Terrorn i USA har dödat 3000 miljoner. Terrorn i Irak mellan en och två miljoner. Vad står begreppet för, och hur kan vi förstå det? Aijaz Ahmad skriver terrorns historia, från Napoelonkrigen till Bush, från Coleridge till Adrienne Rich.

Terror är ett egendomligt ord. Det var en känsla av skräck och fasa (eng. terror) som skilde det sublima från andra upplevelser av inom flera mycket inflytelserika europeiska estetiska teorier, från Edmund Burke och Coleridge och framåt.

Ett antal strömningar inom modernismen - t.ex. den tyska expressionismen - sökte fånga denna fasa på målarduken, inte som det sublima i Burkes mening, utan som en egenskap hos det moderna i dess negativa aspekter - det negativa sublima av förlusten av samband och mening, så att säga. Det är i denna mening man återfinner begreppet hos Nietzsche och Kierkegaard, hos Dostojevskij och senare existentialisterna. När Fredric Jameson talar om enbart pastisch och -avsaknad av djup- som kännetecknande för den postmoderna konsten, kan han lika väl säga att -det fasanfulla-, både i Burkes och i Dostojevskijs mening, nu försvinner från detta slags konst. Man har varken det sublima eller det negativt sublima. Det estetiska präglar den kommersiella sidan av marknaden, precis i samma utsträckning som marknaden präglar konstutövandet. Övriga former av konst, de må vara inspirerade av vänstern, av modernismen eller förmodernismen, fortsätter att existera under den postmoderna ytan, det är sant. Men detta säger oss ingenting om vad som nu dominerar eller står i främsta rummet.

Inom den politiska och militära sfären gav det tidiga 1800-talet också upphov till tre begrepp: gerillakrig, nationella befrielsekrig och terrorism (terror på engelska). För termen gerillakrig har vi att tacka det spanska motståndet mot Napoleons arm‚er. Det innebar väpnade aktioner av små grupper, och till och med av individer, som inte följde det konventionella krigets regler mot den reguljära ockupationsarm‚n. Begreppet nationellt befrielsekrig kommer från den tyske filosofen Fichte, som stödde ett sådant krig mot Napoleons ockupation av Tyskland. Denna term syftade till att särskilja ett illegitimt krig (ockupationskrig) från ett legitimt (befrielsekrig). Många antikoloniala rörelser under 1900-talet tog upp begreppet. I praktiken tog de ofta formen av gerillakrigföring.

Jag inte helt säker på när begreppet terror för första gången kom i bruk. Men från Blanqui (1805-1881) och framåt skulle detta ord brukas för ett slags våldsanvändning, som framför allt handlade om mord och som utvidgades till alla slags väpnade aktioner av små, elitbetonade, självsvåldiga grupper mot en statsmakt som de ansåg illegitim. I Ryssland använde antitsaristiska grupper ofta denna metod. Vissa av de väpnade grupper som uppstod i Indien mot den brittiska kolonialismen blev kända som -revolutionära terrorister-, till skillnad från dem som agiterade med fredliga medel.

Statsterrorism tillhör, som begrepp och som utbredd, medveten praktik, i huvudsak 1900-talet. Civil, icke-stridande befolkning har alltid blivit lidande av krigen, och massmord på sådana befolkningar var en rutinåtgärd bland kolonialarm‚er över hela världen. Det var emellertid först under 1900-talet som moderna stater började använda sig av -statsterrorism- som ett öppet instrument för politik och strategi. Den nazistiska förintelsen av judar, kommunister och romer är ett klassiskt exempel på statsterrorism mot en mycket stor del av befolkningen inom det egna landet. Den brittisk-amerikanska brandbombningen mot Dresden vid slutet av andra världskriget och USA:s bruk av atombomben mot civilbefolkningarna i Hiroshima och Nagasaki var lika typiska exempel på statsterror som brukades av en stat mot befolkningen i en annan.

