Skådespel för opinionen

Vilket överlämnande av makten i Irak! Det tålde inte ens dagsljus. Ingen ceremoni, inget firande, ingenting. Den amerikanske guvernören Paul Bremer smög över den formella makten den 28 juni - två dagar tidigare än annonserat - till den irakiske premiärministern Iyad Allawi ("Our kind of bully" som det amerikanska utrikesdepartementet kallar honom). I praktiken ändrar detta ingenting. Irak förblir ockuperat med 160 000 utländska soldater och styrs hädanefter från den amerikanska ambassaden, liksom Irak mellan 1932 och 1958 styrdes från den brittiska. Och ingenting fungerar. Bara en bråkdel av de pengar som den amerikanska kongressen i höstas anslog till återuppbyggnad har kommit fram. Och av det lilla som kommit har det mesta gått till säkerhetsfirmor. Oljeexporten kommer inte igång. Elen funkar inte. Arbetslösheten är skyhög. Underleverantörer till de amerikanska storföretag som har monopol på återuppbyggnaden klagar på att de inte får betalt. Frankrike och Tyskland fruktar utebliven ersättning för sitt stöd till USA (det vill säga att USA inte längre kommer garantera Iraks statsskuld).

Och skådeprocessen mot Saddam Hussein riktar sig bara till oss västerlänningar.

I Irak fungerar allt lika kontraproduktivt som en överlämningsceremoni till en quisling. Det irakiska folket besitter nämligen - till skillnad från folken i imperialistländerna - ett medvetande: Bush är den störste terroristen.


Tribunal i Stockholm

Den 13-14 november hålls i Stockholm en session i en världstribunal om Irak. Andra möten kommer att anordnas på olika platser i Sverige. Stockholmssessionen vill belysa hur ockupationsmakten brutalt raserat det irakiska samhället socialt, ekonomiskt och kulturellt. Den kommer att dokumentera de allvarliga brott mot FN-stadgan, folkrätten och de mänskliga rättigheterna som begåtts under kriget och ockupationen. Till sessionen kommer representanter för det irakiska folket.

Tanken på en världstribunal om Irak uppstod omedelbart efter angreppet på Irak. Den bygger på den tradition som började i Sverige när den första tribunalen mot USAs krig i Vietnam genomfördes i Stockholm 1967 och som fortsatt bland annat med tribunalen i Stockholm 1981 om Sovjetunionens krig i Afghanistan.

Den nya världstribunalen om Irak ska hålla sin slutsession i Istanbul våren 2005. Världstribunalen har fått ett starkt gensvar och ett brett stöd från antikrigsrörelsen runt om i världen. Förberedande sessioner har ägt rum i Bryssel, Tokyo, Köpenhamn, New York och Paris. Flera möten planeras på andra håll. Antikrigsrörelser över hela världen samlar in fakta och vittnesmål från folkrättsexperter, jurister och civila samt organisationer och folkrörelser (NGOs) för att belägga de brott som ockupanterna begår. En svensk kommitté för världstribunalen har nu bildats som svar på världstribunalens uppmaning att ge ett svenskt bidrag till tribunalarbetet.

Den som vill ge Kommittén för Världstribunalen om Irak sitt stöd kan betala ett bidrag till postgiro 16 04 81-8. Skriv "Världstribunalen om Irak" på talongen.


Så kallad statistik

Två tredjedelar av svenska folket har ånyo sagt ifrån att de inte anser EU ens vara värt att rösta i. Att detta huvudsakligen skulle bero på lättja eller politiskt ointresse är orimligt när det gäller ett folk, som hittills till 80-85 procent brukat lägga sin röst i riksdagsvalen.

Men vår EU-vänliga överhet finner tröst i en mörk stund: Baserat på en enkät bland den minoritet som ändå röstade hävdar man att det numera finns en massiv majoritet på 60 procent av svenskarna som slår vakt om medlemskapet i Unionen.

Denna tolkning är ungefär lika välgrundad som Aftonbladets alkoholvänliga slutsats av det jakande svaret på en enkätfråga: "Tycker ni att det är bra med lördagsöppet på Systemet?" Ställd till de köande på Systemet en lördagsförmiddag.

Den slutsats man i stället bort dra är en annan: Om vår politiska så kallade elit väljer att framhärda med att överlåta den makt man fått av svenska folket till storkapitalets lobbydrivna maktapparat i Bryssel, så kommer vi inom några val att vara nere i samma valdeltagande i de svenska riksdagsvalen som vi nu såg i EU-valen. Vad man då som folkvald vinner i lugn och ro, kommer med råge sannolikt att förloras i anseende och respekt.


Många skäl

Det har framförts åtskilliga skäl varför Sveriges överhet inte bör tillåta en folkomröstning om EU:s konstitution. Den mest omfattande uppräkningen hittills finns publicerad i Uppsala Nya Tidning, där Carl B. Hamilton (fp), enligt vad han själv påstår framför "tio mycket hedervärda demokratiska skäl" varför Sveriges folk inte skall få tillfälle att yttra sig om EU:s - och därmed också Sveriges - nya grundlag.

