Hur lättretad är en kafferbuffel? Svaren på frågan kan hjälpa oss att förstå varför världsdelarna utvecklats så ojämnt. Ola Inghe har läst en evolutionsbiologisk världshistoria som inte förfaller till underförstådd rasism. Den förklarar bakåt, men binder inte framtiden.

Vad är de yttersta orsakerna till att det är folk i Eurasien, som politiskt, eko-nomiskt och militärt kommit att alltmer dominera resten av världen? I dag är det främst västeuropéer, men tidigare bl.a. folk i Mellanöstern, mongoler, och ostasiater - de sistnämnda kanske snart återigen. Varför inte afrikaner från söder om Sahara eller melanesier eller uraustralier eller indianer?

Beror det blott på historiska tillfälligheter? Eller ligger det ändå ett korn av sanning i den uttalade eller outtalade rasism, eller genetiska determinism, som söker förklaringen i respektive folkslags inneboende kapacitet?

Ingendera, menar fysiologiprofessorn och evolutionsbiologen Jared Diamond från USA i den 1997 utgivna boken Guns, germs and steel, 2003 översatt till svenska under namnet Vete, vapen och virus, med den inte helt oblyga undertiteln En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren.

Diamond avvisar med kraft den rasistisk/genetiska förklaringsmodellen. Dels är den fullständigt överflödig, dels skulle den den, om något, möjligen kunna vara en motverkande variabel:

"Mitt perspektiv i denna dispyt bygger på 33 års erfarenhet av att arbeta tillsammans med papuaner i deras egna intakta samhällen på Nya Guinea. Redan från början gjorde de intryck på mig genom att generellt sett vara intelligentare, mer uppmärksamma, mer uttrycksfulla och mer intresserade av företeelser och människor än vad européer och amerikaner i allmänhet är. I [européernas] samhällen var epidemiska infektionssjukdomar () förr den främsta dödsorsaken. I stället har [papuanerna] traditionellt haft hög dödlighet i mord, ständiga stamkrig, olyckor och problem vid födoanskaffning. Det är mer sannolikt att det är de intelligentaste människorna, inte de minst intelligenta, som undgår dessa vanliga dödsorsaker i det traditionella papuanska samhällena. I traditionella europeiska samhällen däremot har dödligheten i epidemiska sjukdomar haft ytterst lite med intelligensen att göra, och i stället har en genetisk motståndskraft utvecklats beroende på enskildheter i kroppskemin." (s 21-22)

Man kan naturligtvis diskutera det vettiga i att ge sig in i denna typ av "motrasistiska" spekulationer. Men på likartat sätt argumenterade på sin tid Karl Evang och Ebbe Linde när de bemötte den ledande svenske "rashygienikern" Herman Lundborg, som ondgjorde sig över underklassens genetiska degeneration i välfärdssamhället: "De enda, för vilka livet är lätt att leva är de ekonomiskt besuttna samhällslagren, vilka tack vare egendomsrättens ärftlighet mycket riktigt består av till stor del samma släkter under detta sekel som under det förra. Det är alltså bland överklassen som degenerationen skall kunna spåras. Det är där vi skall finna ett beklagligt överhandtagande av sinnessjukdom, kroppslig skröplighet, moralisk lastbarhet och allsköns mindervärde, allt detta som rashygienikerna utmålar för oss. Det är inte precis den konsekvens som de högerinställda hygienivrarna brukar dra, men den enda som rimligen kan dragas. Men uppriktigt sagt kan inte ens någon dylik allmän överklassdegeneration säkert konstateras. Så mycket orimligare är då tanken på att folkens breda lager skulle börjat degenerera för att livet blivit dem för lätt." (s 98 i Raslära, raspolitik, reaktion, Clartés förlag 1935.)

Kärnan i Jared Diamonds förklarings-modell kan sägas vara betydelsen av inte historiska, men väl naturhistoriska "tillfälligheter" för tidpunkt, tempo, och resultat av övergången från jägar-samlarekonomier till jordbruksbaserade ekonomier. Dessa ekonomier är alltså baserade på växtodling, mer eller mindre kompletterad med hållande av tamdjur som reproducerar sig i fångenskap. Renodlade herdeekonomier har historiskt sett varit av mindre betydelse, eller varit beroende av handel med, alternativt plundring av, jordbruksbaserade ekonomier.