Det förtjänar att upprepas: icke-stridande civilbefolkningar har alltid lidit under krigen, av diktatur och tvångsarbete under inhemska regimer och av utländska arm‚ers ockupationer. Men det var först under 1900-talet, därtill i ökad utsträckning allteftersom decennierna gick, som statsterrorn i stor skala blev ett instrument för politiken hos moderna regeringar, inklusive, märk väl, de regeringar som talar mest högljutt om frihet, demokrati, legalitet osv.

Winston Churchill var en öppen förespråkare för bruket av kemisk och biologisk krigsföring mot -ociviliserade- folk - dvs. mot koloniserade, i synnerhet i Afrika. Det var Storbritannien som uppfann biologiska och kemiska massförstörelsevapen, och det var USA som fulländade dem, liksom kärnvapnen. De tyska nazisterna använde endast primitiva kemiska vapen i sina koncentrationsläger. USA utmärkte sig genom att fälla atombomben mot civilbefolkningen i Japan och genom att använda napalmbomber rutinmässigt i Indokina, för att inte tala om de olika slagen av kemiska vapen som tas i bruk under den pågående invasionen av Irak.

Således har statsterrorism som används av demokratiska stater dödat oändligt fler människor, miljoner fler än den (vad jag vill kalla småskaliga) terrorism som praktiseras av individer och grupper som inte stöds av stater, som t.ex. det ökända Al Qaida.

De svarta slavarna dödade, förgiftade och angrep sina herrar på Söderns plantager i USA. Detta kallas inte terrorism i historieböckerna. Det kallas -slavuppror- och betraktas som berättigade handlingar mot slaveriet. Detsamma gäller den taktik som användes av den franska motståndrörelsen mot naziockupationen. Berömda författare som Rene Char, Albert Camus, Jean-Paul Sartre och Samuel Beckett kämpade i motståndsrörelsen. Detsamma gäller Algeriets befrielsekrig, som innefattade taktiken att placera bomber i affärer och kaf‚er som brukade besökas av fransmännen. Det skildrades senare alldeles lysande i filmen Slaget om Alger. Sartre och många andra franska intellektuella vägrade att fördöma den algeriska taktiken, eftersom man påpekade att detta var samma taktik som den franska motståndrörelsen själv hade använt mot de tyska ockupanterna. För att inte tala om att den skala av statsterrorism, massmord, tortyr och våldtäkt, som den franska ockupationsarm‚n hade tillämpat i Algeriet, vida överträffande allt som FLN:s kontraterror kunde uppvisa.

Kort sagt finns det objektiva kriterier, med vars hjälp vi kan skilja på ett slags våld som kan betraktas och fördömas som -terrorism-, och andra slags våld, som ofta används i nationella befrielsekrig mot utländsk ockupation. Det unika med den nuvarande USA-regeringen är att den tillbakavisar premisserna för internationell humanitär lag, såsom GenŠvekonventionerna. Man utövar och rättfärdigar allt slags våld, inklusive utbredd tortyr och omfattande bombningar av civilbefolkning, när detta våld företas av den egna staten och av sådana demokratiska stater som Storbritannien. Och man kallar allt slags våld för -terrorism-, revolutionärt eller nihilistiskt, som uppstår i motstånd mot en utländsk ockupationsmakt, oavsett det gäller Irak eller Palestina.

USA:s krig mot Irak har genomgått två faser. I den första fasen, som varade drygt ett decennium, var Irak inte bara utsatt för ekonomiska sanktioner, som ur den internationella rättens synpunkt kunde ifrågasättas, utan för oupphörliga bombningar från USA:s och britternas sida mot civilbefolkning och infrastruktur - ett klart brott mot internationell lag.

Den andra fasen, den regelrätta ockupationen, började under tredje veckan i mars 2003, då bombningarna var så intensiva att de tre första dagarna motsvarande flera Hiroshima. USA använde en speciell beteckning för dessa bombningar: -Kampanjen för chock och skräck- ("Campaign to Shock and Awe"). Det säger en del. Uttrycket ligger nära terror. Vem skulle bli terroriserad- Säkerligen den befolkning som var utsatt. Men folk runtom i världen tittade på dessa bombningar på TV, och hörde ständiga kommentarer från inbäddade journalister och från välanpassade nyhetsuppläsare. De kapitalistiska medierna, marknaden, förde således in sitt -Shock and Awe- i våra hem, med en intensitet av bilder, färg och ljud som Hollywood skulle avundas dem. Vi satt fysiskt trygga i våra hem men psykologiskt var även vi gripna av -Shock and Awe-.