I DN-debatten påpekar professorn i statsvetenskap Olof Ruin den första maj att en "ny folkomröstning blir mycket svårtolkad".

Argumentet att Sveriges överhet - liksom ofta de svarande i våldtäktsmål - har svårt att förstå ett nej, är onekligen tungt vägande. Överhetens motvilja mot att efterkomma underklassens - folkmajoritetens - vilja, om och när denna går överhetens intressen emot, utgör faktiskt ett grundläggande argument även mot den allmänna rösträtten.

Överhetens skribenter är dock alltför blygsamma i redovisningen av antalet skäl som - för deras uppdragsgivare - talar emot en folkomröstning om EU:s konstitution.

Övervikten för nej-sidan i folkomröstningen om EMU var lite drygt 800000 röstande.

Ja-kampanjens kostnader i EU-omröstningen 1994 har beräknats till 1200 miljoner kronor, förutom statsbidraget.

Det skulle antagligen bli ännu kostsammare att köpa sig ett folkligt godkännande av den nya grundlag som vi nu skall underkastas, dels på grund av dess innehåll, dels med tanke på de erfarenheter som Sveriges folk sedan folkomröstningen fått av EU och av EU-anhängarnas löften.

Det finns alltså inte bara ett drygt dussin, utan miljontals skäl varför vår överhet önskar undvika en folkomröstning.


Dags att rösta

Under midsommarhelgen lyckades så EU:s regeringschefer äntligen ena sig kring en ny konstitution. Att den blev en konstitution bara till namnet kan vi tacka britterna för. Ingen gemensam skatt, socialpolitik, utrikespolitik eller straffrätt. Och inget gemensamt försvar. Däremot får Sverige ännu mindre makt eftersom de stora länderna genom ny röstviktning i ministerrådet säkrar fortsatt inflytande över EU trots de tio nykomlingarna från öst. Riktigt så illa som i konventsförslaget från i höstas blev det nu inte. Det kan vi tacka Finland och andra småländer för. Sverige lyfte däremot inte ett finger under förhandlingarna. Vår flathet gentemot de stora är ökänd. Sitt mest fullödiga uttryck fick underkastelsen i regeringens skrivelse 2003/04:13: "Erfarenheterna visar att ett eller två av de stora länderna ofta driver samma ståndpunkt som Sverige i de flesta frågor. Det kan därför antas att konventets förslag i praktiken inte skulle innebära avsevärt sämre möjligheter för Sverige att hävda sin uppfattning." Ska vi låta detta programmatiska medlöperi bestämma vårt lands framtid? Naturligtvis inte. Just nu pågår namninsamling för folkomröstning om EU-konstitutionen. Hjälp till! Vi ses på stan.


Reagan är död

Det långa farvälet av Ronald Reagan, Förenta Staternas president 1981-1989, är slut. Nyliberala vapendragare som Margaret Thatcher, George Bush (d.ä.) och George Bush (d.y.), samt diverse småstatsvasaller (Hamid Karzai, Lars Engqvist) stämde upp i Hail to the Chief på begravningen.

Reaktionären Ronald Reagan har nu blivit rumsrena och charmiga Ronnie. Inte bara i hemlandet, utan också i Sverige. Som Aftonbladets Staffan Heimerson förnumstigt har konstaterat var dessutom Ronnie ingen B-skådespelare, utan tvärtom fullt i klass med Humphrey Bogart. I dödsrunorna får vi också läsa om Ronnies tidiga karriär inom fackföreningsrörelsen. Fast kanske inte att Ronnie lyckades ange de flesta av sina vänner och skådespelarkollegor under McCarthys stora ideologiska kampanj. Vi får veta att Ronnie på 1960-talet bytte från det demokratiska till det republikanska partiet. Men inte att han påpassligt nog lämnade kommunistpartiet i Hollywood, innan han angav sina comrades. Ex-presidentens intresse för golf nämns, men inte dennes faiblesse för små, latinamerikanska länder.

För kanske är det så att Ronald Reagan är den symbol som världen behöver idag. Nu när sonen till den förre vicepresidenten George Bush har tagit över rollen som den fria världens ledare är det onekligen ett nedbyte. Visst, det är i grunden samma ytterligt reaktionära politik som förs, såväl på hemmaplan (inklusive "bakgården" Latinamerika) som på bortaplan. Men han var ju så charmig, Ronnie. Inte minst i jämförelse med den nuvarande ledaren, som mest verkar läsa innantill i sina domedagstal, med sina tätt sittande ögon. Nä, då var clownen Ronald en bättre säljare av nyliberalismen. "Just say no to drugs" ropade han käckt, och drog igång en ekonomisk politik som skapade klassklyftor och en social utslagning som inte Amerika sett sedan depressionen på 1930-talet. Och att använda arbetarklasshjälten Bruce Springsteens "Born in the USA" under sin valkampanj är väl vad vissa kommunikationsvetare skulle kalla en oppositionell tolkning av sångens budskap. Stjärnkrigaren Reagan lyckades rusta Sovjetunionen till döds, medan Bush fortfarande sliter med kampen mot den osynliga terrorismen. Och Grenada är bortglömt för länge sedan, medan amerikanerna svettas vidare i den irakiska ökensanden.

