Är Hollywood på väg åt vänster? Filmer som Jarhead, Vengeance och Syriana kunde tolkas så. Men skilj på liberal kritik och vänsterkritik, skriver Hans Isaksson som försöker finna mönstret i Hollywoods krigsfilmer, från Vietnam till Falluja.

I en berömd kortfilm, Brev från Sibirien, demonstrerar dokumentärfilmaren Chris Marker i sin "metafilm" hur lätt en åskådare kan manipuleras av filmmakaren.

Michael Moore låter i sin spelfilmskomedi från 1995, Canadian Bacon, USA:s president på lösa grunder förklara Kanada krig. Barry Levinsons president i Wag the Dog (1997) förklarar krig mot Albanien på samma sätt. I dokumentären Fahrenheit 9/11 (2004) skildrar Moore dokumentärt hur USA:s regering startar ett verkligt krig mot Irak. De skäl man angav var inte mindre fiktiva än i de båda spelfilmerna. I alla tre filmer är det samtidens onödighet och maktens lögner som med humorns hjälp gestaltas.

Det må vara att Moore föredrar dokumentärer. Att hans förkärlek är besvarad vittnar hans tidigare succéer om: Roger and Me och Bowling for Columbine. Ändå har naturligtvis Chris Marker rätt. Det är filmens budskap som räknas, oavsett om handlingen är fiktiv eller inte. Men filmindustrin saluför framför allt fiktioner. Därför håller vi oss här till fiktion, spelfilm. För att minska ned ämnet till hälften (till en halv i stället för en miljon filmer) skall vi här endast tala om Hollywood, och då om film som handlar om krig.

Stanley Kubrick gjorde Ärans väg (Paths of Glory efter romanen av Humphrey Cobb) 1957. Det var tolv år efter andra världskriget, fyra efter Koreakriget och avrättningen av makarna Rosenberg. Det var minst ett år efter det att den "stillsamme amerikanen" tagit över i Vietnam. Krigshjälten Eisenhower var president. Joe McCarthy dog samma år, och två år tidigare hade Elia Kazan i Storstadshamn försökt förklara varför han valt att ange sina kollegor i Hollywood för honom.

Någon har med utgångspunkt från denna film försökt definiera skillnaden mellan en (i amerikansk bemärkelse) liberal och en "leftist", dvs. vänsterfilm - eller annan text.

I Ärans väg, som utspelas i franska armén under första världskriget, kan inte det dödströtta manskapet i en skyttegrav företa en av tusentals totalt meningslösa stormningar, som många dagar redan hade kostat frontsoldaterna 10-30 000 liv.

Översten beordrar eld mot de egna soldaterna för att få mera action, vilket filmens hjälte, kompanichefen Dax (Kirk Douglas) vägrar. Dax beordras i stället att arkebusera tre valfria (obs! inte "frivilliga") män ur sitt manskap för att rättfärdiga de order som högre befäl gett. Så sker. I slutet lyssnar manskapet storgråtande till Der treue Husar som man tvingat en tillfångatagen tyska att sjunga. Kriget går vidare.

Att detta var en vänsterfilm och inte en liberal film framgår av att:

1) Dax håller inte ett övertygande tal inför en krigsrätt, som inte straffar hans överordnade. På så sätt visas att maktens tilltag inte var något undantag, utan regel. Dax begär inte företräde hos presidenten, som inte benådar alla.

2) I eftertexten står inget om att sakerna i armén numera skulle gå annorlunda till i Frankrike, eller i USA.

3) Slutscenen antyder, i varje fall för de flesta, att soldaterna på ömse sidor av fronten självklart i stället borde skjuta dem som beordrar dem att slå ihjäl varandra.

