Irak, Afghanistan, Jugoslavien. I land efter land blir en icke västerländsk ordning ett legitimt för skäl för militärt stormaktsingripande. Massmediekampanjer om barbari röjer väg för invasionsstyrkorna. Jan Myrdal påminner om ett prejudicerande fall, där det finns mycket att lära: Kampuchea. Artikeln var ursprungligen införd som debattinlägg i norska Klassekampen i somras.

Från Dagbladet i Oslo har jag har på nätet läst Bernt Hagtvets (professor i statsvitenskap enligt presentationen) två artiklar om AKP, Klassekampen och Demokratiska Kampuchea: "Det unnvikende oppgjöret. Når vil Pål Steigan og resten av AKP:s lederskap på 1970-tallet ta politisk og moralsk ansvar for folkemordet i Kambodsja" (16 juli) och "Dra til Kambodsja" (17 juli).

Professor Hagtvet resonerar inte i sak i sina texter; han bölar. Det beteendet är inte ovanligt bland borgerliga intellektuella. Men mindre vanligt också bland borgerliga akademiker är dock att denne professor i statsvetenskap helt undviker att skriva om den statsvetenskapliga fråga i Kampucheas nyare historia som direkt angår Norges - och vår som andra staters - möjligheter till självständig nationell existens.

Den 25 december 1978 gick Vietnam till angrepp mot Kampuchea på flera fronter med mer än 100 000 man i avsikt att i landet insätta en ny och Vietnamvänlig regering. Vietnam hade i detta såväl politiskt som militärt stöd från Sovjetunionen. Den 31 december 1978 vände sig Kampucheas regering till FN för att hejda Vietnams invasion; den 1 januari 1979 krävde den att säkerhetsrådet skulle inkallas. Fast ännu den 6 januari 1979 hävdade Vietnams utrikesdepartement att ryktet om vietnamesiska styrkor i Kampuchea var "elakt förtal". Den 7 januari intog vietnamesiska styrkor Kampucheas huvudstad Phnom Penh och från Moskva kommenterade Tass då att hela den framstegsvänliga mänskligheten hyllade det fria Kambodja.

I säkerhetsrådet försvarade Sovjetunionens representant Trojanovski invasionen och hävdade att "Pol Pot-regimen" varit maoister, begått folkmord och militärt hotat såväl Vietnam som Thailand. Nu skulle fred och säkerhet återställas. Den 9 januari 1979 förklarade Indonesiens utrikesminister professor Mochtar Kusumaatmadja i sin egenskap av ordförande i ASEAN:s permanenta utskott att det i stället var invasionen som hotade fred, säkerhet och stabilitet i Sydostasien och krävde att alla stater i området skulle respektera varandras självständighet, suveränitet, territoriella integritet och politiska system. Den 10 januari beslöt FN:s säkerhetsråd att hålla ett möte om Kampucheainvasionen. Den 11 januari 1979 röstade Säkerhetsrådet med 13 röster mot 2 (Sovjetunionen och det enligt Brezjnevdoktrinen 1968 ockuperade Tjeckoslovakien) för den resolution som framlagts av Bangladesh, Bolivia, Gabon, Jamaica, Kuwait, Nigeria och Zambia enligt vilken då alla staters rätt till suveränitet, territoriell integritet och politisk självständighet var en grundläggande princip i Förenta Nationernas stadga uppmanades alla utländska trupper att lämna Kampuchea. Mot denna resolution inlade Sovjetunionen sitt veto och den föll därför.

Det bör påpekas att detta stöd för Kampucheas suveränitet inte innebar ett stöd för Kampucheas inre politik. Många stater kritiserade Kampucheas politik samtidigt som de slog vakt om de grundläggande statsrättsliga principerna. Singapores utrikesminister, Sinathamby Rajaratnam, förklarade den 19 januari 1979 att: "Innebörden av det som skett i Kambodja är att vi nu befinner oss i en epok när imperialism inte enbart är västlig imperialism utan kommunistisk imperialism."

Att Vietnam på detta sätt invaderade för att byta regering i sitt grannland Kampuchea blev folkrättsligt prejudicerande. Det hade föregåtts av Förenta staternas liknande aktioner i Mellanamerika och Sovjetunionens mot Tjeckoslovakien, men genom ett intensivt ideologiskt arbete av de intellektuella och politiker vi då kallade "ockupationsvänster" - de talade och skrev om Vietnams rätt och plikt att ingripa - åstadkoms ett skov i den officiellt godtagna folkrätten. Deras insatser öppnade för Sovjetunionens invasion av Afghanistan och de senare imperialistiska ingripandena mot olika stater, senast Irak.

