Hycklande så in i Norden

Tyvärr hämmas Iraks väg framåt av den extremt svåra säkerhetssituationen. De krafter av terror som nu vänder sig mot demokratiseringsprocessen är en brokig skara bestående av alltifrån vanliga kriminella till militanta nationalister och Saddam Hussein-sympatisörer till religiöst motiverade grupper, en del med utländsk koppling. Oavsett vad de drivs av bidrar deras agerande till att förhindra demokratiseringsprocessen. Varken det irakiska folket eller det internationella samfundet kan låta sig hindras av terrorattentat i arbetet med att bygga ett demokratiskt och modernt Irak."

Bland annat detta skriver våra nordiska utrikesministrar i ett gemensamt uttalande från Bryssel publicerat i Svenska Dagbladet den 22 juni 2005.

Om det ändå fanns en opposition i Norden mot denna grundfalska, hycklande och rasistiska syn på sakernas tillstånd i Irak. Men det finns det inte. Bara ett antal ytterst små och mycket hårt trängda Irakkommittéer och kommunistpartier. När vår överhet koloniserar får de koloniserade som vanligt klara sig utan vår solidaritet.

Men ju desperatare ockupanterna blir desto hårdare kommer de att terrorisera civila irakier i sin jakt på motståndet. Hur mycket irakiskt blod som krävs för att medvetandegöra Norden återstår alltså att se. En miljon sanktionsdödade samt hundra tusen ockupationsdödade är tydligen alldeles för litet.


Ny realityshow

Etnografer och videofilmare har en ny marknad för sina tjänster: corporate reality television. Ledande reklambyråer råder sina kunder att frångå föråldrade metoder för marknadsundersökningar. Nu skickas i stället etnografer och videofilmare ut på gatan för att dokumentera potentiella köpares beteenden.

Det började när firman Ogilvy skulle kartlägga konsumtionsmönstren bland de svarta i Sydafrika. I brist på andra uppslag sände reklammännen ut kamerateam att filma i förorterna. Metoden slog an. Storkoncernerna efterfrågar nu mer och mer av denna exklusiva reality-TV. Ogilvy har bland annat för kosmetikaföretags räkning låtit filma japanska tjejer på toaletten på ett diskotek.

Det starka intresset för metoden har att göra med ett tilltagande avstånd mellan företagsledarna och deras konsumenter, förklarar reklamkonsulterna.

Storföretagen lägger under sig globala marknader samtidigt som TV-bolagen och dagstidningarna gör sig av med utrikeskorrespondenter och fokuserar på det lokala. Då kan reklambyråerna och deras videoteam ta betalt för glimtar av potentiella köpare.

- Jag vill se dom där människorna, förklarade en marknadschef för Ogilvys representant. Jag vill se dom i vitögat.

För drygt tjugo år sedan tjänade cheferna för de största företagen i USA i genomsnitt 40 gånger så mycket som de anställda. Nu tjänar de mer än 500 gånger så mycket. Med sådana klasskillnader blir också hemmamarknadens konsumenter främmande och exotiska. Fåtalet i toppen av bolagsbyråkratierna vet allt mindre om hur livet levs därnere där varumärkena ska slå an och varorna finna sin avsättning.

Det kommer inte att dröja innan den nya showen får en publik också bland de politiska ledarna och deras kampanjmakare.


Feg professor

Sven Eric Liedman skriver om Sartre i Syd-svenskan den 21 juni. Han ondgör sig bland annat över statsministerns inställning till apatiska flyktingbarn: "När jag hörde Göran Perssons uttalande kände jag en vanmäktig längtan efter att Jean-Paul Sartre åter skulle stiga fram ... för att ännu en gång läsa lusen av en politiker som inte kan stå för sina handlingar."

En sak är Liedman noga med att inte beröra: Sartres ställningstagande för den väpnade befrielsen av Algeriet, ett ställningstagande som gjorde att Sartre utsattes för hot och rena mordförsök.

Den självklara parallellen idag är ju ställningstagandet för irakiernas rätt till väpnat motstånd mot ockupanterna. Men det klarar inte professor Liedman av.

Jag önskar inte döda intellektuella åter. Bara en gnutta av Sartres moraliska resning bland de levande.


Kampanj

I Arbetaren (23/05) hävdar Andreas Malm att Clarté lägger upp hans bok När kapitalet tar till vapen "för sågning, över uppslag efter uppslag, i angrepp efter angrepp". De flesta Clartéläsare har nog svårt att känna igen sig. Uppenbarligen har Malm också själv svårt att få ihop sitt resonemang. För att belägga sina påståenden citerar han nämligen ur två korta notiser i förra numret, där Henrik Skrak kommenterar vårens Irakdebatt i Arbetaren! En enda gång berör Skrak När kapitalet tar till vapen, men just den meningen har Malm klippt bort. Den motsäger nämligen hans tes - Skrak talar om Malms "i stora stycken utmärkta bok När kapitalet tar till vapen". Inte mycket till sågning med andra ord.