Krigsfilmer och televiserat krig, marknad och imperium är tvillingar. Man måste nypa sig i armen för att komma ihåg att det -Shock and Awe- som man bevittnade på TV inte var en spelfilm, utan hände på riktigt, men sändes hem till oss som inte var offer för kriget med samma påkostade produktion och regi som en spelfilm. Men detta -Shock and Awe- satte sig i vår benmärg och fick oss att frysa. Det handlade om USA:s oövervinnlighet i hela dess brutala verklighet. Den första maj 2003 antog USA:s president en passande hållning som en uttröttad soldat, klättrade upp på ett amerikanskt örlogsskepp och tillkännagav sin -seger-. Cirka 16 månader senare publicerade The Lancet, en av Storbritanniens mest respekterade medicinska tidskrifter, en rapport som ställts samman av en grupp av amerikanska och brittiska vetenskapsmän som drog slutsatsen att i grova drag 100000 irakier hade dött sedan deras land hade ockuperats av utländska styrkor, dvs. den -de villigas koalition-.

Ett hundra tusen döda under litet mer än ett och ett halvt år! Žr detta imponerande- Ja, kanske. Men bara om man glömmer att detta gällde den andra fasen av kriget mot Irak, ockupationsfasen. Hur var det då med den första- Den 20 januari 2003, två månader innan ockupationskriget började, hade Edward S. Herman, en framstående expert på statsterrorism, skrivit:

-Antalet dödade i Irak har redan varit imponerande, uppskattningsvis 1-1,5 miljoner, varav ungefär hälften små barn. Redan 1996 medgav Madeleine Albright på amerikansk TV att 500000 barn kunde ha dött till följd av sanktionerna, men hon påstod att det var -värt det-. Karl och John Mueller, i Foreign Affairs (Sanctions of Mass Destruction, maj/juni 1999) drog slutsatsen att sanktionerna hade dödat fler irakier än -alla massförstörelsevapen i mänsklighetens historia--.

I dagens tidning läser jag att de irakiska reserverna av olja, som hittills skattats till 115 miljoner fat (vilket redan innebär att man ligger högst, näst efter Saudiarabien och Iran) eventuellt är blott en bråkdel av vad de kan visa sig vara. Endast en del av landet har enligt rapporten prospekterats, och de totala reserverna kan nå upp till 40 miljarder fat. -Inget blod i utbyte mot olja- är antikrigsrörelsens paroll i USA. En bra paroll - men, som sakerna nu är, orealistisk. Blod har flutit i stora kvantiteter. Mer blod skall flyta, i kanske än större mängd. Men andras blod. Arabiskt blod. Asiatiskt blod. Inte från bolagsdirektörerna, som vill överta oljan, och som glatt kommer att fortsätta att spilla andras blod.

Blod är en egendomlig vätska. Blodet från somliga tycks vara mera värt än från andra. På en presskonferens frågar någon Donald Rumsfeld, USA:s försvarsminister, hur många irakier som kan ha dött under USA:s ockupation: -Vi räknar inte döda-, säger han föraktfullt. Men alla amerikaner som dör räknas.

Irakier är de som inte räknas under sitt liv eller efter sin död. De kan dödas, men inte räknas. USA sörjer sina egna döda. Žndå fraktas USA:s döda tillbaka i hemlighet. Deras kistor visas inte på TV, och de begravs inte vid en offentlig akt, som skulle kunna filmas eller sändas på TV. Man fruktar att sådana syner, om de visas gång på gång, skulle reta upp känslorna mot kriget. Det rör sig om en informell men strikt censur, och medierna fogar sig. Det kan de glatt göra eftersom de döda till överväldigande del kommer från de fattigaste klasserna. USA håller sig med en frivilligarm‚, och endast de fattiga, vanligen från etniska minoriteter, är de som är villiga och står för döendet. Inte en enda släkting till presidenten, vicepresidenten, de många medlemmarna av kabinettet, deras stabsmedlemmar, ledamöter av kongressen, släktingar till ledande personer hos CIA, FBI, etc. - ingen av alla dessa har dött i det krig som de hjälpts åt att utlösa. Det är ett krig som gjorts av, och som tjänar de rika. Det utkämpas av de fattiga, som man döljer för offentligheten även då de dör.