Givet de historiska omständigheterna är detta så nära en vänsterståndpunkt som man torde komma i Hollywood. Men allt är relativt - hade en motsvarande film gjorts i Stalingrad 1943 eller Hanoi 1970 hade de ansvariga för filmen bort spärras in. Vilket bara visar att höger och vänster i politiken, liksom i terrängen, är relativa begrepp som man skall vara försiktig att yttra sig om; man ska vara säker på varifrån man kommer och vart man är på väg. Men i stort sett kommer filmens budskap stå sig så länge det finns imperialistiska krig.

Låt oss ta en liberal film:

MASH visades på bio 1970. Robert Altman, känd för förhållandevis liberala värderingar, regisserade. Denna militärkomedi utspelades vid 4077th Mobile Army Surgical Hospital i Sydkorea vid under kriget 1950-53. Detta krig var dels en eftersläckning efter USA coh Japans Stillahavskrig, men framför allt handlande det om USA:s hegemoni i området, och i synnerhet var det en länk i USA:s pågående inringning av den nya Folkrepubliken Kina. Till följd av kriget dog 33 600 amerikaner, 16 000 s.k. FN-allierade, 415 000 sydkoreaner, 520000 nordkoreaner och 900 000 kineser. Hälften av Koreas industri förstördes och en tredjedel av alla bostadshus. MASH har sedan 1972 gått som sitcom gång på gång över stora delar av världens TV-nät.

Att göra en komedi på detta tema kan för den trångsynte tyckas mindre smakligt, inte minst för kineser och koreaner, som ännu sjuton år efter kriget kan ha haft svårt att se krigets komiska sida. Men allting beror på vinklingen - Roberto Beningni lyckades ju till och komma undan med en svart komedi från ett förintelseläger i filmen med det bestickande namnet Livet är underbart (La vita é bella, 1997).

Och det hänger inte bara på temat - MASH kom då opionen på hemmaplan, buren av en vänstervåg, just skulle till att tippa över till förmån för Vietnam. Det var två år efter Tet-offensiven, som för många blev skriften på väggen. Under filmningen spreds rapporten om massakern i Song My, som ägt rum våren 1968.

I dag kan vi lätt slås av frånvaron av direkt kritik mot USA:s Korea- (läs:Vietnam) krig: att USA 1 000 mil hemifrån, liksom decenniet förut, höll på att massakrera människor, som aldrig gjort dem något ont, sätts aldrig explicit i fråga. Inte heller av den breda USA-opinionen så länge man hade framgång. Därvid följde man en regel som för USA-medborgare sedan Monroedoktrinens dagar 1823 blivit så självklar att man inte märker den.

Vi reagerar mot att filmens amerikanska fältlasarett genom vårdpersonalen framstod som en humanitär utpost, där man utan åtskillnad hjälpte sjuka och sårade, samtidigt som USA bedrev gaskrig, och övervägde sätta in atombomben mot kineser och koreaner några mil bort.

Då reagerade inte ens vi, som redan var starkt kritiska mot USA-imperialisterna, på detta sätt. Filmens komiska grodperspektiv innebar redan en indirekt kritik av en armé och en stat, som i de flesta andra USA-filmer - tidigare och senare - genom sina krigshandlingar per definition ansågs främja mänsklighetens väl.

Alla tänkande personer i filmen ville mest hem.

USA:s Vietnamkrig framstod genom MASH som absurt, som i Joseph Hellers romaner eller nästan som hos Soldaten Svejk. Varken USA:s överfall på Vietnam eller Österrikes krig mot Ryssland var dock ur imperialismens synpunkt absurda. Att säga rent ut vad de styrande slogs om hade dock stämplats som kommunism eller högförräderi - eller vad som i kulturkretsar är värre, som "plakatpolitik".

I flertalet långt färskare Hollywoodfilmer ur mittfåran framstår däremot Vietnam- och Koreaveteranerna fortfarande som hjältar. Blott i fotnoter till en del komedier från 90-talet ter sig deras påstådda hjältegloria, och därmed arméns och patriotismen som - komisk: till exemel i de jingoismiska rollerna hos Christopher Walken i Pulp Fiction, eller John Goodman i The Big Lebowski. Den måttligt begåvade Forrest Gump (Tom Hanks) blir visserligen krigshjälte, men genom att springa allra fortast undan den vietnamesiska armens framryckning. Att säga detta på 90-talet kostade inget.

