USA-imperialismen må bestå. Men den nyliberala modellen bär på inre motsättningar och kan snart bryta samman. Den överklass som leder den nyliberala revolutionen konsumerar upp tillgångarna, och USA investerar allt mindre. Det blir ohållbart. Kan breda folklager tvinga fram mer demokratiska klasskompromisser, eller går vi mot en än mer auktoritär ordning? De franska ekonomerna Gérard Duménil och Dominique Lévy analyserar USA:s styrka och svagheter.

Kapitalismen har aldrig präglats av frid och harmoni. De trettio gyl-lene åren som följde på andra världskriget kan i backspegeln te sig som ett förlorat paradis. Men kännetecknades de inte av kolonialism och befrielsekrig, av ett påstått kallt krig som utlöste brinnande konflikter i Korea och Vietnam? Och vad ska man säga om all omstörtande verksamhet runt om i världen, allra mest i Latinamerika, varje gång det uppstod ett hot mot det USA-vänliga skiktets kontroll över regeringsmakten i någon stat i periferin

Men ändå. Den kapitalistiska utvecklingen de senaste tjugofem åren innebär att det återuppstått former av våld som man trodde kommit ur bruk. Det sovjetiska imperiets sammanbrott och nederlaget för de revolutionära rörelserna i det som kallades tredje världen så länge det fanns en andra värld har inte fått de härskande klasserna och den ledande stormakten att släppa på sitt herravälde eller lita till mer civiliserade metoder. Ekonomiskt, politiskt och militärt våld står på dagordningen. Man må kalla det ett demokratins korståg mot terrorismen; det förändrar inte saken.

Vilken är den dunkla och underjordiska drivkraften? Svaret förvånar inte en marxist: klasskampen i stor skala. De härskande klasserna har tillintetgjort den andra världen. Nu är uppgiften för dem en återerövring, en restauration i samma mening som man restaurerar eller återinsätter en politisk ordning. De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget. För USA handlar spelet också om att säkra sitt herravälde i en värld där andra stater har nått samma utvecklingsnivå.

Nyliberalismen och imperialismen är alltså de två utgångspunkterna för den här artikeln om utvecklingen från 1980 till 2000. Nyliberalismen är ung och imperialismen gammal. Men imperialismen har dragit kolossal nytta av de nyliberala förändringarna, och omvänt, det nyliberala projektet att återföra den klass som äger produktionsmedlen till makten, har stärkts av imperialismen. Dock är detta reaktionära projekt fullt av motsättningar. Det finns avvikande tendenser ända in i systemets hjärterötter, den härskande klassen i USA. De kan sätta hela projektet ur spel. Vad väntar?

Den nyliberala ideologin lyfter fram marknaden; staten bör blanda sig i så litet som möjligt. Men på några områden har statsmakten faktiskt fått en starkare ställning. Det gäller särskilt penningpolitiken som enbart syftar till prisstabilitet, till priset av hög arbetslöshet. Över allt har staten haft en viktig roll för att etablera nyliberalismen, nationellt och internationellt. Redskapen för den nyliberala ordningens män är i huvudsak räntenivåerna och en politik i de stora aktieägarnas intresse; en nyckelfråga är att skapa nya maktförhållanden mellan arbetare och företagsledningar. För staten innebär den nya politiken en ny makroekonomisk politik (svag inflation) och en ny socialpolitik (i syfte att sänka priset på arbete) för att gynna samma intressen. På internationell nivå handlar det om att avlägsna alla hinder för kapitalets fria cirkulation, så att man kan överföra enorma vinster till de imperialistiska staterna.

