Ville Jyllands-Posten med sina Muhammedteckningar pröva yttrandefrihetens gränser? Knappast. Dino Knudsen rapporterar från ett delat Danmark.

I medievärlden råder delade meningar om Jyllands-Postens beryktade Muhammedteckningar. Några försvarar "yttrandefriheten", andra kritiserar ansvarslöst bruk av den. Men också de senare nöjer sig med kritisera Jyllands-Postens halva ursäkt. Här i Danmark har därför Jyllands-Posten sluppit undan otroligt enkelt med att bedyra att man naturligtvis inte hade för avsikt att såra muslimer, utan bara ville pröva om yttrandefriheten var hotad. Ett resonemang som statsminister Anders Fogh Rasmussen har upprepat.

Men ska vi godta Jyllands-Postens förklaring? Varför inte gå utanför debattens ramar och anta det rakt motsatta - att Jyllands-Posten faktiskt avsåg att hetsa mot muslimerna, att man medvetet försökte att driva en kampanj mot islam? Avslöjandena om Jyllands-Postens tidigare censur av karikatyrer av Jesus pekar i denna riktning. Och var finns Jyllands-Postens stöd till Föreningen Oprrs ifrågasättande av terrorlagstiftningen? I själva verket är Jyllands-Postens försvar för yttrandefriheten ett försvar för att utvidga den mot höger och snäva in den åt vänster.

Jyllands-Posten har i flera år stött regeringen i vått och torrt. Tidningen har varit ett organ för kampanjerna mot 68:orna, de kulturradikala, invandringen. Jyllands-Postens redaktionella linje har i stort sett varit identisk med Dansk Folkepartis och deras gelikars fälttåg mot muslimerna. Följaktligen har Jyllands-Posten faktiskt föregripit kulturminister Brian Mikkelsens uttalanden om att kulturkampens andra halvlek riktar sig mot islam. Och i det ögonblick muslimerna satt sig till motvärn, har tesen om "civilisationernas krig" blivit en självuppfyllande profetia.

I själva verket är Jyllands-Postens teckning av Muhammed som en tickande bomb en motsvarighet till 1930-tales antisemitiska skildringar av "den eviga juden". Den judiska syndabocken har bytts mot den muslimska självmordsterroristen som vår tids stora hot. På detta sätt blir kulturkampen en ideologisk överbyggnad till det danska bidraget till kriget mot terrorn.

Några av de tecknare Jyllands-Posten vände sig till vägrade emellertid att låta sig brukas för detta ändamål. Lars Refn både tog avstånd från hetsen och levererade en passande karaktäristik av upphovsmännen då han tecknade en elev vid namn Muhammed som hade skrivit på svarta tavlan: "Jyllands-Postens journalister är en bunt reaktionära provokatörer." En annan tecknare avbildade Muhammed som författaren Kaare Bluitgen.

Bluitgen är indirekt mannen bakom hela eländet. I september berättade han för medierna att han förgäves hade försökt att få olika tecknare att illustrera en barnbok om Muhammeds liv, men att ingen vågade av rädsla för repressalier. Bokens innehåll är för övrigt okontroversiellt, men islam rymmer ju som bekant ett förbud mot att avbilda profeten. Bluitgens förlag hade därför bara kunnat hitta en illustratör som ville vara anonym. Det väckte debatt, men det var först med Jyllands-Postens karikatyrteckningar som det ledde till muslimska protester och de internationella händelser vi sedan bevittnat.

Flera journalister har i efterhand försökt ta reda på om författaren hade rent mjöl i påsen. Handlade det bara om ett marknadsföringstrick? Det förblir ovisst. Bluitgen har nämligen vägrat att dokumentera sina påståenden genom att hänvisa till de illustratörer som på grund av rädsla skulle ha avstått från att delta i projektet. Men Bluitgen kan också ha haft andra motiv.