Kan Vietnamkriget kanske lära oss något om hur ett kolonialkrig under sin utveckling i olika faser, med viss fördröjning, följs av en förändrad tendens i angriparnationens filmer? Den första film om Vietnamkriget som vann en viss spridning utanför USA var De gröna baskrarna (The Green Berets) från 1968; den framställer USA:s krig mot Vietnam som en heroisk och humanitär kampanj mot den hotande och grymma kommunismen. Den hade svensk premiär med underbart usel tajmning 1971. Vulgärpropagandan blomstrade således inför kriget i Sydostasien och innan nederlagen började komma. I bland annat de tidiga Bondfilmerna (1962 och framåt) skildrades kommunismens lömska karaktär, i synnerhet de asiatiska kommunisternas.

Redan mot slutet av sextiotalet började kritiken mot kriget i Vietnam så stilla göra sig hörd även i Hollywood. MASH får i någon mån anses vara ett hovsamt exempel. Ett annat är Sam Peckinpahs Det vilda gänget från 1969. Denna undergångswestern, där ett gäng synnerligen råbarkade amerikaner gick in i Mexico och utövade sitt blodiga hantverk, samarbetade med diktatorer och militära rådgivare, var kanske den första breda film som kritiskt, om än högst allegoriskt, behandlar USA:s Vietnamkrig. Man får tyvärr befara att Peckinpahs liberala budskap för den stora publiken förblev fördolt bland allt krut- och blodstänk.

Men framför allt var det först ett bra tag efter USA:s förödmjukande nederlag i Vietnam som de mera betydande filmiska uppgörelserna med kriget kom: till exempel Coppolas Apocalypse Now (1979), Kubricks Full Metal Jacket (1987),  Casualties of War - Uppgörelsen av Brian De Palma (1989). Det kom också filmer med en mer eller mindre uttalad vänsterliberal kritik av kriget, där framför allt de skadliga verkningarna för det amerikanska folket framhävs: Plutonen (1986), Född  den 4 juli (1989) av Oliver Stone samt Hemkomsten (Hal Ashby, 1978). Eller i något sällsynt fall även filmer som försöker se kriget ur vietnamesernas synvinkel (Himmel och jord, 1993 av samme Stone).  Ofta användes kriget i dessa filmer som exempel och miljö. De handlar också om något annat, t.ex. människans ångest och ondskepotential eller krigets nedbrytande verkan på erövrarnas folk i allmänhet, betydligt mindre på de angripna folken.

Filmer som söker bearbeta det trauma det innebar för USA:s patriotiska höger att förlora ett avgörande slag var dels konstnärliga, som  Michael Ciminos The Deer Hunter 1979, med uppenbart syfte att återupprätta den nationella självkänslan. Dels mindre konstnärliga än öppet revanschistiska, som de tre Rambofilmerna (1982-88), som gestaltar ett slags dolkstötslegend: de liberala politikerna som förlorade kriget, inte militären och soldaterna.

Till samma kategori hör reaktionära krigsfilmer från kampen mot den nya fienden som Black Hawk Down (Ridley Scott, 2002), som skildrade USA:s påtvingade snöpliga reträtt från Somalia; den filmades med full medverkan av US Army. Den ansågs uppenbarligen av USA:s president som så värdefull att Somalia kunde föras upp på listan av terroristnationer.