Den internationella solidaritetsrörelse jag själv var med om att bygga upp med konferenser, filmer, möten och diskussioner i olika världsdelar från det jag 1979 varit i de icke-ockuperade gerillaområdet i Kampuchea och kunnat rapportera därifrån, var alls inte en maoistisk rörelse. Det var en bred internationell front till försvar för nationernas rätt till självständig existens. Där fanns alltifrån unga marxist-leninister och fackliga ledare över de representanter från den gamla fredsrörelsen vilka vägrade gå i Moskvas ledband, som James G. Endicott, till fristående jurister, statsvetare och andra. De tog ställning av samma principiella skäl som man på trettiotalet tagit ställning för Hailie Selassie och den abessinska feodalstaten mot Mussolini. (Eller för Unge Marskalken mot de japanska militaristerna i Manchuriet.) Det var ingen rörelse man gjorde karriär i. Tvärtom. De som deltog riskerade arbetet om de var fast anställda; upplagor och kontrakt om de var fria intellektuella. Vi som deltog var hela tiden utsatta för en störtflod av invektiv från Moskva, Vatikanen och olika grupper baserade i Förenta staterna.

Historien om detta solidaritetsarbete och dess olika möten och konferenser i olika världsdelar återstår att skriva. Till den historien hör sådant som hur jag med den film från gerillakampen mot de vietnamesiska erövrarna inne i Kampuchea jag gjorde - och Rune Hassner klippte - själv kunde finansiera det första stora internationella mötet och en hel del vidare arbete. (Här i Sverige är alla kopior försvunna - finns någon i Norge?) Dit hör också de diskussioner jag hade med politiker och ansvariga såväl i Sydostasien, Kina och Japan som i andra länder. Och därtill med de ledande i Demokratiska Kampuchea. (Med vännerna Ieng Thirith och Ieng Sary står jag fortfarande i brevkontakt.)

Uppgiften för solidaritetsarbetet med Kampuchea/Kambodja i dag, när situationen är en annan och Demokratiska Kampuchea upplöst sig, är inte att angripa Kambodjas regering utan att ge den största möjliga stöd i arbetet för Kambodjas självständighet. Detta är principiellt viktigt. Det är inte vår - som det inte var Vietnams eller Sovjetunionens eller Förenta staternas - uppgift att byta regering i Phnom Penh. (Här en fråga som inte bara ockupationsvänster utan större delen av det som allmänt kallar sig vänster i imperialistiska stater - små som Norge och Sverige eller stora som Förenta staterna och Ryssland - har svårt att inse.)

Detta innebär också att när det gäller en krigsförbrytarrättegång stödja de krafter i Kambodja vilka - trots intriger i FN och påtryckningar från imperialistmakterna - vill ställa alla ansvariga inför rätta. Alltså förbrytarna i Washingtons Vita hus, Pentagon, State department och CIA. Ty görs inte det blir varje rättegång blott vad man på den för tillfället dominerande imperialistmaktens språk kallar en Kangaroo Court. Det räcker inte som professor Hagtvet att hävda att man en gång protesterat mot Förenta staternas mördande. Att nu kräva rättegång blott mot khmerer blir som när de franska samarbetsmännen av år 1940 ordnade rättegång i Riom mot Blum för krigsutbrottett 1939.

Om den stora lärdomen av angreppet på Kampuchea - den som innebär att Norge kan avskaffas utan folkrättsprotest när en imperialistmakt så önskar - skriver den statsvetande professor Hagtvet alls inte; det han i stället skriver om är dels rena fånerier som det om AKP och de norska marxist-leninisterna. Där vet han inte vad han uttalar sig om. Ty nog finns det en hel del att diskutera och ta lärdom av när det gäller den norska, svenska, europeiska eller internationella ml-rörelsen från 1960-talet och framåt. Men då får man skriva på allvar - vare sig man är borgerlig akademiker eller en som arbetar i Marx tradition. Ty fakta sparkar, som Lenin sägs ha sagt.

