Göran Persson lär ha läst sin Machiavelli. Är det därför han välkomnar EU:s konstitution? Rune Beckius följer Machiavelli i spåren och prövar innebörden i reellt och formellt folkvälde. "All makt utgår från folket" - och kommer inte gärna tillbaka.

Från högerhåll talas det alltmer offensivt om frihet och demokrati. Men i kontrast till en verklighet i form av inhemska rättsskandaler, USA-imperialismens offensiv och Sveriges allt fastare uppknytning till EU:s ogenomträngliga maktapparat blir orden till en tom besvärjelse. Ett kritiskt tänkande visar att frihet måste specificeras - för vem, till vad - och att det lättköpta motsatsparet demokrati-diktatur enbart rymmer en språklig sanning som ingenting säger om den verkliga demokratin i ett historiskt perspektiv. Ty våra föreställningar om verkligheten är inte verkligheten och när vissa begrepp nöts in som en dressyrartad reflex kan det bara bli "falskt medvetande". Demokrati är för närvarande ett av de mest besudlade orden i vårt språk. En kritisk läsning av en klassiker som Machiavelli återställer det historiska perspektivet. Machiavelli har visserligen haft ett tvivelaktigt rykte men så har han bland annat också hängt ut den borgerliga rationalitetens fördolda sidor till offentligt beskådande.

I. Demokratin

Anders Ehnmark ser i Machiavelli en av föregångarna till den moderna demokratin. Och visst är det ett framsteg när man förmår ställa den ideologiska skenbilden åt sidan och läsa texten som den står. Om det bara handlade om de rent tekniska detaljerna i maktkampen - såsom lönnmord och konspirationer - skulle han med rätta anses förlegad. Men det är i stället förmågan att se skeendet som en dragkamp mellan olika intressen som gör att Machiavelli fortfarande är lika fräsch för den som verkligen läser med nyfikenhet. Han skalar exemplariskt bort den ideologiska slöjan och destillerar begrepp och problemställningar så att han får fram det som fortfarande är grundläggande.

I Ehnmarks tappning är det dock Machiavellis maktbalansteori, och inte hans demokratibegrepp, som är det väsentliga. Machiavelli skriver i sina Diskurser över Livius romerska historia att makten kan ta sig tre olika former - envälde, fåtalsvälde eller folkvälde - vilket i hans terminologi blir monarki, aristokrati och demokrati. Självfallet är det helt oväsentligt för teorin som sådan om diktatorn kallar sig kung eller president eller om den aristokratiska makten utövas av den jordägande adeln eller en kapitalistisk oligarki. Enligt Machiavellis teori uppstår största möjliga frihet för medborgarna när dessa tre intressen är så jämnstarka att de balanserar ut varandra och ingen får ett definitivt övertag.

Att betrakta maktbalansteorin som en formel för den moderna demokratin passar bra ihop med EU-apparaten och vissa nygamla teorier om framtidens statsskick. Med en ökad grad av överstatlighet kompliceras makten och blir allt mindre känslig för folklig påverkan genom direkta, proportionerliga val. Detta senare anses följdriktigt också som något umbärligt, om man får tro makarna Tofflers visioner i Tredje vågens samhällsbygge (med efterord av Mona Sahlin). Ur ett EU-perspektiv är den svenska demokratin troligtvis alldeles för rätlinjig; ett enkammarparlament tillsatt genom direkta val utan några i systemet inbyggda bromsfilter, högt valdeltagande och ett multipartisystem som relativt väl speglar det sociala spektret. Som formell monarki utan kungamakt blir den högsta maktinstansen den ur parlamentets majoritet utsedda regeringen. En väsentlig ökning av demokratin på det konstitutionella planet är således knappast möjlig (inom den nuvarande borgerliga demokratins ramar). Men det blir samtidigt allt tydligare att en liten, men kapitalstark grupp är i stånd att helt lagligt omintetgöra varje demokratiskt beslut med sin reella ekonomiska makt. Med den ökade globaliseringen blir den här konflikten allt mera akut och svårare att dölja och utgör därför ett potentiellt hot mot den rådande ordningen: Tänk om folk börjar blanda ihop ekonomi och demokrati! EU-medlemskapet innebär för Sveriges del det första steget i ett demokratiskt återtåg in i en betydligt mer svåröverskådlig och korrumperande maktstruktur. Här omdefinieras demokratibegreppet till att handla om maktbalans: att med fredliga medel och i slutna rum kohandla sig fram till en kompromisslösning långt borta från det den demokratiska majoritetens otillbörliga inflytande.