Hur sammanhänger då enligt Diamond potentialen till världsdominans med detta stora ekonomiska språng, som också brukar kallas den neolitiska revolutionen?

Först och främst genom det för marxister och ekonomhistoriker självklara: att jordbruk kan föda en större befolkning per yta. Detta ger jordbrukare ett rent demografiskt övertag över jägare-samlare, och möjliggör för de förra att utrota, assimilera, underkuva eller till ofruktbarare trakter helt enkelt tränga undan de senare. Lägg till detta att ett ökande överskott möjliggör arbetsdelning som i sin tur möjliggör tre viktiga förhålllanden:

Allmän teknologiutveckling, som återkopplar på jordbruksproduktionen och ökar dess produktivitet och därmed kan försörja ytterligare folk och öka på det demografiska övertaget.

Förbättrad vapenteknologi (inklusive logistik). Utöver den välkända utvecklingskedjan sten-brons-järn-vapen och vidare till kulor, krut och oceangående fartyg, så påminner Diamond här också om den direkta kausaliteten från jordbruksrevolutionen i form av den formidabla militära roll som hästen (och lokalt även de två kamelarterna) spelat.

Uppkomsten av klassamhälle och statsmakt, vilket möjliggör centralisering och därmed effektivare kraftsamling av tillgänglig militär makt (t.ex. i form av heltidssoldater som försörjs av tributer och skatter). Därtill kan man försörja ett prästerskap och andra ideologiproducenter som kan elda på soldaterna. Man utvecklar också informationsteknologi i form av skriftspråk, som Diamond (måhända något överdrivet?), utöver dess allmänna roll på olika samhällsområden, tillmäter stor direkt militär betydelse som redskap för kumulativ kunskapsuppbyggnad om den omvärld man vill lägga under sig, genom militär korrespondens, reserapporter och kartor.

Detta är alltså inte så nytt eller originellt. Mera intressant är hur stor vikt Diamond lägger vid de inledande stegen i denna process, dvs. de som sker i förhistorisk tid, före klassamhälle, statsmakt och skriftspråk. Utifrån nya rön inom arkeologi och lingvistik skildrar han hur genomgripande folkomflyttningar skedde under denna tid genom att folkgrupper från regioner som tidigt blev bönder spred sig från sina ursprungsområden. På så vis skapades många av de språkgrupper och befolkningsmönster som rått sedan dess.

Den geografiskt mest vidsträckta av dessa expansioner utgick i flera vågor från södra Kina, där en jordbrukskultur baserad på bl.a. ris, tamsvin och höns, tar sin början i Yangtsedalen ca 7500 f.Kr. Söder om Kina, i större delen av tropiska Sydostasien och den indonesiska övärlden, finns ännu i flera tusen år framåt enbart mörkhyade jägare-samlare, sannolikt besläktade med dagens melanesier och papuaner. Först efter 4000 f.Kr. invandrar jordbrukande folk norrifrån i flera invandringsvågor och tar i princip demografiskt helt över Sydostasien, som förelöpare till dagens khmerer, vietnameser, burmeser m fl. En annan och än större expansion - den austronesiska - utgick från en jordbrukar- och fiskekultur vid Kinas sydöstkust, som kring 4000 f.Kr. lär sig använda utriggarförsedda segelkanoter och sprider sig över till Taiwan. Därifrån tar de vägen över Filippinerna och når den nordöstra indonesiska övärlden ca 2500 f.Kr. Därifrån sprider sig en gren över resten av Indonesien (ca 2000 f.Kr), och vidare till Malackahalvön och vissa andra mindre enklaver på det sydostasiatiska fastlandet (ca 1000 f.Kr), där de alltså möter sina sydkinesiska kusiner som tidigare invandrat norrifrån. Slutligen (ca 500 e.Kr.) tas språnget över Indiska oceanen till den dittills obebodda jätteön Madagaskar utanför Östafrika. En annan gren, den polynesiska, sprider sig åt öster över Stilla havets väldiga (och likaså obefolkade) övärld, där den till sist når Nya Zeeland i söder, Hawaii i norr och Påskön i öster.