Det är svårt att datera så komplexa förändringar som nyliberalismens framväxt. Slutet av 1979 är dock en viktig tidpunkt. Paul Volcker, som Jimmy Carter utsett till centralbankschef, beslöt att höja räntan till vilken nivå som helst för att få slut på inflationen. Andra förändringar var redan på gång, särskilt efter dollarkrisen i början av sjuttiotalet. Dit hör att man övergav de fasta växelkurserna som etablerade med Bretton Woods-systemet efter andra världskriget. Man var också i färd med att ta bort hindren för fria kapitalrörelser. Euromarknadens och eurobankens mäktiga finansmaskiner hade redan skaffat sig en ställning utanför de nationella centralbankernas kontroll. De ledande kapitalistländernas oförmåga att hantera den strukturella krisen i början av sjuttiotalet skapade ekonomiska, sociala och politiska villkor som gynnade en ny samhällsordning: den gamla ordningens misslyckande och trycket från dem som ville ha nyordning samverkade alltså. Till detta kom den sovjetiska modellens alltmer uppenbara misslyckande och arbetarrörelsens försvagning.

Bakom förändringarna ligger det översta skiktet i kapitalistklassen. I en kapitalism där ägande och styrande är åtskilt tar ägandet form av innehav av aktier och värdepapper; den härskande klassen är också kreditgivare, vilket ger den rätt till en del av företagens vinst. Marx sammanförde aktieägare och långivare, ofta samma personer, till en grupp, finanskapitalet. Klassen av stora kapitalägare är relativt väl sammanhållen och äger och kontrollerar olika delar av hela ekonomin genom sina finansiella institutioner. Därför kan man tala om en finansialisering av ekonomin och om finansiell globalisering.

Lenin gav en övertygande bild av kapitalismen i början av 1900-talet i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Vi ger dock inte termen imperialism riktigt samma innehåll. Det verkar bättre att beskriva imperialismen som ett allmänt drag som alltid finns hos kapitalismen. Redan i sina tidigaste former söker kapitalismen profit utanför sina metropoler; man kan t.ex. se på Hansan under medeltiden.

Denna strukturella egenskap hos kapitalismen har alltid förstärkts av en vilja att härska på alla de sätt, från det simpla tvånget gentemot mindre utvecklade stater att öppna sina gränser, till den rena kolonialismen med allt sitt tvång och förtryck. Men om imperialismen inte är en särskild fas av kapitalismen går den ändå själv igenom en del faser, till följd av förändringar inom imperialiststaterna. Den nyliberala imperialismen har därför också sina särskilda egenskaper, speciellt vad gäller de finansiella placeringarna.

Imperialismen är inte en sak för ett enstaka land, utan för en grupp av stater. Men det finns en hierarki mellan staterna, där de starkare exploaterar de svagare. Uppenbarligen spelar länder och stater fortfarande en central roll, trots globaliseringen, och detta av flera skäl. De stora företagen är snarare transnationella än multinationella. Ägande och ledning är ofta förknippade med ett särskilt land. Trots skatteparadisen kan man se hur vinsterna på den internationella marknaden gynnar vissa länder. Olika stater har inte samma ekonomiska situation, och det får betydande konsekvenser. USA behöver t.ex. på grund av sin maktposition näppeligen upprätthålla balans i utrikeshandeln.

Innan vi analyserar nyliberalismen måste vi avvisa tesen att den syftar till ekonomisk utveckling. Varken i centrum eller periferi fungerar den så. I USA har produktionen och kapitalackumulationen inte ökat lika starkt efter 1980 som årtiondena efter andra världskriget. Ändå har ju USA en privilegierad situation. I Europa har tillväxten avstannat dramatiskt. I Frankrike var till exempel tillväxttakten 8 procent bland företagen utanför finanssektorn i början av 1970-talet; sedan föll den drastiskt under 1970-talets strukturkris och har inte hämtat sig med nyliberalismen. Mot slutet århundradet pendlade den kring 2 procent.