II. Folkviljan

Men vad är då demokrati? Den gamle högerledaren Gösta Bohman sade sanningen när han med god effekt fräste till mot skendebatten: "Demokrati betyder folkstyre - och ingenting annat!" Och därmed är jag tillbaka vid utgångspunkten, men dröjer denna gång vid Machiavellis demokratibegrepp i stället. Ty hans syn på folket och folkväldet ställer utan omsvep demokratins grundläggande problem på sin spets. Han använder, för det första, begreppet demos (folk) utan att diskriminera såsom t.ex. den attiska demokratin där de sextio procenten slavar självklart räknades bort, eller den franska konstitutionen av år 1791 som skilde mellan "aktiva" och "passiva medborgare", eller de tofflerska tankarna om den upplysta minoritetens demokrati etc. För det andra använder han ordet demokrati bokstavligt, som det tillstånd då detta folk direkt och omedelbart driver igenom sin vilja. I klartext innebar det ett tillstånd av revolt och pöbelvälde.

Vår tids liberala demokrater tenderar härvidlag att förväxla demokratins innehåll - folkväldet - med dess institutionellt sett mer eller mindre nödvändiga former. Självklart krävs det regler, kontinuitet och konsensus för ett stabilt och långsiktigt maktutövande (demokratiskt eller ej), men det betyder inte att den folkliga revolten, om än aldrig så motbjudande i sin nakna grymhet, automatiskt är odemokratisk. De flesta liberaler tenderar t.ex. att ur "demokratisk synvinkel" föredra shahen framför Khomeini, trots att den senare bars upp av en oemotståndlig folklig våg. Shahen var faktiskt i ordets rena och formella bemärkelse en diktator, med allt vad det innebar, medan Khomeinis makt ytterst bottnade i det goda anseende som i folkets ögon gav honom helgonstatus; han hade ingen formell maktposition i staten som politiker, militär eller ämbetsman. Man förstår visserligen att ahlmarkeriet har lättare att identifiera sig med en USA-vänlig sekularist än en asketisk och konservativ ayatolla, men när en majoritet av det iranska folket hyllade Khomeini så befann sig den demokratiska legitimiteten på hans sida hur osympatiskt det än kan te sig för Per T. och Lasse Leijonborg. Machiavelli själv upplevde i sin ungdom botpredikanten Savanarolas folkligt uppburna diktatur i Florens, och bevarade brevkommentarer visar att han iakttog skeendet med kallt huvud och stor fascination.

Ibland kommer således folkviljan i konflikt med demokratins former, som t.ex. i Vietnam 1956: Eisenhower skriver aeosopiskt om detta eftersom USA:s Vietnampolitik redan då var så smutsig att han inte kunde nämna den vid namn. Men i sin 42-sidiga kritik av fransmännens tvekan inför Atlantdoktrinen är det ändå tydligt att han talar i egen sak: "[] det var nästan omöjligt att få den vanliga vietnamesiska bonden att förstå att fransmännen, under vars välde hans folk levat i ett åttiotal år, verkligen slogs för frihetens sak, medan Vietminh, människor av hans eget etniska ursprung, slogs på slaveriets sida. Det medgavs allmänt att Ho Chi Minh skulle blivit vald till premiärminister om man hade hållit val. Olyckligtvis förvärrades situationen av den totala brist på ledarskap som uppvisades av Bao Dai, den vietnamesiske statschefen, till namnet nationens överhuvud, som valde att tillbringa sin mesta tid på Europas badorter i stället för att leda det egna landets arméer mot kommunismens." Vidare: "Jag har aldrig talat eller korresponderat med någon, i indokinesiska affärer kunnig person, som inte höll med om att troligtvis 80 procent av befolkningen skulle röstat på Ho Chi Minh som sin ledare, hellre än statschefen Bao Dai, om man hållit val vid tiden för striderna." (The White House years. I: Mandate for change 1953-1956. London 1964. s.337ff. & 372, min övers. och kursiv.)

