USA står svagare i dag än för ett år sedan, både i Irak och i den internationella politiken. Men den internationella fredsrörelsen har svårt att lägga in en högre växel i just det ögonblick då Iraks folk behöver det som bäst. Walden Bello beskriver läget i vår tids Vietnamkrig.

Irak är den avgörande händelsen i vår tid, vårt spanska inbördeskrig, vårt Vietnam. Allting annat verkar stå på undantag tills den situation som USA har skapat genom sin invasion och ockupation av landet, får en definitiv och rättvis lösning.

Två händelser som inträffat nästan samtidigt pekar på hur USA:s insats går mot katastrof: motståndet i staden Falluja och skandalen med den sexuella förnedringen av fångarna vid det militära huvudfängelset Abu Graib i Bagdad.

Abu Graib, och det sätt på vilket det hanteras, kommer att bli en vändpunkt för USA:s armé i Irak. För Bush och hans omgivning verkar strategin vara att begränsa omfattningen av åtalen, disciplinåtgärderna och straffen till några få meniga män och kvinnor och kanske en handfull officerare. Övergreppen tillskrivs några enstaka rötägg och betraktas inte som "systematiska". Sannolikt kommer man att förhindra att skulden når uppåt i ordergivningskedjan eller till de civila ledare som förberedde den kriminella invasionen, som är ursprunget till övergreppen. Om någon högt uppsatt officerare måste offras, som fallet är med generallöjtnant Ricardo Sanchez, verkar strategin vara att avskeda dem och sedan snabbt avlägsna dem ur offentligheten, i stället för att åtala dem.

Det enda problemet med denna strategi är att den undergräver stridsmoralen på de lägre nivåerna.

Jag tror att den demoralisering som näs-tan förstörde USA:s armé i Vietnam snart återuppstår. I Vietnam tog sig en del meniga soldater för att "fragga" sina officerare, dvs. döda dem, företrädesvis med granater, när de inte längre förstod varför de skulle tvingas riskera sina liv i ett krig som hade förlorat sin legitimitet och sin mening, eller när de helt enkelt var arga på sina överordnade. Under Vietnamkriget inträffade mer än tvåhundra fraggningar. I Irakkriget har vid halvårsskiftet 2004 bara en rapporterats. Den gällde en soldat som rullade tre granater mot sina officerare i Camp Pennsylvania i Kuwait den 23 mars 2003. Andra kan ha ägt rum utan att ha rapporterats.

I början av april i år blev Falluja vändpunkten i Irakkriget. Under Saddam Hussein ansågs aldrig Falluja vara ett fäste för Baathpartiet, i motsats till vad USA-militärens propaganda påstår. Det som gjorde Falluja till ett centrum för motståndet var USA-soldaternas urskiljningslösa beskjutning den 29 april förra året av en fredlig demonstration mot deras närvaro.

I slutet av mars i år angrep irakiska motståndskämpar i staden fyra "civila" amerikaner, i verkligheten legosoldater knutna till säkerhetsföretaget Blackwater och rekryterade ur USA:s militär, varefter deras kroppar stympades. Ockupationsmyndigheten fattade då ett beslut som säkerligen kommer att betraktas som ett av dess mest olycksbådande, när den lät 2 000 soldater från marinkårens första expeditionsstyrka omringa Falluja den 4 april för att spåra upp och bestraffa de irakier som varit inblandade i händelsen. Brigadgeneral Mark Kimmit, ställföreträdande operativ ledare för USA:s militär i Irak, utlovade "ett överväldigande svar" och sa att "vi kommer att pacificera den där staden".

Stadens innevånare har under ockupa-tionen upprepade gånger sagt att "Fal-luja är USA:s grav". I april blev slagordet verklighet, då en stor del av de sammanlagt 102 USA-soldater som föll i strid den månaden, dog i och kring staden. Men parollen var också sann i en vidare mening: Falluja hade blivit graven för USA:s politik i Irak.

