Ingenting är någon idé längre - fast man kan ju byta telefonbolag och tjäna sju kronor om året. Uppgivenhet och individualismen betingar varandra. Det enda kollektiva handlandet vi uppmuntras att samlas kring är medlidandet och gråten. Karin Hedbrant begrundar tidsandan.

Jo, visst minns vi att det började i mitten på åttiotalet. Känslan av att någonting vitalt ebbade ut. Hur vi inte längre or-kade träffa varandra varken på möten eller improviserat, hur vi började få alltmer bråttom hem. Det var inte så enkelt att småbarnen kvävde energin. För dom var lika många årtiondena före. Men något tystnade. Ett utforskande och en nyfikenhet som dog ut. Vi som var med då har förstås den aggressiva satsa-på-dig-själv-kampanjen i färskt minne. Men det var längesen och ändå har nån slags stämning kletat sig fast. En dyster hinna över både det privata och det offentliga. Någon har lagt sin tunga labb på din axel bakifrån och viskar till dig att "ingenting är någon idé längre". Medan din egen näve knyts tyst i fickan.

Just det där med idéerna. Dom lyckades ta ifrån oss de djärva tankarna, våra visioner. Sådant som förutsätter gemenskap, möten och i nästa steg organisation och målmedvetenhet. Ord som fackförening och kommunist får bara existera som skällsord. Vi ska inte inbilla oss att förändring är möjlig. En ny variant på Jantelagen för vår tid. Vi ska använda vår eventuella överskottsenergi till att byta telefonbolag några gånger om året för att tjäna sju kronor på kvartalsavgiften. Och medan vi sysslar med sådant får vi alltmer frätande andedräkter, surnande magar och värkande ryggar.

På detta har syndafloden nu drabbat svenskarna, och som om det inte räckte föll sedan den småländska gammelskogen ihop under seklets kusligaste natt. Det blev surrealistisk yra i kvällstidningarna. Så mycket DÖD har det inte varit sen trettioåriga kriget eller nåt sånt. Apokalyptiska rubriker dag efter dag. Göran Persson ropande "nationell samling" - således äntligen något att kollektivt samlas omkring. Kung och drottning, fosterland, kristerapeuter och prästerskap. Kommer ni ihåg första gången en katastrof ledde till just samling i kyrkorummet? Just det, i slutet på åttiotalet när barn från Kista omkom i en fruktansvärd bussolycka. Sen den händelsen har kyrkan och prästerna fått en ny samhällsuppgift.

Det finns bra präster. Den som förmår förmedla tro, hopp och kärlek kan bidra till att läka sår och personliga sorger. Det vet vi. Religionen är till sin natur motsägelsefull, den ger rum för det radikalaste och det mest samhällskonservativa på en gång. Den är framförallt användbar för många syften. Men den sida av religionen som ger tillit och förvissning och därmed självförtroende och förändringskraft betonas inte. Nej, det är framförallt själasörjandet som gäller. Bara i GRÅTANDET uppmuntras vi till gemenskap.

Livet erbjuder tolkningsmöjligheter. Det står var och en fritt att göra värl-den till sin berättelse och placera sig själv i en roll. Jag tycker det är svårt att värja sig mot den mättade symboliska laddning som ligger i det som sker nu. Om vi västerlänningar av samhällsomständigheterna inte dör i krig i särskilt stort antal, så tvingas vi av andra omständigheter att begripa att vi inte kontrollerar världen i alla fall. Precis som i våra personliga liv händer förr eller senare något som tvingar oss till nya oförutsedda tankar. Av "meningsfull" slump eller som konsekvens av faktiska orsakskomplex. Man kan göra olika ideologier utifrån detta. Det dåliga samvetets ideologi förser insamlingsgodheten med nya rekord. Medan hjälporganisationerna faktiskt säger att det räcker nu, Sri Lanka vill inte ens ha nån hjälp. Fattiga länder vill mycket hellre ha rättvisa villkor än den rika världens välgörenhet. Det högsta goda som dikteras i dessa tider är att TYCKA SYND OM. Återigen den omedelbara känslan som betonas på bekostnad av insikt och kunskap där förändringspotentialen finns.