Av dessa språkfamiljer återfinns i det egentliga Kina idag intet eller blott rester i nationella minoritetsområden, för i nästa fas - utvecklingen av klassamhälle och stat - tar nordkinesiska folk med sino-tibetanska språk (föregångare till dagens kinesiska språk) ledningen. Dessa, som odlade hirs lika tidigt som sydkineserna odlade ris, och därtill västerifrån införde bl.a. vete och hästar, smälte successivt samman hela Kina till ett språkligt och kulturellt ovanligt homogent område.

På liknade sätt beskriver Diamond hur svarta folk med bantuspråk under perioden 3000 f.Kr till 500 e.Kr för jordbruket och sig själva från Kamerun ut över nästan hela centrala och södra Afrika. De tränger undan de mera ljushyade, icke jordbrukande pygméerna och khoi-san-folken (hottentotter och bushmän) till de djupaste regnskogarna respektive de ofruktbaraste halvöknarna. Mer kortfattat beskrivs också ett antal andra viktiga tidiga språk- och folkexpansioner i Eurasien, vilka alla kan knytas till jordbruksproduktionen uppkomst i Främre orienten i den så kallasde bördiga halvmånen: södra Turkiet, östra Medelhavskusten inklusive Palestina, bergstrakterna runt tvåflodslandet. Det finns ett möjligt undantag, den för oss i Europa så viktiga indoeuropeiska språkexpansionen. På denna punkt vacklar Diamond mellan å ena sidan den klassiska Kurgan-hypotesen som kopplar urindoeuropeerna till de första hästtämjarna i eller i närheten av Ukraina ca 4000 f.Kr. och med rötter nationalromantik (se t.ex. Martin Bernals Black Athena). Å andra sidan nämner han den modernare Anatolien-hypotesen med koppling till det första jordbruket i bördiga halvmånen ca 8500 f.Kr, och den första expansionen ett par tusen år senare av jordbrukare in i Europa. Anatolienhypotesen föreslogs första gången på 1980-talet av den brittiske arkeologen Colin Renfrew i Archaeology & Language - The Puzzle of Indo-European Origins, London 1987. (Renfrews hypotes finns kartografiskt återgiven på home.swipnet.se/~w-37794/historia/indoeuro.html .)

En annan effekt av jordbruksrevolutionen som Diamond framhåller är att den större befolkningsmängden och -tätheten skapar ett underlag för epidemiska sjukdomar, speciellt om flera områden med tät befolkning knyts ihop genom handelsvägar, typ sidenvägen. Genom att dessa sjukdomar blir mer eller mindre regelbundet återkommande byggs ett genetiskt skydd upp som minskar sjukdomarnas dödlighet. Men om en sådan delvis immuniserad befolkning kommer i kontakt med en folkgrupp som inte på länge eller, än värre, aldrig drabbats av sjukdomen ifråga och därför har dåligt eller inget skydd mot den, så kan konsekvenserna för den senare gruppen bli katastrofala. Detta kan ses som ett slags oavsiktligt biologiskt vapen i jordbrukarbefolkningens händer vid kontakt med omgivande glesare jägar-samlarbefolkningar, eller generellt vid kontakt med folkgrupper (oavsett befolkningstäthet och levnadssätt) som aldrig tidigare haft kontakt med sjukdomen ifråga.

Efter att en stor och tät befolkning skapat förutsättningarna för epidemiska sjukdomar hos människan, så måste dessa dock uppstå på något sätt. Diamond påvisar att många av de viktigaste epidemiska sjukdomarna har sitt evolutionära ursprung hos mikrober som ger sjukdomar hos våra tamdjur, framför allt nötkreatur, svin och fjäderfä. De domesticerades vid eller snart efter den neolitiska revolutionens början. Så liksom i fallet med hästen som stridsmaskin så finns här också en direkt kausalitet kopplad till den animaliska komponenten i den neolitiska revolutionen som påverkar styrkan av epidemiska sjukdomar som biologiskt vapen.

Men hur gå från denna generella förklaringsmodell om den neolitiska revolutionen som yttersta bas till politisk makt hos dess arvtagare, till en förklaring av den ojämna utvecklingen mellan världsdelarna, med sina konsekvenser för dagens maktfördelning?