I denna värld av -krig- och -terror-, som tillbakavisar alla universella värden, är också döden något relativt. Döden är värre för vissa än för andra. Den 11 september 2001. En grupp flygplanskapare, frilansande som sökare av martyrskap, rände in sina kapade plan i två världsberömda skyskrapor, tvillingtornen på World Trade Center i New York. Man dödade cirka 3 000 människor. Jag hade just anlänt till Toronto från New Delhi för att föreläsa där som gästprofessor och såg allt på tv; en fasansfull mänsklig tragedi förvandlades till ett skådespel av historiska proportioner. Tvillingtornen föll gång på gång på tv-skärmen hela dagen i eld, rök och damm, närmast som en ritual, medan rubriken -Amerika under attack- bara hängde där i ett hörn av skärmen. Den ena kommentatorn efter den andra försäkrade oss att detta var det största angrepp som riktats mot den amerikanska kontinenten. Efter en stund började jag tänka hur unikt, hur gynnat ett land har måst leva under sin hela historia utan ha förut ha drabbats av ett enda anfall mot den egna jorden som skördat 3 000 liv!

Skulle det vara möjligt för en asiat att ens föreställa sig ett land som levt så tryggt mot utländska invasioner- Och hur många länder har USA angripit under denna period, då man levt så immun mot attacker från andra-

Vilka dog- World Trade Centre var förvisso en symbol för imperialistisk handel och finans. Žndå kunde jag inte låta bli att undra, medan denna unika förstörelsehandling intill illamående upprepades på tv, vilket -Amerika- som var -under attack-. Jag visste från talrika besök i dessa torn att merparten av underhållsarbetet där, i källaren, i kaf‚erna, utfördes av odokumenterade arbetare och illegala invandrare, huvudsakligen från Latinamerika. Som sydasiat visste jag att ett stort antal av det yngre yrkesfolket som arbetade i dessa kontor kom från min del av världen. Det innefattade ett stort antal muslimer från Pakistan och Bangladesh, liksom från Indien. Därtill kommer ett avsevärt antal muslimska araber, malaysier, indonesier och afrikaner som arbetade i handelskontoren och vid finansföretagen i dessa torn. Döden hade varit hänsynslös och ingen hänsyn togs till ras eller religion när alla dessa tusen dog. Žndå kände jag mig kluven i mitt medvetande. I den offentliga debatten talades det om -civilisationernas krig- mellan den barbariska islamska fundamentalismen och de anglo-amerikanska samhällena, oavsett det spektrum som de döda uppvisade. Privat, som en sydasiat med sociala förbindelser med vissa västasiatiska och sydostasiatiska grupperingar i New York, var det påtagligt, och man kände nästan fysiskt hur många av oss som hade dött.

Snart hörde jag om ett bostadsområde i utkanten av Princeton, New Jersey, nära New York, där de flesta föräldrarna hade arbetat i tvillingtornens kontorslokaler och hade dött i attacken. Dussintals av dessa pakistanska barn blev föräldralösa den morgonen. Senare fick jag höra om de oregistrerade arbetarna från Syd- och Centralamerika som hade arbetat och dött på tornens lägre våningar, vars familjer inte kan ge sig tillkänna för att göra anspråk på sina döda eftersom de därigenom skulle identifieras som illegala utlänningar och riskera deportation.

Komplicerade ras- och klassförhålladen har sammanfört alla dessa människor i World Trade Centre - från de allra rikaste vita männen på de högsta våningarna till de odokumenterade manuella arbetarna i källaren, i köken och på toaletterna. Det handlar om en avspegling på USA:s egen jord av kapitalismens globalisering under USA:s hegemoni.