I Rules of Engagement (William Friedkin, 2000) offras en hederlig USA-officer, som följde regeln, inte undantaget, för att skydda sin jemenitiska ambassad. Han öppnade alltså eld mot obeväpnade arabiska demonstranter i tron att de var beväpnade. Han försvarades inför krigsrätt av en annan krigsveteran. På samma sätt, som en filmisk krigsförberedelse, bör väl ett antal antikinesiska filmer betraktas, som framför allt handlar om Tibet (Sju år i Tibet, Kun-Dun etc.)

Det ligger en viss ironi i att man, samtidigt som man söker förgäves efter öppet entusiastiska skildringar av USA:s aktuella fälttåg i dag, kan se ett nytt slags liberal dolkstötslegend bland Hollywoods alster. Liknande USA- kritik, som väsentligen är en uppmuntran, möter man hos delar av den europeiska intellektuella s.k. vänstern: USA försummar sin roll som världens samvete och gendarm och borde kunna göra mycket mera. Framför allt var det typiskt under Balkankrigen, där USA:s, EU:s och NATO:s avgörande insatser för att underblåsa Jugoslaviens fragmentisering försvann totalt bland ropen på s.k. humanitära militära interventioner. Vi möter denna påtagliga frånvaro i flertalet västerländska filmer med motiv från Balkankrigen (med undantag för den kulturellt svartlistade bosnienserben Emir Kusturicas, förstås). John Moores Behind Enemy Lines från 2001 är ett typiskt fall, där hederliga USA-officerare hindras i sitt humanitära värv av europeiska NATO-allierade och politiker. Även i analyser från Irakkriget var denna opinion så vanlig här hemma att det tidvis, vid sidan av den gängse bombhögern, utvecklades en bombvänster. Den trettioåriga kampanjen mot islam och arabländerna vid slutet av 1900-talet påminner om den tidigare mot den asiatiska "kommunismen" före Vietnamkriget. Vi mötte den i filmer (och böcker) som Inte utan min dotter och otaliga filmer om muslimsk terrorism. Fallet Bosnien har om inte annat visat, att av treenigheten politik-pengar-religion så tjänar den sistnämnda för imperialismen mera att skrämma efterblivna västerlänningar än som krigsorsak.

Samma liberala aktivism går igen i Hotel Rwanda (Terry George, 2004) som behandlar massakrerna i Rwanda 1994. FN:s fredsbevarande överste Oliver formulerar domen: "Västmakterna är inte intresserade av Afrika". Avslöjandena efter folkmordet 1994 visade hur framför allt USA och Frankrike var långt ifrån passiva, utan sökte utvinna fördelar genom att ömsevis stöda Huturegeringen eller tutsierna. I grund och botten innebär filmer som dessa en illa dold uppmaning till (det redan hyperaktiva) USA et consortes att mera aktivt intervenera i främmande länder.

En typisk liberal actionkomedi hör delvis till samma kategori, Tre kungar (David O. Russell, 1999). Här utvecklar en desillusionerad grupp av USA-soldater i första Gulfkriget, som märkt att USA:s krigsmotiv mest handlade om pengar och olja, idén att man kanske skulle passa på att sno sig lite guld för egen del också. Men man ändrar sig och börjar i stället hjälpa en hårt ansatt motståndgrupp, som uppmuntrats av invasionen, men som nu övergetts av USA och försöker slåss mot irakiska armén på egen hand. Den ska alltså göra vad USA bort göra, vilket definitivt skulle ha gått utöver FN:s mandat, som ännu under första kriget på papperet hade en viss betydelse. Det är belysande för skiljelinjen mellan en liberal film och en vänsterfilm om Irak att om Tre kungar i stället hade utspelats under det andra Irakkriget (2003-) och riktat sig mot den nuvarande marionettregimen - så hade den knappast gjorts.

Den andra Gulfkriget torde ha gett våra liberaler ett utmärkt facit över vad som hände när USA tog dem på orden 20 mars 2003, nu utan FN-sanktion. Detta andra krig, som ännu pågår, har ännu inte gett upphov till någon större Hollywoodfilm.  Filmen Jarhead (Sam Mendes, 2005) har haft premiär under det aktuella Irakkriget, men utspelas även den under det första.