Den nionde april, när USA:s styrkor proklamerade att de "ensidigt avbryter offensiva operationer", var den fysiska kampen om staden ännu inte över. Men den irakiska motståndsrörelsen hade redan vunnit den psykologiska kampen. Irreguljära stridskrafter, med vilja och mod som sina viktigaste resurser, förmådde stå emot eliten bland USA:s kolonialkrigare - marinkåren - i Fallujas ytterområden. Och USA:s stridsledning var så frustrerad att den släppte loss sin eldkraft utan urskiljning, på det sätt som utmärker dess högteknologiska krigföring, vilket ledde till att ungefär 600 människor dog, enligt ögonvittnesuppgifter främst kvinnor och barn. Dessa händelser, som åskådliggjordes av arabisk TV, väckte inspiration och djup upprördhet, med stöd till motståndsrörelsen som resultat. Inte bara irakierna, utan också USA:s allierade, fann människoslakten frånstötande. När general sir Michael Jackson, den brittiska generalstabschefen, såg vilka effekterna blev av denna massiva eldkraft mot civilbefolkningen, tog han avstånd från blodbadet: "Vi är tvungna att kunna slåss tillsammans med amerikanerna, men det betyder inte att vi är tvungna att kunna slåss som amerikanerna", hävdade han.

USA:s styrkor stod inför ett föga avundsvärt dilemma: antingen kunde de hålla fast vid vapenstilleståndet, vilket irakierna skulle uppfatta som att de inte kunde hantera Falluja, eller så kunde de gå in och ta över staden till ett fruktansvärt pris för både dem själva och civilbefolkningen. Det var inget tvivel om att de tungt beväpnade marinkårssoldaterna kunde pacificera Falluja, men priset skulle ha gjort den segern till en Pyrrhus-seger.

Marinkåren valde det mindre katastrofala alternativet, och slöt ett avtal som en del betraktar som ovanligt, enligt vilket det upprättades en ny styrka, kallad Fallujas skyddskår, som skulle gå in i staden och svara för dess säkerhet. Styrkan skulle bestå av 1 100 före detta irakiska soldater under ledning av en före detta divisionsledare i Saddam Husseins armé. Hur enheten skulle fungera var oklart, men strax därefter kunde man se medlemmar av motståndsrörelsen i Fallujah patrullera stadens gator. Utan tvekan hade en del av dem deltagit i bakhållet mot legosoldaterna från Blackwell.

Trots all splittring är den tväretniska att-raktionen hos nationalismen och islam stark i Irak. Jag förstod detta genom två händelser som inträffade när jag besökte Irak tillsammans med en parlamentarisk delegation strax innan USA:s bombningar. När vi frågade en kurs vid Bagdads universitet vad de ansåg om den kommande invasionen, svarade en ung kvinna bestämt att om George Bush hade kunnat sin historia, hade han vetat att amerikanerna skulle gå samma öde till mötes som de otaliga arméer som har invaderat och plundrat Mesopotamien under de senaste 4 000 åren. När vi lämnade Bagdad var vi övertygade om att de unga män och kvinnor som vi talade med inte frivilligt skulle underkasta sig en utländsk ockupation.

Två dagar senare, vid den syriska gränsen och bara några timmar innan de amerikanska bombningarna, mötte vi en grupp mujahedin-soldater som var på väg åt motsatta hållet, fulla av energi och entusiasm inför uppgiften att ta sig an amerikanerna. De kom från Libyen, Tunisien, Algeriet, Palestina och Syrien, och var förtrupppen till de tusentals muslimska frivilliga som skulle komma att strömma in i Irak under de närmast följande månaderna för att delta i något som de välkomnade som den avgörande striden mot amerikanerna.

När invasionen inleddes förutspådde många av oss att den skulle mötas av en motståndsrörelse i städerna som skulle bli svår att slå ner, både i Bagdad och på andra platser i landet. Scott Ritter, en av FN:s före detta vapeninspektörer, gjorde sig bemärkt genom att säga att amerikanerna skulle komma att tvingas lämna Irak "med svansen mellan benen".