Utan tvekan var Ho Chi Minh en diktator, men han hade den demokratiska majoriteten bakom sig och därmed kunde inte ens den mest välmenande USA-marionett i Saigon ha gjort anspråk på att vara demokratisk. En diktatur kan med andra ord faktiskt ha demokratisk legitimitet - hade 1956 års vietnamesiska folkomröstning genomförts skulle det blivit både uppenbart och stadfäst - däremot kan demokrati aldrig införas mot folkets vilja.

III. Drivkraften

Men med Machiavellis synsätt inställer sig härmed frågan: Kan folket verkligen i längden styra ett land? Att folket är den drivande kraften i historien - maktens grundläggande förutsättning - därom är Machiavelli övertygad. Det märks tydligast i hans omtvistade verk Fursten, som är en moderniserad, rationell variant av den medeltida så kallade furstespegeln. Där tillämpar han sin historiesyn och analyserar maktens villkor ur maktens perspektiv. Perspektivet berodde på att den skrevs och tillägnades Lorenzo Medici i ett fåfängt försök att vinna dennes beskydd. Den kälkborgerliga moralismens traditionella ståndpunkt vill göra gällande att Machiavelli här förespråkar mord och naket våld, medan han i själva verket varnar maktmänniskorna för en naiv övertro på tvångsmetoder. Hans genomgående tes är nämligen att: "En furste bör [] tänka på att undvika det som gör honom hatad och föraktad, ty när han undviker detta har han gjort sitt och hans andra oarter innebär inte någon fara för honom." [Min kursiv; Karin Hybinettes översättning; Sthlm 1983; kap.XIX].

När Machiavelli osentimentalt gestaltar maktens dialektik mellan furste och folk belyser det också på ett intressant sätt maktspelet runt Erik XIV:s frånfälle 1577: "Den som blir furste med hjälp av stormännen behåller sin maktställning med större svårighet än den, som blir det med folkets hjälp, ty som furste finner han sig vara omgiven av många som han anser vara sina likar och för den skull kan han varken befalla eller regera över dem efter sitt godtycke. Den som uppnår makten genom folkets ynnest är enväldig och i hans omgivning är det inte någon eller åtminstone mycket få personer, som inte är beredda att lyda honom. Dessutom kan man inte på ett hederligt sätt tillfredsställa stormännen utan att skada andra, men man kan däremot mycket väl tillfredsställa folkets önskningar, ty folket är mycket hederligare än stormännen eftersom de senare vill förtrycka och de förra inte vill förtryckas. Det bör även tilläggas att, om folket är fientligt inställt, kan en furste aldrig vara säker på makten, ty folket är flertalet, men det kan han däremot vara i förhållande till de stora, ty de är ett fåtal. [a.a; kap.IX)" På ett allmänt plan kan man av detta dra slutsatsen att det snarare är den starka centralmaktens enhetliga överhöghet, än adelsfrihetens fragmentariserande godtycke, som banar väg för den formella jämlikheten och den moderna demokratin. Och för kung Eriks del kan man konstatera att han föll när han inte - i motsats till lillebror hertig Karl i Linköpings blodbad 1600 - tillräckligt skrupelfritt och konsekvent förmådde göra upp räkningen med den konspirerande högadeln. Att han satte den duglige men ofrälse prästsonen Jöran Person - en styggelse i den katolsksinnade adelns ögon - att sitta till doms över rikets högsta herrar blev bara ett ofullbordat första steg.

