Skulle svartarbetet minska om privata hushållstjänster subventionerades? Troligen inte. Att köpa svart hushållsarbete är inte i första hand en fråga om pengar. Det handlar om makt, klass och identitet. Linnea Nilsson har talat med vita medelklasskvinnor i karriären och svartjobbande, papperslösa städerskor.

Ett av de argument man ofta får höra i samband med debatten om skattesubventionering av hushållsnära tjänster är att det skulle minska svartarbetet. Tanken är att om det blir billigare att köpa vit städning så kommer efterfrågan på svart städning att minska och fler vita jobb skulle skapas. Det gängse motargumentet som man ofta får höra från t.ex. LO är att det svarta arbetet alltid kommer att vara billigare, oavsett subventionering och att en subventionering därför inte skulle få önskad effekt.

Både argument och motargument bygger på premissen att det är samma typ av tjänst som produceras oavsett om det sker i den informella eller den formella ekonomin, att det är samma sak som efterfrågas och att det därför enbart är priset som utgör den avgörande skiljelinjen. Man abstraherar bort det sociala sammanhanget på klassiskt ekonomistiskt manér och ser det som irrelevant för tjänstens innehåll.

Jag menar att det finns fog för att se att sammanhanget och maktrelationerna som tjänsten produceras i är konstituerande för själva tjänsten. Efterfrågan på svarta hushållstjänster har inte enbart att göra med pris, tidsbrist eller anpassningsstrategier, utan med iscensättandet av en specifik livsform och identitet.

Sedan ett par år tillbaka arbetar jag med en avhandling vars empiriska bas hittills består av närmare trettio djupintervjuer med arbetsköpare och arbetssäljare av svart städarbete i hem i Stockholm. De säljare jag intervjuat hittills är papperslösa, framförallt latinamerikanska, kvinnor i åldrarna 19-53 år. De intervjuade köparna består främst av kvinnor i heterosexuella tvåkarriärshushåll i Stockholms innerstad. Att jag valde att fokusera vid kvinnor i heterosexuella tvåkarriärshushåll hade mycket att göra med att det var dessa kvinnor och deras familjer som mestadels uppmärksammats i den mediala debatten om skattesubventionering av hushållsnära tjänster. Det framställdes som att det var otroligt synd om dessa familjer, framför allt om de dubbelarbetande kvinnorna. Både medier och kvinnorna själva definierade på ett ytligt plan valet att anlita svart städarbete som en anpassningsstrategi, dvs. det fanns städsysslor som behövde göras, karriären och familjen medgav inte utrymmet. Jag upplevde det som att det fanns mycket osagt under ytan och att valet att köpa svart städarbete inte kunde reduceras till att handla om en fråga om tid och pengar.

När man talar om hushållsarbete gör man det gärna med utgångspunkt-en att det finns en viss uppsättning mer eller mindre fasta praktiker eller sysslor som behöver utföras. De skilda identiteter och sociala relationer dessa praktiker ger upphov till beroende på sammanhanget de utförs i diskuteras sällan; det är inte enbart en fråga om att låta någon annan komma in och göra de sysslor någon skulle ha utfört men inte hinner, utan det handlar även om skapande av identitet och status. Att själva identitetsskapandet är en del av tjänsten vidrörs alltför sällan i den offentliga debatten.

I en pilotstudie som gjordes 2003 under ledning av forskaren Bridget Anderson studerades svenska arbetsköpares attityder gentemot att köpa svart städarbete. Intervjuerna utfördes av Elinor Platzer som är doktorand i sociologi i Växjö. Man kunde konstatera att sex av tio svenska arbetsköpare beskrev svenskar som bortskämda i bemärkelsen att de kunde tacka nej till arbete pga. det sociala skyddsnätet. En intervjuad kvinna som köpte svart städarbete uttryckte det som att: "de [invandrare] är generellt mer flexibla än svenskar. Svenskar är så styrda av regler. Det är otänkbart för en svensk att arbeta under helger eller nätter. Invandrare ifrågasätter inte den typen av arbete de förväntas utföra. Svenskar å andra sidan talar alltid om regler som är formulerade av deras fackförbund."

Liksom de arbetsköpare jag intervjuat ger informanten ovan uttryck för att det är just flexibilitet och medgörlighet som är de största fördelarna med den anställda. Det finns konkreta vinster just med att anlita svart städarbete som inte enbart handlar om pris. De människor som säljer de här tjänsterna befinner sig generellt i socialt utsatta positioner. Utsattheten leder till flexibilitet och medgörlighet - och det är precis det de arbetsköpare jag intervjuat efterfrågar, samtidigt som de bortrationaliserar en rasistisk exploatering genom att framställa resultatet av en hierarkisk maktrelation till att handla om kultur.

Fördelen med svart arbetskraft - och framför allt papperslös - är ur arbets-köparsynvinkel att de oorganiserade är lättare att kontrollera och har få valmöjligheter. De äger inte ens rätten att sälja sin arbetskraft. Rädslan för att bli utvisade som de papperslösa arbetssäljarna bär på fungerar som social regulator - den konstanta osäkerheten, att inte ha uppehållstillstånd, att inte kunna befinna sig i offentliga rum utan att känna sig osäker, skulpterar kroppar som rör sig längs ut med väggarna, som skyndar fram, kroppar som inte kan och inte får ta utrymme eller synas.