Det duger i vart fall inte att förklara med interkontinentala skillnader i förekomst av områden där jordbruket först uppstod självständigt, utan stimulans från införsel av redan domesticerade grödor eller tamdjur utifrån. Alla (bebodda) kontinenter har egna sådana primära jordbruksområden, eller har kontakt med sådana områden. Eurasien har två säkra: bördiga halvmånen i väster (8500 f.Kr) och Kina i öster (efter 7500 f.Kr, eventuellt med två separata centra i respektive Gula Flodens och Yangtseflodens dalgångar). Afrika har tre områden, fast det är osäker om de är primära och i vad mån de är inbördes åtskilda: Sahelområdet (efter 5000 f.Kr), tropiska Västafrika (efter 3000 f.Kr) och Etiopiska höglandet (oklart när). Därtill har Afrika landkontakt med Eurasien. Amerika har tre säkra områden: Centrala Mexico (efter 3500 f.Kr), norra Anderna (efter 3500 f.Kr, möjligen utgör Amazonas därtill ett eget primärområde) och östra USA (2500 f.Kr). Australiens fastland har inget primärt jordbruksområde, men Nya Guineas högland (7000 f.Kr) hör till de tre tidigaste primärområdena, och bara ett grunt örikt hav, över vilket kanottrafik förekommit sedan äldsta tid, skiljer Nya Guinea från den australiska kontinenten. (När Diamond skrev sin bok var denna tidiga datering och områdets status som självständigt primärområde för jordbruk ännu i viss mån omstridd, men den har bekräftats av senare studier, se Denham m fl, Origins of agriculture at Kuk Swamp in the highlands of New Guinea, Science Vol 301, 11 July 2003.)

Primära jordbruksområden är alltså ingen grundläggande förklaring. Diamond pekar i stället på två fundamentala men internt komplexa "yttersta orsaker":

Den första grundorsaken är tillgång till lämpliga vilda arter att domesticera. På denna punkt lyfter Diamond fram fyra faktorer med speciell bäring på vad som händer under den inledande fasen och inom de primära uppkomstområdena för jordbruket:

En aspekt är lättheten att domesticera de allra första stapelgrödorna, kostnads-nyttoaspekten. De första presumtiva jordbrukarna hade inga förebilder att lära av och har därför ingen självklar anledning att slå in på vägen till jordbruksproduktion. Det har då underlättat om de presumtiva växtarterna redan i vilt tillstånd var en förhållandevis högavkastande och lättinsamlad näringskälla. Diamond refererar här en intressant studie som visar den globala förekomsten av de 56 vilda gräsarter som har tyngst frön. Av dessa 56 hade de presumtiva bönderna i Medelhavsområdet (inklusive bördiga halvmånen) hela 32 att välja mellan. De gräsarter som där först kom att domesticeras, korn och emmervete, är nummer 3 och 13 i fröstorlek på 56-listan.

Många andra områden med medelhavsklimat hade långt färre eller inga alls, och ingen av världens övriga områden inom denna klimatzon utvecklade något inhemskt jordbruk. Experimentella studier i Jordandalen har visat att skörd av idag vildväxande korn och emmer kan ge skördar på uppemot ett ton per hektar. Mycket riktigt förekom stora permanenta byar i detta rika område redan under jägar-samlartiden, vilket i sin tur starkt underlättade den vidare utvecklingen mot odling. Som jämförelse är majsens vilda förfader, teosinten, mycket mera lågavkastande samt omgiven av ett oätligt hårt skal. Dess domesticering kom därför igång senare, gick långsammare och bedrevs av folk som länge behöll ett nomadiserande livssätt med stort inslag av jakt och samling. Permanenta byar uppstod här först ca 1500 f.Kr.

