Fyrtiotimmarsveckan är i praktiken avskaffad. Andelen av Sveriges sysselsatta som arbetar mellan 35 och 40 timmar i veckan har minskat under hela den tid som jag sett statistik över. Alltså sedan 1976. Redan 1979 var det mindre än hälften kvar av den senaste arbetstidsreformen. 1998 återstod bara 36,7 procent.

Sedan dess har andelen ökat något, men nu huvudsakligen på grund av att de långa deltiderna passerat den undre gränsen på 35 veckotimmar. Normalarbetsdagen avskaffas bit för bit. Dels genom "just in time"-personal med deltider av varierande omfattning. Dels genom en ständig glidning mot allt längre arbetstid för de heltidsanställda.

Det stora språnget bakåt när det gäller sysselsättningen i början på 1990-talet åstadkoms genom att arbetsgivarna kunde utnyttja nedgången i arbetstimmar 1990-1993. Då drog de ned på antalet anställda mycket kraftigare än vad som var motiverat. Staten tillhandahöll verktyget - sjuklönereformen. Den gav arbetsgivarna avgörande kontroll över vilka anställda som ofta tog ledigt på grund av sjukdom eller för vård av barn. Kontrollen utnyttjade de först till att rensa ut de "lågpresterande".

Den följande perioden fram till år 2000 anställdes i stället färre än vad det ökade antalet arbetstimmar borde ha krävt. Arbetstiden förlängdes för allt fler. År 2000 arbetade nästan 28 procent mer än avtalen medger, dvs. mer än 40 timmar i veckan i genomsnitt. Antalet som till och med jobbar mer än 45 timmar hade växt till 769 600.

Mellan 2000 och 2001 inträffade dock ett totalt trendbrott. För första gången ökade antalet sysselsatta som en funktion av minskad övertid. Orsaken var tyvärr inte att arbetarrörelsen tagit upp 1930-talets paroll: "inte en timme övertid så länge det finns en arbetslös i facket". Sjuklönereformen har i första hand drabbat de arbetande som måste ta ledigt för vård av barn eller på grund av egen sjukdom. Det verkar troligt att arbetstiden nu nått ett tak, där ytterligare förlängning är kontraproduktiv på grund av ökande utmattning -"work fatigue" - av arbetskraften. Samtidigt som tillskottsvolymen på arbetsmarknaden, mätt som antalet nyanmälda platser minus antalet varslade om uppsägning, visar att sysselsättningen kommer att minska kraftigt under år 2002 planerar staten en ny och ännu mera omfattande sjuklönereform.

Det är en god sak att fackföreningsrö-relsen reagerar på utredningen som getts den förledande vackra titeln "En handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet" (SOU 2002:5). Om utredningen förslag genomförs är det sannolikt att arbetstiden hamnar på en ännu högre genomsnittlig nivå. Arbetslöshet och utslagning tar ett nytt språng - kanske till och med jämförbart med början på 1990-talet.

Fred Torssander, tidigare förbundssekreterare i Alliansen för Arbete