Ska facket vara en folkrörelse eller en NGO bland andra i Bryssels korridorer? Västeuropas fackföreningar har länge sökt samförstånd med stat och arbetsgivare. I dag, när kapitalet sagt upp klasskompromissen, hotar den fredliga samexistensen att utsläcka rörelsen, varnar fackföreningsmannen Asbjörn Wahl från Norge.

Europas fackföreningsrörelse befinner sig på reträtt. Den befinner sig också i en djup politisk och ideologisk kris. Fackföreningarna kan inte längre fylla sin roll som försvarsorganisationer för medlemmarnas omedelbara ekonomiska och sociala intressen. Fackföreningarna har förlorat i inflytande inom alla sektorer och industrier. Vad som under perioden efter andra världskriget var den starkaste och mest inflytelserika fackföreningsrörelsen i den kapitalistiska världen är i dag uppenbart förvirrad. Den saknar en klar vision och är mycket avvaktande inför sin nya sociala och politiska orientering. Ironiskt nog är det samma teorier, analyser och taktiker, som gav den dess styrka i efterkrigstiden som nu har blivit dess svaghet. Det ideologiska arvet från den sociala pakten leder nu fackföreningsrörelsen på avvägar.

Bakom denna utveckling ligger den nyliberala omvandlingen av samhället. Efterkrigstidens "sociala pakt" mellan fackföreningsrörelse och kapital, taktiken med fredlig samexistens mellan fackföreningar och arbetsgivare, har brutit samman. Kapitalet har dragit sig ur den sociala pakten och syftar numera till en konfrontationstaktik gentemot den organiserade fackföreningsrörelsen.

De multinationella bolagens och deras politiska tjänares försök att fördjupa och implementera sina nyvunna maktpositioner är viktiga delar av denna utveckling. Detta effektueras först och främst via internationella institutioner och avtal, t.ex. World Trade Organization (WTO) och regionala maktstrukturer som EU. Då dessa organ är mindre demokratiska än kommunstyrelser och nationella regeringar, har de visat sig vara högst nyttiga och effektiva instrument för att genomföra bolagens makt.

EU är i dag den kanal, varigenom den nyliberala, sociala och ekonomiska modellen genomförs i Europa. EU och andra regionala och övernationella institutioner byggs på grundval av den nya maktbalansen. De kan inte förändras, demokratiseras eller övervinnas, förrän arbetarna förändrat den rådande maktbalansen till sin fördel. En sådan maktförskjutning måste emellertid innebära att fackföreningsrörelsen på längre sikt gör det till sin huvuduppgift att mobilisera folkets och arbetarklassens styrka.

Dessvärre är mobiliseringen av arbetarklassens styrka inte den europeiska fackföreningsrörelsens projekt i dag. Man säger att det är nödvändigt att överföra den sociala paktens idéer från den nationella till den regionala och globala nivån. Metoden är den "sociala dialogen" med arbetsgivareorganisationer, statliga och överstatliga institutioner; kampanjer för det formella införandet av arbetsstandarder i internationella handelsavtal och organisationer (såsom ILO:s arbetskonventioner, som bl.a. förbjuder tvångsarbete, garanterar rätten att fritt att bilda fackföreningar och sluta kollektivavtal samt förbjuder diskriminering vid anställning). Därtill kommer jakten på ramavtal med multinationella företag och kodex för deras sociala ansvar (på engelska talar man om CSR - corporate social responsibility). Dessa sistnämnda är frivilliga, icke bindande moralkodex, som har utvecklats av de multinationella företagen själva och är nästan omöjliga att förändra. Tills vidare har de icke haft någon mätbar effekt på koncernernas beteende. Deras huvudsyfte tycks vara att kompensera för många multinationella företags negativa offentliga framtoning.

Under 1900-talet har arbetarrörelsen i Västeuropa successivt utvecklat en slags fredlig samexistens med kapitalistiska intressen. Under 30-talet blev denna samexistens till en början institutionaliserad, främst i de norra delarna av Europa, då fackföreningarna här uppnådde avtal med arbetsgivareorganisationerna. Efter andra världskriget skedde något liknande i större delen av Västeuropa.