Det ensidiga kriget 1991 mot Irak, som i stort sett sköttes från luften, var över på en dryg månad och krävde blott 150 USA-soldaters liv, varav en hel del genom "friendly fire". Att det rörde sig om ett första slag i den nyblivna ensamma supermaktens, USA:s, kampanj att efter Sovjetunionen fall återkolonisera världen var det svårt att inse via gängse medier. Det får man inte heller genom denna film, även om någon en passant nämner oljeprofiter som krigsmotiv.

Jarhead är US Marines ironiska självkarakteristik, och betyder bl.a. ’tom i bollen’. Så här vittnar således författaren Tony Swofford i sin självbiografi, om sin och kollegernas mentalitet den gången de deltog i Desert Storm:

"Jag är en slusk med begränsade vyer.  Jag bryr mig inte om Den nya världsordningen. Jag bryr mig inte om att man våldför sig på mänskliga rättigheter i Kuwait City. Amnesty International kan ta sig i röven. Våldta hela bunten, slå ihjäl dem allihop och sälj deras barn till prostitution. Jag skiter i Fanan, Gud, Vårt Land och Kåren. Jag skiter totalt i oljan, i profiterna och i antal fat olja per dag och i jobben i USA."

Jarhead har presenterats som något av en antikrigsfilm. Och det må vara att biografin och filmen realistiskt beskriver en nihilistisk mentalitet, som man möter hos soldaterna efter ett tag som deltagare eller veteraner i och efter imperialistiska krig. Men filmen innehåller inget ställningstagande mot vare sig Gulfkriget I eller II, vilket räcker för USA:s president. På samma sätt räckte det för Frankrikes president att Camus, Swoffords andliga föredöme, tog avstånd från Algeriets självständighetsrörelse.

Något överraskande har Steven Spielberg i fjol nedkommit med en film om Palestinakriget (som av någon anledning i media kallas fredprocessen). Efter en rad mer eller patriotiska filmer som hyllar, eller i varje önskar sig, en humanitär amerikansk världspolitik (Menige Ryan t.ex.), eller där han i Schindlers list i ett slag hyllar såväl kapitalismen i Tyskland som sionismen, har han nu gjort en film som ifrågasätter Israels politik. Vilket är mycket då det gäller Hollywood.

Spielbergs film bygger på romanen Vengeance av George Jonas. Vi får följa ett irreguljärt kommando, under ledning av Mossadmannen Avner, som med obegränsade resurser skickats ut i spåren efter Svarta septembers attack mot den israeliska OS-byn i München.

Elva palestinier utpekades av Mossad som ansvariga. De var spridda över Europa och Medelhavsområdet, och skulle mördas på Israels order. Så skedde med ett undantag. Tvivel spreds i gruppen om missionens ändamålsenlighet, i något fall om dess moraliska berättigande och till och med om den israeliska politikens.

Men, precis som för MASH, är det inte bara den moderata kritiken mot Israel (och därmed dess huvudsponsor, USA) som gör att man får se denna film som ett betydande framsteg och tecken i tiden - ty Spielberg är inte en isolerad individ, han är en institution.

Den senaste, och på många sätt den mest

ambitiösa, politiska spelfilmen i Holly-

woods utbud hittills under detta årtusende är nog Syriana i regi av Stephen Gaghan från hösten 2005. Regissören skrev manus till Steven Soederbergs, Traffic om droghandeln mellan Columbia och USA, efter en (bättre) engelsk förlaga, TV-serien Traffick. Han har nu på snarlikt sätt gestaltat hela kedjan av oljetrafiken. Den pensionerade, frispråkige f.d. CIA-agenten Robert Baer har skrivit förlagan.