Om man betraktar Fursten som ett nödvändigt rövslickeri - på den tiden var de intellektuella beroende av mecenater för både utkomst och beskydd - så är det ett briljant och fräckt rövslickeri. Machiavelli talar om för den enväldige att dennes makt är villkorlig och ingalunda av Guds nåde, att den är helt beroende av furstens reella förmåga att styra sina medmänniskor och att våld och övergrepp mot det egna folket är det farligaste en maktmänniska kan företa sig. I Strindbergs berömda ungdomspjäs utropar Mäster Olof att "adel" är inget annat än en häst med en gubbe på, och hos Machiavelli får fursten sin makt genom att han bildligt talat rider på en tiger: Förmår han inte tygla den riskerar han själv att bli tigerlunch. Folket utgör - vare sig fursten vill det eller inte - maktens massa och substans ty folket är den drivande kraften. I detta är Fursten helt genomsyrad av samma historiesyn - men från rakt motsatt håll - som i Brechts dikt En läsande arbetares frågor: "Vem byggde Tebe med de sju portarna? / I böckerna står kungars namn. / Har kungarna släpat fram klippblocken? [] Caesar slog gallerna. / Hade han inte åtminstone en kock med sig? []" (Erwin Leisers översättning; Stockholm 1955; s.51).

Det med rätta mycket populära Mao-citatet "Folket, och folket allena, är världshistoriens drivkraft." (Om koalitionsregering; Valda verk III, s.197) utvecklades i den maoistiska vänsterns tappning till en trossats. Därmed uppstod faktiskt ett modernt teodicéproblem - varifrån kommer lidandet om världen styrs av en god Gud - som säger mer om rörelsens teoretiska svaghet än om tesen som sådan. I själva verket rör det sig ju bara om en tillämpning av Marx historiefilosofiska teori om den ekonomiska basens förhållande till den kulturella överbyggnaden. Folket är alltid - som i Brechts dikt - den drivande kraften, men däremot mycket sällan den styrande kraften. Det är precis den distinktionen som utgör kärnan i demokratins problem och i maktens dialektik. Eller som i Thomas Hobbes osentimentala maktfilosofi: "För Hobbes var suveränen legitim om han kunde skydda sina undersåtar; han behövde ingen annan legitimitet än deras samtycke. Så Hobbes teori innehåller - allt annat än ett rättfärdigande av absolutism - en underförstådd varning åt alla härskare. Undersåtarna har inte under någon förevändning rätt att göra uppror; men om suveränen upphör att skydda dem kommer de de facto att överge honom []" (Christopher Hill: A Nation of Change & Novelty; London 1990; s.220, min övers.)

Vad är således en härskare utan folk, en general utan trupper eller en kapitalist utan arbetare? Det folk som reducerats till undersåtar, löneslavar och kanonmat utgör ändå - och i dessa egenskaper - den drivande kraften! Och när de själva som kollektiv inser detta kan den orättfärdiga makten få mycket allvarliga problem. En verklig "folkets kultur" handlar således inte om genrer och former, högt eller lågt, utan om dess funktion: att på ett övertygande sätt formulera och befästa detta avgörande självmedvetande.

IV. Folkväldet

Folket är således motorn. Dock, en levande motor med en egen potentiell vilja. Men kan den viljan styra? I historien finns exempel på att den undertryckts eller att den till ömsesidig fördel lierat sig med en uppåtstigande härskarklass, att den urholkat maktens bas eller sprängt den i bitar åt en ny maktgruppering. Men med Machiavellis krassa definitioner måste vi fråga oss om det verkligen finns något exempel på ett verkligt, kontinuerligt och långsiktigt folkvälde. Kan man verkligen tygla och institutionalisera den eruptiva demokratiska kraften utan att dess innehåll förfuskas och omvandlas till sin motsats? Eller är det det demokratiska elementets historiska roll att utgöra ett permanent hot - det "månghövdade monstret" i Hobbes tappning - den eviga tummen i ögat på den för tillfället dominerande maktgrupperingen?

