Det vansinniga mordet på utrikesminister Anna Lindh har utlöste återigen en debatt om politikerförakt. Carl Bildt attackerade med påståendet att politikerna inte får den respekt som de förtjänar. Susanne Osten kontrade dock träffsäkert, i radioprogrammet Kulturfredag, med att det verkliga problemet snarare bestod i att det finns stora grupper på samhällets botten "som inte får den respekt som de förtjänar". Detta är typiskt och visar att när de folkvalda tar upp frågan blir problemet alltid fullständigt enkelriktat i tidens manikeistiska anda: Gott mot Ont! Visst kan politikerföraktet vara ett allvarligt problem, och man skulle också kunna säga att det ligger i sakens natur att de närmast berörda formulerar sig detta sätt, om inte också detta vore föraktfullt: Varför skulle politikerna, av alla människor, inte vara i stånd att betrakta frågan med intellektuell distans.

I juni 1953 slogs ett arbetaruppror i Östberlin ner med hjälp av ryska tanks. Bertolt Brecht kommenterade efterspelet i dikten Lösningen:

Efter upproret den 17 juni

lät Författarförbundets sekreterare

på Stalinallee utdela flygblad

på vilka stod att läsa att vårt folk

förverkat regeringens förtroende

och endast genom dubbelt arbete

kunde återvinna det. Vore det då

inte enklare att regeringen

upplöste folket och

valde sig ett nytt?

Det verkligt intressanta med dikten är att Brecht faktiskt försvarade aktionen mot upproret som det bästa möjliga av två dåliga alternativ. Det han reagerade emot var den moraliserande attityden. Ty han insåg att man måste skilja mellan orsak och verkan: att konsekvenserna blir destruktiva betyder inte automatiskt att själva missnöjet är obefogat. Tyskarnas ilska över Versaille-fördraget t.ex. var utan tvivel helt befogat, och vi vet alla vad som grodde i den myllan.

Det finns i vårt samhälle en berättigad ilska över ökade sociala klyftor, segregeringens konsekvenser och nyfattigdomen. Viktiga samhälleliga institutioner som byggts upp med skattepengar för att tjäna medborgarna utan att profitera på dem - SJ, kraftbolag, post och televerk, sjukvård och allmännytta - allt säljs ut till privata vinstintressen. Samtidigt ackompanjeras rean av en skamlös och arrogant roffarattityd som smittat av sig långt in i arbetarrörelsens toppskikt. Ilskan övergår givetvis i förakt när de ansvariga slutligen försäkrar att det blir billigare och bättre samtidigt som alla kan se att det faktiskt blivit både dyrare och krångligare.

Parallellt med denna utveckling har det arbetande folket, under tjugo års tid, mycket målmedvetet berövats det verktyg med vilket de tidigare kunnat kanalisera ilskan i konstruktiv handling - det för organisationen nödvändiga klassmedvetandet. Att borgerligheten försöker desarmera arbetarrörelsens ideologiska grundval är väl knappast något att förvånas över, ty det är naivt att skylla på motståndaren! Det verkligt allvarliga har varit bristen på eget motstånd: satsa-på-dig-själv-andan dominerar så fullständigt att inte ens kälkborgerligheten längre fruktar ordet "klasskamp".

Ett visst mått av frustration och ilska ligger givetvis i politikens natur: Alla kan inte gilla alla politiska beslut, och alla kan inte heller gynnas. Frågan om vem som skall betala notan har alltid varit en av politikens grundfrågor och återspeglas också i den traditionella uppdelningen av svensk politik i arbetarrörelse och borgerlighet. Lite ilska måste således politikerna tåla och det viktiga är att den får ett konstruktivt utlopp. Men dagens stora folkliga missnöje är ideologiskt avväpnat, samtidigt som den vanmäktiga ilskans symptom viftas undan med en uppblåst moralisk indignation eller med rop på hårdare tag. Själva orsaken till missnöjet verkar man inte längre vilja befatta sig med. Sådana strategier avfärdas som "förlegade", "bakåtsträvande", "fundamentalistiska" eller något ännu värre: Makarna Myrdal t.ex. beskrivs numer, utan några högljudda protester från socialdemokratins sida, som något slags krypto-fascister. När den sociala jäsningsprocessen på detta sätt kapslas in riskerar den att bli explosiv, och då får vi vara tacksamma om det bara pyser ut i form av politikerförakt. I värsta fall brakar det loss i våldsamma, "meningslösa" attacker mot de syndabockar som finns till hands. Det befogade missnöjet kan mycket väl ta sig uttryck i en fascistisering på samhällets botten när den kollektivistiska motkraften lyser med sin frånvaro. Och här hjälper inga välmenande deklarationer "mot våldet".

Det moraliserande och enkelriktade sättet att "debattera" politikerföraktet innebär således att den folkliga ilskan saklöst omyndigförklaras. Och detta gör bara det onda etter värre. Se på exemplet Frankrike: Där har nyfascisterna invaderat så gott som alla de sociala rättvisefrågorna utan att Socialistpartiet kunnat lyfta ett finger till motstånd. Ty det var ju de som, i regeringsställning, administrerade den nyliberala nedrustningen och därmed förlorade sin trovärdighet i frågan. Nu använder istället det rasistiska Nationella Fronten det berättigade missnöjet till att hetsa mot invandrarna. Och dom riktiga borgarna, de som tjänat på affären, är visserligen inte rasister, men lär ju inte heller vara särskilt måna om att framhålla det verkliga sakförhållandet.