Situationen är särskilt dramatisk i många länder i periferin. Om man undantar några mycket speciella modeller som Korea och några stater som Kina, Indien och Chile, är bilden oroväckande i Latinamerika och katastrofal i Afrika. Diagram 1 visar kurvan för BNP-utvecklingen i Brasilien, Mexiko och Argentina under flera årtionden.

mt_ignore:rof1.gif

I dessa tre stater bryts den uppåtgående kurvan i början av 1980-talet. Ingen förbättring inträffar därefter, trots att dessa stater förhållit sig välvilligt till den nyliberala ordningen, och i fallet Mexiko ingått ett nära samarbete med USA och Kanada, inom ramen för NAFTA.. I fallet Argentina följde övergången till nyliberalism 1990 på en period av ekonomisk stagnation. Därefter kom några år av tillväxt som kunde ge intryck av att den nyliberala modellen erbjöd möjligheter, men vi vet hur det slutade!

Nej, ändamålet med den nyliberala ordningen är av annan natur än utveckling av periferin eller t.o.m. ackumulation i centrum. Det handlar om att återföra makt och inkomster till det översta skiktet i den härskande klassen. Egentligen finns ingen statistik som ger en riktig bild av denna klass. Men det är möjligt att beräkna koncentrationen av rikedom och inkomster. Diagram 2 visar hur stor andel av den totala inkomsten i USA som tillfaller den procent som är rikast.

mt_ignore:rof2.gif

Det framgår att före krisen 1929 lade denna 1 procent av alla hushåll beslag på över16 procent av samtliga inkomster. Efter andra världskriget sjönk denna andel till 8 procent och förblev på den nivån till början av 1980-talet. Kapitalinkomsterna och löneklyftorna minskade. Det var den keynesianska kompromissens årtionden. Förutom den minskande ojämlikheten kännetecknades den av en stor självständighet för höga chefer, både i företag och offentlig sektor. Profiten stannade i företagen och återinvesterades. Men med nyliberalismen börjar procentsiffrorna i figur 2 att närma sig förkrigstidens.

Hur har dessa förändringar varit möjliga? På 1970-talet var inflationen högre än räntorna; företagen gav föga i aktieutdelningar; följaktligen halverades nivån på börsen (om man tar hänsyn till inflationen). Det är lätt att förstå att den samhällsklass vars inkomster till stor del beror på innehavet av värdepapper såg sina förmögenheter sjunka.

Nyliberalismen ändrade på detta. Räntorna, som med korrigering för inflationen tidigare var låga, steg mot 5 procent. Företagens lönsamhet förbättrades och de delade ut allt mer till aktieägarna. Börsen tredubblade sitt värde i förhållande till nivån före krisen 1970.

Men det var inget underverk. Allt var fråga om makt och styrkeförhållanden, nationellt och internationellt.

Dessa ökade inkomster och förmögenheter ändrade de härskande klassernas beteende. Så gott som från den nyliberala periodens början ökade hushållen sina utgifter och sin konsumtion. Diagram 3 visar hushållens andel av konsumtionen i USA sedan 1950.

mt_ignore:rof3.gif

Man ser tydligt att andelen låg kring 63 procent före nyliberalismen. Efter 1980 ökar siffrorna påtagligt, för att passera 70 procent i början av 2000-talet. Den ökade konsumtionen bland de rikaste hushållen har två orsaker: ökad andel av bnp och minskat sparande. Det minskade hushållssparandet i USA beror helt och hållet på att de starkaste grupperna sparar mindre. Deras sparande är till och med negativt, dvs. de skuldsätter sig. Hushållens höga skuldsättning är ett annat karaktäristiskt drag för den amerikanska ekonomin.

Följderna av denna utveckling blir ännu mer påtagliga av att kapitalinkomsternas betydelse för hushållen har ökat. Före nyliberalismen, mellan 1952 och 1979, stod kapitalavkastning (räntor och utdelningar, kapitalvinster inte inräknade) i genomsnitt för 10 procent av hushållens inkomster; mellan 1980 och 2003 var motsvarande siffra 17 procent.

För andra samhällsklasser blev kostnaderna höga: långsam tillväxt, arbetslöshet, sönderfallande välfärdssystem, fattigdom m.m. Men i förhållande till sina mål var nyliberalismen en lysande framgång.