Den representativa demokratin är härvidlag absolut nödvändig; men ändå en nödvändig kompromiss! Dess "representanter" tenderar alltid att konstituera sig som "grupp i sig" med egna särintressen och lojalitetsband. Detta är ofrånkomligt och måste krasst tas med i beräkningen om den representativa demokratin överhuvudtaget skall kunna bevara något av sitt demokratiska innehåll. "All makt utgår från folket" stod det i den välmenande Weimar-författningen. "Och kommer inte gärna tillbaka", skulle Machiavelli kunnat tillfoga. Det faktum att han inte förespråkar våldet utan varnar "fursten" för dess maktpolitiska konsekvenser gör honom allt annat än förlegad i den borgerliga demokratin. Manipulationen är för honom ett mycket bättre redskap för makten. Och detta rimmar perfekt med en realdemokrati där vi visserligen har allmän och lika rösträtt för alla men där privatäganderätten - den allra heligaste av mänskliga rättigheter - sitter lika stadigt vid rodret som någonsin, och där den politiska klassen befäster sina särintressen samtidigt som den vid lämpliga tillfällen försäkrar att den blott är allmänhetens ödmjuka tjänare. Det svenska systemet skulle kanske även Machiavelli betrakta som ett lyckat exempel på "maktbalans" men, knappast demokrati, ty den reella ekonomiska makten är fortfarande alltför oligarkisk. Och USAs anspråk på att vara världens mest fulländade demokrati skulle han skänka ett återseendets ironiska leende: tvåkammarparlament där enbart representanthuset väljs direkt av folket, filtrerat genom ett tvåpartimonopol representerande de tio procenten rikaste medborgarna och därav ett extremt lågt valdeltagande. Därtill en oåtkomlig högsta domstol och ett presidentämbete som inte heller väljs direkt. I USA är således även den formellt politiska makten oligarkisk.

Men om man vänder på resonemanget och betraktar kampen för demokrati utifrån ett machiavelliskt synsätt, handlar det inte om att förgylla ett ord eller stipulera en helig sanning - den sortens utgjutelser är snarare ett led i manipulationen - utan om att försvara och utöka folkets maktpolitiska betydelse. En politisk förändring måste värderas utifrån det folkliga inflytandet: om det ökar så är den "demokratisk" - d.v.s. en förändring i demokratisk riktning - även om den sker helt inom ramen för en auktoritär stat utan formella demokratiska rättigheter. Därför var t.ex. 1949 års kinesiska revolution demokratisk, i denna krassa men realistiska betydelse. Mao-diktaturen - för det var givetvis en diktatur - hade en mycket bredare social maktbas än den fascistoida Chiang-regimen. I Sverige innebar den skrupelfrie Gustav Vasas arvfurstendöme bl.a. att allmogen och borgerskapet fick en lagligt definierad roll som två av rikets fyra ständer. Det ökade folkets betydelse i maktapparaten. På samma sätt kan man resonera om den av liberalerna så omhuldade "Frihetstiden" på 1700-talet. Självklart innebar centralmaktens försvagade grepp om tyglarna att den uppåtstigande borgerligheten kunde stärka sig organisatoriskt och driva igenom viktiga demokratiska förbättringar, såsom tryckfriheten 1766. Men det var också en frihet för de rika och mäktiga och därmed godtycke för det obesuttna flertalet (det var inte av dumhet bönderna hälsade Gustav IIIs statskupp). Och det behöver väl knappast påpekas att EU och EMU från vår utgångspunkt innebär en kraftig förändring i odemokratisk riktning.

När således demokratibegreppet i det demagogiska surret förlorar sin historiska förankring ersätts denna med ett falskt moraliserande som för många människor också misskrediterar själva demokratin, ty även i det mest välförtjänta politikerförakt gror demokratiföraktets och fascismens draksådd. Moralbegrepp som "gott och ont" saknar konkret innehåll och är inte synonyma med historiska begrepp som "demokrati och diktatur". Om t.ex. slaveriet är "bra eller dåligt" är givetvis i grund och botten en fråga om huruvida man är slav eller slavägare. Och hur vackert ordet demokrati än anses vara så hade även den sitt historiska pris: Terrorn under franska revolutionen 1793-94 var ett sådant pris och värderingen av det varierar givetvis beroende på vem man är och var man står. Vissa betraktar hela den borgerligt revolutionära eran som en enda blodig onödvändighet, medan den för andra utgjorde ett nödvändigt självförsvarskrig. Ty människans jämlikhet är varken instiftad av Gud eller av Naturen utan ett moraliskt förpliktande värdeomdöme för alla som gör anspråk på att vara demokrater. Och det arbetande folkets verkliga, av viljan och ideologierna, oberoende intressen är den prövosten som i historiens ljus obarmhärtigt kommer att avslöja halten i de olika "demokratismerna".