Det som börjar med Haiti och Kosovo fortsätter med Irak och Iran. Sådan är logiken i den humanitära interventionen - ett vackert namn för att stärka geopolitiska intressen. Walden Bello, ledande tredje världen-expert, varnar för den liberala imperialismen.

Krigsmolnen hopar sig över Iran. Då är det hög tid att diskutera frågan om stormaktsinterventioner i suveräna stater av "humanitära skäl".

En enkel definition av en "humanitär intervention" är att det är militära åtgärder som vidtas för att hindra eller få slut på kränkningar av mänskliga rättigheter och som riktas mot en suverän regering och genomförs utan dess medgivande. Huvudskälet för USA:s invasion av Irak var att Irak påstods ha massförstörelsevapen, men ett annat viktigt skäl var kravet på regimförändring av humanitära skäl. När det stod klart att Irak inte hade några massförstörelsevapen, rättfärdigade Bushadministrationen i efterhand sitt ingripande med humanitära skäl: att störta en repressiv diktatur och införa demokrati. Den farsliknande rättegången i Bagdad mot Saddam Hussein för brott mot mänskliga rättigheter är ett led i ansträngningarna att rättfärdiga invasionen i efterhand.

Fallet Irak visar farorna med de humanitära skälen. De kan mycket lätt användas till att rättfärdiga kränkningar av den nationella suveräniteten för att gynna utländska krafters intressen. Visst utsattes det irakiska folket under Saddam Hussein för ett systematiskt förtryck där många avrättades eller fängslades. Men de flesta av oss, åtminstone på södra halvklotet, ryggar tillbaka inför Washingtons användning av den humanitära logiken i angreppet på Irak. De flesta av oss menar att även om vi fördömer varje lands brott mot mänskliga rättigheter, så utgör systematiska kränkningar av dessa rättigheter inte en grund för att kränka ett lands nationella suveränitet genom angrepp eller destabilisering. Att göra sig av med en förtryckarregim eller en diktator är varje medborgares ansvar. Låt mig i det sammanhanget understryka att den antifascistiska rörelsen på Filippinerna under Ferdinand Marcos diktatur inte ens under de mörkaste åren skulle ha kommit på tanken att be USA göra jobbet.

För en del människor på norra havklotet, som bor i stater som behärskar världen, kan begreppet nationell självständighet tyckas befängt. Men för oss på södra halvklotet är försvaret av denna princip en fråga om liv eller död. Den är ett nödvändigt villkor för att kunna förverkliga den kollektiva drömmen om en nationalstat i en värld där det att tillhöra en oberoende nationalstat är ett absolut grundläggande villkor för säker tillgång till mänskliga rättigheter, politiska rättigheter och ekonomiska rättigheter. Utan en suverän stat som ramverk är våra möjligheter att uppnå och åtnjuta dessa rättigheter mycket bräckliga.

Så länge som nationalstaten förblir den överordnade politiska sammanslutningen för människor, så länge vi lever i det system som grundlades med westfaliska freden 1648 - och låt mig understryka att vi inte lever i en postwestfalisk värld - måste vi hårdnackat försvara det nationella oberoendet. Och ovillkorligt, för imperialismens natur är sådan att ger man efter i ett fall används det som en förevändning för andra framtida fall.

Överdriver vi? Nej. Iraks tragedi beror på den amerikanska högerns strävan att föra USA utom räckhåll för varje tänkbar medtävlare eller koalition av medtävlare. Vägen till Irak jämnades av de liberala demokraternas handlande, just dessa Clintonanhängare som ständigt kritiserar Bushregeringen för att ha kastat in USA i ett krig utan slut.

Med andra ord hade vägen till Irak varit svårare att anträda utan de humanitära interventionerna i Jugoslavien på 1990-talet. Som en konservativ skribent så träffande uttryckte det: när George W. Bush invaderade Irak, så förde han Bush seniors "doktrin om det demokratiska engagemanget" och Clintonadministrationens "demokratiska utvidgning" bara ett steg vidare. Det kan kanske kallas "demokratisk omvandling".

Ingripandet i Kosovo har, liksom när ame-rikanska truppers satte Jean-Bertrand Aristide vid makten på Haiti 1994, kallats för en klassisk humanitär intervention. Men i stället för att försöka tävla med det militära ingripandet i Kosovo bör vi inse att vi inte har råd att upprepa det. Låt oss undersöka varför.