En annan aspekt är lättheten att förädla de allra första stapelgrödorna, avelsas-pekten. Möjligheterna att av en aldrig så högavkastade vild växtart "göra" en gröda genom omedveten eller senare medveten avel underlättas av faktorer som (i) kort generationstid, vilket ger ett försprång till ettåriga växter men omvänt kan vara en förklaring till att ek och bok med sina mycket näringsrika ollon aldrig domesticerats; (ii) dominans av självbefruktning eller vegetativ förökning, vilket gör det lättare att stabilisera och vidareutveckla nya sorter som kommer fram genom mutationer. Diamond pekar här på att det finns gott om ettåriga, självfertila arter i bördiga halvmånen, liksom att rotgrödor av den typ som framför allt utvecklades i de fuktiga tropikerna (Anderna-Amazonas, Tropiska Västafrika, Nya Guinea) lätt låter sig förökas vegetativt (som potatis). Dock presenterar han inte någon systematisk jämförelse mellan olika delar av världen på denna punkt.

En tredje aspekt handlar om fördelar kontra tillkortakommanden hos de första "paketen" av grödor. Total produktivitet är viktigt. Således gav de inalles sju grödor som separat utvecklades i östra USA (av vilka blott solros och en pumpaart är viktiga i dag) för liten avkastning för att bära upp en försörjning väsentligen baserad på jordbruksprodukter. Först när majs och bönor inkommer från Centralamerika och förädlas till nya till området anpassade sorter kring 1000 e.Kr startar en intensiv jordbruksproduktion med centrum i Mississippidalen. Näringsinnehållet är inte heller betydelselöst, och ofta har kolhydratrika grödor som spannmål och rotgrödor kompletteras med proteinrika ärt- och bönväxter, och arter ur den senare gruppen domesticerades separat både i bördiga halvmånen, Kina, Anderna, Mexiko och i Sahel-Västafrika. Däremot saknade Nya Guinea helt proteinrika komplementgrödor, med proteinbristproblem som följd.

Ett försteg hos områden dominerade av spannmålsgrödor framför områden dominerade av rotgrödor är att de förra är betydligt lättare att lagra länge, vilket underlättar ansamlandet av ett överskott att basera arbetsdelning på, med åtföljande potential för teknologiutveckling och så småningom klasskiktning och statsbyggande.

En fjärde aspekt är tillgång till domesticerbara djur, speciellt större växtätare. Tamdjur är inte viktiga blott som proteinkomplement, eller genom sin förmåga att omvandla vegetation på magra eller svårodlade marker (t.ex. får, kor och getter) eller olika slags avfall (t.ex. svin, höns) till föda. Framför allt i det förra avseendet är större tamdjur effektivare än små, genom att en större tarmkanal kan smälta grövre växtmaterial (eller i svinets fall: ha kraften att böka fram svåråtkomlig föda ur marken). Men riktigt stora tamdjur (växt- eller allätande sådana, stora rovdjur skulle vara för dyra i drift) kom därtill efter hand att användas som en kraftkälla inom jordbruket, för att dra årder och plog, och som last- och dragdjur för skörden. Det möjliggjorde en ytterligare intensifiering och ytmässig utvidgning av jordbruksproduktionen. (I sin intressanta Tio steg som förändrade världen, Folkets Historia, årgång 29, 2001, vilken tangerar många av de frågor som Vete, vapen och virus tar upp, beskriver Janken Myrdal detta som en del av det han kallar "sekundärproduktrevolutionen" inom jordbruket. Den innebär att människan lär sig att utnyttja djuret redan innan det till sist på jägarvis dödas och äts upp. Hit hör även sådant som mjölk- och ullproduktion.)

Senare kom djurkraften att tas i andra teknologiers tjänst inom och utom jordbrukssektorn, t.ex. för att dra kvarnar och pumpa upp vatten, som transportmedel i alla möjliga sammanhang, och vissa fall som rörlig vapenplattform i krig.

Diamond argumenterar övertygande för att denna fjärde faktor är en av de absolut viktigaste för att förklara de stora differenserna mellan olika kontinenters utvecklingsgrad.

För det första är det stor skillnad på antalet stora växtätare över huvud taget mellan olika delar av världen. Om vi definierar kandidatgruppen arter som växtätande marklevande däggdjur med en medelvikt över 45 kg så har Eurasien 72, Afrika söder om Sahara 51, Amerika 24 och Australien 1. Den relativa fattigdomen på kandidater att domesticera i Amerika och än mer Australien kan ironisk nog bero på att jordbrukarnas jagande förfäder utrotade många av dem, då de som första invandrande människoart konfronterades med en lättjagad fauna som inte successivt fått vänja sig vid jagande människor.