Malm undviker också att nämna att Clartés första artikel om boken var en positiv recension, författad av Henrik Skrak (Clarté 3/04). Ulf Karlströms och Ola Inghes inlägg (4/04 och 1/05) var visserligen mer kritiska, men resonerande kritik är inte samma sak som sågning. Syftet var att få igång en debatt om de frågor som När kapitalet tar till vapen reser, inte att organisera ett angrepp på Andreas Malm. På ett tidigt stadium erbjöd vi också Malm att svara. Först tackade han ja, men avböjde senare.

I stället väljer han nu att plocka poänger genom att beskriva sig som utsatt för en kampanj. Det är synd. Vänstern behöver fler breda debatter, inte nödvändigtvis för att bli ense, utan också för att förstå vad vi är oense om. Smutskastning och ohederlig argumentation bara förvirrar och förlamar. Ett exempel är de senaste månadernas polemik om Irak i Arbetaren, där retoriken har varit uppskruvad, medan de viktiga problemen och skiljelinjerna hamnat i skymundan.

När det gäller debatten om När kapitalet tar till vapen hoppas jag att Andreas Malm återkommer med ett inlägg i sakfrågan - gärna här i Clarté.


Statsbidragens elände

Alla vet att ungdomsförbundens fiffel med medlemsantal pågått i årtionden. Men nu kläms de åt. Tre lärdomar:

Politiska partier som massorganisationer är inte längre så viktiga för att hålla den svenska statsapparaten på fötter. (Se Anders Björnssons artikel i detta nummer.) EU-byråkrati och medieutspel gynnar andra slags partier. Då kan man bli tuffare mot de forna massorganisationernas rekryteringsbas.

Ungdomsförbunden till vänster drabbas först. De andra har nog fifflat lika mycket, och kommer kanske inte undan, men de får lite tid på sig att sopa undan den värsta skiten. Det säger något om politiska styrkeförhållanden i dag.

Den linje som framför allt Folket i Bild drivit visar sitt värde: en politisk rörelse ska försöka att hålla sig fri från statsbidrag. Beroendet leder förr eller senare till elände.


Kritisk drink

Först tager man ett EU-parlament som man försiktigt lyfter taket av. Nu har man liksom en låda. Sedan tar man en EU-motståndare som man stoppar ner i lådan varpå man åter sätter på taket. Därefter skakar man EU-parlamentet ordentligt ungefär som när man blandar en drink och låter det sedan stå i normal rumstemperatur i cirka fem år. Då lyfter man åter av taket, och se, EU-motståndaren har förvandlats till en EU-kritiker.

Senast i raden att ha genomgått denna metamorfos är Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt. I Folkbladet den 21 juni förklarar han hur EU bör reformeras. För att bespara läsarna omtuggningar har jag reducerat Jonas reformförslag till tre punkter:

De nationella parlamentens makt ska ökas. (Där rök Nice och Amsterdam).

Det ska inrättas demokratisk kontroll över Europeiska Centralbanken, och planerna på ett gemensamt försvar ska bort. (Där rök Maastricht)

Fri marknad som överordnat mål ska strykas. (Där rök Rom också).

Efter perioder med särskilt mycket tänkande och funderande händer det ibland att Jonas Sjöstedt går till sin favvobar.

Jag vill ha en gin och tonic, säger då Jonas Sjöstedt, men den ska vara utan gin, och när jag tänker efter ska den vara utan tonic också, men en gin och tonic, det ska det likt förbannat vara.


Hanne utbränd?

Den 23.6 var den första dagen i år som man kunnat läsa igenom hela DN:s hela ledar- och debattsida utan att hitta en enda liten notis om hur de långtidssjukskrivna hotar nationen och om vikten av svälta dem tillbaka i arbete.

Har Hanne Kjöller månne äntligen drabbats av utbrändhet?


Hanne PS.

Redan den 24.6 visar det sig att våra fromma förhoppningar kommit på skam. Då framträder nämnda skribent med en betraktelse över B-skådesspelerskan Tracy Lords, som enligt Kjöller illustrerar de rika möjligheter som kapitalismen erbjuder energiska personer att "klättra uppåt i samhället" från knark, porrträsk och elände.

I rättvisans namn bör det tilläggas att Kjöllers egen karriär erbjuder ett exempel på motsatsen. En gång var honen hederligt arbetande sköterska på Södersjukhusets akutmottagning. Nu har hon hamnat på DN:s ledarredaktion och ägnar sig åt att mot betalning förfölja sjuka och nedbrutna medmänniskor.

Tragiskt! Men så länge det finns liv, så finns det hopp att åter ta sig upp ur träsket och återvända till hederligt arbete?


Varning för skoräta fötter

Inför premiären på Undergången, filmen om Hitlers fall har många tagit anstöt av att huvudpersonen framställts i alltför mänsklig dager. Det är ett tidstypiskt dilemma. För dem som själva, direkt eller indirekt, upplevde den tidens fasor föll sig det manikeistiska perspektivet ganska naturligt. Men med nya generationer framstår den manikeistiska versionen av nazismen allt mer som den "onda sagan", en saga av det slag som vi blivit matade med till leda av Hollywood. Nazismen börjar alltmer likna en fiktion!