Först och främst bidrog interventionen till att undergräva FN:s trovärdighet, då USA, som insåg att säkerhetsrådet inte skulle godkänna den, använde Nato som täckmantel för kriget. Nato var i sin tur ett fikonlöv för ett krig som till 95 procent fördes av amerikanska styrkor.

För det andra ansåg utan tvivel en del av förespråkarna att ingripandet hade en humanitär grund, men operationen slutade med att flytta fram Washingtons geopolitiska positioner. Det kvardröjande resultatet av luftkriget i Kosovo har inte bidragit till stabilitet och säkerhet för Balkanländerna utan till Natos expansion. Det förrvånar inte, eftersom det till syvende och sist var syftet med luftkriget.

Slobodan Milosevics åtgärder i både den tidigare Bosnienkrisen och i Kosovo ifrågasatte, enligt Andrew Bacevich, "Natos, och i dess förlängning USA:s, krav på ledarskapet i Europa." Om USA inte fått bukt med Milosevic, hade inte Nato kunnat expandera. För Clintonadministrationen var syftet med expansionen att fylla ut det säkerhetspolitiska tomrummet i Östeuropa och institutionalisera USA:s ledarskap i Europa efter Sovjets sammanbrott. I Washingtons ögon skulle en utvidgning av Nato vara ett ramverk för att fånga upp olika inhemska övergångar, som var på gång, i Öst- och Centraleuropa.

Utsikten till medlemskap i Nato var i sig ett incitament för dessa länder att genomföra inhemska reformer. En integrering i militäralliansen var redan utstakad i syfte att låsa fast dessa institutionella reformer. Ett medlemskap skulle medföra ett vitt spektrum av organisatoriska anpassningar som t.ex. standardisering av militära procedurer, steg mot att kunna medverka i Natostyrkorna och gemensam planering och träning. Genom att ta in nya medlemmar i de olika institutionerna och låta dem delta i olika operationer skulle Nato minska deras förmåga att gå tillbaka till gamla mönster, och därmed förstärktes liberaliseringen av de olika övergångsregeringarna. Som en talesman för Nato anmärkte: "Vi för in dem i Natokulturen, både politiskt och militärt så att de börjar tänka som vi och - med tiden - kommer att handla som vi".

En huvudaspekt av Natos expansion var att säkerställa de västeuropeiska staternas fortsatta militära beroende av USA. De europeiska regeringarnas misslyckades med att fullfölja USA-oberoende initiativ på Balkan. Det utnyttjades snabbt av Washington för att via Natos luftkrig mot Serbien bevisa att europeisk säkerhet inte finns utan amerikanska garantier.

För det tredje utlöste luftkriget vad det skenbart ville göra slut på: kränkningarna ökade av mänskliga rättigheter och av olika internationella avtal. Bombningarna provocerade serberna i Kosovo till att begå fler mord och att förflytta kosovoalbaner. Och bombningarna "skadade allvarligt" det serbiska folket genom att rikta sig mot elförsörjning, broar och vattenförsörjning. Det är åtgärder som bryter mot artikel 14 i 1977 års tilläggsprotokoll till Genvekonventionen från 1949, som förbjuder attacker mot "mål som är oundgängliga för civilbefolkningens överlevnad".

Slutligen kom Kosovo att bli ett starkt prejudikat för framtida kränkningar av principen om staters nationella suveränitet. Det arroganta sätt på vilket Clintonadministrationen åsidosatte den nationella självständigheten genom att hänvisa till "överordnade" humanitära skäl, blev ett vapen i den moraliska och legala arsenal som folk i ett annat läger skulle utnyttja, nämligen republikanerna i fallen Afghanistan och Irak. Som den högerpolitiska tänkaren Philip Bobbitt såg det: Clintonadministrationens handlande i Kosovo och på Haiti tjänade som prejudikat vilket "stärkte den framväxande regeln att regimer som inte vilar på folklig grund, som river ner demokratiska institutioner, som förmenar sitt folk de mest grundläggande mänskliga rättigheter och som utövar massterror mot sin egen befolkning, som oprovocerat överfaller sina grannländer, de riskerar sin rätt till nationell självständighet inklusive rätten att skaffa sig de vapen de önskar".

