering.

Till försvar mot dessa nya hot mot allmänningarna organiserades miljö- och stadsrörelser, som på många vis var dominerande på den rika världens folkrörelsescen under sjutti- och åttitalen. Teoretiker talade om "nya sociala rörelser". Så värst nya var de förstås inte; folkrörelser har alltid försvarat allmänningar.5 Dock dröjde det länge innan begreppet allmänningar blev mer allmänt brukat.

Pionjären i denna nya diskurs var de indiska bonderörelserna, och särskilt de s.k. trädkramarna i mitten av åttitalet. De var bönder på sluttningarna upp mot Himalaya som alltid hade betraktat skogarna som sina byallmänningar men fått dessa exproprierade av den brittiska kolonialmakten. Under det självständiga Indiens tid hade skogarna styrts av staten i den nationella utvecklingspolitikens namn, alltmer genom att arrenderas ut till kalavverkande skogsbolag. Deras praktik ledde till översvämningar och erosion varför bönderna organiserade en rörelse till skogens försvar som så småningom blev landsomfattande, i syfte att återföra skogen till bönderna som byallmänningar. Slagordet i kampen om Indiens skogsvårdslag i slutet av åttitalet var "allmänningar för husbehov - eller privategendom för plundring".

Traditionen fördes vidare av Sydindiens bönder i kampen mot patentering av utsäde i början av nittitalet. När KRSS, Karnatakas Bondeförbund, brände spannmålsjätten Cargills kontor och förstörde Monsantos försöksodlingar var det under slagordet "kunskap ska vara fri". Det var denna organisation som mer än någon annan globaliserade kampen mot patent på liv.

I Europa var det en stadsrörelse som tematiserade begreppet allmänningar. Det var det brittiska motorvägsmotståndet på nittitalet som fann att det inte gick att argumentera med miljörörelsens traditionella begrepp när motorvägsprojekten började härja Londons och Glasgows fattigstadsdelar. Biltrafiken släppte inte ut mer avgaser om den gick på motorvägar; däremot inkräktade motorvägarna på stadsbornas livsrum. Medelklassens bilpendlande och konsumtionssamhällets transportexcesser idkade rovdrift på allmänningen, ansåg motorvägsmotståndarna och arrangerade "reclaim the streets"-aktioner och förvandlade motorvägarna till festplatser för fattigstadsdelarnas ungdomar.

Att allmänningarna började tematise-ras på åttitalet var ingen slump. För det var just då Bretton Woods-kompromissen började falla sönder och världens makthavare vände tillbaka till artonhundratalets utopiska marknadsfundamentalism, som ett sätt att rädda sina krympande vinster. Det s.k. Washingtonsamförståndet innebar att allt som under nittonhundratalet bedrivits som allmänningar, användarorganiserade eller statsstyrda, skulle föras till marknaden. Det var framför allt två metoder som användes.

De statsstyrda allmänningarna krymptes och lades ut på marknaden. Inom de offentliga förvaltningarna introducerades praktiken "New Public Management": offentliga verksamheter fick order att uppträda som om de vore företag och i första hand värna sin egen budget; helst borde de också förlänas ut till privata företag. Sociallönesystem som pensioner, hälsovård och socialförsäkringar skars ner. Trilskande stater fick se sin internationella kredit strypt och sin förvaltning övertagen av IMFs fogdar.

De användarorganiserade allmänningarna inhägnades. Med hjälp av skärpt patent- och copyrightlagstiftning blev det möjligt att göra om delar av naturen och kulturarvet till privat egendom. Traditionella allmänningar som forskningen, växtarter och sagor6 ockuperades av privata företag som jagade bort allmänheten med skadeståndskrav och hemligstämplar.

De första som revolterade mot de nedskurna sociallönerna var fattigstadsdelarnas invånare i sydländerna som återupplivade brödupprorets praktik. När IMFs torpeder tvingat staterna till nedskärningar har i regel s.k. IMF-uppror brutit ut, det första i Lima redan 1976. IMF-uppror har varit vanligast i Latinamerika där också det mest imponerande ägde rum, i Argentina i december 2001, men också i Afrika och Västasien har IMF-uppror varit vanliga. IMF-upproren har oftast varit oorganiserade, spontana och utan större effekt, men vissa försök till långsiktig organisering har ändå gjorts. Västasiens och Nordafrikas protester organiserades tidigt av islamistiska rörelser som kanaliserade in dem i dels uppbygge av självorganiserade allmänningar som ersättning för de av IMF raserade, dels kulturell nationalism som med tiden tenderade att koopteras av gulfstaternas härskare.7 Latinamerikas protester har organiserats betydligt effektivare av indianrörelser med mer bestående fokus på politik och på rättvisa.