Reagan är död. Reaktionen lever vidare.


Nya kulor

I Lake City i delstaten Missouri finns en fabrik för tillverkning av finkalibrig ammunition. Den ägs av USA:s armé och drivs av en kontraktör. Härifrån kommer alla de kulor landets soldater sprider över världen.

Arbetarna jobbar i treskift åtta timmar om dygnet sex dagar i veckan. De producerar omkring fyra miljoner kulor om dagen.

Det är inte många nog.

USA:s krigsmakt börjar få brist på ammunition. Ansvariga myndigheter räknar med en årlig förbrukning av minst 1,5 miljarder kulor de närmaste fem åren. Fabriken i Lake City klarar bara 1,2 miljarder.

"Vi använder så mycket ammunition i Irak att kapaciteten inte räcker till", förklarar en expert inom försvarsindustrin för Financial Times. Pentagon överväger att beställa kulor från Kanada och Israel.


Territorialstaten

I en artikel i Röda Rummet 2/04, Socialistiska partiets mer teoretiska tidskrift, prövar Samuel Edquist än en gång den nationella frågan.

Edquist tar två grepp. Dels angriper han den moderna idyll- och tramsnationalismen, som välsignas av statsmakterna, dvs. nationaldagar, fotbollslag, kronprinsessa och dylikt. Dels inför han begreppet territorialstat. Den svenska nationen ska inte försvaras mot EMU och EU-konstitution, men däremot den svenska territorialstaten.

Det är ingen ointressant distinktion, men hur territorialstat och nationalstat förhåller sig till varandra utreds inte ordentligt. Edquist tycks i själva verket vara medveten om komplikationerna, fast han inte riktigt vill tillstå det: "På många sätt är det förföriskt enkelt att vara antinationalist. Man måste komma ihåg att nationalismen inte omedelbart kan ersättas med någon form av globalism eller kosmopolitism - som ofta i realiteten är en vi-känsla för de bättre bemedlade som kan ha hela världen som sin arbetsplats. // I många fall är nationalism särskilt begriplig: den som lider under förtryck eller ockupation, som resultat av någon annans nationalism eller imperialism, svarar vanligtvis i namn av sig egen nations fana. Men även i sin mest behjärtansvärda eller oskyldiga skepnad bär nationalismen på en mörk sida."

Diskussionen är alltså nyanserad. Men när den kommenteras i Aftonbladet 11 juli av Petter Larsson blir det en enkel fråga om att det inte finns någon "god nationalism". Ser man till ett tidningsnummer av Aftonbladet i sin helhet sammanfattar det socialdemokratins nuvarande politik mycket väl: välklingande internationalism och antinationalism för intellektuella och beslutsfattare på kultursidan; flagga, fotboll och allsång på Skansen åt folket på de andra sidorna.

Den dubbla politiken bäddar mer än något annat för kombinationen främlingsfientlighet och förlorat nationellt oberoende - eller territorialstatsoberoende, om man så vill.


SSU och folkrätten

USA struntar i folkrätten! Det dundrar nu SSU:s ordförande Ardalan Shekarabi. Det har varit tyst från det socialdemokratiska ungdomsförbundet under USA:s tre senaste anfalls- och ockupationskrig, mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Men nu uttalar sig ordföranden på hemsidan, och kritiserar USA för att underminera folkrätten genom att acceptera israeliska bosättningar på ockuperad mark.

Den som läser igenom Ardalan Shekarabis övriga uttalanden får dock snabbt klart för sig att det inte handlar om någon kursändring i SSU. Förbundet har inte vaknat upp, men alltfler i Sverige inser hur brutal den israeliska ockupationspolitiken är, och SSU måste helt enkelt ta avstånd från den.

I själva verket struntar SSU i folkrätten. För bara en månad före uttalandet mot att USA stöder Israels ockupationspolitik, ger SSU sitt fulla stöd till den amerikanska ockupationen av Irak.

Så här skrev Ardalan Shekarabi i sitt nyhetsbrev den 21 mars:

"Det är av största vikt att USA nu tar ansvar för situationen i Irak fullt ut. Invasionen var fel på många sätt, inte minst har det visat sig i efterhand." //"USA måste nu stanna kvar och fasa ut vissa trupper och föra över delar av makten till FN innan den nya konstitutionen är på plats". I samma brev står det att 600 amerikanska soldater mist livet, men inte ett ord om hur många irakier som dött. Och det är "USA:s hopp" som nu står "till den konstitution som man ska folkomrösta om i Irak". Inte ett ord om vad Iraks folk själva tror, tycker eller hoppas. Perspektivet är helt ockupanternas, inte de ockuperades.

Är inte USA:s krig mot och ockupation av Irak "en världsordning där stater ensidigt tar sig rätten att ingripa militärt på andra staters territorium"? Det är nämligen just en sådan världsordning som SSU i sitt handlingsprogram skriver att de motsätter sig.

Det är kanske ingen slump att SSU lägger upp alla sina vackra principer på en hemsida. För i verkligheten är de inte ens värda pappret de kan tryckas på.