Vi hade fel, förstås, eftersom det inte fanns något större folkligt motstånd när amerikanerna gick in i Bagdad. Men vi fick rätt på längre sikt. Vårt misstag var att underskatta den tid det skulle ta att omvandla befolkningen från en oorganiserad, kuvad massa under Saddam Hussein till en styrka med sitt stöd i nationalismen och islam. Bush och USA:s prokonsul i Irak, Paul Bremer, har hela tiden talat om sin dröm om ett "nytt Irak". Ironiskt nog formades samtidigt det nya Irak efter Saddam Hussein i en gemensam kamp mot en hatad ockupation.

Bush och hans omgivning trodde att de kunde tvinga och muta irakierna till underkastelse. De glömde att ta hänsyn till en sak: vilja. Naturligtvis är inte vilja tillräckligt, och under det år som följde på invasionen rörde sig motståndet i en brant inlärningskurva från icke samordnade motståndshandlingar till en sofistikerad repertoar som kombinerar improviserade explosiva laddningar, bakhåll, ställningskrig och markbaserade missilangrepp.

Tyvärr har dessa metoder också inbegripit bilbomber med strategiska syften samt kidnappningar som har skadat inte bara USA:s och dess allierades soldater och legosoldater, utan också civila. Tyvärr har de dessutom, på grund av den islamistiska motståndsrörelsens ansträngningar att försvaga fiendens stridsvilja genom att ta striden till dennes territorium, inbegripit aktioner som avsiktligen riktar sig mot civila, t.ex. tunnelbanebombningarna i Madrid som dödade hundratals oskyldiga. Sådana handlingar är oförsvarliga och djupt förkastliga, men för dem som har lätt att fördöma dem måste man påpeka att USA:s trupper befinner sig på samma moraliska nivå när de urskiljningslöst dödar ungefär 10000 civila irakier under ockupationens första år eller när de avsiktligt beskjuter civilbefolkningen i det belägrade Falluja. Faktum är att det i "Amerikas krigsstil" alltid har ingått att man dödar och bestraffar civilbefolkningen. Bombningen av Dresden, brandbombningen av Tokyo, atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki, Operation Fenix i Vietnam hade samtliga det strategiska målet att vinna krig genom att avsiktligen slå mot civila. Så vi bör betacka oss för dem som moraliserar över västvärldens så kallade civiliserade krigföring och den irakiska motståndsrörelsens så kallade barbari.

Trots att situationen har glidit dem ur händerna, håller sig Bush-administra-tionen kvar och tvingar fram ett så kallat "maktöverlämnande" till människor som hör till det USA-kontrollerade Styrande rådet.

Vem överlämnas makten till? Vad består egentligen makten av? Varifrån får regeringen sin legitimitet? Vilket är egentligen förhållandet mellan den nya regeringen och FN? USA förbehåller sig rätten att bestämma över sina militära styrkor i landet och att behålla dem där för obegränsad framtid. Utrikesminister Colin Powells precisering att USA skulle lämna landet om den tillträdande regeringen bad om det, är inte uppriktig eftersom regimen aldrig skulle be om att man eliminerar den militära styrka som dess egen existens är beroende av. Alla dessa olösta frågor ger underlag för påståendet från New York Times att "det enda samlande temat för Washingtons politik verkar vara desperation". Att FN:s säkerhetsråd nyligen gav sitt stöd till de arrangemang som ska gälla i Irak efter den 30 juni, kommer inte att göra denna av USA påtvingade lösning mer acceptabel för Iraks folk eller för världen.

Men New York Times och den liberala oppositionen mot Bush har inte heller några svar.

New York Times, som angriper Bush för hans klumpiga sätt att handha ockupationen, stöder själv uppfattningen att FN måste ges "verklig [...] makt över de politiska övergångsåtgärderna genom att fler utländska truppkontingenter deltar i arbetet att upprätthålla säkerheten och, i det korta perspektivet, genom att öka antalet trupper från USA". Men alla dessa delar fanns redan i Bushs plan, inklusive den att man skulle ta truppförstärkningarna från USA:s styrkor i Sydkorea.