Det ursprungliga jordbruksområdet på Nya Guinea hade ingen kandidatart alls, och domesticerade heller inte något djur över huvud taget. Amerikas kandidatfauna var avsevärt fattigare än gamla världens, och blott en större marklevande växtätare domesticerades här: nämligen Andernas guanaco, från vilket laman och alpackan stammar. I Eurasien domesticerades däremot hela 13 arter av denna kategori, varav 4 av de 5 idag viktigaste i den bördiga halvmånen (fåret, geten, kon och svinet; det två sistnämnda dock oberoende även på andra håll i Eurasien), och den femte (hästen) nära norr därom.

Dock, skillnaden i antal domesticerade arter mellan Amerika och Eurasien är klart större än den numerära skillnaden i kandidatarter, så denna förklaring är otillräcklig. Det gäller än mer för att förklara att ingen enda större marklevande växtätare domesticerades i det viltrika Afrika söder om Sahara. Därför hävdar Diamond för det andra en rad ytterligare specifika hinder var och en för sig kan förhindra framgångsrik domesticering av stora däggdjur:

(a) Kosten har redan nämnts som en orsak till att inte rovdjur platsar som matkälla (de kulturer som i brist på annat fött upp hundar som mat har gett dem vegetarisk kost).

(b) Hög tillväxttakt är ett måste för att få ekonomi i uppfödningen, vilket bland annat utesluter gorillor, elefanter och flodhästar.

(c) Förmåga till fortplantning i fångenskap har bl.a. hindrat alla försök att tämja guanacons släkting vikunjan, känd för sin ypperliga ull.

(d) Besvärligt temperament med åtföljande farlighet, eller i vart fall stora obehag att sköta, utesluter Afrikas "nötkreaturskandidat" kafferbuffeln, allmänt ansedd som Afrikas farligaste och mest oberäkneliga däggdjur, liksom flodhästen, vilken dödar fler människor än något annat afrikanskt djur. Alla försök (även i modern tid) att domesticera Afrikas fyra zebrarater har gått i stöpet av liknande skäl.

(e) Hög panikbenägenhet vid fara gör att djuren lätt skenar vid minsta störning och därför t.ex. blir omöjliga att valla. De flesta antiloper och hjortdjur (renen undantagen) utesluts på detta kriterium.

(f) Social struktur. Nästan alla domesticerade större däggdjur kommer från förfäder vilka lever i flockar med överlappande revir, där djuren har en fast dominanshierarki, med en otvetydig rangordning från ledare till lägst rankade individ. Flockbeteendet gör att djuren utan problem kan hållas i grupp och t.ex. stallas, överlappande revir gör att flera flockar problemfritt kan kombineras ihop, och den fasta dominanshierarkin gör det lätt för människan att genom att ta över ledarpositionen få hela flocken att lyda. Detta kriterium utrangerar återigen antiloper och hjortdjur (ej överlappande revir under brunsttid, renen återigen undantagen) och flodhäst (ej överlappande revir), liksom Nordamerikas tjockhornsfår, vilka på denna punkt liknar tamfårets förfader mufflonfåret i allt utom att det saknar fast dominanshierarki.

Sammantaget gör Diamonds genomgång det sannolikt - om än inte heltäckande och vattentätt bevisat - att olika specifika domesticeringshinder, inte rasmässiga eller kulturella utvecklingshinder, förklarar Afrikas och bidrar till att förklara Amerikas dåliga start vad gäller tillgång till större tamdjur i sina jordbruksekonomier. Utöver påverkan på ekonomi och politik i stort bidrar denna diskrepans också till att förklara varför Amerikas indianer drabbades så fruktansvärt hårt av de epidemiska sjukdomar som de vita oavsiktligt (men senare ibland avsiktligt) införde. Däremot hade inte indianerna, som ändå i exempelvis Mexico, Missisippidalen och Inkariket levde i folkrika jordbrukande samhällen, några förhärjande farsoter att sprida i motsatt riktning, med syfilis som enda och omtvistat undantag.

