Folket hit och folket dit. När unionens medborgare inte inser sitt eget bästa så finns det ju andra metoder. Domstolsutslag i Luxemburg, till exempel. EU:s domstol har egenmäktigt tilldelat EU befogenheter på det straffrättsliga området. Det handlar bland annat om "kriget mot mot terrorismen".

En majoritet i Frankrike röstade nej till EU:s föreslagna konstitution, Tre da-gar senare gjorde en majoritet i Nederländerna detsamma.

Konstitutionen kräver enstämmighet för att kunna träda i kraft. Med två av medlemsländerna ute ur leken, så borde det inte vara så mycket att diskutera inom överskådlig tid; i det här sammanhanget hitom det franska presidentvalet senvåren 2007.

Innan dess varken tror (eller hoppas) någon av de centrala aktörerna på ett avgörande genombrott för de storstilade planerna.

Unionen vilar. Eller, vilar sig.

Fast inte helt.

Den 13 september förra året kom EU:s domstol1 med ett avgörande som kan komma att visa sig vara viktigare än fransmännens nej.

Domstolen slog fast att ett tidigare beslut om gemensamma minimistraff för miljöbrott var fattat på felaktiga grunder.

Ministerrådet - alltså medlemsländ- erna - hade enats om ett rambe- slut, en beslutsform som kräver enhällighet, som ger det enskilda medlemslandet viss frihet till själv att bestämma hur beslutet skall utformas nationellt, och som begränsar inflytandet för de överstatliga institutionerna kommissionen och parlamentet.

Men domstolen slog fast att man borde ha antagit ett direktiv, en beslutform som innebär att lag stiftas med majoritetsbeslut, och att de överstatliga institutionerna kommissionen, parlamentet och domstolen kan spela deras därtill avsedda roller fullt ut.

Poängen i domstolens avgörande var att EU-samarbetet redan i dag, omfattar gemensam straffrätt.

Och?

Jo, en av nyheterna med konstitutionen var att nu skulle EU få den straffrättskompetens som sammanslutningen hittills har saknat. Artikel III-271 i förslaget handlar om detta; det skall bli möjligt att fastställa minsta gemensamma straffnivåer för nio mer eller mindre väldefinierade typer av brott, bland dem terrorism.2

Och så säger alltså domstolen i september 2005 att den rätten har EU redan.

Det var det inte många som visste, för att uttrycka sig försiktigt.

Under domstolens behandling av frågan hade 11 av de dåvarande 15 medlemsstaterna intervenerat till fördel för den rakt motsatta ståndpunkten: Att gällande fördrag inte alls ger EU mandat att lagstifta om brott och straff.

Formuleringarna av artikel III-271 var en av de betydande stötestenarna på det EU-toppmöte under italienskt ordförandeskap som i december 2003 upplöstes i kaos och förvirring utan enighet om förslaget.

Samma artikel var också en av de mer känsliga stridsfrågorna när enigheten ett halvår senare infann sig på toppmötet i juni 2004 under irländsk ledning.

Det lyckades dock för britterna att begränsa omfattningen av gemensamma straffrättsbestämmelser till de nio uttalade områdena, och få infört en så kallad nödbroms. I händelse av våldsamma protester från ett medlemsland mot ett majoritetsbeslut i en straffrättsfråga, så skall avgörandet i det konkreta ärendet kunna lyftas upp till högsta politiska nivå.

Och där, på stats- och regeringschefernas återkommande toppmöten, gäller enhällighet fortfarande som huvudregel.

Men: Skulle oenigheten bestå också på toppen så skall en tredjedel av medlemsländerna efter ett års tid kunna går vidare på egen hand.

Så utformades den författningstext som alltså domstolen i ett drygt år senare förklarade vara obehövlig.

Befogenheterna fanns redan.

Här kunde man så bereda plats för alla upprörda kommentarer och uttalan-den som följde på domstolens avgöranden.

Men den platsen behöver inte vara så stor.

En enklare googling ger vid handen att Junilistan skickade ut ett pressmeddelande, och att den brittiska pressen rasade. En mer grannlaga mediegranskning skulle säkert visa att uppståndelsen blev aningen större än som så, men inte mycket.

Något bestående upprördhet var det inte tal om.

Det finns det i och för sig flera skäl till.

Ytterligt få hade överhuvudtaget uppmärksammat frågan, och av dem som hade såg än färre det som ett reellt juridiskt eller politiskt problem.3

Andra var uttalat nöjda, framför allt EU-kommissionen:

Ett banbrytande avgörande som styrker demokratin och effektiviteten, sade ordföranden José Manuel Barroso.

Och efter ett par månaders funderande kom kommissionen med en mer omfattande analys och kommentar.

Nu hade man hittat ytterligare sju rambeslut som hade tagits på felaktig grund och som därför skall köras ett varv till genom beslutsmaskineriet4.

Och det skall gå snabbt.

Dessutom kan man vara rätt förvissad om att kommissionen vill gripa varje möjlighet som ges till att pilla in gemensamma straffbestämmelser i kommande lagstiftning så snart man får chansen.