Den sociala pakten mellan arbetskraft och kapital bildade det fundament, som välfärdsstaten byggde på, och utifrån vilket löner och arbetsförhållanden successivt förbättrats. Från en period präglad av konfrontationer mellan arbetskraft och kapital, gick samhällena in en fas med social fred, två- och trepartsförhandlingar (arbetare, arbetsgivare och staten) och samförståndspolitik. Eftersom denna politik ledde till viktiga resultat för välfärd, löner och arbetsvillkor, fick den massivt stöd av arbetarklassen. Som en konsekvens blev de mer radikala och antikapitalistiska grupperna i arbetarrörelsen successivt marginaliserade. På så sätt förde denna utveckling till avpolitisering och avradikalisering av arbetarrörelsen och till en byråkratisering av fackföreningsrörelsen. Det blev de socialdemokratiska partiernas historiska roll att administrera denna politik - klasskompromissens politik. Därför överraskar det inte att de aktuella problem, som hemsöker fackföreningarna också avspeglas i de problem, som Europas socialdemokratiska partier står inför.

Det är viktigt att inse, att det sociala partnerskapet mellan arbetskraft och kapital var resultatet av fackföreningarnas och arbetarrörelsens reella styrka. Arbetsgivarna och deras organisationer insåg att de inte var i stånd till att övervinna fackföreningarna. De måste erkänna dem som representanter för arbetarna och förhandla med dem. Med andra ord vilade den fredliga samexistensen mellan arbetskraft och kapital på en stark arbetarrörelse.

En avgörande del av den sociala pakten var den nationella regleringen av kapital och marknader. Kapitalkontroller var på dagordningen i alla länder. Avtal mellan arbetskraft och kapital ingicks på ett formellt och fredligt sätt inom de nationella gränserna. Ett viktigt resultat av detta var, att fackföreningsrörelsen blev starkt nationellt orienterad. Fackföreningsrörelsens internationalism blev långsamt reducerad till ett slags diplomati inom internationella organ (som t ex. ILO) och till skilda former för "fackföreningsturism"med föga eller ingen förbindelse med medlemmarnas aktuella behov och intressen, även om något av den internationalistiska, politiska retoriken hängde kvar.

En viktig faktor bakom samförstånds-politiken var existensen att ett kon-kurrerande ekonomiskt system i Sovjetunionen och Östeuropa. Som den brittiske historikern Eric Hobsbawm påpekade, påverkade detta kapitalisterna i Väst till att acceptera en kompromiss. Det var på grundval av denna kompromiss, som de viktigaste välfärdsreformerna och -institutionerna utvecklades de tre årtiondena efter andra världskriget. Den radikaliserade arbetarrörelse som uppstod under de ekonomiska och sociala kriserna under 30-talet och under krigen, möttes med andra ord av en medveten strategi från sina kapitalistiska motparter. Dessa gick frivilligt in i sociala pakter och gav efter för många av arbetarrörelsens ekonomiska krav för att vinna tid och hålla tillbaka de socialistiska strömningarna inom rörelsen. Med facit i hand kan man säga att denna korporativa strategi var tämligen framgångsrik.

En skärpt arbetsdelning inom arbetarrörelsen blev en viktig sidoeffekt av klasskompromissen. Betingelserna för köp och försäljning av arbetskraft reglerades av fackföreningsrörelsen genom förhandlingar, medan den sociala tryggheten för de arbetslösa blev sköttes av de socialdemokratiska partierna i parlamenten. Detta lade grunden till en mera snäv ekonomistisk orientering av fackföreningsrörelsen, något som försvagar fackföreningarna ännu i dag, då de socialdemokratiska partierna har fjärmat sig från sin tidigare reformistiska politik.

Men klasskompromissen var en bräcklig konstruktion eftersom den var beroende av en stabil kapitalistisk ekonomi med en hög tillväxt. Kompromissen led sammanbrott, allteftersom de djupgående ekonomiska kriserna i den västliga kapitalismen satte in från starten av 1970-talet. Kriserna sporrade de kapitalistiska krafterna till att gå till offensiv - bland annat för att reducera utgifterna - genom att angripa de fackliga rättigheterna, lönerna och de offentliga utgifterna och således underminera själva grundvalen för välfärdsstaten.