När angreppet på Afghanistan inleddes år 2001, blev det ganska lite opposi-tion i västvärlden mot USA:s åtgärd att driva bort talibanregeringen. Washington drog nytta av världens sympati gentemot USA efter elfte september och den bild som skapats att talibanerna skyddade Al Qaida. Därmed behövde man inte förhandla med talibanerna, och USA kunde kasta ut internationell lag genom fönstret och invadera Afghanistan med få protester från europeiska stater. För att stärka sin ställning utnyttjade Bushadministrationen inte bara attacken till att ställa de skyldiga inför rätta, utan målade också upp angreppet som en nödvändig humanitär intervention i syfte att störta en förtryckande talibansk regim. Detta hade möjliggjorts genom angreppen på Haiti och Kosovo. Åberopande humanitär grund skickade olika Natomedlemmar som Kanada, Tyskland och Nederländerna trupper till Afghanistan. I detta sammanhang måste man understryka att många NGO - inbegripet många liberala organisationer - stödde USA:s angrepp av samma skäl.

Precis som fälttåget mot Kosovo kom Afghanistan snart att demonstrera fallgroparna med humanitär intervention.

Stormaktslogik tog snart över. Jakten på Usama bin Laden gav plats för den tvingande nödvändigheten att upprätta och konsolidera USA:s militära närvaro i Sydvästasien, vilket skulle ge USA en strategisk kontroll både över det oljerika Västasien och det energirika Centralasien. Dessutom gav Afghanistan upphov till försvarsminister Donald Rumsfelds idé om att landet skulle kunna bli "ett laboratorium för att bevisa hans teori om förmågan hos begränsade marktrupper att med stöd av flygstridskrafter vinna avgörande slag". Huvudsyftet med invasionen av Afghanistan, visade det sig, var att demonstrera att Powelldoktrinens lära om behovet av en massiv truppinsats för en invasion var föråldrad. Skeptikerna måste ju övertygas innan de kunda ansluta sig till det som var Bushadministrationens strategiska mål: invasionen av Irak.

Kampanjen utmynnade i det som anhängarna sade sig vilja upphäva: terrorn mot civilbefolkningen. USA:s bombningar kunde inte skilja militära mål från civila - det förvånar inte eftersom talibanerna stöddes av folket i många delar av landet. Resultatet blev många dödade civila; Marc Herrold uppger antalet civila döda till mellan 3125 och 3620 mellan den 7 oktober 2001 och den 31 juli 2002.

Det slutade med att kampanjen skapade en politisk och humanitär situation som var värre än läget under talibanerna.

En regerings uppgift är att garantera ett minimum av ordning och säkerhet. Talibanerna hade i Afghanistan skapat den första säkra politiska regimen på över 30 år. Den ockupationsregim som efterträdde dem misslyckades totalt. Enligt en rapport från Centre for Strategic and International Studies "har säkerheten försämrats sedan återuppbyggnaden började i december 2001, särskilt under sommaren och hösten 2003".

Den grundläggande säkerheten för vanliga människor är så dålig att en tredjedel av landet har förklarats som områden att hålla sig borta ifrån för FN-personal. De flesta NGO har dragit bort sin personal från större delar av landet. Den av Washington installerade Karzairegimen kontrollerar knappast något område utom Kabul och några städer. Det fick FN:s generalsekreterare Kofi Annan att slå fast att "den nya regeringens auktoritet och legitimitet inte kommer att bli långlivad om dess institutioner inte kan tillfredsställa befolkningens grundläggande behov".

Vad värre är, Afghanistan har blivit en knarkstat. Talibanregimen var i stånd att allvarligt minska opiumproduktionen. Sedan den störtats 2001 ökade produktionen till rekordhöjder under 2004 vilket har gjort att Afghanistans tillskrivs den tvivelaktiga äran av att stå för nära 80 procent av världens utbud av heroin. Omkring 130000 afghaner missbrukar opium, varav 30000 är kvinnor.

Regeringstjänstemän är inblandade i 70 procent av narkotikatrafiken. En fjärdedel av de 249 nyligen valda parlamentsledamöterna förknippas med droghandeln. I en nyligen framlagd studie som gjorts för den oberoende Afghanistan Research and Evaluation Unit, drar man slutsatsen att åtminstone 17 av de nyligen valda parlamentsledamöterna själva är knarkhandlare, 24 andra har anknytning till kriminella ligor, 40 har egna beväpnade armeer och 19 står inför allvarliga anklagelser om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter. För dessa personer som dominerar Afghanistans politiska liv är "bristen på säkerhet", enligt Kofi Annan, "business", och utpressning "ett sätt att leva".