Men man kan inte förstå dynamiken bakom USA:s kapitalinkomster utan att undersöka förhållandet mellan detta land och resten av världen. Det är här som det imperialistiska trycket i egentlig bemärkelse kommer in i bilden.

Det finns inget enkelt sätt att värdera vilken betydelse USA:s förhållande till resten av världen har för dess kapitalinkomster. Mekanismerna är många. Välkänd är till exempel betydelsen av att råvaror, inklusive energikällor, kan anförskaffas för ett pris som är förmånligt för köparlandet. Under de nyliberala årtiondena har dessa priser inte upphört att falla, ibland till en tredjedel av tidigare pris. Andra förhållanden, till exempel så kallad brain drain, bidrar starkt inte bara till USA:s inkomster men till att landet kan vidmakthålla sin teknologiska dominans. Också det är svårt att kvantifiera. Å andra sidan rymmer nationalräkenskaperna uppskattningar av finansiella inkomstflöden som utdelningar och räntor, liksom vinster utomlands för transnationella företag med amerikanska moderbolag.

Innan vi redogör för vår undersökning ska också terminologin preciseras. Direktinvesteringar innebär att ett företag lägger beslag på minst tio procent av ett annat företags kapital. Vi kommer att ställa investeringar i fast kapital, inklusive direktinvesteringar, mot finansiella investeringar, dvs. investeringar i värdepapper förutom direktinvesteringar.

Först ska vi se på de amerikanska transnationella företagens direktinvesteringar i utlandet. Profiten på dessa investeringar består av utdelningar, räntor och vinster som stannar kvar utomlands. Tillgängliga data tillåter oss att skilja ut dem från inrikes vinster .

År 2000 uppgick vinsten på amerikanska direktinvesteringar i utlandet till 53 % av de inhemska vinsterna. Det visar hur viktig den öppna internationella ekonomin är för USA:s kapitalinkomster.

Diagram 4 visar utvecklingen av förhållandet mellan å ena sidan profiten på transnationella investeringar, å andra sidan inhemsk profit.

mt_ignore:rof4.gif

Man kan se en relativt stadig tillväxt av de utländska vinsternas andel, från 10 procent 1948 till kulmen 53 procent år 20000. Utvecklingen speglar ekonomins globalisering, och nyliberalismen innebär inte någon kraftig förändring. Tvärtom, eftersom detta system föga gynnar investeringar i fast kapital, har det snarast dämpat tillväxten av USA:s transnationella direktinvesteringar.

Vi kan också ta fram ett mått på de inkomster som härrör från alla slag av finansiella investeringar, inbegripet direktinvesteringar, av amerikanska aktörer runt om i världen. Också det kan jämföras med inhemska investeringar. Då nådde de utländska investeringarna upp till 100 procent år 2000. Man plockar alltså hem lika mycket på finansiella investeringar i utlandet som på hemmaplan.

Diagram 4 beskriver också variationen över tid i förhållandet mellan inhemska och utländska kapitalvinster. Höjdpunkten nås alltså 2000. Men det är slående att se den snabba ökningen i slutet av 1970-talet som befästes av nyliberalismen. Hela den nyliberala perioden verkar alltså kännetecknas alltså av dessa kapitalinkomster från resten av världen. Siffran för storleken i förhållande till inhemska kapitalvinster rör sig kring 80 procent.

Början av denna uppgång, i slutet av 1970-talet, beror på de höjda räntorna på tredje världens ökade skulder. Men vid denna tid innebar inflationen en värdeöverföring i motsatt riktning, till förmån för låntagarna, som inte återspeglas i diagrammet. När inflationen upphörde fick skuldbördan hela sin nyliberala tyngd. Det innebar en reell höjning av räntor och utdelningar. I motsats till direktinvesteringarna är de ökade inkomsterna av portföljinvesteringarna ett karaktäristiskt drag för nyliberalismen.