Således visade sig 1980-talet vara ett jättekliv bakåt för fackföreningsrörelsen, något man kan se i statistiken över organisationsgraden (organiseringen av arbetsstyrkan) i några viktiga västeuropeiska länder.

De få fackföreningar som förgäves försökte att gå emot det nyliberala angreppet, såsom de brittiska gruvarbetarna, led nederlag. I det brittiska fallet är orsaken främst att byråkratin i LO (TUC), ansåg en militant industriell aktion vore ett större hot för den sociala paktens samförståndspolitik än de rasande angreppen från gruvföretagen och Thatcherregeringens sida. Många år senare medgav TUC att det var fel att inte stödja gruvarbetarstrejken, men då var skadan skedd. Och det är anmärkningsvärt att TUC inte har ändrat sitt stöd till den sociala pakten.

Med sammanbrottet i de ledande ekonomierna i Östeuropa omkring 1990 försvann det sista alternativet till den västliga kapitalismen. Kapitalismen hade triumferat på alla fronter och för arbetsgivarna var kompromissen med arbetarna inte längre nödvändig. Några fackföreningar hade nästan tiggt de fientliga arbetsgivarna om att vända tillbaka till den sociala pakten. Denna politik gynnades av fackföreningsrörelsens starka nationella orientering. Hellre än att reorganisera sig för att konfrontera ständigt mer aggressiva kapitalintressen, har den snävt nationella orienteringen och fackföreningarnas ideologi om det sociala partnerskapet fört stora delar av fackföreningsrörelsen hän emot en allians med och - som konsekvens därav - ett underordnande av det "nationella" kapitalets kamp för att bli internationellt konkurrensduglig. I Tyskland brukas begreppet "Standort Wettbewerb", som både täcker fackföreningsrörelsens allians med det enskilda bolaget och stöd till den tyska statens konkurrens med andra nationer.

Store delar av fackföreningsrörelsen är djupt involverad i fackliga allianser med enskilda bolag och i juridisk verksamhet i stället för i en strategi som är baserad på en klassanalys och en analys av den reella maktbalansen. De tyska fackföreningarnas kamp för "enhet för arbete" från mitten av 1990-talet är ett gott exempel på denna politik med en nationell allians med arbetsgivarna. Detta var ett förslag till en formell förnyelse av den sociala pakten. Förslaget framlades så småningom av det tyska LO, som erbjöd sig att acceptera sämre arbetsvillkor i utbyte mot jobbgaranti. Detta avvisades av arbetsgivarna. På samma sätt är den relativt snävt fokuserade kampen för miniminormer för arbetsvillkoren inom WTO, som ledarna i den internationella fackföreningsrörelsen har kämpat för under det senaste decenniet, ett utmärkt exempel på den juridiska formalism som har utvecklat sig utan att vara baserad på en faktisk analys av maktbalansen mellan arbetskraft och kapital.

Den totala bristen på analyser av maktrelationerna och betingelserna för fackföreningsstrategierna är också tydlig i det utbildningsarbete, som utförs internationellt av fackföreningarna. En del av de västeuropeiska fackförbunden och sammanslutningarna utvecklar utbildningsprogram i form av solidaritetsprojekt med systerförbund i Östeuropa liksom i utvecklingsländerna. I dessa utbildningsprojekt sprider de västliga förbunden vad de anser för att vara sin egen stora succé - den sociala pakten. De försöker att övertyga fackföreningarna i resten av världen om fördelarna med att eftersträva det sociala partnerskapets modell. Med hänsyn till de aktuella maktrelationerna är denna form av utbildning kontraproduktiv för fackföreningsrörelsen i Östeuropa och utvecklingsländerna, som är under angrepp från aggressiva, konfrontationssökande arbetsgivare.

Det är viktigt att notera att alla de utvecklingar som här beskrivits har haft långt större betydelse för fackföreningsrörelsen inom tillverkningssindustrin än för fackföreningsrörelsen inom den offentliga sektorn och delar av transportindustrin, eftersom produktionen är mera utsatt för internationell konkurrens. Därför har tillbakagången för fackföreningsrörelsen - och det politiska och ideologiska skiftet högerut - blivit påtagligare inom tillverkningsindustrin än i någon annan bransch.