Bluitgen har förklarat sig vara marxist. Han var på sin tid aktiv i bz-rörelsen, en ungdomsrörelse som ockuperade tomma hus på 80-talet, och har stött sandinisterna och liknande rörelser i Latinamerika. De senaste åren har han emellertid blivit en frontfigur i hetsen mot muslimer i Danmark. I sin bok Till gagn för de svarta (2002) gör Bluitgen upp med vänsterflygelns föregivna eftergivenhet mot muslimerna. Diskrimineringen av invandrare är i bästa fall en självinbillning, i värsta fall självförvållad. De länder som de muslimska invandrarna stammar från får sina fiskar varma och kallas medeltida. Ingenstans funderar Bluitgen på om tredje världens fattigdom och efterblivenhet kanske kan ha något att göra med västs framgång och välstånd. Antiimperialism är ett avslutat kapitel för Bluitgen. I stället ansluter han sig implicit till en demokratisk imperialism, exempelvis när han förklarar att man bör stötta internationella strävanden att störta "religionsfascistiska" regimer, "också med våld".

Bluitgen är inte ensam om att ha före-tagit en dylik kovändning, han är en del av en större trend. Den tidigare socialdemokratiska ministern Karen Jespersen och hennes man Ralf Pittelkow, tidigare rådgivare till Poul Nyrup Rasmussen då denne var statsminister, har blivit framträdande kommentatorer genom att lägga sig tätt intill Dansk Folkepartis synpunkter på muslimer och invandrare. Bägge är tidigare ledande medlemmar i vänstersocialisterna. Lars Hedegaard, en före detta trotskist, är en ofta återkommande kommentator i landets ledande medier trots att han menar att invandringen till Västeuropa är en konspiration som tänkts ut av lärda muslimer.

Gemensamt för dessa personer är att de tagit till sig marxismens lovprisning av framsteget, men att de förnekar marxismens kritik av slagsidorna eller det bristfälliga hos framsteget, för att inte tala om varje form av imperialismteori. Således blir deras försvar av de positiva sidorna av den västliga civilisationen också ett försvar dess ynkedom.

Karen Jespersen och Lars Hedegaard är båda medlemmar i Giordano Bruno-sällskapet, en hemlig antimuslimsk loge som avslöjades för ett par år sedan. En annan av logens medlemmar blev sparkad som rådgivare till den tidigare kyrkoministern Tove Fergo, då det kom fram att han haft förbindelser med nazistiska kretsar. Det har dock inte avhållit Kåre Bluitgen och framträdande folketingsledamöter och borgmästare från Enhetslistan och partier på vänsterflygeln från att demonstrera tillsammans med medlemmar i sällskapet och en rasismdömd medlem i Dansk Folkeparti mot Hizb-ut-Tahrir. Uppenbarligen är det tillåtet, bara det sker med hänvisning till utövandet av "religionskritik".

Religioner ska naturligtvis kritiseras, men det är bara på ett teoretiskt plan som de kan anses vara "lika onda". Att bortse från vilka styrkeförhållanden som finns i världen i dag, att likställa den förtryckande och den förtryckta parten i moraliskt och politiskt hänseende, det är en återvändsgränd. Det är tvärtom nödvändigt att skilja ut vilka religioner som är förbundna med vilka maktintressen. Och det är ju varken från mullor eller imamer som Bush, Blair och Fogh hämtar pengar, argument, väljarunderlag eller politiskt stöd.

Att protestera mot sådana teckningar som Jyllands-Postens är inte det samma som att motsätta sig religionskritik. Ingen handling och inget yttrande sker i ett tomrum, och de aktuella teckningarna av Muhammed kan inte lämnas utanför vare sig det inrikes- eller utrikespolitiska sammanhanget: hets mot muslimer, främlingsfientlig lagstiftning, krig mot terrorn, ockupation. Ett historiskt exempel kan sätta frågan på sin spets: Vems ärenden hade man gått om man i 1930-talets Tyskland hade insisterat på att få utveckla kritiken av judendomen? Inte heller i dag kan abstrakta hänvisningar till Voltaire eller Marx rättfärdiga medlöperiet med samtidens mest reaktionära tendenser.

Vänsterflygeln i länderna i Väst har för vana att se sig själv som politiskt mer framskriden och moraliskt mer anständig än resten av världen. Men i detta fall kunde vi kanske lära något av rörelsen i Mellanöstern och Asien. Både ambassadörer, politiker och opinionsbildare lämnades utan avseende i flera månader av regeringen. Först då massorna gick ut på gatorna över hela världen kom Fogh och kompani på defensiven. Om vi vill att regeringen ska gå samma öde till mötes på den inhemska politiska scenen finns det nog skäl att överväga hur vi - i stället för att förvandla tidigare folkrörelser till professionella lobby- och välgörenhetsorganisationer - på nytt kan mobilisera och aktivera bredare folkliga skikt.