I den mån man kan säga att demokraterna har en inställning i frågan, ligger den nära New York Times detaljkritik. John Kerry, demokraternas presidentkandidat, har gjort hanteringen av processen i Irak till nyckelfrågan, men hyser inte någon verklig oenighet med Bush. Kerry gör gällande att han skulle hantera interventionen bättre än Bush. I ett tal den 27 maj, som framställdes som hans grundläggande ståndpunkt i frågan om nationell säkerhet, sa Kerry att man borde be NATO om hjälp med trupper, att utbildningen av de irakiska säkerhetsstyrkorna skulle "internationaliseras" och att en "International High Commissioner" skulle utses med uppgift att organisera val, göra ett utkast till en konstitution samt samordna återuppbyggnadsarbetet.

Allt detta faller inom ramen för Bushs egna ambitioner, liksom Kerrys uppmaning att utöka USA:s styrkor med 40000 man. En talesman för Bushs återvalskampanj noterade att Bush redan hade beordrat att USA:s styrkor ska utökas med 30000 man fram till januari nästa år, och sa att "Kerry leker Följa John".

Förutom möjligen Dennis Kuchinich vågade ingen av de demokratiska kandidaterna i primärvalen yttra de fem ord som utgör den enda genomförbara strategin: "de amerikanska styrkornas omedelbara tillbakadragande". Redan innan Falluja och Abu Graib tyckte 44 procent av amerikanerna att trupperna skulle tas hem så snart som möjligt, enligt en mätning från Pew Research Center, en ökning från 32 procent i september förra året. Ändå var demokraterna oroliga att en sådan hållning kunde skada dem i höstens val. Men i slutet av maj fanns det inte längre någon ursäkt för att vara försynt: 52 procent av de tillfrågade i en Gallup-undersökning sa att Irakkriget inte var värt kostnaderna, och bara 45 procent att det var det, jämfört med 29 respektive 68 procent ett år tidigare.

Ändå är inte detta enbart en taktisk fråga. Den liberale kolumnisten Gerard Baker i Financial Times hävdar: "Oavsett om du tror eller inte tror att Irak var ett verkligt hot under Saddam Husseins ledning, kan du inte förneka att nu skulle ett nederlag för USA göra landet till ett hot." Detta håller inte ihop, men det visar att både liberaler och konservativa fortfarande rör sig inom den amerikanska imperialismens tankemönster. Även om liberalerna och demokraterna kanske har kommit till slutsatsen att invasionen saknade berättigande, vågar de inte kräva villkorslöst tillbakadragande eftersom det skulle innebära ett enormt slag mot USA:s prestige och ledande roll. Med andra ord: om USA lämnade Irak med svansen mellan benen skulle det utgöra ett dåligt exempel med katastrofala följder för USA:s framtida trovärdighet som stormakt.

Det verkar inte finnas någon enkel möj-lighet för USA att lämna Irak, och den härskande regimen i Washington och dess lojala opposition går nu ner sig i ett fullständigt moraliskt nederlag. Man verkar bereda sig på att fortsätta en ockupation som aldrig har haft något hållbart politiskt eller militärt motiv, trots att den nu har berövats sin moraliska legitimitet.

Den förlamning som drabbat USA:s demokrater i Irak-frågan kan bara brytas på ett enda sätt: genom att en stark antikrigsrörelse tar till gatorna, som man gjorde dagligen i tusental före och efter Tet-offensiven i Vietnam 1968. Hittills har en sådan rörelse inte uppstått, trots att besvikelsen över USA:s politik i Irak har spridit sig till en majoritet av USA:s folk, särskilt efter Abu Graib.

Faktum är att den internationella fredsrörelsen har svårt att lägga in en högre växel i just det ögonblick då Iraks folk skulle behöva det som bäst. Demonstrationerna den 20 mars i år var avsevärt mindre än den 15 februari förra året, när tiotals miljoner i hela världen deltog i protesterna mot den då hotande invasionen. Det finns helt enkelt ingenting, åtminstone inte ännu, som ens liknar den sorts folkliga påtryckningar - dagliga demonstrationer med hundratusentals deltagare i stad efter stad - som gör intryck på beslutsfattare.