Det viktigaste resultatet av denna analys är alltså att år 2000 hade USA större kapitalinkomster av sina utländska investeringar än av sina inhemska. Det handlar om en kraftfull imperialism som är avgörande för landets kapitalförsörjning.

Naturligtvis finns det också utländska finansiella investeringar i USA. Vi ska begränsa oss till en enda aspekt av dessa investeringar. Diagram 5 visar dels den procentuella nivån på avkastningarna för amerikanska investeringar utomlands, dels motsvarande siffror för utländska investeringar i USA. Siffrorna har korrigerats för inflationen.

mt_ignore:rof5.gif

Man kan göras två kommentarer:

1.Kurvorna följs åt. Det sker en kraftig ökning i slutet av sjuttiotalet, som beror på de höga räntesatser som kännetecknar de nyliberala åren. Avkastningen faller sedan något under nittiotalet.

2. Det viktigaste resultatet är den stora skillnaden i inkomster, omkring fyra procent under hela perioden. USA:s investeringar i utlandet är mycket inkomstbringande; de ger mellan sju och nio procent i avkastning vilket är betydligt mer än för utländska investerare i USA.

Karaktären hos USA:s utlandsinvesteringar skiljer sig från den hos utländska investeringar i USA. Hälften är direktinvesteringar, jämfört med tjugo procent direktinvesteringar för utländskt kapital i USA. USA är alltså en aktiv kapitalist , för att tala med Marx, medan utländska investerare i USA är långivare , fortfarande enligt Marx som förde samman aktieägare som inte deltar i ledningen av företaget och kreditgivare under rubriken lånekapitalet. Dessa räntetagare kan vara latinamerikanska finansfamiljer, emirer i Mellanöstern eller centralbanker som placerar dollarreserven i USA. Detta förklarar i viss mån skillnaden i avkastningar.

De här siffrorna kastar ljus över den amerikanska imperialismen. Trycket mot resten av världen är formidabelt genom sitt omfång och sin effektivitet; det ser man på inkomsterna. Man förstår hur viktigt det måste vara för detta land att hålla kvar sitt herravälde, med alla tänkbara medel ekonomiska, politiska och militära. Men man förstår också det beroende som vuxit fram. Men här finns också en avgörande motsättning som vi ska gå in lite närmare på.

Till att börja med ska vi se på förhållandet mellan sparande och investeringar i USA. Med investeringar avser vi här investeringar i fast kapital, enligt tidigare definitioner. Sparande och investeringar uttrycks i procent av den totala produktionen i USA. Kontrasten är slående mellan de nyliberala årtiondena och de första årtiondena efter andra världskriget. Före 1980 låg nivån på såväl sparande som investeringar kring fyra, fem procent. Båda siffrorna föll med nyliberalismen: investeringarna från 4,1 procent före 1980 till 3,5 procent därefter, sparandet från 4,5 procent till 1 procent! I snabb takt började USA att investera mer än man sparade. I ett internationellt perspektiv innebär det att man slösade mer pengar på konsumtion och investeringar än man tjänade.

Detta slöseri har två sidor. Först resulterade det i ett kraftigt budgetunderskott i början av 1980-talet. Räntorna steg, inkomsterna minskade och militärutgifterna ökade (Reagans stjärnornas krig ). Den andra sidan framträdde mer gradvis: hushållens ökade konsumtion som beskrevs i diagram 3, och framför allt de översta samhällsklassernas ohämmade slöseri. Hur är det möjligt?

mt_ignore:rof6.gif

1. Av rent matematiska orsaker är klyftan mellan sparande och investeringar i diagram 6 densamma som USA:s betalningsbalans, dvs. summan av handelsbalansen (export minus import) och kapitalinkomsterna från utlandet. Det är handelsbalansen som får klyftan att öka. Diagram 6 visar alltså ett underskott i betalningsbalansen under de nyliberala åren.