Den 11 september 2001. Ungefär en fjärdedel av dem som dog var muslimer, icke-amerikaner, icke-vita. Vad gäller de odokumenterade arbetarna i tornens underliv räknades inte de döda. Kapitalets medier var påtagligt ointresserade av de föräldralösa barnen i förstaden Princeton, New Jersey, eftersom alla dessa medier var fokuserade på att sända allt som en enda -Attack mot Amerika- i en enda stor konfrontation mellan det barbariska Islam och det civiliserade Väst.

Nästa dag, den 12/9, samlade Condoleezza Rice, dåvarande säkerhetsrådgivare hos president Bush, sin stab och frågade den: -Hur skall vi ta vara på denna möjlighet-- Inte så långt från hennes ämbetsrum, i själva -Cabinet

Room-, talade Rumsfeld denna morgon sig varm för en omedelbar attack mot Irak. Dåvarande utrikesministern Colin Powell hade all möda i världen att övertyga honom om att en invasion av Irak krävde mera noggranna och långvariga förberedelser, medan Afghanistan, var ett lättare mål, enklare att erövra, och därför borde attackeras först. Två dagar senare, den 14/9, antog USA:s senat en resolution som bl.a. utsade: -Presidenten bemyndigas att bruka allt nödvändigt och ändamålsenligt våld mot de nationer, organisationer eller personer som han anser ha planerat, bemyndigat, begått eller varit behjälplig i de terrorhandlingar som skedde den elfte september 2001-- USA:s författning ger endast kongressen rätt att förklara krig. Nu överfördes denna rätt plötsligt till presidenten ensam - hans -åsikt- bestämde vem som skulle angripas.

Den 20:e september talade presidenten inför kongressens bägge kamrar: -Varje nation i alla regioner måste fatta ett beslut-.antingen går ni med oss eller med terroristerna-. Vidare skulle detta -krig mot den internationella terrorismen- (en ny fras som införts i globala medier och därmed införts i världen) bli permanent (-en uppgift som aldrig tar slut,- sade han), globalt (att utkämpas i 50 eller 60 länder, sade han) och till stor del hemligt och osynligt.

Mindre än en månad efter attacken de 11/9 tillät sig Tony Blair, som spelar andrafiolen åt president Bush i den internationella storpolitiken, en karakteristisk utflykt till den högre retorikens rymder. -Detta är ett ögonblick som vi måste ta vara på-, sade han. -Kalejdoskopet har skakats om, ännu singlar bitarna omkring och snart lägger sig de till ro. Men låt oss dessförinnan göra en del förändringar i världsordningen om kring oss--

- Förändringar i världsordningen!- Det är marschordern. USA släppte en lista på 20 personer, alla nu döda, som sades ha kapat dessa plan och utfört dessa attacker. Femton av dem var saudiaraber, ingen enda av dem medborgare i Afghanistan eller Irak. Inga belägg har någonsin presenterats som skulle visa att den afghanska regimen hade -planerat, bemyndigat, utfört eller varit behjälplig vid attacken.- Denna regering erbjöd sig att utlämna Usama bin Laden så att han skulle kunna ställas inför rätta i enlighet med islamsk och internationell lag. USA antog inte erbjudandet och invaderade i stället Afghanistan för att kupera det. Bin Laden är alltjämt på fri fot. Saddam Hussein, var en grym, men sekulär autokrat som föraktade bin Laden, och bin Laden, som föraktade Saddam Hussein som kättare, försökte få honom mördad.

Det finns inte ens skymten av bevis som skulle tyda på förbindelser mellan bin Ladens Al Qaida och Saddam Husseins regim. Men Irak invaderades och ockuperades också. Syrien har en uttalat sekulär regim, med sin bas i huvudsak bland Alawiterna. Detta är en gren av shiiterna som av sunniterna, som bin Laden tillhör, betraktas som kättersk. Och ändå, när jag skriver dessa rader, står Syrien först bland dem som står i tur att attackeras. -Förändra världsordningen!- säger Tony Blair, som George W. Bush.

Det finns alldeles för mycket -terror- i världen. Det finns den småskaliga terrorn från individer och små hemliga grupper. Det finns den massiva, metodiska, storskaliga statsterron, som bedrivs rutinmässigt av de mäktigaste staterna i världen, vilka samtidigt råkar vara de äldsta och enligt egen uppfattning mest liberala staterna i världen.