Industriländernas försvar av sociallönerna har betydligt mer tvekande organiserats av fackföreningar, ibland med stöd av andra organisationer även om detta har varit svårt att arrangera på grund av eftersläpande rutinisering från framgångsåren. Mest effektiv och allsidig folkrörelseorganisering tycks man hittills ha fått till stånd i Frankrike där den politiska strejken mot nedskurna pensioner och privatiserad sjukvård vände hela den politiska debatten i december 1995.8 Även i Norge har fackföreningarna varit framgångsrika i att samla en allians "For Velferdsstaten" som åtminstone tillfälligt tycks ha fått stopp för de statsorganiserade allmänningarnas sönderfall.9

Motståndet mot patent- och copyrightangreppen har hittills kommit från två håll. Dels från syds bonderörelser, ibland med stöd av syd-regeringar och miljörörelser, som har vänt sig mot patent på matråvaror. Dels från forskare, datorprogrammerare och datoranvändare som har bekämpat copyright på digitalt skapat material. Hittills har såvitt jag vet dessa två motstånd inte samverkat, trots att de handlar om samma sak. Och det är endast sällan som försvar av självadministrerade allmänningar har gjort gemensam sak med försvar av statsstyrda - kanske för att det finns konflikter mellan dem.

Ändå är försvaret av allmänningar ett av de två huvudtemana för den globala rättviserörelsen, eller globaliseringsmotståndet som en del föredrar att säga. Det andra är förstås syds intressekamp mot nord.

Folkrörelser har alltid försvarat allmän-ningar, och strävat efter att komplette-ra marknader med allmänningar som styrs av ömsesidighets- eller omfördelningsprinciper.

Allmänningar utestänger inte de fattiga på det sätt privategendom/marknad gör. Visserligen kan makt hopas till ett fåtal även inom en gåvoekonomi eller en tributekonomi, men maktackumulationen skyddas här inte med juridisk äganderätt som den gör inom marknadsekonomin. Sjukvård och skola är områden där detta argument är särskilt relevant.

Allmänningar fungerar i vissa situationer effektivare än en marknad. Det gäller t.ex. i situationer av naturligt monopol som t.ex. infrastrukturer av olika slag, och det gäller i många gåvoekonomier. Järnvägar och telenät byggdes upp som allmänningar av effektivitetsskäl, inte av rättviseskäl, och datorerna hade aldrig utvecklats så snabbt om kommunikationen mellan deras utvecklare hade begränsats av patent.

I vissa andra fall kan marknadsekonomins stora fördel - dess lättvindiga växling av olika värden mot varandra - vara skadlig. Det är inte önskvärt att exempelvis naturens eller en grupp människors överlevnad ska kunna växlas till tillverkning av någon modebetonad lyxprodukt för överklassen, och det är lämpligt att här ersätta marknaden med en allmänning där växling är förbjuden.

I vissa fall kan allmänningar vara emanciperande. Den gemensamma skötseln av en allmänning kan ge en politisk kompetens och självförtroende åt en grupp människor som om de vore enbart konsumenter skulle vara maktlösa.10

Slutligen är människan som art en social och sällskaplig varelse; att gemensamt sköta något som drivs av ömsesidiga gåvor gör att vi mår bra medan en totalt marknadiserad värld gör oss sjuka.11

Det är ännu mer angeläget att försvara allmänningarna idag när de angrips så samordnat av den härskande klassen. Men hur ska ett sådant försvar bli effektivt?

Ett par idéer:

Jag tror att det är omöjligt att effektivt "försvara välfärdsstaten" på det lite okritiska sätt som For Velferdsstaten gör i Norge och Gemensam Välfärd försöker göra i Sverige. Ett försvar måste kombineras med en revolution inom välfärdsstatsmekanismerna för att ta ifrån ekonomer och jurister den makt som New Public Management har givit dem och förlägga makten till ett samspel mellan de direkta tjänsteproducenterna och allmänheten. Annars finns inget värt att försvara. Jag tror att detta bara kan göras effektivt av fackföreningar som utmanar hierarkierna och dessas rätt att "leda och fördela arbetet". SEKO 119:s utmaning av både Connex och SL, i samspel med allmänhetens organisationer, är på det sättet en modell för hur fack skulle behöva agera i alla offentliga verksamheter.