2. När USA importerar mer än man exporterar får utlandet betalt i dollar. Om man säljer dessa dollar sjunker växelkursen, vilket tenderar att minska underskottet i betalningsbalansen. I själva verket kommer därför utlandet att göra finansiella investeringar i amerikanska tillgångar, på grund av den amerikanska ekonomins styrka och den egna ekonomins svagare ställning. De tar alltså aktiv del i finansieringen av den amerikanska ekonomin genom att köpa aktier och låna ut till hushåll och företag. Den amerikanska penningpolitiken, som reglerar kreditläget i landet, är andra sidan av detta utländska stöd.

En ofrånkomlig följd av denna utveckling är den relativa ökningen av utländska tillgångar i USA i förhållande till USA:s tillgångar i övriga världen. Diagram 7 beskriver denna utveckling.

mt_ignore:rof7.gif

Man ser att kurvan för USA:s tillgångar utomlands stiger från 11 procent på femtiotalet till 36 procent i slutet av perioden. Kurvan för övriga världens tillgångar i USA börjar mycket lågt men har stigit till 85 procent 1985. Den tredje kurvan ger ett mått på klyftan mellan de två tillgodohavandena. De negativa värdena i början av perioden uttrycker överskottet för de amerikanska tillgångarna fram till 1985. Men 2003 representerade övriga världens överskott i förhållande till USA 40 procent av produktionen i detta land!

Är detta allvarligt? Vi står här inför en motsättning som underminerar de nuvarande tendenserna i den amerikanska ekonomin.

Problemet är lätt att formulera. För att möjliggöra utländsk finansiering av sin import måste USA ge en viktig roll åt övriga världen i sin ekonomi. Som tur är för USA:s ekonomi så betalar sig de utländska investeringarna dåligt, men ändå växer deras betydelse för USA:s kapitalinkomster.

Diagram 8 visar inkomstflödet mellan USA och övriga världen.

mt_ignore:rof8.gif

Man kan urskilja tre perioder. Mellan 1946 och 1972 ökar de två kurvorna för inkomstflödet långsamt, och klyftan mellan dem ökar också långsamt. 19731979 är en övergångsperiod. Därefter stiger båda kurvorna, men det går långsammare för ökningen av USA:s inkomster från övriga världen, medan övriga världens inkomster från USA ökar kraftigt och nästan når samma nivå. Den tredje kurvan i diagrammet beskriver alltså nettoflödet. Det ökade avsevärt till USA:s fördel mellan 1973 och 1980. Men sedan föll det och kan sedan 2002 periodvis vara negativt.

Förklaringen är naturligtvis övriga världens ökade tillgångar i USA. Trots den goda lönsamheten för USA:s utlandsinvesteringar börjar landet nu hamna i ett läge där det betalar ut mer vinster än det hämtar in. Vi påminner om att viktig orsak är de rikaste hushållens överkonsumtion.

Vi har beskrivit några mekanismer som frilägger en viktig motsättning i det amerikanska imperialistiska systemet i den nyliberala epoken. Man skulle kunna sammanfatta det som en kedja.

Först kommer ökade kapitalinkomster för de högre samhällsskikten. De leder till att de ökar sin konsumtion. Det leder så småningom till underskott i betalningsbalansen. Därmed ökar skulderna till utlandet. Penningflödet till övriga världen ökar. USAs kapitalinkomster minskar.

Om den nuvarande utvecklingen ska fortsätta måste två villkor uppfyllas: 1) övriga världen accepterar att investera sina dollar i USA, så att dollarkursen upprätthålls; 2) klyftan får inte minska ytterligare mellan inhemska och utländska finansiella investeringar i USA. Man kan begrunda att om USA skulle betala avkastningar på samma nivå som betalningarna från utlandet, skulle det innebära att man gjorde sig av med hela vinsten från inhemska amerikanska företag. Självklart kommer vi aldrig därhän.

Från amerikanskt perspektiv kan utvecklingen inte fortsätta utan att man ifrågasätter landets fortsatta herrvälde och de härskande klassernas överflöd. Annars blir USA leverantör av kapitalinkomster till resten av världen, till elände för sin egen härskarklass. Någon ändring måste till.