Detta gäller dock inte bara nazismen, det är ett generellt problem. En kvinnlig forskare som gjort empiriska undersökningar av sexköparnas attityder har till exempel fått på tafsen i feminismens namn för att hennes forskningsresultat inte passar ihop med den ideologiskt korrekta standardförklaringen: - "Om man tar reda på vad som försiggår i huvudet på en sexköpare så kan man ju lika gärna ta reda på vad som försiggår i huvudet på en pedofil eller våldtäktsman!" Men det vore väl utmärkt om de som skall utforma genomtänkta och effektiva åtgärder vet vad som försiggår i huvudet på en pedofil eller våldtäktsman.

Manikeismens logik hävdar att en ökad insikt leder till ökad acceptens. Därav följer att det finns kunskaper som är - eller bör vara - tabu. Men otillåtna och hemliga sanningar ger bara jordmån åt paranoida konspirationsteoretiker och historierevisionister.

Man bör gestalta det historiska och sociala utan att i moralens namn skära till foten så att den passar skon. Som exempel på en sådan nödvändig, antimoralistisk historieskrivning kan man nämna Hans Fredrik Dahls Quislingbiografi (1993), Håkan Blomquists bok om Nils Flyg (2000) eller den nu aktuella Stalinbiografin av Simon Sebag Montefiore.


Oklar text

Med anledning av inter-vjun med Jawad al-Khalisi, generalsekreterare i Iraqi National Foundation Congress (INFC), publicerad i Clarté nr 1/05:

Det är naturligtvis utmärkt att Clarté ger utrymme åt en irakisk röst som ger uttryck för den irakiska folkmajoritetens uppfattning att kampen mot ockupationen är huvudfrågan och slår fast att den irakiska motståndsrörelsen är folklig. Samtidigt gör al-Khalisi andra uttalanden som inte borde ha lämnats okommenterade i en programmatiskt anti-imperialistisk tidskrift.

För det första framgår det tydligt att al-Khalisis och INFC:s deltagande i det irakiska motståndets bojkott av det s k valet i januari i år inte vilar på principiell grund: "[v]i sa att vi skulle delta i valen ifall de blev legitima och hederliga. Vi hade villkor och vi uttryckte dem i dokument vi skickade till Förenta Nationerna [...] En [sic] av våra villkor var ett stopp på den militära aggressionen mot det irakiska folket." Här bortser alltså al-Khalisi från att de organisationer som faktiskt deltog i valet - oavsett sitt syfte - med nödvändighet legitimerade ockupationen, och låter samtidigt påskina att det hade varit möjligt att upphäva aggressionen mot Irak utan att upphäva ockupationen, när det i verkligheten är ockupationen som sådan som är aggressionen, från vilken alla enskilda övergrepp (t ex de mot Falluja) stammar.

För det andra förklarar al-Khalisi absurt nog att det krav som INFC har på ett omedelbart tillbakadragande av ockupationsstyrkorna inte innebär att hans organisation kräver ett omedelbart tillbakadragande av ockupationsstyrkorna. Istället vill INFC "sätta upp en tidtabell" för tillbakadragandet.

En sådan hållning kunde vara legitim om det pågick förhandlingar mellan det irakiska motståndet och ockupationsmakten, men så är ju inte fallet. USA är inte intresserat av att förhandla med motståndet - inte om ockupationens upphörande. Naturligt nog, eftersom USA inte vill att den upphör - inte på villkor som innebär att irakierna själva får bestämma i sitt eget land. Att i det läget diskutera vilka politiska utgångspunkter en politisk enhetsfront ska ha för eventuella förhandlingar med ockupationsmakten kan bara fungerande avledande från huvuduppgiften, som är att bidra till att stärka och utveckla den väpnade kampen. Innan förhandlingar om ockupationens upphörande kan komma till stånd måste ockupationsmakten fås att inse att det enda alternativet till fortsatt och eskalerande våld från det irakiska folket mot ockupanten är USA:s och dess allierades fullständiga och villkorslösa tillbakadragande från Irak. Och det enda sättet att få ockupanten att inse det är genom fortsatt och eskalerande våld. Som en irakisk motståndsman sa i höstas: "vår enda dialog med ockupationsmakten är med vapen". Den insikten saknar al-Khalisi och INFC, i alla fall ännu.

Anders Puschel, medlem i Irakkommittén i Malmö

Svar: De texter Clarté publicerar är inte politiska resolutioner. Tidningen ska med utgångspunkt från sin allmänna inriktning ge utrymme åt olika uppfattningar. Det skulle bli absurt om redaktionen kommenterade och korrigerade varje artikel. Däremot välkomnar vi kritiska bidrag - som Anders Puschels eget inlägg. Peter Myrdal