Den första grundorsaken till Eurasiens försprång är alltså tillgång till lämpliga vilda arter att domesticera. Den andra är spridningshastighet från ursprungsområdena. När de första jordbrukarna spred sig ut från ursprungsområdena stötte de efterhand på nya domesticerbara grödor och djur vilka de kunde införliva i sin repertoar (och som sedan kunde sprida sig tillbaka till ursprungsområdet och i andra expansionsriktningar). Exempelvis domesticerade jordbrukare med rötter i bördiga halvmånen hästen i Ukraina/Kazakstan, havre och vallmo i Västeuropa, åsna och katt i Nordafrika och sesam och äggplanta i Indusdalen. Ett ännu större berikande av respektive artpooler kunde ske när jordbrukskulturer med rötter i olika primära odlingsområden kom i kontakt med varandra. Således berikades Kinas jordbrukskultur redan i förhistorisk tid via Centralasien av "bördiga halvmånen-paketets" vete, kor, hästar, får och getter, och med tiden kom ris och en lång rad andra grödor att vandra i motsatt riktning. Därefter följde teknologiutbyte, handelsnät, klasskiktning, imperiebyggen m.m. Men också epidemiska sjukdomar och resistens emot dem spreds över en allt större och mera sammanlänkad population.

Men för att en spridning, med påföljande berikning och korsbefruktning, av jordbrukskulturen ska kunna ske på detta vis, så måste den ursprungliga uppsättningen grödor och tamdjur klara de nya ekologiska villkor som råder i de potentiella spridningsområdena. Temperatur- och nederbördsklimat är de viktigaste faktorerna härvidlag, men också dagslängdsrytm, förekomst av sjukdomar, jordens bördighet m.m. kan fungera som ekologiska spridningshinder. De kan kan stoppa vissa - eller i värsta fall alla - grödors och tamdjurarters spridning helt, eller kräva en lång tid av anpassning/avel för att ge sorter med tillräcklig avkastning för att vara lönsamma att odla/hålla.

Diamond menar att en betydande del av den interkontinentala variationen i kultur- och maktutveckling kan förklaras av de skillnader i spridningsmöjligheter som hänger ihop med orienteringen av kontinenternas huvudaxlar. Eurasiens huvudorientering i öst-västlig riktning ligger parallellt med de stora temperaturklimatzonerna (arktisk, tempererad, subtropisk osv.), och även nederbördsmönstren är till betydande delar kopplat till dessa. Dagsljuslängdens variation över året, som av många växtarter används som signalsystem för att sätta igång olika tillväxt-, blomnings- och mognadsprocesser, är naturligtvis också konstant i öst-västlig riktning, men varierar starkt i nord-syd. Detta försvårar ofta framgångsrik flyttning av kulturväxtsorter i nord-sydlig riktning, även när klimat i sig inte är ett hinder. Det var alltså relativt lätt för de första jordbrukarna i Eurasien att snabbt expandera över stora områden, utan att stöta på klimat som gjorde att de måste ge upp alla eller många av sina grödor och tamdjur.

Afrika söder om Sahara och Amerika har däremot en nord-sydlig huvudaxel, på tvärs mot de stora klimatzonerna. Diamond beskriver konkret hur detta länge försenade och till sist stoppade bantufolkens expansion från savannzonen i Västafrika ner not Sydafrika. Dessa hade i utgångsläget (ca 3000 f.Kr.) en västafrikansk odlingskultur anpassad till sommarregn, med bl.a. jams, samt kor (från bördiga halvmånen). Men korna fick de ge upp när de utbredde sig över regnskogszonen i Kongobäckenet (där tzetzeflugan ännu idag lägger hinder). Konsten att hålla boskap fick de därför lära om på nytt av boskapsskötande grannar, då de ca 1000 f.Kr nådde de torrare och högläntare trakterna kring Uganda. Där lärde de sig också bruka hirs och durra (från Sahelområdet), lämpliga för ett torrt sommarregnklimat. Med detta paket av grödor och boskap inledde de sin snabba expansion över resten av södra Afrika - tills de fick göra halt inför nuvarande Kapregionen längst i sydväst, där medelhavsklimat med vinterregn råder, och ingen av deras grödor kunde växa bra. Här etablerades därför aldrig någon tät jordbruksbefolkning, vilket lämnade fältet fritt för 1600-talets holländska kolonister att etablera ett brohuvud. Resten är sydafrikansk historia.

