La ténébreuse affaire de la piazza Fontana

Luciano Lanza

Editions CNT

Den 12 december 1969 exploderade några bomber i Milano och Rom. I Milano dog 16 personer och fler än 80 skadades. Vilka var de skyldiga? Ett antal anarkister, några med klara alibin, häktades genast varav en dog under mystiska omständigheter under polisförhören. Men spåren som ledde till anarkisterna var förfalskade. De verkliga attentatsmännen var personer ur den fascistiska organisationen Ordine nuove, men trådarna ledde vidare in i delar av den italienska statsapparaten med kopplingar till både CIA och NATO. En av arkitekterna bakom de falska spåren var en italiensk säkerhetspolis som bland annat sett till att prokinesiska affischer sattes upp över hela Italien 1968 i syfte att skapa problem för det italienska kommunistpartiet.

1969 strejkade Fiatarbetarna under parollen: Vad vill vi? Vi vill allt! Italiens härskande klass och den nära vännen USA fruktade vänsteruppsvinget i det italienska samhället. Då slog man till med några bombattentat. Det tog mer än tio år av juridiska strider innan anarkisterna frikändes. Luciano Lanza, journalist och f d medlem av en milanesisk anarkistgrupp, skildrar detaljrikt och initierat det långa förloppet efter bombdådet mot Jordbruksbanken, piazza Fontana, i Milano. Hans bok visar att vi vid varje bombattentat bör ställa oss frågan: vem tjänar på attentatet?


TIDSIGNAL

Tidskrift för politik, kultur och samhällsdebatt.

Nr 1, årg. 1

Några historiker och humanistiska akademiker med vänstersympatier, och i många fall med anknytning till Södertörns högskola, har startat en ny tidskrift "för politik, kultur och samhällsdebatt". Den heter Tidsignal, "vilket ska ses som en liten vänlig blinkning till vår föregångare till namnet", dvs. en tidning Vänsterpartiet (fast då hette det SKP) brände pengar på i slutet av sextiotalet - den nya Tidsignals redaktion verkar då ha befunnit sig i övre tonåren.

Självklart är det välkommet med en tidskrift som önskar en bred vänsterdebatt. Men det måste sägas att det första numret, med temat "Vänsterns väg" är rätt tråkigt. Huvudnumret är ett långt utdrag ur Werner Schmidts kommande biografi över C.H. Hermansson, som i sin tur rymmer långa utdrag ur Hermanssons bok Vänsterns väg från 1965. Stort utrymme ges också en intervju med en vänsterpartistisk ordförande i Enskede-Årstas stadsdelsnämnd; den ger en rätt god bild av var den vänstra delen av partimajoriteten står i frågor om välfärdspolitik och privatiseringar.

Numret avslutas med ett redaktionellt "förslag" om att "samla alla radikala krafter: välfärdsförsvarare, feminister, antirasister, alternativglobalister, miljöaktivister, fackligt aktiva, arga och besvikna socialdemokrater. Genom att ställa sina resurser till förfogande skulle Vänsterpartiet kunna spela en viktig roll." Som punkter i programmet för denna samling nämns att "USA ska lämna Irak och det irakiska folkets självbestämmande", "försvaret av det palestinska folkets rättigheter", "kontroll av de internationella kapitalrörekserna", "avskrivning av tredje världens skulder", "EU:s grundlagar ersätts med system där sociala rättigheter och ekonomisk trygghet blir viktigare än äganderätten", "stopp för särbehandling på grund av kön" och "kompromisslöst försvar av de sociala rättigheterna".

Alltså: en sympatisk manifestation från akademiker i närheten av Vänsterpartiets vänsterflygel. Men kanske inte en så spännande tidskrift.