Kan man ärligt talat påstå att livet nu är bättre än under talibanerna? Många afghaner skulle svara nej och säga att talibanerna åtminstone kunde garantera en sak: en grundläggande fysisk säkerhet. Nu imponerar inte detta slags argument på över- och medelklassmänniskor i västvärlden, vilka lever i trygga förorter och bevakade områden. Men om man talar med fattiga människor så förstår man att de lägger stor vikt vid att få bort kriminella och knarkhandlare från sina slumområden. Och vilken roll har NGO-humanismen spelat? Hack i häl med de amerikanska soldaterna kom en veritabel armé av olika slags NGO, vilka alla ville hjälpa afghanerna med olika välfinansierade projekt. Liksom i fallet efter tsunamikatastrofen i Sydostasien och efter Katrinaorkanen i USA blev insamlandet av pengar för "att hjälpa afghanerna" en profitabel sysselsättning, och NGO-jobb blev högt eftertraktade i den lokala ekonomin. Huruvida dessa projekt har bidragit med något positivt är en annan historia. Liksom den militära insatsen var många projekt illa uttänkta och illa utförda med följden att de bara skapat förbittring hos lokalbefolkningen.

Humanitära interventioner var populära i vissa ledande kretsar i USA och i Europa på 1990-talet, men de har fått dåligt rykte i den fattiga delen av världen. Följderna är bittra för Kosovo, Afghanistan och Irak. Låt oss upprepa:

Humanitära interventioner förblir sällan det huvudsakliga motivet under en längre period. De geopolitiska skälen blir snart den styrande faktorn för de militära operationerna.

Humanitära interventioner slutar i vad förespråkarna säger sig vilja förhindra: brotten mot de mänskliga rättigheterna ökar liksom kränkningarna av internationella avtal.

Humanitära interventioner skapar farliga prejudikat för framtida kränkningar av principen om nationell självständighet. Kosovo banade väg för Afghanistan, och båda ledde till tragedin i Irak.

Allt detta innebär inte att stater och internationella civila samhällen inte ska använda sig av alla möjliga slags moraliska och diplomatiska åtgärder i syfte att isolera förtryckarregimer som exempelvis den talibanska. Om man kan vara säker på att de styrande och inte folket drabbas, kan ekonomiska sanktioner vara bra och användbara under vissa omständigheter. Sanktioner hade en positiv effekt på apartheidens Sydafrika, men de hade mycket ödesdigra följder för vanligt folk i Irak och skulle inte ha använts i det fallet.

Vi måste alltid vara tydliga när det gäller en stats användning av våld mot en annan stat. Användningen av våld för att förändra styret i ett land är inte bara fel. Det får också långtgående följder för hela det internationella systemet. Om det är grönt ljus för en stats intervention i en annan stat, så fortsätter denna stat på samma sätt eftersom makten och de sammanlagda fördelarna ökar. Man börjar med Haiti och Kosovo och fortsätter med Irak.

Inom statsvetenskapen görs en distinktion mellan status quo-makter och revisionistmakter. Status quo-makter försöker bibehålla strukturen och fördelningen av relativ makt inom systemet. Revisionistmakter försöker förändra strukturen och nå en maktbalans till egen fördel. Ironiskt nog är USA i dag en revisioniststat, d.v.s. USA försöker nå en maktbalans till sin fördel, som t.o.m är större än den man åtnjuter i dag. Genom att erkänna de tidigare "humanitära interventionerna" i Kosovo och Afghanistan bär många stater och samhällsorganisationer ansvaret för att ha skapat denna hämningslösa ledarmakt.

Vi måste kraftfullt tillbakavisa den farliga doktrinen om humanitära interventioner så att vi kan hindra den från att användas på nytt i länder som Iran och Venezuela. Det finns bara en sak man kan göra med denna doktrin liksom med dess motsvarighet "den liberala imperialismen": Dumpa den! -

Walden Bello är statsvetare från Filippinerna och leder för närvarande det Bangkokbaserade forskningsinstitutet Focus on the Global South. Artikeln återgår på ett tal från 14 januari 2006 på en konferens i Frankfurt om globalisering, krig och interventioner.

Översättning från engelska: Malena Rydberg