I Amerika var spridningsproblemen ännu större och de jordbruksrelaterade folk- och språkexpansioner som ägt rum har inte varit av tillnärmelsevis samma storleksordning som i gamla världen. Odlingsområdet i Mexico ligger på ett näs med mycket små expansionmöjligheter i öst-västlig led, i norr utbreder sig öken- och halvöken och i söder bildar de sumpiga regnskogarna på panamanäset en besvärlig barriär. Odlingsområdet i Anderna påverkade Amazonasområdet i öster, men många av dess grödor (som potatis) samt laman/alpackan förblev dock begränsade till det svala bergsklimat där de domesticerades.

Kontakterna mellan de båda odlingsområdena skedde sent och många arter kunde inte spridas alls p.g.a. mellanliggande ekologiska hinder. Således spreds inte laman från Anderna till Mellanamerika, som helt saknade lastdjur, och inte heller potatisen. Majsen tog mycket lång tid på sig (3000 år) att nå östra USA från Mexiko, och det tog ytterligare 700 år innan en för klimatet anpassad sort avlats fram och orsakade jordbruksuppsvinget i Mississippidalen.

Nya Guineas högland är lägre, men det tog ändå tid för dess inhemska grödor att spridas och anpassa sig till omgivande varmfuktiga lågländer, som över huvud taget var svåra att bedriva jordbruk i. Detta odlingsområde förblev alltså en liten isolerad ö i ett hav av jägarsamlare tills den fick kontakt med den austronesiska expansionen, varifrån den bl.a. övertog svin och höns. Å andra sidan gick sockerrör, en bananart (som blivit en viktig del av dagens moderna banansorter) och eventuellt även rotgrödan taro i motsatt riktning.

Sammantaget har Jared Diamond i Vete, vapen och virus presenterat en trovärdig - om än inte vattentät - förklaringsmodell för att förstå bakgrunden till många av de globala orättvisor vi ser idag. Inte så att den på minsta vis ersätter förklaringar baserade på kolonialism, imperialism och global kapitalackumulation. Men den förklarar orsaken till de olika roller som olika folk och världsdelar inledningsvis tilldelats och därefter låsts fast i, inom ramen för dessa processer.

Det viktiga är, precis som författaren själv framhåller, att denna förklaringsmodell diskrediterar och gör överflödiga rasistiska och andra genetiskt deterministiska förklaringsmodeller till den globala ojämlikheten. Visst är även Diamonds förklaringsmodell en form av determinism, baserad på ekologi och geografi, men i så fall en frigörande sådan. Den förklarar bakåt mera än binder framåt i tiden: i vår tid är ju knappast spridningshinder och lokal brist på odlingsbara grödor ett oöverstigligt problem.

Oavsett hur bra Diamonds delvis spekulativa modell kommer stå sig för framtida forskning, så är det ändå värdefullt att den läggs fram av en genetiskt kunnig evolutionsbiolog. Spekulativa modeller från detta håll har tidigare dominerats av genetiskt deterministiska, och ofta öppet rasistiska, sexistiska och elitistiska spekulationer av den typ som med rätta gett sociobiologin dåligt rykte i progressiva kretsar. Det är bra att andra stämmor nu hörs från det hållet.

Slutligen kan man undra om inte Diamonds bok pekar på ett problem med mycket av den ekonomiska och historiska forskning - delvis marxistisk influerad - som tagit upp de stora frågorna om utveckling och underutveckling i global skala. Mycket har skrivit om Öst kontra Väst, där Väst står för Europa, och Öst för omväxlande arabvärlden, Indien eller Kina: Varför uppstod kapitalismen i Västeuropa? Varför inte i Kina under t.ex. Mingdynastin? Varför stagnerade det islamska området under medeltiden? Kanske döljer denna fokusering på Öst-Väst ett slags "eurasiocentrism" som bör ifrågasättas?

VETE, VAPEN OCH VIRUS

En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren

Jared Diamond

Norstedts 2003