I dag fortsätter den katastrofala orienteringen mot det sociala partnerskapet - trots att den ekonomiska och sociala grundvalen försvunnit - inom den största delen av den europeiska fackföreningsbyråkratin, särskilt europeiska LO (European Trade Union Confederation). Därför har vi under de senare åren sett en ökande aktivitet i form av konsultationer, förhandlingar, lobbyism och s.k. social dialog mellan förväntade sociala partner på arbetsmarknaden. Resultatet har hittills inneburit en stärkt byråkratisk utveckling inom den europeiska fackföreningsrörelsen. Den sociala dialogen eller "förhandlingar på EU-planet", som det felaktigt har karakteriserats av några, är en aktivitet som inte inkluderar rätt till att gå till konflikt. Det är därför lätt att förstå, varför resultaten hittills har varit så dåliga.

Men vad kan fackföreningsrörelsen göra för att sätta emot den globala företagsoffensiven?

Till att börja med är det nödvändigt att inse att de multinationella företagens konfrontationspolitik och andra kapitalintressen skall bemötas direkt av fackföreningsrörelsen. Det råder oenighet och skilda uppfattningar om detta i fackföreningsrörelsen på alla nivåer: lokalt, nationellt och internationellt. De som önskar att återuppliva rörelsen måste bygga nya allianser på basis av de bästa delarna av rörelsen. Också om det finns många undantag finns dessa först och främst inom den offentliga sektorn, inom transport, inom de privata servicesektorerna och i ett antal lokala avdelningar i hela fackföreningsrörelsen.

En annan viktig kamp som en ny internationalistisk fackföreningsrörelse skall byggas upp omkring gäller företagens fortsatta privatisering av de offentliga tjänsterna - att försvara vad man uppnått med hjälp av välfärdsstaten. Företagens övertagande av dessa delar av samhället representerar en mycket viktig del av skiftet i maktbalansen mellan arbetskraft och kapital i vårt samhälle.

Ytterligare annan viktig del av en progressiv fackföreningsrörelses strategi är att utmana den dominerade tankegången i fackföreningsrörelsens byråkrati - det sociala partnerskapets ideologi - och den fredliga samexistensen mellan arbetskraft och kapital. I vår rörelse måste vi på ett vänskapligt sätt ta de svåra interna diskussionerna om just denna punkt. Dessa diskussioner bör vara baserade på en förståelse av att det sociala partnerskapets politik inte är resultatet av sammansvärjningar eller förräderi, utan av en speciell, historisk utveckling. Vi har behov av nya analyser, som kan förklara för folk hur den historiska komprommissen - partnerskapets mellan arbetskraft och kapital - blev till, och varför den bröt samman.

Det är viktigt att inse att detta också har mycket att göra med folks självtillit. Arbetarnas värdighet angrips systematiskt på arbetsplatserna, i medier, i den allmänna offentliga debatten och i det sociala och kulturella klimatet i ett samhälle, som är dominerat av borgerliga tankegångar och värden och av nyliberala idéer. Detta kan endast ändras om man omdefinierar begrepp som produktivt arbete, klassrelationer och klassidentitet. Detta kan dock inte påtvingas arbetarklassen utifrån. Det måste utvecklas som en del av och genom samhällets kamp.

Slutligen ska vi bygga allianser till den nya globala rörelsen mot nyliberalismen och för demokrati, global rättfärdighet och solidaritet. Denna globala "rörelse av rörelser" är redan nu mera politiskt radikal och systemkritisk än fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen, om än dess kunskap om klassförhållanden är rätt ringa. Fackföreningsrörelsen behöver denna folkliga rörelses radikalism och dess stridbarhet för att bryta med dess illusion om klasskomprommissen. Om denna allians blir konstruktivt och korrekt utvecklad, kan de två rörelserna stötta varandra och föra kampen upp på en högre nivå.

Endast en förändring av samhället som är djupgående nog att avlägsna de materiella betingelserna för en återbyggnad av en nyliberal politik kan säkra det arbetande folkets intressen. Inget mindre än socialismen kan säkra dem.

Artikeln har i en något längre version publicerats i Monthly Review i januari 2004 och i den danska tidskriften Kritisk Debat i maj 2004. Översättning från danska: Hans Isaksson.