Det ena slaget av terror ursäktar inte det andra. Ingen som bryr sig om moral eller människoliv kan godkänna det ena eller det andra. Men man måste ha sinne för proportioner. Den mest spektakulära framgångsrika terrorhandlingen skördade ungefär 3 000 offer i New York. Den rutinmässiga terror som bedrivs av de ledande demokratiska staterna har åstadkommit mellan en och två miljoner lik enbart i Irak. Och president Bush har lovat att utvidga detta krig till 50-60 länder. Jag upprepar att ingen terror kan godkännas, men vi behöver sinne för proportioner. Och ett visst perspektiv. Irak var på intet sätt inblandat i händelserna den 11/9 2001. Saddam Hussein var i själva verket en fiende till bin Laden, men landet invaderades och ockuperades i namn av -kriget mot terrorn-. Denna cynism har hittills skapat 100000 lik sedan 2003.

Låt mig sluta som jag började, med konsten och litteraturen. Jag har använt ord - gammalmodiga ord - som åtminstone konstnärer borde förstå: proportioner, perspektiv osv. Dessa ord saknas bland dem som bedriver terror och för krig i dessa mörka tider. Men de är grundläggande för dem som sysslar med måleri, skulptur och berättelser. Vilken slags konst skulle passa för en värld som till den grad saknar de grundläggande värdena - praktiska, skapande värden - som i historien har gjort konsten till vad den inneburit i dess mest gripande och djupaste ögonblick-

I första hand skulle den kanske vara en negation av det slags konst som nu dominerar under beteckning postmodernism. Det är ett slags nära kusin till underhållnings- och reklamindustrin med sin frånvaro av djup och sin glättade yta.

Kanske skulle den vara ett återvändande till något slags realism, i synnerhet till de ögonblick i det realistiska berättandet då någonting i stil med den gammalmodiga epiken, med dess inneboende möjligheter till det tragiska fortfarande var möjlig att föreställa sig i Europa, så som den fortfarande är tänkbar inom det bästa av konsten i den så kallade Tredje världen. Kanske skulle den återvända till de ögonblick hos modernismen då den ännu inte hade glömt sina rötter hos realismen, och försökte lösa problemen med gestaltningen av det samhälleliga som högrealismen under 1800-talet i Europa hade betraktat såsom alltför otillräcklig och endimensionell för att greppa. Franz Kafka, Bertolt Brecht, Charlie Chaplin före slutet av andra världskriget. Det bästa hos kubismen, t.ex. Picassos Guernica, kom från denna tradition. Det samma gäller ursprunget till vad som senare blev surrealismen och startade med en intensiv politisk ansats med Aime Cesaires terkomsten till fosterlandet. Futurismen i Majakovskijs poesi, Eisensteins filmteori. De tunna, mörka nyanserna hos Goyas målningar av krig och nöd. Den dystra, frodiga superrealismen hos Miguel Asturias eller Gabriel Garcia M rquez. På engelska, från vår tid: Adrienne Rich. tminstone beträffande romanberättandet lever realismen fortfarande från Karibien till arabvärlden hos dem som strävar efter att med ord porträttera ägandets och fattigdomens hemska dialektik.

Jag avser inte att här utveckla vad man menar med en -tradition-. Det får räcka med ett par iakttagelser. Några få exempel, som vi kan se tillbaka på. Lika litet som livet kan konsten gå framåt utan stöd från ett förflutet.

Och vad handlar dessa iakttagelser om- Jo, de som en gång led, och hade modet att försöka gestalta det ogestaltbara. Detta för den konst som är trogen tillvaron hos dem som lider.

Krig och terror bär med sig mycket lidande. Vi behöver, bland annat, en konst som talar om det som orsakar detta lidande. Som går till tingens rötter, inte till ytan utan till roten. Detta är hemligheten hos all konst värd namnet.

Aijaz Ahmad är indisk litteraturvetare. Artikeln skrevs ursprungligen på beställning av en sydkoreansk tidskrift som ges ut av unga konstnärer och kritiker.