Men också det som professor Hagtvet skriver om Demokratiska Kampuchea är undermåligt. Vore han en gymnasist vars enskilda arbete jag skulle bedöma vore jag tvungen att ge arbetet underbetyg. Nu försörjer han sig som professor i statsvetenskap. Men han har dåligt på fötterna. Han tar till och med en sådan som J. Rummel till auktoritet!

Om Kampuchea vet jag ju en del - har haft kampucheanska vänner från tidig Paristid och varit där på plats. Jag var i Kambodja 1967. Gun Kessle och jag hade fått specialtillstånd av Sihanouk. Vi var där för att dokumentera Angkor och reste därtill runt i landet. (Sihanouk ville också att vi skulle se att Washingtons anklagelser mot honom var falska.) Jag var i Kampuchea 1978. (Träffade då också vänner från 1967.) Var sedan i gerillans basområden under olika perioder. Senast 1993. Vad jag skrivit finns belagt i böcker och artiklar.

Visst har det förekommit överlagt folkmord i Kambodja. Det var ett medvetet folkmord och utfördes av Förenta staterna. Det är belagt. Många dog efter befrielsen i Kampuchea av sjukdom och svält. Också för det bär Förenta staterna det huvudsakliga ansvaret då utsvältandet var ett medvetet valt vapen.

Att folk flyttades ut från städerna efter segern var en klok politik. Phnom Penh var abnormt uppsvullet av flyktingar från kriget. Det kunde alls inte försörja sig - det växer inget ris på gatorna. Med den politik som genomfördes 1975 till 1978 ökade jordbruksproduktionen. Det började bli möjligt att försörja folket. Ja, även att exportera ris.

Det fanns också ett annat skäl till att upplösa den tidigare staden. Man kan läsa vad Gramsci skrev om den Parthenopeiska republiken i Neapel, hur också de fattiga i städerna var parasitära och reaktionära i förhållande till bönderna och fundera på städernas roll under antiken. (Om detta hade jag faktiskt resonemang i Kampuchea 1978.)

Uppbygget ute på landsbygden var då påtagligt. Nya hus. Fungerande fabriker. (Angkor var för övrigt oskadat - först efter invasionen plundrades templen och skulpturerna kom ut på den internationella antikmarknaden.)

Hösten 1978 hade återuppbyggnaden kommit så långt att det blivit möjligt med återinflyttning till stadsområdet och att organisera sådant som postväsen (trycka frimärken) och planera övergången från naturahushållning till penningekonomi. (Ja, sedlarna var redan tryckta.) Skolorna hade kommit igång (vår delegation tog med sig skolböcker; de finns på KB i Stockholm). De första industrierna likaså.

Man var då i Phnom Penh inte riktigt klar över hur intensiv propagandan mot Demokratiska Kampuchea var. Jag hade min transistorradio med mig och hade ordentliga samtal med de ledande; de måste inse att det byggdes upp till ett militärt angrepp.

Något gjorde de för att motverka denna kampanj. Utländska besökare - både så kallade vänner och borgerliga journalister - började bjudas in. FN:s generalsekreterare skulle komma för att själv kunna bilda sig en uppfattning om huruvida propagandan mot Demokratiska Kampuchea var riktig. Det var denna politik som gjorde att ledningen i Sovjetunionen och Vietnam skyndade på angreppet. Vietnam ville förekomma generalsekreteraren. Efter FN-besöket hade det varit betydligt svårare att genomföra angreppet.

Ideologiskt var Demokratiska Kampuchea besläktat med Zapatas Mexiko, ett de rättfärdigas rike som jag skrev. (Vilket många intellektuella i Sverige utan historiemedvetande inte tycktes begripa.) Ett samhälle präglat av bondekrigstänkande. Europeiska vänsterintellektuella som undrade över arbetarklassen i Kampuchea och marxismen i Kampuchea fann jag fåniga. Mycket av det jag upplevde i Kampuchea 1978 återfann jag senare i de väpnade gruppernas "befriade områden" i Indien.