För framtidsdiskussionen måste man skilja mellan nyliberalism och imperialism. USA förblir imperialistiskt, också om det nyliberala stadiet passeras. Man bör betänka att den orsakskedja vi just beskrivit är ett resultat av nyliberalismen, inte av imperialismen. USA:s imperialistiska karaktär kommer att bestå, kanske förstärkas.

Vilka förändringar kan vi då vänta oss? Man kan peka ut åtminstone fyra stycken: 1) minskad konsumtion för överklassen, 2) ökad kapitalackumulation som är självfinansierad, 3) efterfrågan styrs mot den inhemska produktionen, 4) möjligen ett starkare tryck mot övriga världen.

Men det finns åtskilliga problem. För det första kan en ny kurs gå på tvärs mot nyliberalismen. Hur reagerar då de härskande klasserna med sina nuvarande inkomster och livsföring?

För det andra kan man minska underskottet i betalningsbalansen genom att låta dollarn sjunka i värde. Men vi vet att metoden har sina begränsningar. Åtskilliga stater har sin valuta knuten till dollarn, så en ny växelkurs förändrar inte handelsvillkoren. Det finns inget universalmedel. En svag dollar ses allmänt som oförenligt med USA:s imperialistiska ambitioner. På samma sätt skulle steg mot ökad protektionism eller minskad rörlighet för kapitalet utlösa motåtgärder som kunde underminera det amerikanska imperiet i dess nyliberala skepnad.

För det tredje är det svårt att slå in på en annan väg eftersom det är nödvändigt att stabilisera landets makroekonomiska situation. Här inställer sig frågan om en ny kris, kanske inte som en katastrof men som en begränsning av de ekonomisk-politiska möjligheterna. Penningpolitiken upprätthåller efterfrågan genom att hushållens skulder får växa. Varje försök att bromsa den utvecklingen riskerar att förvandla recessionen till ett sammanbrott.

För det fjärde kommer naturligtvis USA att göra allt för att fortsätta sin utdebitering av övriga världen. Men en försvagad internationell ekonomisk position kan fördyra de finansiella investeringarna utomlands.

Bakom dessa mekanismer urskiljer vi en våldsam klasskamp. Människan skapar sin historia, men under bestämda villkor. I den här artikeln har vi försökt att beskriva dessa villkor, framför allt de ekonomiska. Det hindrar inte att politiken avgör till sist.

Kampen måste föras både nationellt och internationellt. På det nationella planet vilar nyliberalismen på en kompromiss mellan överklass och övre medelklass. De är alla räntetagare, antingen genom direkt ägande eller genom sina pensionsfonder. De tycker sig ha tillträde till en underbar värld av kapitalistisk egendom. Men om avkastningarna sjunker kommer kompromissen att ifrågasättas. På vilket sätt? Går vi mot en mer demokratisk klasskompromiss som den keynesianska, eller mot en ordning som är än mer auktoritär och förtryckande?

På det internationella planet tar striderna nya former. Några stater i periferin inser sin uppgift man kan tänka på sammanbrottet för förhandlingarna i Cancun 2003. Stora befolkningsskikt inser sina gemensamma intressen , t.ex. inom globaliseringsrörelsen. Dessa strider utspelar sig mot en fond av extremism, det må sedan vara islamsk fundamentalism eller högerns nya korståg.

Vilka krafter kommer dessa strider att utlösa? Det beror inte minst på de motsättningar inom den amerikanska ekonomin som vi beskrivit i den här artikeln. Vem vet att bästa hantera dessa spänningar? Reaktionen eller framsteget? -

Artikeln är en förkortad version av ett föredrag vid en konferens 2004, anordnad av tidskriften Actuel Marx. Originaltexten med noter finns att läsa på www.cepremap.ens.fr/levy . Översättning från franska: Olle Josephson.