Jag tror också att vi måste satsa mycket mer på att stärka gåvoekonomierna på de användarorganiserade allmänningarna. Välfärdsstatens anhängare har under hela nittonhundratalet tenderat att se ner på användarorganiserade allmänningar, kanske för att dessa har varit så ojämlikt fördelade. Men i praktiken kan självförvaltade allmänningar vara en mäktig resurs i kampen om de universella, förutsatt givetvis att de deltar i denna kamp. Självförvaltade ockuperade hus har varit stödjepunkter i stads-, miljö- och fredsrörelser under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, och självförvaltade byar i Karnataka och Chiapas har varit föregångare för den globala rättviserörelsen. Självförvaltade fildelningsrörelser kan vara ett lika mäktigt stöd i kampen mot medvetandebolagens maktsträvanden, liksom självförvaltade upproriska kollektiv inom de offentliga välfärdsinstitutionerna kan vara det i kampen för välfärdsinstitutionernas demokratisering.

Slutligen tror jag också att vi måste bli mycket mer medvetna om vad miljö, kultur och välfärdsinstitutioner har gemensamt och att de måste försvaras som något gemensamt. Överklassernas stycknings- och inhägnadsrörelse hotar våra liv på många olika plan och det lönar sig lika lite att försvara något enstaka av dem på bekostnad av andra som att täppa till ett av hålen i ett såll. Vi välkomnar därför alla allmänningsförsvarande folkrörelser att bidra till att stärka och mångsidiggöra folkrörelsenätverket Gemensam Välfärd, gemensamvalfard.se .

Noter

  1. Detta är temat för Karl Polanyi: Den stora omvandlingen, Arkiv 1989. Polanyi fäster sig särskilt vid hur misären faktiskt ökar trots ökande inkomster, eftersom de ökande inkomsterna bara delvis kan kompensera för förlorade allmänningar.
  2. Jacques Godbout: The world of the gift, McGill-Queens University Press 1998.
  3. David Kotz & Fred Weir: Revolution from above - the demise of the Soviet system, Routledge 1997. Det mest extrema exempel de nämner var hur de tre ledande kommunistpamparna i staden Perm gjorde om hela stan till ett privat aktiebolag med sig själva som ägare.
  4. Sten O Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, Symposion 1993, har visat hur detta gick till i Sverige.
  5. Den som förhoppningsvis en gång för alla gjorde slut på talet om nya sociala rörelser var Craig Calhoun i artikeln "New social movements in the early nineteenth century", i tidskriften Social Science History 17, 1993.
  6. Eva Hemmungs Wirtén berättar i boken No trespassing, University of Toronto Press 2004, om hur Disneys advokater trakasserar folk som använder uttrycken Den lilla sjöjungfrun och Snövit och kräver dem på royalties.
  7. Olivier Roy: The failure of political Islam, Tauris 1994. Roy menar att islamisternas fokus på kultur har fått dem att fastna i en moralistisk diskurs där den tidigare omsorgen om rättvisan försvinner.
  8. Se t.ex. Marcos Ancelovici: Organizing against globalization, web.mit.edu/polisci/students/mancelovici/Ancelovici.pdf . Utan denna organisering skulle det ha varit omöjligt att besegra förslaget till EU-konstitution på en anti-nyliberal grundval.
  9. velferdsstaten.no . Det var trycket från denna fackliga kampanj som svängde Arbeiderpartiet 180 grader, och förmådde dem att vinna valet 2005 eftersom folk nu uppfattade dem som ett seriöst alternativ.
  10. Detta var exempelvis Marx skäl att lovorda kooperationen, som i och för sig inte är en allmänning men väl en gemensam sfär där marknadsrelationerna mellan deltagarna är upphävda. Se t.ex. Inauguraladressen till Första Internationalen, folkrorelser.nu .
  11. En huvudpoäng i Olivier de Marcellus artikel Allmänningar, gemenskaper och rörelser: innanför, utanför och mot kapitalet, folkrorelser.nu . Artikeln refererar till Christophe Dejours: Souffrance en France: la banalisation de linjustice sociale, Seuil 1998, som visar hur den ökande småsjukligheten i hela världen hänger samman med den nyliberala marknadiseringen av tillvaron.