Vad med mördandet? Att jag inte såg något av det är utan betydelse; kan varken användas till att förneka eller bekräfta. Jag förutsätter dock att det förekom mycket grymhet och dödande. I Indien upplevde jag hur fattigbönderna skar ockraren i skivor: Ett finger för moster! En fot för syster! En arm för far! Den våldtagande doran - herren - spikades upp. Det var svårt för partifolket att förhindra detta. Tanken att förinta klassfienden individuellt var populär och svårbemästrad. Så är det alltid i sådana förhållanden (så var det också under upproren i svensk medeltid). Den organisation som fanns i Kampuchea var alltför svag och outvecklad för att kunna motverka detta. Och jag förutsätter att många kadrer var överens om denna politik (som jag fann att många naxaliter var i Indien).

Därtill kom att det pågick en intensiv maktkamp mellan vietnamesiskt och khmerskt inriktade kadrer. Stora delar av säkerhetsapparaten var länge Vietnamstyrd. Mycket av det som nu visas från Toul Sleng-fängelset är säkert riktigt. Fast inte allt. Vietnamesiska experter tog efteråt hjälp från Europa för att bygga upp mordmonument.

Massmördarna satt i Washington men hur ser jag då på grymheten och dödandet i Demokratiska Kampuchea? Jag har skrivit om dessa frågor också i samband med Indien 1857 och 1942, då de rättänkande liberalerna upprördes över det indiska mördandet. (Läs den ädle Dickens!) Min inställning är den som Engels formulerade i New-York Daily Tribune 5 juni 1857 om "civilisationsmånglarnas" hyckleri när den brittiska pressen upprördes över kinesernas grymhet (de förgiftade britternas bröd; de förklädde sig, tog sig ombord och massakrerade såväl besättning som europeiska passagerare och så vidare):

"Kort sagt, i stället för att som den ridderliga brittiska pressen gör moralisera över kinesernas fasansfulla illdåd, borde vi erkänna att detta är ett krig pro aris et focis (för altaret och härden J.M.), ett folkkrig för att bevara den kinesiska nationaliteten, med all dess högmodiga fördomar, dumhet, lärd okunnighet och pedantiskt barbari om du så vill, men dock ett folkkrig. Och i ett folkkrig kan de medel vilka den upproriska nationen begagnar inte mätas med de allmänt erkända reglerna för krigföring eller någon annan abstrakt måttstock ..."

Den nationella frågan är allvarlig; den kan inte pratas bort. Liksom det fanns en direkt expansionism från Vietnams sida (om vilken jag skrev före kriget) fanns det nationellt chauvinistiska drag i Demokratiska Kampucheas politik. Pol Pot sade:

"Vår situation gentemot Stor-Vietnams dominans är som albanernas inför Stor-Serbien." Den inställningen behöll han livet ut. När han låg döende sade han: "Jo, jag har begått misstag. Stora misstag också. Men det som oroar mig är att många nu glömmer att vietnamesernas långsiktiga politik är att utplåna khmererna som folk och kultur. I den frågan hade jag rätt och gjorde mitt bästa för vårt folk."

Ingenting tyder på att statsvetenskaplige professor Hagtvet har insikt i det sydostasiatiska skeendets motsättningar och komplikationer. Han är i stället en ideolog som trollar demokrati med truten. Men liksom den atenska demokratin var det effektivaste sättet att förtrycka det egna folket och genomdriva en blodig imperieutveckling är den liberala demokratin (alltifrån Storbritanniens parlamentarism och Förenta staternas folkmördande "manifest destiny" över rösträttsstaternas och demokratiernas omfördelningskrig och kalla krig och nya imperiekrig) den mest folkförtryckande civilisation mänskligheten upplevt. Om den kan man sannerligen säga - och verka i enlighet med orden - det Voltaire sade om kyrkan: "Förinta den skändliga!"

Men så skriver inte Klassekampen. Björgulv Braanen, dess ansvarelige redaktör gör i stället den 18 juli, dagen efter Hagtvets första angrepp, vad vi på svenska numera kallar "en pudel". Alltså en avbön för tidigare synder alltifrån de norska kommunisternas stöd för Sovjetunionen (kollektiviseringen) på trettiotalet. I Dagbladet fyller han sedan på med att: "det var et rasistisk motivert folkemord som pågikk i Kambodsja. Dette fordömmer Klassekampen helt klart. På den andre siden mener jeg at Hagtvet overser en sentral utfordring, nemlig hvordan forene demokrati etter vestlig modell med social frigjöring i fattige land?"

Om den liberala gumanismen skulle vara sjäva Venstresidan i dag så säger jag som Marx om marxisterna: Dit hör jag i vart fall inte!