Problemet framstår möjligen inte i full skärpa. Huruvida EU-lagstiftningen kommer till på det ena eller andra sättet kan ju med viss rätt uppfattas som ganska likgiltigt.

Men:

Det som domstolens avgörande, och de efterföljande reaktionerna visar, säger möjligen något annat och mer än att EU:s domstol i Luxemburg är befolkad med politiserande rättsaktivister.

Det är ju inget nytt.

Det som är nytt är med vilken lätthet som EU-domarna och ämbetsmännen i kommissionen hoppar över allt det där med demokrati och legitimitet.

Om gemensamma straffrättsbestämmelser tjänar Unionens långsiktiga mål, jamen så definierar vi oss bara fram till att sådana bestämmelser kan införas här och nu.

Någon däremot?

Jaså, men det tar vi inte så tungt.

En sådan maktarrogans är i och för sig välkänd i EU-sammanhang när en mer eller mindre upplyst elit lägger ut texten för en eller mindre fåkunnig allmänhet.

Men domstolens avgörande den 13 september 2005 tyder på att maktarrogansen har blivit interinstitutionell.

Jurister och ämbetsmän har tillskansat sig tolkningsföreträdet.

Regeringar och nationella parlament får veta att de bara är mindre vetande, och att de närmast står i vägen.

Nu finns det ju fler områden där konstitutionen skulle innebära en önskad nyordning, och där man får försöka att uppnå det önskade på annat sätt.

Ett sådant är den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.

Det står det en hel del om i författningsförslaget, men inte mer än att det mesta kan genomföras oavsett om författningen ratificeras eller ej.

Så har också redan skett.

I mars 2004, få dagar efter bombdåden i Madrid, antog stats- och regeringscheferna "solidaritetsklausul" om att komma varandra till hjälp med alla medel - också militära - i händelse av terroristattacker eller katastrofer.

Det var annars något nytt, inskrivet i författningsförslaget som artikel I-43, alltså det författningsförslag som det i mars 2004 ännu inte rådde enighet om.

Vidare är de två huvudvillkoren för att upprätta en fast militär utryckningsstyrka, "permanent strukturerat samarbete" uppfyllda: EU har fått sin försvarsagentur, "Byrån för utveckling av försvarskapacitet, och för forskning, anskaffning och försvarsmaterial", och medlemsländerna har börjat att avsätta manskap och resurser till överenskomna mål för mobilisering.

Det långsiktiga arbetet med att bygga upp en försvars- eller snarare angreppsunion påverkas inte nämnvärt av hur det går med konstitutionen.

Javier Solana får väl nöja sig med det något tungfotade titeln högtstående representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, när han nu inte formellt kan utnämnas till EU:s utrikesminister.

Men det går nog, det också.

Utöver de rent institutionella föränd-ringarna - utrikesministern, införan-det av en EU-president, omfördelning av rösterna i ministerrådet, och rotation av de länder som får har en representant i kommissionen - så innehåller konstitutionen inte så rasande mycket nytt; mest mer av detsamma. Allt fler politikområden skall omfattas av majoritetsbeslut.

Också därför var domstolens avgörande den 13 september viktigt.

När man nu kan inmuta de känsliga straffrättsbestämmelser så skall det nog gå att pressa igenom lagstiftning med majoritetsbeslut på andra områden också.

Och så kan konstitutionen som politiskt legitimitetsprojekt haverera så mycket det vill.

Det är inte en problemställning som får domare och EU-ämbetsmän att ligga sömnlösa om natten.

Det är heller inte en problemställning som tycks oroa svenska folkvalda i någon betydande grad - i varje fall inte så länge de inte konfronteras med frågeställningen.

Men det kan de ju bli.

I den stundande valrörelsen, till exempel.

Noter

  1. Egentligen EG-domstolen, men som kommer att framgår av sammanhanget här, så befinner sig skiljelinjerna mellan Unionens EG- och EU-pelare i hastig upplösning.
  2. Förutom terrorism nämns människohandel och sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, IT-brottslighet och organiserad brottslighet - artikel III-271.1. Just överlåtelse av beslutanderätt till EU på straffrättens område har av EU-jurister ansetts vara huvudskäl till ett svenskt godkännande skall jämställas med grundlagsändring, se t ex Ulf Öbergs förord till utgivningen av konstitutionsförslaget på Jure Förlag AB
  3. En av de verkligt flitiga är juristen Gunnar Persson som på europaportalen.se höll grytan kokande medan det fortfarande fanns något som liknade en svensk EU-debatt, våren 2005. Perssons egna teser finns sammanfattade i ?Gamla och nya lagstiftare - om EU och straffrätt? forskningsrapport 2005:5 Svenska institutet för europapolitiska studier (sieps.se)
  4. Berör bland annat straff för förfalskning av euromynt, vittvätt av svarta pengar, förfalskning av elektroniska betalningar, olaglig gränspassage, och förorening från fartyg till sjöss (Meddelande från kommissionen 2005-11-23).