Jan Guillou har lanserat ett resonemang i Aftonbladet som torde komma alltmer ju mer vi närmar oss EMU-omröstningen: en stark euro är det enda som kan stoppa Bush.

Argumentationen är alldeles felfri så långt den går. USA lever på lånade pengar. Eftersom dollarn är reservvaluta och framför allt valutan för oljeaffärer, kan USA trycka hur mycket sedlar det vill och behöver inte betala i form av inflation.

Inflationen sprids ut över hela världen i stället, så länge vi andra är dumma nog att acceptera dollar. Och amerikanarna kan leva över sina tillgångar. Nu har flera oljeproducenter börjat knysta om att kräva betalt i euro. Euro-staterna är världens viktigaste oljeköpare, men fortfarande är euron för liten som valuta för någon avgörande svängning. Ett ja till euron från Sverige, Danmark och framför allt Storbritannien skulle få marknaden att slå om. USA skulle tvingas att leva inom sina tillgångar och inte ha råd att terrorisera världen.

Det låter övertygande. Men tyvärr finns en hake: Amerikanarna beter sig inte imperialistiskt för att de är genetiskt bestämda att göra det. Utan för att de har tillfället. USA har i femti års tid varit världens överlägset starkaste stat. Men övertaget har hela tiden minskat. Idag är EU-ländernas produktion lika stor som USAs, inom femton år också Kinas. USA kanske blir den minsta av tre, eftersom ekonomin tyngs av gigantiska vapenkostnader, löjligt höga direktörslöner och en gigantisk svärm av advokater och andra parasitära skikt. Samt ett osunt affärsklimat som premierar kriminalitet av Enrontyp och skyr nyttiga investeringar i infrastruktur och förtroendeskapande social jämlikhet av ideologiska skäl. Vad betyder det? Jo, ett starkt EU skulle kunna utmana effektivt och börja spela USAs spel.

Men varför skulle ett maktsökande EU spela mindre grovt än USA? Varför skulle inte Europas gamla kolonialmakter också dras in i spelet om intressesfärer och börja föra krig genom ombud? Och varför skulle en sådan konflikt, med de enorma värden som står på spel, hålla sig på rimliga nivåer?

Alternativet är ett svagt EU, som måste spela ett helt annat spel. Det skulle tvingas alliera sig med Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, kanske 77-gruppen, för att hålla ut och hålla emot tills USA inser att det måste inordna sig i ledet. För det tvingas det förstås göra till slut, av ekonomiska skäl. Och under tiden kommer EUs påtvungna eftergifter till den fattiga världen att vara till nytta för den stora folkmajoriteten.

Det sistnämnda alternativet kan kanske tyckas fegt - som att lämna offren för USAs muskelspel i sticket. Men alternativet med ett tufft och starkt EU kan innebära att vi har kärnvapenkriget här inom tjugo år. Och då är vi alla offer.