Filmen spänner över det mesta: från den friställde importerade pakistanske arbetaren vid en fiktiv golfstat, som hotas av utvisning och blir självmordsbombare, till finansrådgivaren från Schweiz, styrelseledamöterna i det fiktiva amerikanska oljebolaget och emirens rivaliserande söner. Och USA styr och ställer via CIA (i denna film) på distans, genom ett och annat politiskt mord och en och annat satellitstyrd raket. CIA:s frontsoldater skildras som Smiley och hans cyniska kollegor under det kalla krigets slutskede från 70-80-tal i Le Carres romaner.

På tal om den sistnämnde förtjänar slutligen att nämnas filmversionen av hans senaste roman. Den engelsk-tyska The Constant Gardener, 2005 (regi Fernando Meirelles som bl.a. gjorde Cidade de Deus). Denna brittisk-tyska produkt har trots allt kvar en hel del av Le Carrés ursinniga angrepp på internationell läkemedelsbusiness - som helt korrekt jämförs med vapenhandeln - och den brittiska imperialismen.

Precis som för denna tidskrift dröjer det av produktionstekniska skäl ett bra tag innan världspolitiska händelser avsätter litterära resultat, i synnerhet då det gäller kvalitetsfilm. Gulfkriget från 1990-91 och framåt har först på senare år börjat resultera i USA-filmer, och ännu inte i några A-filmer. Erfarenheterna från Vietnamkriget tycks vara att de propagandalögner som duger för USA:s folk att gå ut i ett planerat krig, numera har ett så kort bäst-före-datum att de som regel inte håller att göra någon trovärdig riktig film av, som fullt kan rättfärdiga det pågående, eller nyss avslutade, senaste kriget. Därav dominansen för liberala krigsfilmer från USA, i den mån det handlar om samtida, icke-fiktiva krig.

För den löpande indoktrineringen och för att förbereda folket på nästa hot kan man ännu ett tag luta sig mot ett stabilt arv av Hollywoodmyter (se Normandie, Pearl Habour m.fl.) om hur det hotande USA en gång av ideella skäl räddade, inte bara sig självt, utan jämväl såväl Europa som Stilla Havet för "demokratin".

Den mest självklara förklaringen till den påtagliga bristen på filmer som öppet gör propaganda för USA:s aktuella krig finner man dock genom att titta på den aktuella listan över vilka filmer som har tagit hem pengar. (Numera behövs väl i sammanhanget ingen översättning?)

Det är alltså filmer som med mycket få undantag är gjorda av USA-bolag för folk som ännu inte bara saknar rösträtt, utan vars manliga publik ännu saknar gylf på byxorna. Och så fortsätter det i stort sett till nummer 250 på listan med första undantag för Spielbergrullen Saving Private Ryan som nr 46 och med stor tvekan för nästa nummer, 55, Pearl Harbour (Michael Bay 2001) som är så usel, att det bör ifrågasättas om den bör kallas propagandafilm, och i så fall för vem?

Bushadministrationen står självfallet inte högt bland massan av kulturarbetare i USA - och vice versa, trots att Vita Huset av tradition varit så intim med Hollywoodliberalismen att man till och med accepterade att Wag the Dog delvis spelades in där.

Michael Moore talade inte bara för sig själv i det ovan citerade Hollywoodtalet. Det ligger i den liberala USA-kritikens natur att den gärna må ge hur många exempel som helst på kapitalismens och imperialismens övergrepp men ändå lyckas ge sken att det rör sig om just exempel, om upprörande undantag, aldrig om en regel - och detta är till slut vad som skiljer den från vänsterns kritik. Till och med för radikalen Moore tycks Bushregimen ha varit ett sådant upprörande undantag att döma av hans stöd åt John Kerry i senaste valet.

Men man kan aldrig vara säker. Hollywood sägs ladda om till 2007 med en produktion av The Battle of Fallujah med Harrison Ford, i stället för John Wayne, som hjälte och Bing West, en f.d. marinsoldat, senare säkerhetsrådgivare som manusförfattare.