Kanske är huvudanledningen till detta att en stor del av den internationella fredsrörelsen, särskilt i USA, tvekar att legitimera det irakiska motståndet. Vilka är de? Kan vi verkligen stödja dem? Dessa frågor har allt oftare mött mig och andra som förespråkar ett villkorslöst militärt och politiskt tillbakadragande från Irak. Självmord som politiskt vapen är fortfarande ett problem för många aktivister i USA. De finner det frånstötande att höra ett sådant uttalande som när ett antal palestinska med stolthet hävdade att självmordsbombare är ett förtryckt folks motsvarighet till stridsflygplanet F-16. Man är också bekymrad över de muslimska fundamentalisternas roll, och möjligheten att den shiitiska befolkningsmajoriteten, efter USA:s tillbakadragande, skulle kunna göra Irak till en islamistisk stat liknande Iran.

Ändå har det aldrig funnits någon tjusig rörelse för nationell befrielse eller oberoende. Många progressiva västerlänningar stöttes också bort av en del av de metoder som Mau Mau-rörelsen i Kenya, FLN i Algeriet eller FNL i Vietnam använde. Progressiva västerlänningar glömmer att de nationella befrielserörelserna inte i första hand ber dem om ideologiskt eller politiskt stöd. Vad de verkligen vill ha av omvärlden är internationella påtryckningar mot de olagliga ockupanterna, så att de drar sig tillbaka och ger de inhemska krafterna utrymme att utforma en verkligt nationell regering med utgångspunkt i deras egna unika processer. Så länge fredsaktivister i USA håller fast vid drömmen om en perfekt befrielserörelse som motsvarar deras värden och intressen, kommer de, liksom demokraterna som de ofta kritiserar, att vara fångar inom ett tankemönster där de tvingar sina villkor på andra folk.

Låt mig till sist säga att det kan bara bli värre för USA i Irak, och att den irakiska motståndsrörelsen har förändrat den globala ekvationen. USA är svagare i dag än före den första maj förra året. NATO, som vann kalla kriget, fungerar inte längre. Situationen i Afghanistan är mer labil i dag än förra året och USA sitter fast där också. Den muslimska väckelserörelsen, som USA ställts emot, sprider sig nu med ännu större styrka. I Latinamerika har vi nu regeringar i Brasilien, Argentina, Venezuela och Bolivia som är svurna motståndare till den gamla nyliberala ekonomiska politik som Washington påtvingade dem. Världshandelsorganisationen har allvarliga problem efter att dess ministermöte i Cancun bröt samman i september förra året, och Washington har inte kunnat förverkliga sin vision för det amerikanska frihandelsområdet (FTAA) på grund av motståndet från Latinamerika vid FTAA:s ministermöte i Miami i november förra året.

På grund av sitt övermod genomlider USA nu den dödliga sjukdom som alla imperier drabbas av - imperialistisk överexpansion. Hotet om att byta regimer i andra länder, såsom Iran, Syrien och Nordkorea, är inte längre trovärdigt.

Denna kris för imperiet är enligt min mening inte bara bra för världen. Den är bra för USA:s folk också, för den ger amerikanerna möjligheten att närma sig andra folk som deras jämlikar, inte deras härskare, och att verkligen lära av dem, att respektera och uppskatta dem. Att imperiet misslyckas är dessutom förutsättningen för att USA ska bli en sådan verkligt demokratisk republik som landet var avsett att bli, innan det togs över av kapare som förvandlade det till en imperialistisk demokrati. -

Översättning från engelska: Anders Pschel och Henrik Skrak. Walden Bello leder Focus on the Global South i Bangkok, och är professor i sociologi vid University of the Philippines. Texten är ett tal som Bello höll den 8 juni i år när han mottog en utmärkelse vid University of California at Irvine.