Genom att anställa en arbetare som är isolerad och utsatt kan arbetsköparen definiera en exploaterande relation som en paternalistisk eller maternalistisk relation som handlar om förpliktelser, ansvar och stöd snarare än om makt och exploatering. De sociala mekanismer som gör att de kvinnliga arbetssäljarna blir fogliga och medgörliga uppfattar och legitimerar arbetsköparen som säljarnas kulturarv. För arbetssäljarna blir sexualiseringen av deras kroppar ytterligare en aspekt av den sociala maktrelationen; tillgängligheten, fogligheten och flexibiliteten sexualiseras. Av sjutton intervjuade kvinnliga arbetssäljare hade femton under något av sina arbetstillfällen i privathushåll upplevt sig sexuellt trakasserade på sin arbetsplats.

Den foglighet och medgörlighet som är en konsekvens av en underordnad och utsatt position är också den grund på vilken arbetsköparna definerar sig själva, dels som välvilliga och tillmötesgående, dels som moderna och starka kvinnor. I mitt intervjumaterial blir det tydligt hur de kvinnliga arbetsköparna definierar sig själva i relation till den anställda städarbetaren. De uppfattar sig själva som jämställda karriärkvinnor vars kvinnlighet förvisso är förknippad med att vara den som tillgodoser ett ombonat hem, men inte i termer av att själv utföra arbetet utan i termer av att administrera och inte sällan att kontrollera anställda.

Ofta återkommer arbetsköparna till sin rätt att utöva det de är bra på - dvs. utföra sin yrkesroll - och det är enligt dem just detta som deras städerskor också gör, dvs. gör vad de är bra på, att städa. Skillnaden är bara att städerskorna enligt arbetsköparna inte utövar en yrkesroll, de gör något de har en naturlig fallenhet för, alltså har de inte samma rätt att kräva högre lön eller drägligare omständigheter. De kvinnliga köparna uppfattar sig själva som moderna medelklasskvinnor: att de är bra på vad de är bra på uppfattar de som ett resultat av individuellt tillkämpade färdigheter, medan de uppfattar säljarnas position som städerskor som naturlig följd av en naturlig disposition eller fallenhet för dylika sysslor. Eller som en av mina köparinformanter uttryckte det, "varför ska jag behöva städa när jag inte är bra på det, varför skulle inte jag kunna anställa en liten polska?".

En majoritet av de arbetssäljare jag intervjuat upplever att de definieras i termer av annorlunda kultur och annorlunda tradition - de definieras som per definition ombesörjande och naturligt vårdande och bra på att städa, samtidigt som deras egna behov som familjemedlemmar förnekas:

"Man ska bli tacksam. De ger en billiga presenter och man ska le snällt och säga tack så mycket. Man blir behandlad som en icke-person. Det är förnedrande, men vad ska man göra? När jag blir sjuk eller när mina barn blir sjuka blir de arga på mig. Men ingen betalar min sjukpenning. Vad tror de? Att jag är lat? Man blir skitarg. När jag kommer hem skriker jag på min man och mina barn. Jag är bara så arg, ibland är jag bara trött, men måste le, måste vara tacksam." Maria, 47-årig kvinna från Peru.

De anställdas förhandlingsläge när det gäller löner, arbetsspecifikation och timmar är svårt, många gånger upplever de det som rent av hopplöst. Det är ofta svårt att höja lönen eller begränsa arbetsuppgifterna efter hand, eftersom tacksamhet och välvilja ofta snabbt etableras som centrala honnörsord i relationen från arbetsköparens sida. Arbetsköparen upplever sig som välvillig, arbetssäljaren förväntas vara tacksam.

"Jag känner mig som en hund som alltid måste vifta på svansen, ibland blir jag klappad på eller får ett ben", säger Esther, 30-årig kvinna från Bolivia. Den utsatta situationen arbetssäljarna befinner sig i som en konsekvens av att arbetet är svart gör att de blir beroende på ett väldigt personligt plan av arbetsköparen. Den anställda "viftar på svansen" och arbetsköparens bekräftas i sin identitet som välvillig arbetsköpare. "Jag har en personlig relation till Alicia som kommer hit och städar varje vecka. Hon är så rar och söt och jag brukar ge henne parfymer och kläder som jag köpt men som kanske inte passar för mig som tack. Det är rent ut sagt förskräckligt att hon inte ska kunna få bo och arbeta lagligt var hon vill. Jag tror att hon är glad att få vara hos oss, hon börjar nästan kännas som en del av vårt hushåll" berättar Ulrika, 52, som betalar 40 kronor i timmen till Alicia som städat hos henne i två år.

Samtliga jag hittills intervjuat som köper svart städarbete är osäkra på om de skulle köpa tjänsten vitt om det blev skattesubventionerat, även om samtliga är för skattesubventionering. Och kanske är det inte så underligt. Det är inte vitt städarbete de efterfrågat.

Linnea Nilsson är doktorand vid Tema Etnicitet, Linköpings universitet