Vi lever i en extremt individualiserad tillvaro i västvärlden. Och vi känner på oss att det nog är därför vi inte mår så bra, trots vår andel av det globala överskottet. Vi har förlorat kontakten med en inre kraft och tron på en kollektiv kraft, båda på en gång. Inte många livsstrategier erbjuds i ett sådant klimat. Det måste bli förtvivlat ensamt och kallt.

Hur hårt vi än arbetar kommer vi liksom ingen vart. Väggen är obeveklig. Det hjälper inte att trösta sig på varuhusen för hemelektronik eller ens med en Thailandresa. Visst kan vi lyxa med plasmaskärmar och boka in oss på spa och få alla slags österländska massager och alginpackningar eller åka på retreathelg hos birgittorna i Vadstena. Ja, varför inte! En cell och babbelförbud i tre dagar kan kanske åtminstone tvinga fram lite inre dialog för den som bara ser en dimension. Ett enklare spa kan en och annan sjukskriven från hemtjänsten ordineras. Retreat är dock ett typiskt medelklassfenomen. Den miljon svenskar som är förtidspensionerade får nöja sig med gratistidningar, fika på Seven Eleven - och utbetalning av existensminimum - hur länge till är bara en tidsfråga. Tandläkare är det inte att tänka på, och knappast ens en resa till Mallis. Och givetvis inga psykologer. Dom har för övrigt sina agendor fullbokade sedan länge.

Utifrån sin sekelskiftesagenda visste redan Freud att vi vantrivs i kulturen. Det var den själstörstande medelklassen den gången, och inte mycket har blivit bättre trots den materiella välfärden. Möjligen har kvinnorna sen dess lyckats återerövra sin sexualitet och sin relativa autonomi (trots just Freud) - men fått betala med annat som bekant.

Både Freud och Marx underkände religionens institutioner - de trodde i stället på det undermedvetnas avslöjande respektive underklassens befrielse som svaret på alienationens lidande. Och båda visste mycket väl att det måste vara individens respektive klassens eget verk. Jag är övertygad om att bägge måste till.

Världen är bedrövlig och punktvis alldeles underbar. Mycket skulle kunna vara radikalt annorlunda. Vi skulle utan vidare kunnat använda de resurser som världens rikaste land satsat för att ta livet av 100 000 irakier och förstöra vårt äldsta kulturarv på att t.ex. förebygga naturkatastrofer. Turismen är naturligtvis ingen långsiktig lösning på vare sig fattiga länders ekonomier eller våra egna verkliga behov. Jo, det går att organisera sig mot krigspolitik och för rättvisa handelsvillkor och använda resandet för mänskliga erfarenhetsutbyten. Vad dom än säger.

Det är inte bara fullt möjligt att börja träffas igen och skapa rum för kollektiva erfarenheter, det är alldeles nödvändigt.

Visst kan vi besöka en kyrka ibland för en stunds enskild andakt - själen behöver ibland en särskild plats. Frikyrkornas imponerande byggen av samlingsrum i våra städer - för övrigt för både själen och kollektivet vilket antagligen är förklaringen till framgången - skulle faktiskt kunna inspirera. Tänk om vänstern lyckades med bråkdelen. Vitala, öppna ABF-liknande hus med ständiga utbyten av tankar, generationsmöten, restauranger och caféer. Försäljning av tidskrifter och böcker, utställningar och scener. Platser där idéer ovan trång etnifiering och religionsgränser får fritt spelrum. Och förutom detta naturligvis arbetsplatser där vi vågar berätta för varandra vad vi får i lön och där vi törs stå upp för våra arbetskamrater. Även om den livslånga anställningen och löneslaveriet kanske inte är framtiden.

Det finns tecken på att vänsterkrafterna kan mötas igen efter ett splittrat övervintrande av olika socialistiska strategier. Men hoten börjar bli för påtagliga både fysiskt och psykiskt. Och vi börjar begripa att det räcker nu. Det går visst att utmana maktens ideologier.

Och aldrig att jag sätter mig och gråter med Göran Persson.